Steve, Archie och Båtabacken .....

Ja, igår berättade jag ju om det för oss nya badstället "Båtabacken" i Haverdal.
Så här ser det ut. På bilden är friherrinnan på väg ned till vattnet - som för övrigt var grunt och grumligt - och där var oerhört stenig botten.

I det vita huset som skymtar i mitten av bilden, där bor mina chefer, Magnus och Bodil.
Friherrinnan gav Båtabacken (själva badbryggan och området) 1 av 5 i betyg.
Själv avstod jag bad, av rädsla att slå ihjäl mig på dom hala stenarna.

Bilden från Daily Express.

Ännu mera igår, nämligen igårkväll.
Då sändes det näst sista avsnittet av suveräna brittiska serien "Line of duty". En av huvudrollerna spelas av den här mannen - Martin Compston -. Nu tycker jag att precis alla i den här serien spelar nåt så vanvettigt bra och den här skotten - i serien heter han Steve Arnott - är inget undantag.
Döm om min förvåning när jag sent igårkväll googlade och då upptäckte att det är ju han som spelar
Archie i "Karl för sin kilt", även det i SVT!!
Hur kan vi ha missat det så kapitalt!?
Det var precis vad jag gjorde; han som spelar Archie heter Alistair Mackenzie!
Tack Barbro i Uppsala som hade hand om förståndet ,-)

Jag har sagt det förut och säger det igen: "Line of duty" är det mest gastkramande jag någonsin har sett på tv - danska Bron inräknad - och nästa avsnitt vågar jag aldrig titta på, förrän jag vet slutet!
Det här att till synes oskyldiga människor motarbetas och ska sättas dit, det är det värsta vet .., jag klarar det helt enkelt inte.  I morse hade jag ont i revbenen .., så hade jag spänt mig under det här avsnittet!

Underbart väder är det idag!
Frost .., hög, klar luft!
Alldeles ljust blå himmel.

Och det frasar bland torra eklöv ..., dom över tjugo tusen hönsen är inte längre ute; nu är grinden öppen och inget kacklande hörs.

Det här är min "bra-vecka", det vill säga, tre lediga dagar på raken väntar,  (onsdag, torsdag och fredag) och Malin har återvänt från Florida och är nu min kompanjon igen, såväl ikväll som i morgon.

Och just det, i morgon är det lucia och då är vi några stycken från jobbet som är bjudna till friherrinnan som - klädd till ståtlig lucia - bjuder på lussefrukost, så där som hon förr om åren gjorde på jobbet! Det ni!

Dagens fönster ....

Det tolfte fönstret är det här.
Det är fångat i flykten av madamen i Portugal, nämligen annannan.

Och det fönstret kommer jag väl ihåg, ty det var första gången som man ens anade skymten av fotografen! (För övrigt har jag - när jag letat bilder - upptäckt hur otroligt många fönster Anna i Porto har fångat! Tack-tack!)

En härlig lista ....

... finns hos Anna i Sheffield.

Någon som vill haka på?

Tredje advent ....

Bilden från New York Times, men svensk fotograf, Jonas Ekströmer..

Gårdagen blev en dag till bristningsgränsen fylld av känslor!
Det var känslor som åkte kana hit och dit - mest dit - och som fick mig att sitta blick stilla i loppisfåtöljen och uppleva hur tårarna rann nerför kinden.

Först av allt fredspristagarens tal i Oslo som grep mig som inget annat tal gjort.
Det är ju självklart att ingen är fullkomlig; inte Colombias president Juan Manuel Santos heller, men tala .., det kunde han! Det kändes nästan som ett väckelsemöte. Man fick  h o p p!

Så blev det prisutdelning i Stockholms konserthus och när en av fysikpristagarna - David Thouless - lite förvirrad kom in på podiet tillsammans med de övriga, fick jag ont i magen. Jag tänkte att han kanske drabbats av kortslutning; av en propp eller nånting, men förklaringen kom senare .., herr Thouless lider av demens i sin linda. 

Ååå, så jag beundrade den unge studenten som ledsagade herr Thouless till sin plats och sedan hjälpte honom att ta emot priset och jag såg min egen mamma i allt detta och tänkte .., ååå, lille man, hur förvirrande ska inte detta vara för dig! 

Och sedan .., Horace Engdahl som läser upp talet till Bob Dylan och jag tänker på alla dessa frackklädda män som är som små eller större tuppar och så ska sångerskan Patti Smith sjunga för oss alla, men kanske mest för Bob Dylan ..., och mitt i allt kommer hon av sig och då tänker jag ..."men Gud, inte hon också!!", men så är det inte, hon är bara så förfärligt nervös och säger om och om igen "förlåt, förlåt mig" och jag undrar hur många manliga sångare som hade haft modet att säga "jag är så nervös, förlåt mig!"
Då rinner tårarna igen och jag önskar att alla i publiken hade velat ge henne stående ovationer, men hon kände nog värmen ändå.

Senare på kvällen - då hade pv kommit hem från Ljungby - var jag totalt slut på mentalt. 
Så många känslor som hade susat hit och dit! 
Så mycket glädje! 
Så mycket ömhet! 
Så många minnen! 

Just för dagen den mest onödiga skylt jag skådat .., vattendjup kanske 5 centimeter.

Och så blir det då söndag.
Tillsammans med friherrinnan (som numera är utan bil, vilket elände!) åker vi till Båtabacken i Haverdal där det lär ska finnas en stege. Nu ska vi minsann ta oss ett dopp!

Men det är förfärligt lågvatten och stegen, det är mest en ranglig historia och jag säger direkt att nej, jag avstår, jag kommer att ramla och aldrig ta mig upp och efter att ha kämpat vid stegen en stund ger även friherrinnan upp och beslutar sig för att gå i från land.

Blask-blask! Och illrödblå var hennes ben efteråt!

Nej, det vill sig inte! 
Det är halt på stenarna och jag håller henne i handen så gott det går (jag står på piren) och i stället för ett regelrätt dopp, blir det mer som ett blaskande, men det är ju nånting det också. 

Efteråt säger hon - som vi alltid gör - att det var skönt! 
Båtabackens pir ger vi 1 fisk av 5 möjliga. 
 
Och så ringer vi till pv och säger att han kan sätta igång ugnen; fikabrödet väntar på att gräddas .., och vi åker hem till Stensjö och då - men först då - kommer solen fram. Harry och Nelly blir överlyckliga; det är ju ett tag sedan friherrinnan var på besök och vi sitter i vardagsrummet och det är skidskytte på tv och livet känns bra.

Alldeles enkelt är det ändå inte det här med julglädjen. 

Mamma brukade säga att det ju verkligen inte lönade sig att vi som bor i lyckligt lottade länder utan krig och elände; ja, att vi deppar ihop alldeles inför världens sorg och bedrövelser - det hjälper ju ingen - och så är det ju
"Det är ju vi själva som skapat fred och lever i fred med andra .., inte ska vi skämmas då inte, men det hindrar ju inte att vi hjälper andra som råkat födas där helt andra förutsättningar råder".

Men att titta på bilder från Aleppo och andra ställen där det totala vansinnet brutit ut, ja, nog blir det knepigt att sitta i soffan och lyssna till hur underbar julen är.

Och jag får ett mejl som är det kortaste jag någonsin fått; det står bara "va?" och så är där en länk till hemtidningen. Så jag klickar mig dit och faller nästan av stolen .., där är en bild av en man i min egen ålder och så rubriken att Malås kommunalråd hastigt har avlidit.

Martin! Det är ju Martin !! 
Martin var min klasskamrat från ettan till nian .., ja, han var som en liten Emil-i-Lönneberga och den ende som vuxit upp på "landet" (fast så sa man ju inte hemma) med kor och häst och lagård och jag minns hur han en gång i lågstadiet blev stoppad i soptunnan (den var av brun hårdpapp) - den som stod i korridoren -  av klassens mer kaxiga killar, men Martin klarade sig alltid.
Och i vuxen ålder blev han alltså kommunalråd.
Nu är han död; den förste av klasskamraterna som seglar vidare.

Så har den här helgen varit.
Nu ska jag ordna med middag och vara glad för att man har livet i sig och ikväll är det Line of Duty och final i Allt för Sverige och kanske ska pv lyssna till president Santos tal.

Så är det.

Dagens fönster ....

Det elfte (fast det blir fler)  och den är tagen av Eva på Frösön, denna gudabenådade fotograf.

Så här skrev hon:

"Bilden är tagen på Rödön, hos en vän som driver en liten gårdsbutik där. 

Vi var dit igår eftermiddag just som solen var på väg ner bakom fjällen. 

På gården finns en gammal vacker stenladugård och där, på ett av de gamla fönstren, där såg vi solens strålar."

Och annannan i Portugal föll pladask för den vackra bilden och lovade att försöka mygla sig till ett pris om det här vackra fotografiet lottas ut någon gång.

Och så här berättar Eva om bilden här ovanför: här kommer fönstret på vår f d bagarstuga i eftermiddagsljus. Vi bakade tunnbröd för två veckor sen och det var som vanligt roligt. Ibland saknar jag vår gamla gård något alldeles otroligt mycket, särskilt den här tiden på året.

Ännu ett bidrag från Eva på Frösön; det här håvade hon in när familjen varit på semester i Skottland.

Under semestern i Skottland kom den här bilden ..., och Eva berättade så lyriskt om hur vackert det var i Ardgour - här sitter hon på hotellrummet och tar sig lite fika -.
Det var då jag tänkte att Skottland ..., dit ska vi åka!

Till Kroatien kom hon också ..., och fångade utsikten från det här fönstret.
Wooooow! säger jag bara.

Ett till. 
Visst är det otroligt vackert!

Rörd till tårar ...

Bilden från Expressen. Fotografen heter Mauricio Duenas Castaneda.

Idag tilldelades Colombias president Juan Manuel Santos Nobels Fredspris.
Det var sedvanlig tv-sändning från Oslo och om jag är ledig - vilket jag är idag - brukar jag alltid följa med i såväl den prisutdelningen, som den i Stockholm.

Det här blev nåt alldeles extra.

Först hölls ett tal av en kvinna i vitt - jag skäms som inte kommer ihåg hennes namn - det handlade om själva motiveringen av valet av pristagare (ett  b r a  tal!) och sedan var det president Santos tur.

Nej, jag har inte lyssnat till alltför många tal i mitt liv.
Jag har inte varit politiskt aktiv och suttit på valmöten .., däremot har jag ju dinglat med småflicksbenen i Filadelfias bänkar och lyssnat till eldiga väckelsepredikanter och det är ju i och för sig också en slags tal.

Men aldrig någonsin har jag blivit såå gripen, som av president Santos tal!
Aldrig.

Han  m å s t e  ju ha läst från en prompter eller från nånting; han kan ju omöjligen komma ihåg precis allting - det var ju dessutom textat - men det såg ut - och hördes - precis som om allt kom direkt från hjärtat! Jag begriper det inte!

Och det var ett så livgivande tal ., så berörande ..., så mycket klokskap ..., ja,  jag satt i loppisfåtöljen och tårarna rann mest hela tiden och s o m  jag önskade att mamma hade fått vara i livet; för även om hon höll till i Argentina och Bolivia, så låg ju hela Sydamerika henne varmt om hjärtat.

Vilken man! säger jag.
Vilken talare!

Dagens fönster ....

Det tionde.

Här hade vi minsann en tävling om vem som kunde böja tummen mest bakåt (Christina Ekström i Norrtälje vann, om jag minns rätt) och Gunnars tumme gick inte av för hackor.
Av bara farten kom även ett fönster med.

Kort och koncist skriver han: "I skolan var det jag som fick sätta fast häftstiften ....".

Snart helg ....

Och först blir det johanssonrundan med hundarna och då har jag detta på min högra sida, jag har bara vänt mig om och tagit bilden. Ungefär i mitten av bilden kan man - när det är klart väder - se silon i Falkenberg. Tjugotvå kilometer är det från oss till Falkenberg, ja, om ni sitter och undrar.

Nelly hade absolut noll inspiration till någon promenad, men så snart vi kommit över bäcken, passerat lagården och hästarna och svängt ner mot havet till, då fick hon energi! Åååå, så hon sprang och skuttade och viftade på viften. Såna gånger går man hela tiden med ett leende .., man blir verkligen glad över andras glädje!

Kom hem och gjorde allt som brukar göras.
Renbäddade, vädrade länge och dammsög i sängkammaren (nu har vi likadana påslakan, det händer inte ofta ,-) .., har ätit fiskhandlarens goda fisksoppa .., fyllt på fröautomaterna till småfåglarna (rödhaken och nötväckan är numera dom enda som ger ifrån sig tillstymmelse till kvitter) och plockat undan här nere.

På ett A4-papper har jag skrivit ned det som ska ordnas inför lillejulafton den 21:a.
Det blir friherrinnan, Hilda och Patrik, Hildas mamma Mymmel och så Sonja, förstås. Och vi själva.
Blandad kompott blir det .., mycket veganskt, men även Janssons, sill och skinka. Och knytkalas.
Synd att inte min rödvitrandiga syster vågar sig ut på decembervägar, annars hade dom ju varit med.

Ser ni glaset på bilden här ovanför?
Ååå, det fick jag av Emma när hon var betydligt yngre än de tjugo år hon blir nästa gång.
Och som jag tycker om den!

Om herr Ohsumi

Något av det mest intressanta som visas i tv under året, det är för mig när nobelpristagarna presenteras, ja, inte bara själva arbetet som nu ska belönas, utan kanske mer ....,  människan bakom.

Yoshinori Ohsumi är årets pristagare i medicin.
Om honom berättade SVT:s Thomas von Heijne så varmt och närapå kärleksfullt; hur denne stillsamme man hade det aningen trögt när det gällde studier (herr Ohsumi säger själv i en intervju att han låg fem, tio år efter i sin utveckling, jämfört med andra), hur fattigt och eländigt han växte upp, ja, allt sånt! 

Jag älskar när vi tittare får såna här inblickar i nobelpristagarnas liv! 

Och tänk, att det gick så bra för honom, herr Ohsumi! 

För övrigt tycker jag att Thomas von Heijne har en av de mest behagliga röster som finns. 
Och ännu mera för övrigt tycker jag att Victoria Dyring är suverän som programledare i SVT:s Nobelstudion och vilken ur-läcker studio, dessutom! 

Dagens fönster ....

Det nionde.

Från Fårö på Gotland kommer det här fönstret och det var Kerstin i Dalarna (lifelivingitnow på instagram) som var redo med håven. Så vackert det är; nästan som målning!

Och sommarlängtan sätter in!

Hydroklortiazid Evolan

I två veckors tid, lite drygt kanske, har jag ätit den här kompletternade blodtryckmedicinen.
Tänk, jag tycker att hjärnan går på lågvarv sedan en vecka tillbaka!
Det är så fruktansvärt obehagligt och bara detta att räkna kassorna gör att jag - som är annars är snabb när det gäller sånt - och därtill inte har några problem med huvudräkning, verkligen får sitta och  t ä n k a  efter.

Den som har läst här vet vad min största skräck är.
Skräckens skräck.
Just det.
Att bli som mamma.

Nu har jag gjort klockövningen (han säger ett klockslag och så ska jag rita en klocka och visa hur mycket klockan är, något som mamma i början av sin demens inte hade en chans att klara!) och pv har rättat.

Doktor Göransson påstår att det är godkänt .., ja, urtavlorna är ju lite vinda och sneda, men i stort sett ,-)

Min läkare i Ystad sa - lite på skoj - att läkemedelsverket borde ha mig som provperson när eventuella biverkningar ska dokumenteras, så känslig är jag för olika mediciner.
Nu har jag såväl torrhosta som detta med tankeförmågan som blir så seeeg.

Ett slags långsamhetens lov, med andra ord.

Nästa vecka blir det uppföljning på vårdcentralen.

Hur är det med er och piller och eventuella biverkningar ...?

Dagens fönster ...

Det åttonde.

Den här fönsterbilden - som jag tycker kunde vara fångad ur en Roy-Andersson-film - kom susande genom rymden från Luleå, närmare bestämt från Bert Bodin. 

Läcker är den, tycker jag.
Den, liksom en del andra, kom som födelsedagspresent för något eller några år sedan .., kanske när jag fyllde sextio? Då önskade jag mig just fönster och sååå snälla ni var allesammans!

Julkalender i Portugal ...

Hittar man här. 

Och dikten är så underbar ..., så där så jag nästan får ont i magen.

Och nästan-ont-i-magen får jag av detta också.

Nej, man är inte ensam ....

I mejlet från Monet finns en länk som hon bifogat.

Det känns  n ä s t a n  som om man får upprättelse.

Här är den.


Länken.

// Tack Monet, det var omtänksamt av dig!

Om julens frimärken ....

Förutom detta att ha med småttingar att göra, så är det här att beställa hem frimärken till butiken, ja, det är nästan det roligaste jag vet. Jag  ä l s k a r  vackra frimärken, men har aldrig varit någon samlare.

Julfrimärken, såna som är billigare än ordinarie inrikesmärken, dom förhandsbeställer vi säkerligen två månader i förväg. Minst. Det är otroliga mängder med häften som säljs och så har det ju också funnits julporto på rulle, så där så man kunnat köpa bara ett par stycken.
Häften får vi inte ta itu, då är dom omöjliga att returnera när julen sedan är över.

I år kom inga julpost-rullar och jag tyckte att jag hade beställt, däremot kom rullar med tomtemotiv, men med samma pris som inrikes porto, dvs, 6,50. Jag förstod ingenting!
Och arbetskamraterna frågade varför jag inte skaffat hem rullar; tänk, dom som inte vill ha ett helt häfte? Ja, vad hade jag gjort egentligen ....?

Och jag letade på beställningssidan och till slut tänkte jag att .., jag måtte ha blivit galen, hur kan jag ha missat detta så kapitalt?!

Så igår på jobbet ringde jag till post-supporten, men rent omöjligt var det att komma fram - urdålig service - och till slut kunde jag bara inte vänta längre, utan gav upp.
Nu, på min lediga dag, gjorde jag ett nytt försök.

Till slut - efter lång väntan - blev det min tur och halleluja, jag hade inte blivit snurrig .., jag hade inte drabbats av Alzheimer (i alla fall inte när det gäller julfrimärken), ty den vänliga kvinnan i andra änden av luren, hon meddelade att nej, i år finns inga julfrimärken på rulle, det är enbart häften som gäller och ja, jag var inte den enda postansvariga som ringt och undrat.

För övrigt kan jag meddela att portot för utrikes brev kommer att höjas rejält efter nyår.
Bara så ni vet.

I en kommentar skriver "Portoguiden" att priset inte höjs nämvärt.
Jo, men jag tycker nog att det är en rejäl höjning; från 13:- för att skicka ett vykort eller ett enkelt brev, till 19:50, vilket ju blir 20 kronor om du köper bara ett enda frimärke. 

Fyrtio år sedan idag ....

7/12 1976.

Jag stod på Stockholms central och ringde till mina barns pappa från en telefonkiosk.
"Kom hem!" sa han.
Rösten lät så underlig.

Inte för mitt liv begrep jag varför .., jag hade ju nyss tagit pendeltåget in till Centralen.
Utanför telefonkiosken stod Dinah och väntade på mig.

Pappa hade under en veckas tid varit inlagd på Lycksele lasarett; han hade problem med hjärtat och var dålig.
Tidigare på morgonen hade mamma ringt och jag hade hälsat till pappa att jag älskade honom.
Mamma anade förstås.

 

Nu stod jag där vid telefonautomaten - Dinah väntade en bit därifrån -.

"Elisabet, kom hem, Ivar har dött ...", sa mina barns pappa med gråten i rösten.

Fyrtio år sedan.
Pappa blev sextiosex år och bilderna tog jag som tonåring med mitt livs första kamera; en Kodak Instamatic.

Dagens fönster .....

Det sjunde fönstret....

Det översta fönstret kommer från Kina och då anar ni kanske?
Jo, det är Helena (cruella på bloggen, var det väl) som plockade fram håven och allra roligast - när man får fönster - är det ju med en historia till det hela och det fick vi här.

Så här skrev hon:
"Hej, skickar ett fönster från ett gammalt fabriksområde som nu hyser gallerier, ateljéer, små restauranger och hantverksförsäljning. Området heter Redtory och här låg Sydostasiens största konservfabrik på 50- och 60-talet, understödd av Sovjetunionen.
När Kina och Sovjet inte längre stod på god fot bar det sig inte längre och området förföll."

Och så en i mitt tycke hääärlig fönsterbild från Skåne, där Helena just då ägnade sig åt fönsterputsning.

Ett adventsstjärnefönster får också vara med.
K a n  det ha varit fångat i Helenas barndomshem?

En till, tar vi med!
Det borde väl ha platsat som söndagsfönster, men det går lika bra på en onsdag.
Bilden togs i Storkyrkan i Gamla Stan i Sthlm och Helena berättade om mötet med Gunnar i Jämtland och hans son Jocke och hur trevligt det hade varit. Hur lättsamt. Och varmt.

För övrigt är det idag precis fyrtio år sedan min pappa dog.
Han blev sextiosex år och i min fantasi får ett av ljusen i den vackra ljuskronan brinna till hans minne.

Ahaupplevelse vid tiotiden ....

Det var nog Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula" som verkligen fick mig att ..., ja, att vad?
Att få ord på det man upplevde som liten kanske; då i skolan när vi sjöng om herr och fru kantarell och om blåsippor som stod i backen och något sånt hade vi ju aldrig skådat! Att lärkan drillade högt i skyn .., det sjöng vi om, men hade vi verkligen hört lärkans drill?
Jag hörde den första gången i Kåsberga i Skåne.

Och så var det Hallands floder.
F l o d e r.
För mig är Amazonas och Rio Grande floder och när jag första gång passerade Nissan, ja, då var det inte långt ifrån att jag dånade .., var detta det vi övat på att lära oss!? Små vattendrag .., Malån hemma kändes betydligt större!

Vår lågstadiefröken Hedvig må ha varit strängare än den strängaste, men hon lärde oss "Norrlands älvar": Muoni älv, Torne älv, Kalix älv, Lule älv, Pite älv, Skellefteälven, Vindelälven, Umeälven och Ångermanälven. Hur många sörlänningar fick traggla den ramsan ..."Mamma, titta Kalle ligger på soffan, vilket uselt åbäke!? Första bokstaven i varje ord ska påminna om respektive älv.

På instagram tipsade den omtänksamma Solbritt i Ystad om Lilian Ryds bok "Vi åt aldrig lunch".
Jag beställde den bums! 

Och nu bara ramlar minnena in! 

Mycket läsning är det ..., jag har inte hunnit längre än till kapitlet vars rubrik är "Utan fotfäste". 
Härligt!

Skam ....

Åhléns reklam.
En liten mörkhyad pojke är luciaklädd och människor i vårt fylls av hat och skriver de allra mest förfärliga saker på sociala medier.

Jag saknar ord.

Dagens fönster ...

Det sjätte.

Det finns nog ingen som har fångat sååå många fönster som Ulrika, men så har hon ju varit med länge också; Ulrika var en av de första som kommenterade på min första blogg, den från september år 2005.

Egentligen är det här inte alls en typisk Ulrika-bild; det brukar vara röda - ofta timrade - stugor och bilderna tagna lite snett från sidan. Men den här är ändå så mycket "Ulrika". Den prickiga kaffekoppen och så kalaxbyxorna. Jo, för mig är hon en kalasbyxemadame.

 Och så får det bli en liten kavalkad av Ulrika-fönster ....

 

Lätt att känna igen är dom, Ulrikas fönster.

Nitton dagar kvar ...

... och dom rosa hyacinterna börjar så smått veckla ut sina blommor och nu längtar jag bara efter doften; den som till slut gör att jag får flytta ut hela rubbet, då det blir för mycket av det goda.
Men ändå .., nog betyder dofter mycket!

Förmiddagarna är bäst.
Då är det tända ljus och musik som gör hjärtat glatt .., då är det påfyllning i fröautomaterna (fem + själva fågelhuset) .., det är hundarna som ska gå ut på promenad i snålblåsten .., det är sigge nilsson som kommer in genom kattluckan och genast kurar ihop sig på pinnstolen och när han så upptäcker min nya sjal i ylle (stickad på Färöarna), ja, då blir lyckan fullkomlig! Nu ligger han som en liten boll och sover så gott just där.

Och det är också glädjen över spotlighten (tillverkad i Varberg) som jag tycker så mycket om.

Och glasburkarna - Helena Björk berättade att det är Surteburkar, ja, se det hade jag - som så mycket annat här i världen - noll koll på. Att man kan bli så förälskad i några glasburkar! Men mest av allt är det ljuset från spotlighten som gör det ..., släcker jag den försvinner liksom förtrollningen.

Glädje sprider också Peter Englunds bok "Jag kommer ihåg". Sexhundrafemtioåtta minnen som handlar om allt från Putte Kock till den allra första utlösningen.

Det fyrahundrasjuttioförsta minnet delar jag med herr Englund, men inte fullt ut: min pappas hårvatten hette Keratin och stod bakom gardinen i köksfönstret. Till höger.

Den boken har susat iväg till Australien, men min syster läser inte bloggar och därför kan jag berätta det.

Och nu är det bara nitton dagar kvar till julafton.

Ett litet mirakel ...

Igår hände nånting helt fantastiskt!

Från halv tre till åtta var jag på jobb i affären och när jag kom hem, så där vid halv nio, frågade pv hur det hade gått? Hade värken varit svår?

Då - men först då - slog det mig: jag hade inte haft ens tillstymmelse till värk i mitt ben!

Vilken lycka!

Vilken outsäglig lycka!

Måndagsfönstret ...

Det femte.

Ännu ett fönster som jag minns tydligt.
Nästan bombsäker är jag att det är Ingela i Malå som tagit bilden och hon berättade då om sin pappa - Thomas -.

Dom där kryddburkarna i fönstret ..., en snötyngd gran .., målarfärg som flagnat och kanske en burk med vitaminer ...? Allt detta sammantaget fick mig att minnas fönstret.
Och så hennes kärlek till sin pappa som då inte längre var i livet.

Efter fyra lediga dagar ....

Snäckor, chilipeppar, upphittade fjädrar, vitlöksklyftor och hyacinter trängs i köksfönstret.

.... ja, nästan som en liten semester, är det snart dags att åka till jobbet.
Söndagsjobb blir mest kassatjänst och det är helt okej och om jag inte missminner mig alldeles, är det Joakim som blir min kompanjon. Jag får  i n t e  glömma att beställa hem frimärken!

Fyra helt lediga dagar!
Vilken glädje.

Det har varit Vinterstudion med svenska framgångar .., jag har skrivit brev och förberett för alla julkort som ska skickas .., och igårkväll var det julbord på Skepparstugan i Steninge, tillsammans med pv:s moster - Sonja -.

Så trivsamt!

Skepparstugan har en särskild plats i mitt hjärta. Där arbetar så underbart fin personal och man känner sig alltid välkommen och ibland vimlar där av kunder från affären ., det blir många förvånade blickar när man inte har arbetskläderna på sig och är på ett helt annat ställe.
Och många funderar nog .., men  v a r  har jag sett den människan ..!

När det gäller julbord, då skulle jag lätt som en plätt klara mig med sill och Janssons.
Nu tog jag det synnerligen lugnt; små sillbitar ., en ägghalva, gravad lax, två pyttesmå patéer .., sen blev det tunna skivor av älg och små bitar av hjort .., där var den i särklass godaste grönkål jag någonsin har smakat (lite gräddigare) och en enda julskinkeskiva hamnade på tallriken.
Julmust till allt detta.
Till efterrätt ädelost+camenbert och sist av allt en sån här mandelkaka med grädde och sylt.

Ett större sällskap (ser man på, kunder allesammans!) kom in ungefär samtidigt och hade trevligt i ena hörnet - det var snapsvisor och glatt humör - och där var en kvinna i min ålder som lotsade sin gamla mamma till och från bordet .., där var yngre par i jeans och grova uteskor och där var andra i glitterfodral och höga klackar och prick alla välkomnades med samma värme av personalen i allmänhet och Malin i synnerhet.

Så blev det morgon och jag tittade i min mobil .., såg att äldsta dottern arbetat natt på IVA och där hade det varit fullt upp .., sonen försökte - tillsammans med sina kollegor - hålla ordning i Malmö .., och yngsta dottern har tillbringat helgen med skidåkning (träning inför Vasaloppet) i Högbo.

Och pv räknar ner ..., nu är det bara arton dagar kvar tills han och Nelly sätter sig på tåget upp till Sthlm, för vidare befordran till Orsa där det ska skidas dagarna i ända.

"Då Nelly, då ska du få smaka äggmacka när vi sitter på tåget ...!" säger han ofta.

Jag tror bestämt att Nelly också ser fram emot resan.

Dagens fönster ...

Det fjärde fönstret.

I Portugal, närmare bestämt i Porto, bor Anna som är uppvuxen i Skåne.
Anna har genom åren skickat en hel del fönster; men jag hade helt glömt HUR många fönster som kommit susande genom rymden från henne!  Massor! Dels från resor å yrkets vägnar, men också hemifrån.
Ja, där hon nu bor.

Annas fönsterbilder är sällan tillkrånglade; för mig känns hon (som jag aldrig har träffat) som en rationell kvinna som liksom bara fångar det i farten och så är det bra med det.
En kort presentation av var bilden togs brukar följa med.
Men ibland är det annorlunda.

När det här fönstret kom, blev jag alldeles varm i hjärtat.
Det publicerades på bloggen på Norges nationaldag för två år sedan.
Så här skrev hon:

"Bara alldeles enkelt och just precis nu.
Lördagsmorgon och jag vaknar tidigt av ljus och fåglar (ja strax efter klockan 6, på våra breddgrader är det inte ljust tidigare) och vi har sovit med fönstret öppet som jag nästan aldrig får P med på att göra. Jag går upp och stoppar tvätt i maskinen och öppnar fönstren och gör te. Pratar en stund med pappa i telefon; han känner sig pigg och rask trots behandlingar han har gått igenom och idag ska han arbeta i trädgården tillsammans med min faster.

Katten kommer in genom det öppna fönstret och somnar bakom min rygg i soffhörnet medan jag äter frukost. Jag har fortfarande pyjamasen på, den med blommiga byxor som jag känner mig fin i. Inte ett skvatt måste jag göra den här lördagen men ganska mycket vill jag göra. Solen skiner en liten morgonstund på pelargonerna på balkongen på norrsidan mot gatan. Nu börjar dagen."

Är det inte alldeles underbart, så säg?

Här en länk till hennes blogg.