Pling i min inkorg!

Det var ju inte länge sedan min svåger Janne i Australien gick bort och i ett huj blev det begravning; knappt så man hann tänka tanken, det tog nog bara en vecka kanske?
På min fråga om det skulle bli en kyrklig begravning, svarade Birgitta att "nej, är du galen, Janne var ju klart uttalad ateist!" så det blev en borgerlig variant.

I dag på morgonen fick jag dels bilder från det hela, men även sonen Fredriks tal sin pappa, plus flera bilder som väckte såna minnen till liv!

Jo, men visst minns jag att Birgitta berättade om vespa-turer runt Europa, här står han, en ung herr Nittsjö och spänner musklerna, redo att ge sig av! Och den älskade vespan fick även den emigrera till Australien och användes också. I skick som ny, skriver Fredrik.

När jag i min tidiga ungdom smygläste Birgittas dagböcker, då minns jag särskilt hur hon på en sida hade tecknat och berättat om hur hennes blivande man skulle se ut. Långt senare, när Janne verkligen dök upp, såg han ut precis som på hennes teckning, men det kunde jag ju inte säga högt!
En glad skit var han.
Skrattade ofta.
Låg på soffan hemma i Malå och sov djupt efter hela dagar i slalombacken.
Han hade delvis vuxit upp i hovstallet i Stockholm, där hans pappa då hade arbetat som chaufför åt gamle kungen, Gustav den VI:e Adolf. Jag tror mig minnas att hans pappa egentligen var skåning; född i Helsingborg och det var väl förmodligen där som chaufförsjobbet tog sin början, via Sofiero?

Och här är Janne lite äldre.
Spjuverblick.

Och så tillsammans med min syster Birgitta, med vilken han var gift med i fyrtiosju år.
Båda två var skorpioner och jag minns hur dom sommartid i Sverige tillbringade hela semestrarna ute till havs och återvände hem, svarta i skinnet som vore dom födda på södra halvklotet!

Väl komna till Australien började han genast söka arbete och fick napp nästan bums; han kom att bli reparatör på stora bulldozers och det höll han på med tills det var dags för pension.

Janne och Birgitta fick ett barn, nämligen Fredrik, som föddes året efter vår Anna, 1977 och han var två år när flytten gick från Sverige.
Fredrik är så himla kreativ och idag fick jag det tal som han höll till sin pappa på begravningen och det var helt ljuvligt! Så på  p r i c k e n  hade han fått med det som åtminstone jag själv förknippade med Janne!

Han hade skrivit upp det hela i punktform och här är nånting av vad som kom fram:
Janne var ..: en båtyggare (byggde egen segelbåt), han hade varit egen företagare (hade p-garage på Kungsholmen), han var bilmekaniker, vespaentusiast, en upptäckare, utförsåkare .., han var "a handyman" ..., älskade rött vin och rökte alldeles för mycket, han var en passionerad svensk, men även en aussie, han hade överlevt en svår cancersjukdom, han var expert på att sova djupt (när blixten slog ner och blåste iväg hustaket, sov Janne gott!) .., han var en tänkare ..,  han var Kristers storebror .., han var Nisse och Gretas förstfödde .., han var Birgittas make och så .., Fredriks pappa, förstås".

Så platt kistan ser ut att vara, mer som ett gitarrfodral! Det måste vara bildvinkeln.

Och så hade Fredrik berättat om tre minnen som etsat sig fast, ja, när det gällde hans pappa och jag rördes till tårar när jag läste dom raderna.

På slutet av sitt liv drabbades Janne av cancer i munhålan och det var en tuff tid som följde och slutade med att han under ett par år - och fram till slutet - inte kunde inta annan föda än det som var flytande, eller egentligen mest kaffe. Han hade en sond eller en slang till magen där han fick nån slags näringslösning.

Han, som alltid varit så matglad och med en fru som älskade att laga mat, gjorde väl han kunde för att förgylla sin tillvaro, ja, varje förmiddag tog han sin vespa och körde till ett café där han drack espresso och läste svenska nyheter på sin Ipad. Om detta med den ständiga espresson, skojades det om en hel del i familjen.

När alla talen och sångerna och videofilmen som Fredrik gjort var tillända, då fick alla begravningsgästerna ta med sig kaffebönor och gå och lägga dem på kistan, så där som en allra sista varm hälsning till en kär vän!
Jag tyckte att det lät helt underbart!

Så var det med min svåger Janne.
Han blev sjuttiosex år.

Eftersom Birgitta efter krångel med sin höftoperation inte får belasta benet och just nu sitter i rullstol, var det Fredrik som kom hem från Portland (längre söderut i Australien) och tog hand om det mesta runt begravningen.
Så här ser han ut som vuxen och hans golden heter Luna.
Jag tycker att han är lite lik Jesus på bilden.
(Jaså, har ni inte träffat honom? Det har jag.)

Ingen rubrik ....

Om skådespelaren Michael Nyqvists död har jag inte skrivit en enda rad.
När äldsta dottern på vår familjechatt skickade en länk om vad som hänt, blev jag alldeles oerhört förvånad; jag visste inte att han hade varit sjuk och nu gick han ju bort alldeles för tidigt, men det är det många  människor som gör.

Och nej, jag hade heller ingen direkt anknytning till honom som skådespelare.
Filmen som alla älskade - "Såsom i himlen" - tyckte jag inte alls om, men det var ju inte Michael Nyqvists fel.

Däremot kom jag glimtvis ihåg hans Sommarprat, då, när han berättade om hur han letade upp sin riktige pappa, han som visade sig bo i Italien.

Det programmet har jag precis nu reprislyssnat till och det ska jag säga; att det är ett rent äventyr att få följa med på den resan som han gör .., Michael Nyqvist.
Eller: den resan som han gjorde.

Ett helt underbart program! 
Här är en länk tillbaka till sommaren 2007 och hans berättelse om pappan Marcello.

Dagens fönster och lite till ...

Så här skriver ellem i Skellefteå; ja, det är hon som står för dagens fönsterskörd och det där "lite till".

"De två fönstren kommer från Lövånger. Det med pelargonen är från Lilla caféet och det andra från min mans hemgård där vi hade kusinträff på midsommarsöndagen. 

Det är i en by i Lövångerstrakten.

Nej, det är inte ellem på bilden ....

Så fortsätter hon att berätta ......

"På midsommarafton var vi som vanligt i Bonnstan där det är stans stora
firande som Skellefteå Landsförsamling ansvarar för.  Vi hälsade på hos
goda vänner i ett par kammare och i den ena blev det annorlunda
upplevelse.  När vi satt där inne,ett helt gäng, hördes sång av en skolad
röst utifrån. Flera gick ut och lyssnade och plötsligt kom sångaren in i
kammaren.

Det var operasångaren Ola Eliasson som jobbar på Stockholmsoperan. 

Han sjöng och spelade dragspel till. Och SOM HAN SJÖNG!
Det var ju ett litet rum med lågt i tak, så det vibrerade i huvudet och kändes i kroppen.
Han sjöng två sånger varav den ena var O, sole mio. 

När nån tyckte han skulle sjunga från scenen, sa han att nää, han hade semester nu. 

Han är uppvuxen i Skellefteå och hans mamma hade kammaren mitt emot.".



Tack ellem!! Vilken härlig berättelse du kom med!!
Jag lade in ett inslag från youtube när jag googlade på hans namn, hoppas att det nu är rätt Ola :)

Martins bilder ...

Foto: Martin Westerlund

Ungefär 36 km är det hit till Borkan från Dikanäs, där min mamma växte upp.
På facebook finns Martin Westerlund (ja, vi är släkt på nåt vänster) och det är han som har tagit bilderna just idag.
Håll med om att det är så vackert så man bara tappar andan nästan!

Foto: Martin Westerlund

Jag frågade honom om han verkligen bor mitt i allt detta ljuvliga?
Jodå, han hade bara gått en 100- meterspromenad i uppförsbacke och så fram med kameran!
På den nedre bilden syns den raserade lagården!

Tack Martin som låter mig visa bilderna!

Ska vi hjälpas åt ...?

Så här skriver Anna i Portugal (annannan, ni vet, med alla n:n):

"Och nu när du har ledig dag och tid och kanske lite plats i huvudet också (i hjärtat vet jag att du alltid har plats!) så vill jag berätta för dig om ett initiativ som du kanske också vill berätta om eller på annat sätt bidra till.

Olle Svalander heter en författare på skånska sydkusten som också är en engagerad löpare. I sommar ska han springa genom halva Sverige, 42 maratonlopp, för Västsaharas folk.
Han skriver om detta på sin blogg Hitta Hem.

Det här är inte ett sånt där "åka uppför Himalaya baklänges i en kundvagn"-äventyr, utan det handlar om att göra något vanligt och enkelt fast ändå jättesvårt för att dra uppmärksamhet och dra in pengar till en grupp människor och en politisk fråga som är väldigt bortglömd / sopad under mattan.

Och Olle skriver så fint. Jag känner inte honom, men skulle så gärna vilja springa några mil med honom om jag hade bott efter hans väg. Det gör jag nu inte, men det gör du och PV och säkert också många av era läsare".

Det här är hans tänkta spring-väg.
Jag ska bums skriva på hans sida och erbjuda boende!

Någon av bloggvännerna som kan tänka sig att ställa upp med säng och mat?

Här är länken till Olles sida! 

Och vi är nog många som känner igen oss i det han skriver. 
Rent allmänt, menar jag. 
Som detta. 

Denna dagen ett ... extraliv.

Klockan 8.00 har jag tid på mammografin på Halmstad sjukhus och jag har då redan varit vaken länge; pv kom hem från sin vakttjänst i hamnen efter fyra och då var det ljust ute förstås och jag hade svårt att somna om.
Han hade erbjudit sig att göra mig sällskap - det hade även friherrinnan - men jag hade ingen känsla av oro och lite över sju tog jag bilen och åkte iväg, ensam.

Alldeles tomt var det i väntrummet, bara en tv var påslagen och där visades bilder från kalvmärkning i Arvidsjaur, ja, av renar, alltså. Det kändes lite tryggt.

På ett bord låg en trädgårdsbok (om stenar och vatten i din trädgård) och jag tänkte att .., ja, hur många kvinnor kommer ihåg vad dom läst i den boken ...?

Och så fick jag anmäla mig i nåt som liknade en reception och kvinnan som tog emot var blond och vänlig och sa att "det blir nog till mig du får komma" och det kändes bra; jag är förfärligt obekväm med att stå halvnaken inför främmande män och ja, jag inser att det är fånigt, men så är det.
Kanske, om jag hade varit välsvarvad och haft magrutor, att det hade känts annorlunda?

Så fick jag komma in i röntgenrummet och mina bröst som trätt i tjänst till två döttrar och en son, dom ser ut därefter också .., och som platta pannkakor mellan ett våffeljärn blev det och det togs bilder från alla möjliga vinklar - båda brösten också - och röntgensköterskan, Julita, var egentligen från Polen, "men det finns patienter som tror att jag är från Norrland", förklarade hon leende, ååå, hon hade så varma händer och var så ömsint.

Och så frågade hon var jag hade känt knölen och jag sa som det var, att jag inte hittade någon dom har sista dagarna, ja, det var mest läkaren på vårdcentralen och pv som var så säkra.

Sedan skulle förstås läkaren titta på bilderna och jag slog mig återigen ner i väntrummet (ännu bara jag som var där) och det tog inte lång tid förrän Julita kom ut och sa att "Elisabet, dina bröst är  jättefina, doktorn säger att det inte behövs något ultraljud, det ser sååå bra ut!" och jag reste mig upp, omfamnade denna vänliga människa, pussade henne på kinden och sträääckte armarna mot taket .., så där yipppppiie!
Vilken känsla!

Efteråt, på väg till bilen, tänkte jag på all ångest och all oro som ska ha singlat omkring i det väntrummet; precis som i så många andra sorters väntrum.
All sorg, all bedrövelse.
Tänk, om väggar kunde tala!
Och jag tänkte på dom kvinnor som - kanske idag - får ett helt annat besked och det gjorde så ont i hjärtat, det kändes helt enkelt orättvist .., så där som att man vill säga "förlåt att jag klarade mig!"
Och alldeles särskilt mycket tänkte jag på dig, Christel.

Mera?
Ja, jag svängde in till Flygstaden och köpte fyra limefärgade fleeceplädar á 15:- stycket, helt otroligt billigt! Redan i förrgår hade friherrinnan köpt två såna här till mig, då hon visste att det var vad jag var ute efter och hon sa att där fanns hur många som helst kvar .., i en stor, stor korg.
Men ack, nu var det bara ynka fyra kvar som låg lite för sig själva på en hylla, så dom köpte jag!
Heja!

Hann även med ett besök i affären i Haverdal, och där, ute på lagret, stod mammalediga Annika med sin lilla piga Leia, som nu snart är åtta månader. Åååå, sicken liten solstråle!!!
Och så roligt att få återse Annika (frukt, - och gröntansvarig innan hon gick på ledighet), hon som alltid är så lugn och vänlig och är såå omtyckt av kunderna.

Sist av allt ett bad i ett för dagen svalt hav, tillsammans med friherrinnan.
U n d e r b a r t!
Det var som att skölja bort all .., ja, inte oro egentligen, men som att börja om på nytt på nåt vis och vi satt en stund på träbänken och tittade ut mot Storaskär och vi sa, som alltid, att detta är ju det bästa som finns, att bada, alltså. I alla fall efteråt.

Nu strålar solen!
Jag har kalasat på keso och mango i små bitar.
Harry sover, Nelly går av och an ., och pv har cyklat till stan - till sjukhuset - för kontroll av hjärtat, men tänk, han har inte haft ett enda flimmer sedan ablationen för drygt ett år sedan!
Det finns mycket att känna tacksamhet över.
Just det.

(Och så ska jag arbeta extra i morgonkväll, halv sex till kvart över nio, tillsammans med Hampus!

Heja, det ska bli roligt, han är en bra arbetskamrat. Undrar när han får besked .., han har sökt till läkarutbildningen i Lund).

 Ps. Idag fick Emil körkort! Hurra!! Ds. 

Klockan halv fyra natten mot idag ....

Jag tänkte att det nog blir en fin ledig dag, det här.

Dagens fönster ....

Ett i mitt tycke alldeles underbart fönster kommer här från Pershyttan.
Så ofattbart enkelt.
Så fint.

Det var Ulrika som håvade in det!

Att bli glad av ...

Från Monet i Frankrike kommer inte - i alla fall inte just nu - ett fönster,
men däremot en glad sjudsköterska.
Så här skriver hon:

"Detta är inget fönster men väl en stor glädjespridare i mitt och många andras franska människors byliv. Det är distriktssköterskan G som tillsammans med sina två kolleger (en av dem en lika vacker man som han själv) sköter om mig sedan ett år tillbaka plus fyrtiotalet andra svårt sjuka patienter i byn.

Idag har han dessutom satt på sig Supermantröjan vilket alltid framkallar glada skratt hos oss och medpatienterna. Ett riktigt proffs på alla plan är han den vackre, vänlige, snälle och omtänksamme G. En riktig Superman!"

//Elisabet skriver: människor som sprider glädje behövs alltid och det ska jag säga, att jag skulle nog också bli upplyft vid åsynen av denne superman :) Tack Monica!

Hälsning från pv ....

Oj, vilken fin bild han har fångat, den käre pv!!

Han har nämligen - tillsammans med ytterligare en medlem i båtföreningen - kvälls, - och nattvakten i Skallkrokens hamn i Haverdal och då passade han på att fånga solnedgången där borta i väster.

Tack pv, det gjorde du bra!

Dagens fönster ....

"Bilden kommer från Raggarön, båthuset där många Lindbergsekor gjorts .
Ett gediget hantverk."

Så skriver Barbro/Babsan i Uppsala och tack snälla! säger jag.

Nya stjärnor på jobbet ...

Sommartid känns det som om det vimlar av rödvitrandiga ungdomar i butiken!
(Eller orangevitrandiga, om man ska vara noga).
Det är flickor eller pojkar som är under arton år och som då ännu inte får stå i kassan och  likt idoga myror fyller dom in varor och det spelar liksom ingen roll vilken gång man kommer till, så nog är nån av dem där!
Fina, rara ungdomar!

Det här är Linn.
Hennes storasyster heter My och har också arbetat i affären (det är ju så det ofta blir; sköter storasyskonen sig, är det enklare för småsyskon att få sommarjobb) men My har nu läst i ekonomi i Lund och ska i höst praktisera på Svenska Handelskammaren i Amsterdam. Men det är inte det viktiga, nej, det är nämligen så här, att det kan omöjligen i hela världen finnas en människa som har ett soligare leende än denna My, alltid, alltid! Det spelar ingen roll när hon lägger in en bild på instagram, så det soligaste leendet, det finns hos My.

Och hennes lillasyster Linn, verkar minsann också ha ett leende på läpparna när man ser henne!

Härom året vimlade det utav pojkar som hette Filip eller ..., ja, nåt annat som jag glömt och jag sa konsekvent fel. Då blir man glad när nån heter Pontus och det gör den här unge mannen! Det är första sommaren han är i affären.

Dom här bilderna har jag tagit för att pränta in deras namn .., dom andra kommer senare, om dom nu vill vara med på bild, alltså.

Första kvällen ....

Då ser det ut så här när jag vid halvsextiden cyklar till jobbet.
Jag har närapå ångest, så där som för sju år sedan när jag en januaridag skulle börja om på nytt, då efter alla åren på Ica i såväl Malå som Ystad.
Den känslan - nästan den känslan - singlade omkring inom mig!

Här jag mer än halvvägs framme.
Där, i gul jacka, går Boel som jag för några somrar sedan köpte honung av och det är mer trafik än vanligt på vägen ..,. nu är sommarturisterna här och i Steninge möter jag fem personer som går i bredd på gångbanan och absolut inte flyttar sig, inte förrän jag vänligt ber dem.

Hemma har pv fixat med grejor som ska till segelbåten.
Skallkrokens hamn ligger kanske någon kilometer eller två från där bilden är tagen.

Väl framme blir det lite småprat med Malin i personalrummet.
I kanske två års tid har vi arbetat måndag och tisdagkvällar tillsammans och så är det även nu.
Bra!
Och i charken upptäcker jag Filip!!
När chefsskapet för något år sedan var på semester utomlands, ja, då brakade naturligtvis sill/ostavdelningen samman och allt skulle tömmas och precis när vi slutade för kvällen. Då stannade denne underbare Filip kvar och hjälpte oss; hans pappa också (som en gång för länge sedan arbetat i butiken) och sedan dess tycker jag att det känns så tryggt med den här unge mannen!
Och så är det verkligen viktigt - enligt mitt sätt att se det - med blandad personal; både män och kvinnor, flickor och pojkar!
Det här var Filips första kväll som ensam i charken, då någon blivit sjuk, men han såg så lugn och trygg ut, så det gick säkert bra.

Själv hamnade jag under första timmen i kassa 2.
I kassa 1 stod Emma, ny för säsongen och jag upphör aldrig att häpna över hur snabbt ungdomarna lär sig allt som har med kassan och det övriga att göra!
Och jag hade alldeles glömt bort en massa plu-nummer och vilket nummer hade nu hälsobröd från Östras och våra egna småfrallor och lösviktsgodiset och mitt lösenord till ATG hade susat iväg och ja, det var aningen "schwettigt" som man skulle säga hemmavid.

Underbara, underbara kunder kom med vänliga ord, Filippa - kanske åtta år - ropade från andra kassakön "välkommen tillbaka Bettan!" och jag ville nästan gråta och Lennart, en bra bit över åttio och ursprungligen från Malmö, bjöd på största björnkramen!
Jo, men det kändes som en stor varm famn att komma till.
Men Gud, så mentalt slut på jag var när vi stängde klockan nio!

Cyklade hem i motvind och en Jesus-kommer-himmel där i väster .., jag hade planer på att ta ett kvällsdopp för att rensa hjärnan, men det kändes som storm och vågorna slog långt över piren, så pv som mött upp med baddräkt och handduk, ja, vi bytte bara, han tog cykeln och jag bilen från Steninge.

Slängde mig i duschen (iskallt vatten! så ljuvligt!) och sedan på soffan Ektorp.Hade svårt att somna .., låg i sängen och tittade på säsongens sista avsnitt av norska serien Skam - så vanvettigt bra det var och när jag i morse skulle berätta för pv om programmet och om hur fantastiskt manuset är, så hade jag svårt att inte börja gråta.
Fortfarande pigg vid ettiden såg jag även ett avsnitt av norska "Gift vid första ögonkastet".
Man kan tro att det bara är fjanterier, men det är det inte .., jag tycker själv att jag har fått insikter om mitt eget förhållande sedan jag började följa den här serien!

Nu ska jag susa iväg till affären och handla; det orkade jag inte igårkväll! Hann inte heller.
Och vet ni: inte det minsta ont i knäet hade jag igår, inte nu på morgonen heller!
Om det håller i sig, så vet jag inte till mig av glädje!

Och nu är Sommaren här ....

Eller åtminstone sommarpratarna.
Först ut var operasångaren Rickard Söderberg.
Två gånger lyssnade jag till hans program och det var många klokheter som sades, men för mig kändes det  n ä s t a n  som barndomens väckelsepredikanter (även om R.S inte predikade jesusfrälsning), men njaa, det blev nästan för mycket av det goda.
Och jag är ju inte den där superpassionerade typen som skådar ljuset när jag ser pv eller någon annan man eller kvinna, så för mig blir det på gränsen till för mycket.



Musiken i programmet tyckte jag om!
Och han verkar oerhört sympatisk, herr Söderberg.

Sen var det simmerskan Sarah Sjöströms tur.
Det känns aningen underligt att jag som är så idrottsintresserad, så sällan finner det intressant att lyssna till någon lysande stjärna som berättar om sin väg till framgång; ja, det gäller inte enbart idrottsmän.
Sarahs program får mig att göra allt möjligt annat under tiden, men när hon berättar om sin autistiske lillebror Linus och vad han har betytt och betyder för familjen, då sätter jag mig ner och lyssnar andäktigt.
Musiken ger mig just inget, men det kanske inte är så underligt. 

Just nu lyssnar jag till Negra Efendić.
När vi 1993 flyttade till Ystad, då kom min före detta man att arbeta på utlänningsenheten och det kom hur många flyktingar som helst från Balkan just då och det är om den flykten och mycket annat som Negra berättar.
Gripande. 
Såna här sommarprogram tycker jag om.
Musiken .., så där. 

Tyck till!

På Elgiganten har jag sett en sån här tyck-till-apparat och kanske någon annanstans också,
men aldrig tidigare på en vårdcentral.

Jag tryckte på grön gubbe, för maken till snabb service har jag sällan varit med om!

En äldre dam förstod inte vad det hela handlade om och stod länge och tittade på dom tre figurerna, ja, så kom en ur personalen och visade och tanten log och tryckte till.

Egentligen tycker jag att sånt här är jättebra; det sätter press på alla oss som har ett servicejobb och arbetar med människor, men ibland så känns det som om hela tillvaron handlar om att bedöma och betygsätta människor.

Och om en sån här apparat skulle finnas utanför skolsalarna ...?
Eller i alla yrken?

Dagens fönster ....

... finns i Pershyttan, skriver Ulrika som såklart hade håven tillgänglig!

Tack snälla!

sista kvällen ....

Och det blev en skön sista-rehab-dag.
Trivsamt besök från Skåne .., intressanta program som jag lyssnat till och ett annat som jag tittat på hos SVT; om en 67-årig man som fick för sig att han skulle ro från den norska västkusten och rakt ut mot Shetland! Nu gick det inte riktigt som han hade tänkt sig, han blev bogserad halvvägs framme, men bara  t a n k e n .., ja, det var imponerande!

Ringde jobbet tidigare idag och pratade med Brooks och frågade om allt var sig likt .., ja, inga nya rutiner? Det visade sig då att jag ska arbeta tillsammans med Malin - precis som alltid på måndagar och tisdagar - och ååå, så glad jag blev; då är det lugnt. Inte "lugnt" så att vi inte har nåt att göra, men lugnt därför att vi våra givna roller. Allt bara flyter på.

Och det blåser och blåser och blåser och ömsom är det solsken och i nästa sekund kommer regnet!
Rena aprilvädret!

Tack alla som tagit sig tid att svara på den där kommentarfrågan; det var vänligt av er!

Ni som brukar kommentera här ...

Får ni upp en sån här ruta, här hos mig?

Det är ju helt absurt!

Nu får jag gå in och kolla igen och tack Ulrika som berättade!

Krångel med att kommentera ...?

På Facebook skriver Ulrika att det är hopplöst att skriva en kommentar här .., oj,
och jag fattar inte vad som är felet heller?

Om det är någon läsare kvar här på bloggen och om ni har samma krångel, hör gärna av er till
bisse151@gmail.com, så får jag försöka klura ut vad som är problemet?

#sistarehabdagen

Den fjortonde mars ringde jag på dörrklockan till operationsavdelningen på Hässleholms sjukhus.
Några timmar senare var det hela avklarat och drygt tre månader av rehabilitering tog sin början.
I morgon är det dags att ta på sig hemköpströjan.

Hur känns det?
Jo, det känns bra!
Jättebra!

Knäet är långt mycket bättre än vad jag hade förväntat mig; ingen värk alls dom senaste veckorna - i alla fall ingen värk att oja sig över -, ingen låsning, jag har aldrig behövt gå "strakbent" och jag kan  nästan gå som en vanlig människa nerför trappan!
Och jag är överlycklig och sååå tacksam över dom extra två rehabveckorna som kirurgen tyckte att jag skulle ha, den vilan har betytt såååå mycket! 

Tre timmar kort blir mitt första arbetspass; från 18.30 till 21,15.
Så ska jag arbeta imorgon måndag, tisdag, lördag och söndag.
Samma sak (men andra dagar) där nästa vecka, sedan två veckor med ordinarie schema, 14,30 - 21,15 och därefter tre veckors Riktig Semester.

Just nu är det ösregn ute .., pv, Hilda och Patrik ska strax åka till Ljungby på namgivnings-ceremoni; det är lilla Majny från Jämtland som kanske ska få ännu flera namn. Jag gissar på Gunvor eller kanske Lena, som hennes mormor?

Själv väntar jag besök och så länge tänker jag lyssna till årets första Sommarpratare, nämligen Rickard Söderberg .., han är väl från Halmstad ..?

Så här skrev Evelyn Jones (DN) i sin recension av programmet.
Jag skulle gärna vilja läsa en recension av pv:s dotter Hilda också; hon är bra på sånt.
Min kommer senare.

Söndagsfönstret ....

"Ett fönster från Mullhyttan" skriver Ulrika.

Ja, då vet vi.

Och se så fint himlen speglar sig fönstret.

I Skallkrokens hamn .... 

Mitt på dagen tar pv harry och bilen och åker till båthamnen, i akt och mening att städa upp i segelbåten och fixa till det som inte hanns med innan vi gav oss av norrut på kalas.

Ett par timmar senare gör jag i ordning kaffe i termos och tar med några av Marias goda bullar och så blir det en cykeltur som är ungefär lika lång som till affären, kanske åtta kilometer? På höger sida har jag havet och ett ljuvligt sädesfält där det vajar så fint på åkern ..., som vågor nästan!

Oj, så pv har jobbat och städat!
Det blir fika i sittbrunnen och efter någon timme får vi påhälsning av Eva från Tyresö, tillsammans med hennes Långe Man och barnbarnet Karin, en pigg och vetgirig liten tös som gosar med Harry och vill att vi ska tävla och se vem som kommer på flest djur som börjar på bokstaven B, till exempel. Härligt med småttingar!

Harry är inte världens modigaste hund. Inte för en sekund hade han klarat en test som polishund, men han är bra på mycket annat; att spänstigt och utan minsta bekymmer ta sig ombord eller hoppa till bryggan, det är inga som helst problem!
Medan husse rengör gasolspisen och putsar luckor, vilar Harry.
(Att gå ner i kajutan, det vågar han emellertid inte .., fyyyy, så hemskt!)

Intill pv:s båt (tillverkad 1972) ser det ut så här.
Fina båtar allesammans.

Liiiite orolig blir allt harry när husse lämnar båten ..., det gäller att hålla samman flocken om man har gener från vallhundssidan! Visste ni det inte, så är harrys mamma matte en border-collie.

Och så ringer min mobil!
Det visar sig vara min före detta svåger Conny som med sin fru Carina och dottern Martina nu är på väg hem till Göteborg och då beslutat sig för att titta in och hälsa på, nu står dom utanför det där gula huset på kullen och undrar var vi är?

"Kom hit!" säger pv och det är vad dom gör.

Så  u n d e r b a r t   roligt!
När jag började sällskapa med mina barns pappa Tommy, då var Conny sju-åtta år bara och senare kom han upp till Malå och sommarjobbade i skogsplanteringen och innan dess var han och kusinen Kent nån slags sommarbarn hos min mamma (också i Malå) och ägnade mesta delen av tiden åt att fiska.

Ibland när man lämnar ett förhållande och blir ensamseglare på livets ocean, då kan det hända att man förlorar vänner. Så blev det i alla fall för mig. Såna som varit nästan ens bästa vänner slutar att höra av sig och hälsar inte när man möts på stan. Men mina före detta svågrar och inte minst svägerskan, dom har alltid - precis alltid - varit som änglar var gång vi mötts och med den allra största värme har dom tagit emot pv! Tänk, vad sånt betyder!

Så nu sitter vi i båten och småpratar - på ena sidan göteborgarna - på den anda tyresögänget .., och solen strålar och kinden är varm ..,och jag tänker att såna här gånger känns det som vore man den lyckligare människan på jorden! Eller den rikaste.

Så tackar alla för sig och jag tar bilen och pv min cykel .., och med mig har jag en massa plastglas och annat som ska diskas upp - sånt som ska finnas i båten - och nu är det avklarat, allt medan pv klippt gräset. Fotboll på tv, något U21-lag som spelar .., och vi är sol,- och vindtrötta och harry sover gott, allt medan nelly går av och an, av och an.

En ljuvlig dag har det varit, denna den näst sista rehabdagen år 2017.

Tack Martin!

"Sagavägen väster om Fättjaur, Kittelfjäll, 23:e juni", skriver Martin Westerlund på sin facebooksida.
Det är han som har tagit bilden.

Med honom är jag släkt, men jag kan inte riktigt reda ut exakt hur.
Min morfar var född Westerlund och min mormors mor var också född Westerlund, alla från den här trakten. Mormors mor, Charlotta Westerlund, hon, hennes föräldrar och hennes tolv syskon flyttade från Dikanäs till Kittelfjäll år 1894.

Visst är det rent ut sagt ofattbart vackert?!

Och återigen stort tack Martin för att du så generöst lånar ut bilden!

Mer om Kittelfjäll kan man läsa här.

Själv tog jag den här bilden från Kittelfjäll, när pv och jag själv körde hemöver på semester.

Dagens fönster ...

.. finns i köket i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och pv har packat sin lilla bil absolut till brädden fylld med segel, dynor och allehanda tillbehör till segelbåten utan namn .., och på en liten, liten plutt av sätet lade sig harry; fullständigt förvissad om att han skulle få göra husse sällskap till Skallkrokens hamn.

Det fick han också.

Själv lyssnar jag till Spotify och dom femtio mest spelade låtarna i Sverige just nu.

"Men mormor, du gillar ju jättemodern musik!" utbrast Emma häpet när vi satt ute i trädgården på fredagkvällen och jag höll takten till vad som då spelades och det var sånt som Ed Sheeran

Jaså.
Ja, det var ju en överraskning.

Dejting, balett och Agnes ...

Häromkvällen när jag låg i sängen och inte kunde sova, skrollade jag runt hos SVT-play och upptäckte då ett dejtingprogram från England - Första dejten -, heter serien.

"Hur ser en blinddejt ut när en hel nation följer den från tv-soffan? Möt nervösa, romantiska och hopplösa försök att para ihop två vitt skilda människor i alla åldrar under en middag i romantisk miljö. Ibland är det attraktion från första stund, ibland är dejten över innan den ens har börjat. Den stora frågan är; kommer de vilja träffas igen?"

Så står det i programförklaringen och det stämmer på pricken. Dejten går av stapeln på en restaurang som drivs av en fransman (en man som många kvinnor finner mer intressant än dejtingobjektet) och alla inblandade bär mikrofoner
 
Kan detta verkligen vara intressant?
Jo,det kan det!
Om man är det minsta intresserad av hur vi människor fungerar - eller inte fungerar -, så är det här rena guldgruvan!

Detta att inse hur lika vi människor är .., då tänker jag kanske mest på all nervositet och inte minst: alla försök att dölja den där nervositeten .., eller viljan att visa upp en intressant sida av sig själv .., att vara rolig (gäller främst männen som ofta och snabbt börjar dra vad dom tycker är roliga historier) ..., och det här att framstå som sexig (oftast kvinnorna och det är lika pinsamt det), men så finns det ju guldkorn också.

Som Olive och Terence här på bilden, åttio respektive åttiofem år, änka respektive änkeman.
Mer stillsamma och rationella, eller jordnära, kanske?

Det som förvånar mig mest, är hur annorlunda allt är numera.
Hur alldeles omåttligt frimodiga män och kvinnor är.
Under min tid som ensamseglare (fem år ungefär) träffade jag kanske åtta olika män; men bara på fika och då efter att ha mejlat med dem ett bra tag, så där för att liksom få en bild av människan bakom orden.
Här är det pang på och insikten att jag torde var en relik från artonhundratalet, den slog mig tämligen omgående.
Å andra sidan, människor som är mer återhållsamma avstår säkerligen att medverka i offentligt dejtande, jo, så är det förstås.

Några av paren ....

En annan serie som jag följt under rehabtiden (ja, somliga skulle väl påstå att jag förfallit alldeles, men det bjuder jag på), är norska "Gift vid första ögonkastet". 
Där har psykologer med hjälp av diverse tester vaskat fram kandidater som man tror ska passa varandra och det ska väl sägas att det går väl si så där.

Här är det mer igenkänning, paren känns äkta och tämligen naturliga (så naturlig man nu kan vara med en tv-kamera i släptåg) , men det som har varit intressant är att se hur knepigt det kan vara att släppa in en annan människa i ens liv. Oftast är det männen som flyttar in hos den nyblivna hustrun och för mig var det hur mycket igenkänning som helst; detta att lite tappa bort sig själv, att - i alla fall till en början - känna sig som en hyresgäst.

Och kvinnorna vet vad dom vill! Det här är starka kvinnor. Och en kvinna är vegan och gifter sig med en köttälskare .., en man närapå lever för sitt arbete, medan hans hustru drömmer om en mer gemensam vardagstillvaro. Några faller pladask för varandra.

Nu till nånting helt annat; ett program som under en timmes tid höll mig kvar i loppisfåtöljen, nämligen "En hovdansares farväl", en alldeles helt underbar film av Kersti Grunditz.

"Marie Lindqvist har varit premiärdansös på Kungliga baletten i Stockholm i över 20 år och utnämndes 2004 till hovdansare. Hon har haft huvudroller i hyllade uppsättningar, både klassiska och moderna. Kersti Grunditz följer i denna film dansaren under hennes sista år i danskarriären."

Programmet går i repris i morgon söndag, mellan 11.00 - 12.00 i SVT 2.

Ännu ett guldkorn: kortfilmen Agnes, även den i SVT!

"För sexåriga Agnes är storebror Tobias störst. Han är som en surrande trygg värme i hennes bröst; allt gör dom tillsammans. Men så en dag träffar Tobias en flickvän och Agnes värld vänds upp och ned."

Filmen är gjord av Anja Lind och alldeles varm i hjärtat blev jag av att se den!

Ja, det blev mycket om film och tv det, men jag var så fylld av all den här glädjen!
Kan meddela att det är en gråmulen midsommardag .., Nelly snarkar, pv ska kanske pyssla med båten och jag ska njuta av ytterligare två lediga dagar innan det är dags att börja arbeta.

Dagens fönster ...

"Hej. 

Här kommer ett fönster från en nedlagd järnvägsstation i Västerbottens inland, där vi firar midsommar.

Stationen har nu fått nytt liv tack vare kompisarna Elisabet och Håkan.

/Bert"

// Tack snälla! Omtänksamt att ha håven inom räckhåll!

Ett viktigt inlägg ...

Foto: Maria

När jag idag letade midsommarbilder, hamnade jag i Ghana.
Det var ju för två år sedan, precis kring midsommar, som Anders och jag själv var där.

I ett av inläggen skriver jag om eländet med mitt vänstra knä; det som opererades 2014 här i
Halmstad. Och jag berättar om hur jag får gå strakbent och en bra bit efter övriga och hur jag ibland inte ens kan ta mig ner för trappan!

Tänk, det hade jag helt och hållet glömt!

Det tog alltså tre hela år innan min andra knäprotesoperation visade sig vara helt lyckad!!
Tre år!
Nu känner jag inte ens av protesen .., det är som ett helt vanligt knä, ja, förutom när jag någon enstaka gång försöker ställa mig på knä, men det går inte, då känns det som om man får en spik rakt in i benet, så det avstår jag.

Kändisar och annat ....

Vilken härlig natt!

Jag har - i drömmen - suttit vid ett långbord tillsammans med tv-4-nyhetsuppläsaren (tillika kund i affären) Anders Kraft .., och snett mitt emot mig satt Marianne Sundström (Gomorron Sverige) i solig tunika med mycket mönster!

En stund senare befann jag mig i en fjällstuga och dit kom Helena Björk (cruella) och hennes son - han skulle åka skidor - och till min oerhörda förvåning dök Valborg Sjöberg från Malå (död sedan länge, tror jag) också upp och jag fick en såååån varm kram av henne och kände mig så glad!

Vaknade och mådde bra.