Summering ....

Eller så kallade "spridda skurar" från två dagar i Malmö. 

Här en parallellgata till Baltzarsgatan, jag tror den här heter Stora Nygatan. 

Trångt och svårt att hitta parkeringsplats, men pv lyckades tråckla in sig mellan två bilar. 

Testade att bära munskydd. Det var hemskt ., så gräsligt varmt det blev! 

Och jag tänkte på människor i länder där det är långt högre temperaturer än här hemma, oj, så obekvämt det måste vara! (Ja, man vänjer sig nog). 

Mina glasögon immade igen när jag skulle läsa.

Intill bilen stod den här cykeln, tillhörande Mira, en kvinna från före detta Jugoslavien som har varit i vårt land sedan 1965, då var hon elva år. Alltså visade det sig att vi var jämngamla (och ännu är). Så fint hon hade virkat, ja, som små rosor på cykelkorgen! 

Precis lika gråhåriga var vi.

Jag frågade om det var okej att ta en bild?

Jodå, det var det. 

När det var klart, tog hon mig i armen och sa "vet du, hur glad jag blev, det här gjorde min dag!" Så lite som behövs. Kanske att bli sedd. Kanske är det så att det ibland räcker?

Skyltar. 

Överallt skyltar.

Egentligen behöver jag väl inte säga vad som var det allra bästa under dom här dagarna?

Jo, men det var kanske detta att gå till lekparken och att hålla en liten varm hand i min under promenaden. Såklart fick den prickiga taxen följa med. Den följde med nästan överallt. En sån Brio-tax  hade även mina barn, i alla fall Maria, när hon var liten.

Roligt var det också att följa med på utflykt till en damm. Hur spännande kan det inte vara att ligga på mage och spana på små, små, små kryp som rör sig på botten?

Eller att se en lillkille fascineras vid åsynen av en brummande HELIKOPTER.

En ljuvligt vacker höstdag bjöds vi på idag.

Nog är det tur att det finns lönnar som så generöst bjuder på lite färg, om än det nu inte syns just på bilden. 

Och när såg jag senast kaveldun?

Det var länge sedan.

Någon gång i slutet av 70-talet minns jag att vi hade ett fång kaveldun i en hög vas i vardagsrummet. Det var inte särskilt snyggt, men den bruna färgen var ju poppis. 

Kanske var det därför?

Såna här små gubbar lekte sonen med timmavis när han var liten! 

Nu hade jag hittat likadana för en inte alltför dyr peng och jag diskade upp dem och dränkte dem i handsprit och sen kom dom till användning. 

Såklart tyckte någon att dom skulle bada i vattenglaset! 

Jag döpte dem till morfar Claes och farfar Tommy. 

Det hände att en av dem fick dyka rakt ner i vattnet och sedan stå på huvudet!

Eller så fick dom åka på den evigt gnisslande släpvagnen.

Där fick även Nelly stå och titta på. 

Om och om igen bjöds dom på en åktur runt vardagsrummet.

Innan vi åkte ner till Skåne, hade jag till minstingen förfärdigat ett litet album med bilder som har med hans liv att göra. Mest fotografier på släkten .,. men även på sånt som jag vet är bekant för honom. Den tovade kossan till exempel, den som hänger i fönstret här hemma ., Harry och Sigge, ja, sånt. 

Men även hans pappa som liten fick bli med i albumet ., som här, när Anna tog studenten i Lycksele och mamma var hemma på besök från Bolivia och Anders var kanske nio, tio år?

Så fin mamma var just här!

Ja, så är det ju, att varav hjärtat är fullt ..., och det var den här krabaten i randiga tröjan som tog plats i hjärtat, men där finns rum för flera .., där finns hans kusiner och fastrar och där finns lille Edvin som är halvåret äldre och där finns även många andra. 

Men  e t t   eget litet rum har han den här lillkillen, han som är lika blond som hans pappa en gång var och som  ä l s k a r  glass mest av allt!

På väg ner till Skåne hade vi som vanligt en påse Ahlgrens bilar som färdkost. 

Och nu är vi hemma. 

Efter gårdagen - då vi även bjöds på kaffe hos sonens rara svärföräldrar - däckade vi vid niotiden, ja, egentligen ville jag gå i säng en timme tidigare, men det kändes ju för bedrövligt. Jag sover förfärligt dåligt när vi är bortresta (sover inte särskilt bra hemma heller, lär väl leda till en alltför tidig död, förmodar jag) och ska inte vara uppe länge ikväll. 

Medan jag skriver det här, hör jag pv sitta i "Gunnars rum" och spela piano och sjunga .., ja, ja, han övar sig inför träffen med Kammarkören i morgonkväll. Nu har han fullt upp; har tackat ja till att vikariera för någon annan lärare, så om det blir som det är tänkt (som han har tänkt) blir det heltid i flera månader.

Själv ska jag ägna morgondagen åt att rensa i växthuset, ta mig ett dopp i havet och veckohandla. Tack livet! vill jag säga. Ja, det är en sån här kväll när jag funderar på att ställa mig vid ett öppet sängkammarfönstret och tacka vem man nu ska tacka, för att man får vara med om såna här dagar.

Torsdag ...

Det börjar bra. 

Friherrinnan ringer och berättar om ösregn, för att inte säga  s k y f a l l  i Steninge, bara fyra kilometer bort. Här är det då hur fint som helst. (Det är det som är bra). 

Hon berättar också om en tand som har gått av. Ja, nu är hon den fjärde i bekantskapskretsen som upplever samma sak. Den gemensamma nämnaren är att vi alla är födda på antingen 40, - eller 50-talet. 

Sen kommer regnet även här. 

Det vräker ner. 

I ett kort uppehåll hinner jag ta en promenad med Harry. 

Vattenpölar längs Ejdervägen. 

Inte en enda människa träffar jag. 

När vi passerar popplarna droppar det från bladen. 

Sen hemåt.

Bakar frukostbröd till Sonja. 

Tittar på SVT och följer presentationen av årets nobelpristagare i litteratur. 

Louice Glück, en amerikanska född 1937, blir vinnaren.

Helt okänd för mig.

Här kan man ta del av en annans funderingar när det gäller litteraturpristagare och vilka denna madame har läst. Intressant! 

Upptäcker ett sms från Eva från Tyresö. 

Läser om ledgångsreumatism, Huddinge sjukhus, svårigheter att hitta rätt, dålig balans och lite annat. Det anses att anhöriga till patienter ska hålla sig utanför sjukhuset, så gott det nu går. Men om man har svårt att gå och dåligt lokalsinne ..? Om ens ben bara kan vika sig?

Jag säger till Eva att hon får skaffa en vit rock till den alltid så omtänksamme maken.

"Och så en namnskylt där det stor Doktor H", sen är det nog inga problem för honom att vara hustrun behjälplig. 

Att han kanske blir stoppad av andra patienter vilka har svårt att hitta, ja, det får han ta i beräkningen, men det fixar han nog. 

Tar Harry på ny promenad. 

Nu är det uppehåll. 

Vi går ner mot havet till ..., jag har vittjat postlådan och upptäckt ett vitt A5-kuvert och med en handstil som påminner om en av mina döttrars. Medan Harry lyfter på benet och markerar revir, öppnar jag kuvertet. Men åååå! 

Det visar sig vara den här omtänksamma människan i Skåne som förut kallade sig bettankax, men som är min namne, men med h på slutet. Elisabeth. 

Av henne fick jag en gång en gummidutt som man använder för att öppna burklock med och så många gånger som jag haft glädje av den! 

Nu kommer här en slags platt scrubbi! 

Vänliga ord följer också med. 

Vilken pärla hon är! 

Så snäll!

Tack Elisabeth!

Innan vi är hemma, kommer nästa störtskur! 

Vi skyndar oss allt vad det går och vi möter tre bilar, alla med en hund i bagaget (dom trodde väl att regnet skulle upphöra) och jag tänker att nu blir det kanske korta promenader för deras del. 

Släpper kopplet .., säger till Harry att han får springa hem själv och jag skuttar efter honom (skuttar = ja, så mycket skutt var det väl inte) och är genomvåt när jag kommer in i hallen. 

Fortfarande hällregn. 

Tur för pv att han idag valde att ta bilen.

(Nånting jag undrar över med det här nya på Blogger .. det är varför det ofta blir så mycket "luft" här från den sista skrivna raden till slutet av inlägget och andra gånger inte alls? Det där kunde jag enkelt justera tidigare, men nu, nej, jag fattar det inte. Nån som är mer tekniskt begåvad än undertecknad vad beträffar såna konstigheter? Förr avslutade jag liksom så här <br /> . Nu är det bara en massa "div-div-div". Berätta, den som vet!)

Dagens fönster ...

"Ett av dom gamla affärshusen som fortfarande står kvar på Storgatan". 

Kort och koncist. 

Så skriver Guy i Arvidsjaur. 

Tack! säger jag.

Lite på vift ...

Nej, det är inte ofta jag besöker Halmstad, förutom när det är Filmstudio, men idag körde jag in. Parkerade här nere vid Strandgatan med alla båtarna (fortfarande ganska många båtar som inte var upptagna) och det var här, längs Strandgatan, som Sonja och Gösta bodde under ett par år. Från balkongen hade dom utsikt mot Halmstad slott som är så fint, så fint. 

Så här ser det ut, om nån nu inte visste det. 

Slottet byggdes i början av 1600-talet av kung Christian den IV, då Halland fortfarande var danskt. Här finns en länk som berättar mera on slottets historia. Numera bor landshövdingen här.

Någon dag med bra fotoväder (alltså inte för skarp sol) ska jag åka in och ta mig en mer ordentligt titt. Bekanta mig med stan, på ett annat sätt. Inte bara köra igenom på väg någonstans, eller för att hämta upp pv. Eller för att besöka biografen Röda Kvarn.

Så här ser det ut när man tittar ut mot havet till. 

Varifrån jag står, lär det vara två kilometer tills Nissan mynnar ut i Kattegatt.

Och till vänster, men en bit bort, bodde alltså Sonja och Gösta.

För övrigt har det varit en stillsam dag. 

Fick besök av friherrinnan och vi satt ute på altanen och surrade en bra stund .., hon hade med sig daghunden Bessie som är så förälskad i Harry. Kanske är det ömsesidigt? 

När vi druckit upp kaffet, tog vi en sväng till gårdsbutiken i Ullarp och köpte potatis. 

Där fanns tre sorter välja på: Amandine, Fontana och King Edward. 

Sen hemåt igen.

Till och från har det regnat .., pv åkte rullskidor hem från Gullbrandstorp där han vikarierat idag, bland annat hade han tyska och historia, vilket han tyckte var roligt, det märktes. Och han fascineras av hur det i somliga skolor är helt självklart att eleverna INTE har sina mobiltelefoner framme på lektionerna, medan det på andra är precis tvärtom.

Det är också intressant att höra honom berätta om olika lektioner när han kommer hem. 

Han verkar .., mer peppad än tidigare, tycker jag. Och han berättade om hur han på lektionen i tyska hade mixat den med lite matte också; att det ena gick in i det andra på ett naturligt sätt. Kul för honom!

Bilden här ovanför är från boken "Jag minns". 

Apropå att vi ikväll tittat på näst sista avsnittet av "Kanaler, båtar och kärlek", där den brittiske skepparen/skådespelaren Timothy West och hans fru Pru (även hon skådespelerska) tar sig fram med kanalbåt i England, ja, vi har fått följa dem även i Europa och Asien. 

Pru (egentligen Prunella Scales) har drabbats av Alzheimer och har, berättar maken öppenhjärtigt i programmet, inget korttidsminne, men hon är en fena på att läsa innantill och komma ihåg dikter.  

"Jag känner mig ensam och har inte längre nån att samtala och dela tankar med", säger Timothy. Båda är en bra bit över åttio och så otroligt kärleksfulla mot varandra 

Därför kom jag att tänka på boken som handlar om minnen.

Hos Sonja ...

Bilden togs från Sonjas altan. 

I bakgrunden skymtar den gamla väderkvarnen.

Kort-kort besök hos Sonja i Harplinge igår, mest för att lämna lite nybakat bröd.

Hon var trött och slut på efter en träningsrunda (med hjälp av sjukgymnasten) och efter någon minuts prat, fick jag med mig Sonjas körkort, då jag skulle hämta ut hennes medicin i Söndrum. Dit skulle då pv komma och på så sätt lifta hem med mig. 

Perfekt, eftersom han räknat med regn på sluttampen av dom dryga två milen hem.

Väl framme på apoteket skulle jag - bland annat - leta fram en förpackning Voltaren. 

S o m  jag letade i hyllsektionen för "Värk". 

Till slut frågade jag den unga farmaceuten .., om det var helt slut på just Voltaren?

Hon kom fram till mig .., loooog vänligt och PRECIS mitt framför mig; på en bred rad, stod dessa!

Hur är det möjligt att hjärnan så kan koppla bort det man har framför ögonen?

Sånt kan man fundera på. 

Nu ringde precis sonen, på väg till jobbet. 

"Mamma, nu ska jag fråga dig en sak .., vet du varför månaden Oktober heter just Oktober?" sa han. 

Jag förmodade att det hade nånting med själva namnet att göra. 

"Men Oktober (jag tänkte på oktagon) är ju inte den åttonde månaden, så det kan ju inte stämma?" sa jag.. 

Jo, det gjorde det. 

Stämde, alltså. 

I den äldre romerska kalendern var nämligen den här månaden den åttonde! 

Så var det med den saken.

Dagens fönster ...

... fångades i Danmark, på Själland .,. närmare bestämt i Sjaelör som väl - om jag minns rätt - är en del av Köpenhamn.

Vem som hade håven redo?

Jo, men det hade jag. Det var för många, många år sedan när Anders tävlade i crossfit tillsammans med någon kompis och vi åkte dit för att heja. 

Tisdag ...

Här satt vi på en sten, harry och jag och framför oss spatserade en stor skock med får och så plötsligt upptäckte jag den här hästen som stod och tittade nyfiket på oss. En bra stund stod den där, för att sedan komma bakifrån och jag tänkte att den kommer väl ändå inte fram till oss ..? Det gjorde den. Den kom så nära att den buffade lite försiktigt på min stickade polokrage (baktill), men då var det adjö, då tackade vi för oss. Totalt orädd var den! 

Fler hästar anslöt, men då var vi på väg hem och hade passerat färisten. Mobilen är bra på mycket, men inte att zooma med. Men ni ser dem väl ändå?

Å, så jag tycker om hösten! Så lugnt och vilsamt här är! Inte är det mycket till färgprakt, så där som i Jämtland eller hemma i Malå, men lite finns att vila ögonen på. 

Tittade på Morgonstudion i morse och har jag inte varit övertygad om att den amerikanske presidenten lever i en egen värld - där allt kretsar omkring honom - så är jag det nu. Helt förvissad, alltså.

Finns det verkligen ingen människa som kan stoppa honom?

Förutom detta har jag idag bakat mitt eget frukostbröd.

Ja, vi har var sitt pv och jag själv. 

Han gör sitt i långpanna och delar upp i rutor. Det brödet bjöd han på från första dagen jag kom hit till pensionatet och jag tyckte nog att det var gott då. Nu vill jag ha ett grövre bröd, så jag gör mitt eget. 

Och nu har jag lärt mig vår ugn och vet att jag ska flytta ner bröden nästan längst ner för att få hård yta på undersidan också. Mums! 

(Om nu någon frågar så är detta vad jag använder mig av: naturell lättyoghurt, vatten, jäst, salt, en dutt flytande honung, helt linfrö - minst 2-3 dl, solfrosfrön, lite pumpafrön, grahamsmjöl och vetemjöl). 

Och i helgen blir det Malmö igen. 

Några ska på bröllop. 

Några andra ska försöka hålla styr på en artonmånaders krabat med alldeles oerhört mycket spring i benen. 

Om jag längtar?

Ja, omåttligt.

Dagens fönster och plötsligt händer det ...!

Kanske har jag någon gång fått ett fönster från den allvetande Rexxie, men nog är det i så fall väldigt länge sedan! Just därför kan ni ju gissa hur glad man blir! 

Sen vill han förstås visa upp sin ståtliga fredskalla (ja, jag vet nu ...) och det kan vi ju konstatera, att just fredskallor tycks vara lättskötta krukväxter! (Därmed inte sagt att du är i avsaknad av gröna fingrar, Rexxie!)

Tusen tack i alla fall! 

 Idag ...

Vi stämde träff i Skallkroken, pv och jag själv, och vi kom nästan samtidigt. Han hade cyklat från jobbet (nyklippt och fin!) och jag tog bilen och så här tomt på båtar var det när jag gick ut på bryggan.

På motsatta sidan, vid hamnkranen, var Bengt och Anders på gång att masta av sina båtar.

Pv var redan på plats när jag kom, han satt där, längst ute. Där var också ett par i vår ålder kanske och åtminstone kvinnan härstammar från Tyskland. Nu hade hon badat och var på väg att göra sig klar för att cykla hemåt. Hennes make var också med; men han nöjde sig med att titta på. (Det var deras båtvagga vi fick låna hela förra vintern, då dom hade sin båt - likadan som vår - i Tyskland).

Det var riktigt skönt i havet .., kanske sjutton grader? 

Minst sexton, i alla fall.

Jag simmade en bit - längre än igår - och det kändes enbart härligt! 

Pv höll med mig. 

Tidigare idag tog jag harry på promenad och stannade till nere vid stranden. 

Jag slog mig ned och blev kvar säkert i en halvtimme - om inte mera - och för ovanlighetens skull höll sig harry lugn; han brukar annars ledsna och bli lite orolig. 

Men inte idag.

Han nästan somnade i sanden och jag upptäckte att han fått massor med grå strån, inte bara under hakan, utan ovanför nosen.

I nio år har han förgyllt våra liv.

Sååå vackert var det! 

Jag tänkte att ..., ja, men  n ä r  såg jag så mycket solglitter ute till havs?

Det var som om nån hällt ut allt vad som fanns av just glitter!

Det var inte bara havet som var vackert.

Såna här dagar, dom blir som till en enda stor bonus. 

Som en present man får utan att alls ha gjort sig förtjänt av den. 

Ungefär så kändes det. 

Inte en enda sädesärla spatserade på stranden .., allt jag såg var kråkor, men dom är ju på ett sätt fina också. Tidigare idag gick ett stort sällskap Canadagäss vid vattnet och jag hörde en gärdsmyg flöjta så vackert från ett enbärsbuskage; det var när vi var på väg hemåt. 

Så var det. 

En ljuvlig dag.

Som i Nordkorea ...

Så har president Trump nu fått lära sig allt om coronaviruset, säger han. På riktigt. Inte bara som från böcker. Nej, nu vet han och han ska snart berätta för oss alla. 

Foto: Alex Edelman, Agency France Presse.

Sen tar han en åktur i sin bepansrade bil och har några säkerhetsmän (varav en är chaufför) med sig och genom bilrutan ses presidenten vinka till alla supportrar som står vid sidan om och hejar och hurrar entusiastiskt.

Säkerhetsmännen sätts nu i karantän, dom har ju varit i närheten av presidenten. 

Ja, har man inte tagit sig för pannan tidigare, gör man det nu.

(Rubriken syftar på en kommentar hos carina bergfeldt på instagram, där någon menade att så där vansinnigt hade man kanske förväntat sig att Nordkoreas store ledare Kim Jong-un-. skulle uppträda. Nej, så är det. Ingenting förvånar längre.)

För ett år sedan ...

... precis hade pv, hans storebror Tommy (i fören) och kompisen Göran seglat hem den nya båten (som ännu inte har fått ett eget namn) från Landskrona. Lite spännande var det, den är ju inte alls så smäcker som den gamla båten, men allt gick bra. 

Själv körde jag hem en släpvagn med båtvaggan ombord.

Kände mig måttligt entusiastisk. 

Jag tyckte att båten var stor och klumpig. 

Men oj, så man kan ändra sig! 

Och efter sju sorger och åtta bedrövelser (med krånglande batterier och annat) blev det sommarsemester och båten visade sig vara helt underbar! I Limhamn kom ny besättning ombord; det var sonens rara svärföräldrar Claes och Monica som gjorde oss sällskap till Falsterbo kanal.

I Gislövsläge blev allt fel när vi skulle lägga till. 

"Den sämsta tilläggningen någonsin i mitt seglarliv!" sa pv. 

Och det lilla samhällets seglarskola blev inställd på grund av våldsam blåst och i två eller tre dagar blev vi kvar här. Nåja, vi fick träffa Hedgrenskan och hennes man och även hon som på Instragram kallar sig "kateaso" - men heter Monica - och egentligen är från Ljungby. Sånt gladde! 

Dessförinnan hade vi lagt till i Torekov, mest för att rasta Harry. 

Jag blev också rastad; det vill säga, jag gick ögonaböj och tog mig en simtur i havet! 

Och Harry kände sig trygg ombord. 

Höll lite koll. 

I princip sover han absolut hela tiden, ja, fram tills det är dags att gå in i någon hamn. 

Då kommer ju doften av annat än hav och han blir pigg och framför allt nyfiken.

Numera stänger vi in honom i akterruffen just innan vi ska lägga till, då han annars blir så ivrig och så ska man hålla koll på honom också, förutom allt annat.

Målet var Ystad. 

Vi tillbringade fem eller sex dagar där - blåsten höll i sig, inte en enda båt lämnade hamnen på flera dagar! - vi fick låna exets båtplats i hamnen och han kom och hälsade på, vi blev bjudna på middag i Bjäresjö och det var på det hela taget så trevligt. 

På hemvägen fick vi sällskap till Abbekås av min arbetskamrat Malins två söner och deras kompis Viktor. 

Alla tre var lyriska. 

Åååå, så häftigt det var att segla!

Eller: skulle bli! 

En av dem tänkte satsa på att bli sjöman.

Efter en halvtimme låg den förste. 

Sen var det broderns tur. 

Oj oj, oj, så sjösjuka dom var .., kräkhinkar användes flitigt! 

Men efteråt var dom glada. (Kanske för att få komma i land?)

Ganska, i alla fall. 

Jag undrar jag om dom är sugna på fler seglatser ...?

Viktor, längst till vänster, klarade sig med nöd och näppe, men så är han också den som tittar upp.

Nu ska jag ta tag i nånting som jag länge tänkt göra, nämligen fixa ett collage av sommarens äventyr och sedan rama in det hela. Så roligt att minnas tillbaka!

Pv har givit sig av till stan och jobb och ikväll är det körövning. 

 Dagens fönster (och det ena ger det andra!).

I efterdyningarna av blomdiskussionen apropå gårdagens fönsterbild (där Bert i Luleå trodde att såväl den till vänster som höger var fredskallor och det trodde jag också, men kallade dem båda för ampelliljor - men jag menade verkligen kallor, jag har själv en sån)

tog ellem till orda och förklarade det hela. (Se föregående inlägg). 

Och av bara farten kom då en bild från Babsan. 

Så här stora är hennes fredskallor! 

Jag frågade hur i all världens dagar hon bär sig åt för vattna kallorna?

Jo, då fick jag se .., så finurligt! 

Man skruvar alltså på en sån här pip på en petflaska, fyller den med vatten och så sköter den sig själv.

Tack Barbro!

 Helg ....

Och jag ser en bild på Timehop och blir så vanvettigt sugen på fisksoppa, men här i huset finns enbart frusen fisk och jag vill gärna ha lite färsk kolja om det finns .., i alla fall som komplement och då ändrar jag mig. Det får bli potatis, - och purjolökssoppa. Passar dessutom bra i höstrusket. Regn och rusk. 

Letar ösregnsbilder från bloggen, jag vet ju att där finns hundratals.

Sökordet "ösregn" visar bland annat den här bilden. 

Den är från min lilla etta i Ystad. 

Jag skriver att jag ligger på soffan och lyssnar till ösregn.

I oktober för tre år sedan stod jag vid den här dörren på sjukhuset i Hässleholm och väntade på att klockan skulle bli tio; det var då jag skulle släppas in. Det är underligt med minnen .., vissa sitter som gjutna. 

Jag kan  e x a k t  minnas känslan när dörren öppnades och jag fick klä om till vit skjorta och lång strumpa på vänster ben  .., hur en nyligen opererad ung man låg på en säng och hur han hoppade/skakade som hade han fått strömstötar och jag blev förskräckt och tänkte vad är detta. 

Och jag kommer ihåg hur kvinnan som skulle sköta min narkos hela tiden höll koll på mitt blodtryck som skenade iväg - det var just innan jag skulle rullas in i operationssalen -.Och hur hon höll sin högra hand på min arm och hur tryggt det kändes.

Någon timme eller två senare inleddes svenska kräkmästerskapet, vilket resulterade i att jag fick tillbringa hela eftermiddagen, påföljande natt och några timmar på morgonen på postop. Vid fyratiden på aftonen kom pv och hämtade mig. Jag kände mig sååå stark .., gick nästan utan bekymmer ut genom sjukhusentrén, upptäckte ortopedkirurgen som vinkade glatt och kände mig rik. 

Läser dagens tidning. 

Konstaterar att det är fler dödsannonser än vanligt .., och jag läser om vilka som tros kan tilldelas Nobelpris i olika kategorier .., där är förstås artiklar om Donald Trump och på morgonen såg jag honom tala från sjukhuset. Han såg lite blek ut .., och var inte fullt så gapig som i vanliga fall. 

Klockan tolv tittar jag på Arkitekturens pärlor som idag handlade om Sundsvall - stenstaden - . Inte visste jag att Sundsvall en gång var en av världens rikaste städer! Här är en länk till programmet. 

Och så tycker jag oerhört mycket om bilden på förstasidan , tagen av Anette Nantell. Dagens Nyheter har verkligen suveränt bra fotografer! 

Varför tycker jag om bilden?

Tja .., färgsättningen kanske .., men också att där händer nånting. 

Kvinnan vid datorn .. och dom som skymtar i fönstret.

Nu är potatissoppan klar och godkändes av pv - även utan korv -. 

Och regnet fortsätter att ösa ner. 

 Söndagsfönstret ....

"Ligger på soffan och drar mig. Detta är utsikten därifrån. Ute är det grått och fuktigt, men höstfärgerna livar upp."

Och vem kan vara avsändare?

Jo, ellem i Skellefteå! 

Har jag rätt i att det är ampelliljor fredskallor ..., den här stora till vänster och den längst till höger?

En jul fick jag en liten grupp med hyacinter och .., ja, en ampellilja  fredskalla också och när vi var inne i januari, då fick den lilla blomman komma upp och i en betydligt större kruka. 

Den fredskallan står nu på ett rullbord i badrummet och är säkert 1 meter i diameter! 

Och i förrgår .., upptäckte jag att den börjat blomma! En hög, ståtlig vit blomma som sträcker sig mot badrumsfönstret. Mot ljuset!

Tack ellem för att du tog dig tid att fånga och pytsa iväg fönstret!

 Rehabavdelningen ....

Ännu en sån här ljuvlig dag! 

Rejäl blåst, men det är ju mer regel än undantag, så det kan jag leva med. 

Pv kämpar med uterummet (det gamla) .., jag städar här inne och tar harry på promenad ., träffar Britt som går sin dagliga halvtimmesrunda .., och så gör jag en supergod (ja, den var verkligen supergod!) äppelkaka på egna äpplen. Knäckig och härlig! Rönnbärsmalen tycker också om våra Ingrid-Marie-äpplen och jag fick slänga eller verkligen kolla upp varenda äppelskiva, innan dom åkte i formen. 

Vid tretiden tar vi med oss äppelkakan, svänger förbi affären och handlar till Sonja och sen raka spåret till henne - i Harplinge -. I ett par timmar blir vi där. Är det nånstans Harry känner sig hemma, så är det hos Sonja. Det tar inte lång stund förrän han kryper upp i hennes skinnsoffa, den som jag själv så ofta låg i när jag bodde i Ystad, då, när jag hade tåget till Halmstad och väntade på att pv skulle komma från jobbet. 

Nu var det ju tänkt att vi skulle peppa Sonja med lite gångövning utan gåstöd och liiite motvilligt är det kanske (från hennes sida), men det går! Tio steg, om än uppdelat på två omgångar. Det där kommer att gå bra, bara hon övar lite, lite mera. 

Vi får göra flera rehabbesök.

Och nu hemma igen. 

Det mulnar på .., pv kollar sin Harry Boy .., ett av barnen undrar om nån har inloggning till Viaplay .., någon annan är i Gränna .., en tredje har gjort köttfärsbiffar och tycker inte att resultatet blev som på förlagan/bilden. Nej, så blir det ju sällan. 

Sånt som gjort mig glad: på nästan helt egen hand löste jag gårdagens kryss i DN, idag fixade vi  lördagskrysset tillsammans (till stor del pv:s förtjänst) och på nutidskrysset kom vi lika, missade ett svar var - olika svar också -. (Men så har jag lusläst DN på webben i veckan!)

För övrigt är allt väl. 

Trevlig lördagkväll till den som tittar in här!

Dagens fönster ...

Vissa fönster ..,ja, när dom kommer seglande till min inkorg, då skulle jag - även om jag inte såg vem som är avsändare - på direkten känna igen vem som hållit i kameran. 

Så är det med den här bilden. Tveklöst Guy!  

Fönstret finns för övrigt i det gamla garveriet i Arvidsjaur.

Guy har, precis som Bert i Luleå, en viss stramhet i sina fönsterbilder. Kanske är det ett manligt  synsätt, vad vet jag? 

Hur som haver .., det är så mycket av dig i det här fönstret, Guy! 

Tack! säger jag.

 Trettio grader ...

Har sedvanligt morgonmejl från min syster i Australien. Nu är hon lycklig ., äntligen är värmen på väg. Tjugo grader på morgonen och upp emot trettio senare på dagen. Äntligen kan hon ha shorts!  

Men det är fint här med. Precis lagom. När jag går på promenad med Harry har jag sticketröjan utanpå skjortan, ja, men det är som bäst. Så bra att man bor där klimatet passar en själv. Och mamma - född i södra Lappland, i fjällvärlden - som trivdes i norra Argentina där det rådde ökenklimat! Vi höll på att avlida när vi var där och hälsade på och inte kunde vi bada i Pilocmayofloden heller .., där simmade pirayor i stim. Det hände att fiskare kom till mammas mottagning och ville få hjälp; då hade pirayorna nafsat åt sig en bit av fiskarens häl ."Kirurgisk precision! Omöjligt att sy ihop, så fint är snittet!" sa mamma.

Precis som igår blir det en ljuvlig promenad. 

Vi passerar det röda huset där Alice och Elsa (en labbe och en dalmatiner) bor, men ingen av dem är ute på gården .., däremot stannar jag till och beundrar all blomprakt! Syrénhortensia som är nästan utblommad .., jättelika fuchsior i kruka .., ja, det tar liksom aldrig slut. Den här stenmuren finns alldeles i utkanten av deras tomt.

Vid halvtretiden kommer pv hem efter dagens inhopp på högstadiet i Getinge. 

Vi sitter ute på altanen (det blåser rejält) och nu är ju han liksom min länk till ett annat slags liv och jag frågar hur det var ...? Märker han stor skillnad mellan olika skolor? Andra rutiner? Hur känns det?

Och han svarar .., jo, delvis helt andra rutiner .., och på ena skolan lämnar eleverna självmant ifrån sig sina mobiltelefoner .., på den ena skolan finns en pärm för vikarier med allt att veta inför dagen .., på den andra i princip ingenting, mest bara lösa blad på ett bord.

Ja, det är hur intressant som helst att ta del av. Det var samma sak när mina barns pappa var ny som polis och jag ännu inte hade börjat yrkesarbeta. Då var han trött när han kom och jag ville så gärna veta hur hans dag hade varit! 

Och nu stundar helg. 

Blir intressant att följa detta med Trump och viruset och jag läser om konspirationstankar .., han kanske inte alls är smittad och bara tänker strategiskt? Kan det vara möjligt?

Och svenska nyheter berättar att vårt land har största dödligheten när det gäller överdoser av narkotiska preparat! 

Det känns ibland som om välfärdslandet är på väg att krackelera. 

Blir i alla fall glad åt två enstaka lupiner som ännu blommar. 
Och ja, jag vet. Men jag blir ändå glad .