En till .... som jag beundrar.
Dagens fönster ....
Vanans makt ....
Den som läser här vet nog att jag är en flitig tittare av SVT:s Morgonstudion. Många tycker att det är ett oskick att ägna någon timme åt tv på morgonen, men då tänker man rätt enkelspårigt.
Under alla mina år här i Halland, har jag arbetat eftermiddag/kväll. Börjat två eller tre, kommit hem halv nio eller halv tio på kvällen. Då har kvällsnyheterma sedan länge tackat för sig och jag tycker att det känns bra, detta att få en uppdatering så där på morgonen.
På fredagarna är det "nyhetspanel" hos såväl SVT som konkurrentkanalen tv4. SVT har valt en yngre panel och det är ganska mycket flams, tycker jag, alltså. Då händer det ofta att jag flyttar över till 4:an, just för panelens skull. Sen skuttar jag tillbaka (reklam och matlagning kan jag stå över på morgonen) till modershuset.
Jag tror dessutom att SVT tänker fel. Ungdomar tittar inte frekvent på den kanalen .., ungdomar håller sig till 4:an. (rätta mig gärna om jag har fel!), om dom öht tittar på morgonnyheter. Så detta att försöka poppa till det lite, det faller platt. Det är vad jag tror.
Hos tv 4 var det nu på morgonen dessa tre i panelen: Björn Wiman från DN, Eva Hamilton (f.d. SVT-chef som fick sluta då hon passerat åldersstrecket) och så mannen med elegant fluga, vars namn jag glömt. Dick, kanske?
Det kändes seriöst.
Här en länk till paneldebatten.
Sammanfattning ...
Födelsedag ...
Jag har i alla fall tänt ett ljus till hans minne, denne så innerligt älskade pappa Ivar.
H u r .....
.... kunde SVT direktsända Göran Lambertz presskonferens?
Detta övergår mitt förstånd.
Jag blir kräksjuk när jag ser denne man - flinande stå och raljera - och hålla hov.
Dagens fönster och lite till ....
Mejl från Australien ....
Och har man inget annat för sig ...
... så kan man lyssna till SR P1:s miniserie "Ung gangster", som tar upp detta med unga män (tycks mest vara män/pojkar) som livnär sig på att agera kurirer eller själva sälja narkotika.
Här en länk till programmet.
"Tvåan Anton Karlsson var känslosam och hade glädjetårar, på dagen 16 månader efter en ryggoperation.
– Att äntligen få ut precis allting, perfekta skidor och en perfekt kropp på den här dagen betyder mycket. Gjerdalen var ett nummer för stark idag, så jag är så nöjd, jag kämpade precis allt jag hade och kunde inte ha åkt en hundradel fortare. Det är bara att gratulera."
Då ringde jag till Anna .., jag snörvlade i telefonen och sa "den här Anton Karlsson ...", och hon förstod på en gång!
Tänk, att man kan bli så ...., ja, lättrörd är jag i vanliga fall också, men ändå, nu finns det liksom inga gränser
Dagens fönster ....
I Porto tänker sig annannan att köpa fisk, men endast en kund i taget får vara i butiken, så här står hon och väntar på sin tur.
Tack! som kom ihåg fönstret, säger jag.
Framåt ....
Sitter ute hur länge som helst.
Nån slags meditation.
Yllekappan på och ullsjalen virad om huvudet.
Lovikkavantarna som Eva stickat.
Efter ett bra tag går jag runt huset .., i alla fall halva.
Upptäcker att pv lämnat vattenslangen kvar på gräsmattan, ner mot slänten till.
Det är det vanliga.
Han lämnar - jag plockar -.
Så nu fångar jag in den .., drar försiktigt .., virar ihop den på träpinnen, den på väggen.
Sen är orken slut.
Men bra så, Elisabet!
Söndag ...
Blå himmel och fint väder rent allmänt, men isande vindar.
Sätter mig ute på altanen - enda stället där jag hittar någorlunda lä - och gör absolut ingenting. Lite längre bort längs Ejdervägen hör jag någon kämpa med en motorsåg. Funderar över om det är ett stort träd som ska fällas? Nej, så är det inte. Det är ett altanräcke i trä som nu ska tas bort och det är dom nya - unga - ägarna till huset som såldes för ett år sedan, det som en gång tillhörde Arne och Ingegerd, men så dog Arne i cancer och ja, då blev det som det blev.
I det gråblå huset på bilden, bor rara grannen Birgitta som för övrigt har födelsedag just idag. Alltid så vänlig är hon!
Nu har det blivit spontan lunch (sannerligen inget märkvärdigt) och nu tänker jag gå ut och leta lä igen. Pv målar en gammal byrå ..., slalom på tv och nu kom grannen Britt med en helt fantastisk blomstjälk .., men jag undrar just vad det är för blomma? Sååå snällt. Såväl Ecke som Britt har nu - äntligen - fått den första vaccinationen och oj, så jag gläds med dem!
Söndagsfönstret ...
Somliga kommer ihåg ...
Det har varit två urjobbiga dagar då jag knappt kunnat prata, då har jag börjat hosta nåt hemskt. Om det pratar vi, friherrinnan och jag själv.
"Men kommer du inte ihåg hur du en gång reagerade på ny blodtrycksmedicin ...?" säger hon som tydligen har en inre patientjoiurnal, inte bara för egen del.
Nej, det kom jag inte ihåg. Inte förrän hon sa det.
På tisdag har jag tio minuters konsultation med läkaren Per.
Då vill det till att jag har skrivit upp sånt som jag inte får glömma bort att ta upp. Och så får man prata snabbt.
Bytte febertermometer till en som man stoppar i örat. Oj, då hade jag ingen feber alls.
Vilken oerhörd glädje!
Mejl från down under ....
//Min tio år äldre syster har opererats för starr och berättar om det hela i gårdagens mejl.
Hemma i en veckas tid ...
Det är knepigt det här, ja, att det är så svårt att liksom få kläm på tiden som var innan jag hamnade på sjukhus och än knepigare är det att få ihop tiden efteråt -.
"Ja, men du kom hem i torsdags för en vecka sedan ...", säger pv.
Däckade helt igårkväll.
Somnade på soffan .., gick i säng tidigt .., kände att jag hade feber .., tog Alvedon. Hela natten har jag snurrat av och an i sängen .., nattskjortan - den ljusblårandiga som är så fin - var våt av svett. Håret bångstyrigt.
Men det blir bättre.
Så ringer dom - återigen - från Folktandvården och jag blir nästan galen.
Nej, det finns inte på kartan att jag lägger mig raklång och försöker hålla igen hostattacker. Kvinnan, som väl bara gör sitt jobb, säger att hon flyttar fram besöket en månad.
Torsdag ..
Nån slags resumé.....
Frånsett besöket i Slöinge som jag redan berättat om, har inte mycket blivit gjort.
Pv ägnade åttiofem minuter åt den gamla svartvita filmen "Sheriffen" med Gary Cooper och Grace Kelly (bland andra) och jag somnade på soffan .., såå trött och slut på.
Med posten kom en inbjudan från Jehovas Vittnen i Falkenberg. Tack, men nej tack.
Onsdag ...
Små steg är också steg ....
Lite till ....
Läser tillbaka och ser alla vänliga kommentarer och lika många goda råd.
Till dig - "Hoppas att det går bra" - plötsligt kände jag igen ditt sätt att skriva och förstår att du är mamma till Anna i Sheffield. Det var väl det här med Akademiska och det andra.
Jag har svårt att tackla anonyma kommentarer.
Nu hoppas jag att det bara går framåt.
Tack alla som hörde av er.
Dagens fönster och omåttlig glädje ....
En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber.
För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst.
Är jättepigg på morgonen.
Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt.
Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison.
Och nu till den där gränslösa glädjen. Fick ett mejl igår som gjorde mig överlycklig. Så här lyder det och avsändare är Catarina i Trelleborg. Så här skrev hon i augusti förra året.
Och så kom då detta igår:
"Hur glad kan bli mitt i dessa tider? Läser om Rexxie och blir så ledsen och här står jag och får besked att jag inte har några metastaser i mina lungor!
Efter att ha levt med min bröstcancer under mer än ett år, operation, cytostatika, håravfall, strålbehandling, en trötthet som var obeskrivlig, tappade naglar och sen nästa dråpslag: vi har sett något på dina lungor som inte är helt OK.
(Catarina, mina bekymmer är en fjärt i rymden, i förhållande till det du/ni är med om. Jag är såååå glad för din skull och hoppas att det ordnar sig för Rexxie också!)
På agendan ....
Eftersom jag inte bör ligga på soffan, sitter jag raklång i en trädgårdsstol - i vardagsrummet - en med hög rygg. Det går bra det med. Värmer upp gårdagens middag till nån slags lunch-middag. Godare idag. Stark curry.
Pv tittar ikapp på SVT:s "Tunna blå linjen", den som jag själv verkligen älskade.
Nej, nu bryr jag mig inte. Så hemskt, tänk om man blir l i k g i l t i g.
I stället går jag till uterummet och sopar golvet. Där är mängder med spindelben .., såna som lossnat och nu ligger på trägolvet.
Tidigare idag svängde Eva från Tyresö och hennes halvlånge man förbi och lämnade en brun pappkasse, just i uterummet. Kassen visade sig innehålla en stor packe Vi-tidningar, en bok, en bukett vackra, röda tulpaner, samt "Orangetter", förfärdigade av den halvlånge. Ett slags dessertgodis, alltså.
Såååå vänligt!
Jag hann ut på gården och vinka till tack! Stackars Eva är ju verkligen hög-hög-riskgrupp, med dålig lungfunktion, reumatism och Gud allenast vet allt. Men vi vinkade.
Måndagmorgon i landet Halland ...
En bra natt. Om jag ideligen fick upp och kissa natten mot igår, blev det helt annorlunda den här natten. (mycket natt-natt-natt). Vaknade vid tre och har sedan legat och lyssnat till olika program av varierande intresse.
Vid halv sju hör jag rallysteg av små möss bakom väggen eller i taket och jag blir rosenrasande ..., bultar i väggen och pv vaknar och blir irriterad - på mig - men vad är detta, det är som om huset invaderas av nåt elände!
Det har i alla fall det goda med sig att jag lämnar sängen i en väldig fart och jag upptäcker att farten nerför trappan är densamma som tidigare - jag rör mig på ett helt annat sätt -!
Nu är medicinen framplockad; allt som återstår är det sista av cortisonet (halleluja!) och så ska jag kontakta vårdcentralen för blodtrycket som steg och steg på sjukhuset. Hemskt är det att man får en annan doft på kroppen ..., men det måste ju vara från något av läkemedlen?
"Thomas! Känn ...,, visst doftar det underligt av mig!" säger jag.
Jo, han håller med. Kanske därför som harry aldrig vill vara riktigt nära matte?
Nåväl.
Nu är det ösregn .., jag har pratat länge med rar sköterska på vårdcentralen i Slöinge (hon hade också varit sjuk) och det kändes bra. Besök till läkare och tryckkoll på fredag. Känns också bra.
Regnväder ute.
Och i morgon ska min syster i Australien operera sitt ena öga. Vi är uppenbarligen i nedförsbacken ,-).
Söndag ....
Det här blir den tristaste läsning ever-ever, men jag vill skriva ned för min egen skull, för att minnas. Nu är det söndag, om någon inte hade koll. Kunde sova riktigt bra, frånsett detta ständiga kissande. Tur att vi har badrum på ovanvåningen.
Frukost sen. Kaffet smakar inte längre gott - den enda smakförändring vi båda känner av - men det är ju en bagatell. Pv tar harry på promenader. Inger-Margret-rundan eller Margret-Inger-rundan. Ler när han berättar. Den ena vägen är brantare, den tar han mindre ofta.
Tänker ofta på all rädsla som singlade omkring i mitt inre. På tv-skärmen syns ryggpartiet på en av undersköterskorna - en av dessa kompletta änglar som kämpade med den stackars finska kvinnan som var så sjuk. Hur mycket betyder inte ord som "lilla vännen ...?", och namnet, alltid patientens namn, även om hon inte var kontaktbar?
Har idag suttit ute i säkert en och en halv timmes tid.
Ttttat ut över den lilla plätt av världen som är min - eller där jag råkat hamna -. Har pratat med Inger i Skellefteå (en gång kulturredaktör som tog emot mina veckokrönikor) och med friherrinnan förstås.
Och pv är darrig men orkar ändå. Efter ombyggnaden i kökets innersta - nya rör och ledningar i diskbänken - blev det öppet blås och vi har nu fångat en stor råtta i fällan. Jag ville bara dö. Eller försvinna. Nu har pv sågat till och försökt täta, det kan bara bli bättre.
Dagens fönster och lite till ....
Det blev en lite orolig natt, den mot idag. Pv gick i säng redan vid åttatiden och kände sig risig, jag var pigg Äldsta dottern arbetade natt som vanligt och jag tänkte att det var så tryggt att ha henne här, men det är ju förstås bara ovanan nu att vara hemma igen.
Idag halverad dos cortison; från tolv små piller som ska lösas upp, till sex. Jag kan säga att halva orken tackade för sig samtidigt, vilket väl är en rimlig förklaring. Gick en sväng runt huset och tog mig knappt in igen, såå darrig. Nej, jag beklagar mig inte. Nej, jag tänker inte förta mig. Nej, jag tar det lugnt, men måste ju ändå röra på mig lite.
Nu skidåkning på tv och elvakaffe.
Och en underbart grön fasad från Portugal. Tack annannan!
På familjechatten små filmer från Malmö. En snart tvåårig krabat som målar med vattenfärg .., sånt. Pratar med före detta svägerskan i Göteborg - Carina - sambo med exets yngste bror. Gråmulet ute. Ibland lite sol. Känns skönt med bokstäver som gör som jag vill.
Känner mig så t a c k s a m.
Det som betyder nånting ....
Uppdatering ...
Nu är jag hemma.
Åkte in akut för en vecka sedan - då hade äldsta dottern kört ner från Sthlm, hon är ju vaccinerad och arbetar bland långt sämre covidpatienter - och skräcken när jag lastades in i ambulansen var o b e s k r i v l i g. Såååå rädd jag var; så långt ifrån den bild du kanske har av mig Rexxie. Verkligen ingen tuff brud. Bara liten och skiträdd. (Grattis på födelsedagen Rexxie!)
Två första dagarna på infektion minns jag inte mycket av (inte veckan innan heller). Låg på en 2-sal, först med en tant född 1930 som höll på att kvävas om morgrnarna, därefter med en kvinna med finskt namn .., sååååå fin och hon var nära att dö igårmorse, då hon kräktes hejdlöst och höll på att kvävas. Sååååå underbar omsorgspersonal! "Lilla vännnen, nu ska vi hjälpa dig .., hej vännnen, nu ska vi vända dig så du ligger bättre!" .., så hördes det från andra sidan vikskärmen.
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Aldrig känt mig så utlämnad. Och ingen ork.
Men det har gått framåt.
Fick ta bort syrgasen igår, promenera fem minuter i korridoren och så hemåt i taxi med en tystlåten chaufför från något land. Han kanske också var livrädd.
Mötte min egen blick av skräck när jag kom in ..., Harry ryggade tillbaka (först yster glädje), men nu börjar det kännas bättre. Får höga doser cortision som ska trappas ner från och med i morgon. Är totalt utan ork.
Orkar inte med några goda råd, men tack för all omtanke, det har betytt såååå oändligt mycket. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt 67-åriga liv ..., min syster i Skåne har varit så rar och go i telefonen mot mig, för att inte tala om alla barnen, pv, exet, friherrinnan och alla blogg,- och instagramvänner .., kända såväl som okända .., och ja, ni förstår.
Är överlycklig att jag kommit mig hem.
Överlycklig att kanske fixa detta till slut.
Har matat småfåglarna.
Kram till er alla! Jag älskar er - (ja, med risk för att låta patetisk).
Elisabet
