Måndagsfönstret ....

"Tidningsförsäljarens fönster tidigt på morgonen. Tror du känner igen det fenomenet!" skriver avsändaren som är den här madamen. 

Ja, OM jag känner igen mig! 

Att hämta in tidningsbuntarna .., sprätta upp, kolla att antalet stämmer, sätta in dem i stället och sedan skriva in dem i journalen (och på kvällen på datorn rapportera hur många som blev sålda), det hörde till vanligheterna i butiken. 

Egentligen inte för mig, då jag ju enbart arbetade eftermiddag/kväll, i alla fall här på Hemköp, men i lilla butiken i Ystad så var det ju morgonpass. 

Jag tyckte sååå mycket om den biten, precis som när tobak fylls in i skåpen. 

Att få det fint .., ordning och reda. 

Lättöverskådligt. 

Så .. tack annannan att du tog mig med på minnenas promenad!

Tittar på bilden .., "Jocos", är det nåt slags Lotto-spel? 

Och sjuttioåtta miljoner .., det var inte illa!

Steven ...., en guldklimp. 

Och ett litet charmtroll. Bor i Upplands Väsby och hans pappa Charlie finns i samma familj. En klok liten krabat det här som håller sig på tomten och är sååå go och fin!

Bilden togs förmodligen av Stevens matte.

Hemma igen ...

... efter fyra dagar på Orust i Bohuslän. 

Det här är utsikten från lilla stugan som vi hyr. Den kostar 600:-/natt (från 15.00-11.00), har två våningssängar, en spisplatta med två plattor, ett kylskåp, en garderob, ett handfat och en diskbänk med enbart kallt vatten. Ett köksbord också, med fyra stolar. Det är allt. 

Vill man duscha eller gå på toaletten, får man uppsöka det röda huset i mitten av dom tre som ligger i mitten av bilden. Natten mot idag knatade jag iväg klockan två ..., det är inte alldeles ultimat, men vi tycker så mycket om det här boendet - ändå -. 

Och mera utsikt från verandan, nu mot hamnen. 

Det är verkligen så härligt att befinna sig i närheten av en hamn. Båtar lägger till och ger sig av .., andra båtar sätts i sjön .., familjer kommer kånkande med kylväskor och krabbhåvar och tar sikte på småöar intill eller vart dom nu tar vägen?

Somliga ger sig ut på kajaker .., och så är det alla andra, dom som bor i husvagnar eller mer som villavagnar med prydliga rabatter och ibland staket runt "husen".

Och så alla vänliga människor. 

När jag som sjuttonåring åkte med Lapplandspilen till Göteborg Central och därefter arbetade i fem, sex veckor på två olika Konsumbutiker - en på Hisingen, en i Olskroken - trivdes jag så himla bra! Jag tyckte helt enkelt om göteborgarna och samma sak är det med människorna på Orust. 

Lättsamma. 

Pratglada. 

Vänliga. 

En sak saknade jag dock: där var nästan inga småfåglar! Helt obegripligt! Inte en enda gång hörde jag koltrasten .., hörde inte rödhake eller gärdsmyg, såg inte en enda blåmes eller talgoxe, bara några enstaka sparvar eller om det pilfinkar.

Men nu är vi hemma och på onsdag åker pv tåg/buss upp till Vindön och varvet igen. Han arbetar enbart måndagar och tisdagar och krånglet med bogpropellern vill han få löst, helst av varvspersonalen. (Inget krångel när vi I höstas seglade upp båten). 

Jag stannar hemma. 

Det är fint här också. 

Grönt och skönt och s o m  det har växt i rabatterna!

Lördag i Bohuslän ...

Vi kom hit i onsdags och tanken var att vi skulle åka hem igår fredag, men det strulade med bogpropellern till båten, så vi har ännu inte tackat för oss.

Pv har tillbringat hela dagar -  frånsett när han elsparkcyklat hem till lunch - vilket tar tre minuter, på båten och oj, så ledbruten han ska vara. 

Vad gör då jag och Harry under tiden?  Jo, vi har bekantat oss ännu mera med Henån där jag handlat mat och gjort loppisfynd, men jag har även kört åt precis motsatt håll. Onsdag och torsdag var vädret måttligt trevligt, men igår och framför allt idag, blev det plötsligt sommar på riktigt! 

Hamnen, vilken låg tämligen tyst dom första dagarna, vimlar nu av liv och rörelse! Hela familjer kommer kånkande på kylväskor och krabbhåvar och hinkar och så stuvas allt ombord på respektive båt och så iväg. 

Andra rengör sina båtar .., några sjösätter .., och idag upptäckte jag två tyska husbilar vid ställplatserna. 

Och jag som inte handskrivit brev på flera år, har börjat om med den vanan, ja, sedan jag kom hem från sjukhuset. Otroligt hur det kan bli! Det känns nästan som mental terapi. Det här skrivs på mobilen; undrar just hur det blir? Ajöken, sa fröken. 

Fyra lördagsfönster ...

... fångades inte långt härifrån, bara någon halvmil. 

I det huset bodde då Gunnar Ljusterdal (finns numera kanske i himlen eller annorstädes) och hans fru Britta Rendahl-Ljusterdal (en fantastisk väverska!). Ja, Britta kanske bor där ännu?

Tog den här bilden av Gunnar när jag var där och jag tycker så mycket om den. Så typiskt Gunnar!

Dagens fönster ...

"Fönster bakom plataner! En favoritpark jag går genom på min väg till jobbet. 

Så här års är det som en katedral av träd!"

Vem kan ha skrivit detta?

Jo, den här madamen. 

Tack! säger jag.

Torsdagsfönstret ...

Så här skriver fönsterfångerskan: 

"Ett fönster från Furunäsets sjukhus i Piteå. Ett hospital som det hette tidigare. Jobbade där i slutet av 70-talet. Härlig arbetsplats, fina arbetskamrater och framför allt härliga patienter. Minns många av dem. Tyvärr en del svårt hospitaliserade. 

Jag lärde mig mycket under de åren."

Tack Babsan! säger jag.

Dagens fönster ...

... finns i ett sovrum (det som vetter mot väster) i ett gult hus på en kulle. Mitt sovrum.

Om jag vänder blicken åt höger, då ser jag Ecke och Britts hus, i alla fall så länge som inte eken har fått alla sina löv.

Huset (eller husen) på bilden tillhör en familj från Stockholm och dom har detta som ett sommarhus. Ytterligare en Friggebod finns på tomten, men den står längre upp mot slänten. Det är inte många veckor per år som grannarna bor i huset, det blir väl mest när det är semester.

Och det ska ni veta, att det är knappt dom hinner parkera bilen och ta in packningen, förrän gräsklippare eller trimmer är igång och sen är det aktiviteter mest hela tiden. Löpning, cykling, ja, allt möjligt och det gäller även dom tonåriga döttrarna! 

Trevliga, vänliga människor är det, precis som Gun och Göran som bodde där tidigare.

Vid havet ...

I juli månad är det elva år sedan jag lämnade Ystad och kom hit till Stensjö och Halland. 

Fortfarande känns Skåne liiiite mera som "hemma", men man kan ju ha flera hem. 

Malå är också hemma. 

När mamma 1967 besökte New York, köpte hon en enda souvenir; en träskiva där det stod "Home is where the heart is". Hon sa själv att för henne spelade det rakt ingen roll VAR hon bodde, så länge pappa var med henne. (Vi var vuxna då). 

Så känner jag inte det. 

Jag kan inte tänka mig att bo var som helst, även om pv är med. 

Men Halland är bra, ja, det mesta som har vatten i närheten är nog bra.

Så smart! 

I ett tidigare inlägg undrade jag vad dom här röda banden på kossans bakben handlade om. Det visste madamen i Portugal! 

Så här skriver hon i en kommentar (som jag såg först idag): 

"De röda banden torde vara en signal till den som mjölkar. Om man mjölkar i mjölkgrop så står man nedsänkt i förhållande till korna och ser mest ben och juver. Inte en chans att se öronmärken med nummer, och korna kommer i den ordning de själv bestämmer, så det kan man inte heller gå efter.

Om kon får behandling av något slag så får mjölken inte gå i tanken eftersom läkemedel går över i mjölken. Det måste den som mjölkar ha uppsyn över.

mvh husdjursagronomen".

Tidig morgon ....

Igår dök Ecke och Britt (det är deras cyklar som vilar sig mot husväggen) upp och när pv gick till Stora Hus för att stödundervisa i matte, tog jag Harry med mig och gick ner till ett annat gult hus, nämligen Eckes. 

Nu var dom på väg hem till stan igen och Ecke satt på sin rullator, allt medan Britt bar ut två flak ägg och annat till bilen. (Vi har ett stort hönseri bara fem minuters promenad härifrån).

Vid deras ytterdörr - bara några meter därifrån - står en jättelik rhododendron, det är den här som är på bilden. När jag stod där med mobilen för att ta en bild, var det som ett öronbedövande ljud av bin som surrade omkring bland blommorna! 

Och så gott det doftade! 

Vid Ecke och Britts tomtgräns växer jättelika buskage av just rhododendron och bakom dessa löper ju bäcken, den som mynnar i havet. Ecke, som inte längre har minsta lilla synskärpa, berättade om oron att dråsa ner i just bäcken om han går fel. 

Det skulle kunna vara lätt hänt, om han går på grusvägen en bit därifrån. 

Å, vilken fasa att bli blind! 

Ett besök i affären hanns också med. 

Utanför entrén står den här "trottoarprataren" och bilden visar en något skrynklig Johanna. 

Johanna är den - förutom cheferna - som varit längst i butiken och hon är en KLIPPA. 

Alltid så lugn och vänlig. 

Så nånting helt annat. 

S o m   jag älskade det här skojinlägget på Twitter .., det var när Donald Trump blivit spärrad just därifrån. 

Sånt här kan verkligen få mig på gott humör! 

Dagens fönster ...

"Fönster. Mer originellt än vackert. Tänker på Depeche Mode och låten Personal Jesus, en favorit hos mig".

Så skriver annannan i Porto. 

Och jag säger  T A C K! 

Här är texten om någon - liksom jag själv - har svårt att höra vad dom sjunger.

(Hade noll koll på låten, lyssnade, hade svårt att hålla fingrarna i  styr .., härlig rytm!)

Hon visste ....

Hon = Bente i Norge och hon visste precis vilken sorts kor det var på ett tidigare inlägg. 

Holstein är rasen. 

Och så kom den här bilden där Bente själv sitter och mjölkar sina kor, men det var då det. 

Tack rara Bente!

Måndag i maj ...

Nästan hela tiden tänker jag på den vitryske unge mannen och den skräck och rädsla han måste ha känt inom sig, då, när han anade vad som var på gång. Vilken fasa! Går in på Belarus ambassadsida i Sverige och tänker att ..., ja, jag vet inte ens vad jag tänker, bara att jag måste få utlopp för all den frustration jag känner! 

Åker och handlar. En äldre man står bakom mig i kön till kassa 1 och han är så irriterad för att kön är lång och där inte kommer någon till den andra kassan. Men egentligen är kön inte alls lång, utan det mesta beror på avståndet som vi ska hålla och på golvet finns gula markörer för att hålla oss ifrån varandra. 

Jag minns den mannen från tiden när jag själv arbetade. 

Alltid så stressad, trots att han är pensionär.

Tittar till den nyplanterade pionen som tycks ha acklimatiserat sig bra. 

Dillpion .., jag hade aldrig hört talas om den! Ler för mig själv när jag ser pv:s konstruktion för att stötta upp pionen. 

Pinnarna är ju fina, men ...., nog hade vi väl kanske haft några mer graciösa snören ,-)

Och från Malmö kommer en videochatt med lillkillen som sitter på en pinnstol och tittar ut mot altanen som ska få tak och glasas in och detta är ju spännande så det är inte sant! Två män arbetar där ute och helst skulle nog lillkillen vilja göra dem sällskap, men så blir det inte. 

Nu är klockan snart tre och jag har lyckats hålla mig vaken efter lunch, men jag är så trött så jag ser dubbelt. Det är ju inte klokt. Hur länge ska detta pågå!

Från Spotify sjunger Sade sååå vackert. 

Jag ser två ekorrar skutta upp och ner för eken. 

Och på soffan sover Harry ihopkurad.

Tanken var ....

... några fina blombilder från rabatten, men jag är så upprörd så jag nästan darrar, när jag på morgonens nyheter sett vad som skedde med journalisten Roman Protasevitj. 

Och jag känner sån vanmakt och sånt ursinne när jag tänker på ledare som denne Alexandr Lukasjenko!! Jag FATTAR inte hur dylika typer (tyvärr finns det ju gott om den varan) kan väljas till president för ett land! Ja, diktator är verkligen rätt ord för denne man. 

Och vad händer nu med journalisten Roman?

Femton år i fängelse?

Värre än så?

Och vad gör världssamfundet? 

Detta gör mig  g a l e n.

Dagens fönster ...

Mina barns pappa är också pensionär, men arbetar extra på godset bara några kilometer ifrån där han och frun bor. Nu är han inte polis längre, nu kör han bland annat traktor och tycker att det är jättekul! Och vem skulle inte tycka det, när man från hytten har den här utsikten? 

För mig är detta Skåne när det är som allra, allra bäst.

Nyss ringde jag honom och frågade om jag fick lägga ut bilden som morgondagens fönster?

Jodå, inga problem. 

Tack Tommy!

 

Nu är det pv:s tur ...

I någon veckas tid - och hela tiden accelererande - har pv fått ändrat luktsinne. När vi åker bil säger han att det luktar nåt hemskt när jag har på fläkten .., när vi är här hemma säger han samma sak och nu har han fått en annorlunda smak i munnen också! 

"Å, så äckligt det är!" säger han frustrerat. 

I våras tyckte jag att allt doftade tjära och alla mina parfymer kasserades. Och ett tag tyckte jag att pv doftade underligt och då höll han väl på att bli galen, när jag hela tiden snusade  på honom. Jag trodde verkligen att det var så det var .., att doften kom från honom. Det hela gick över och nu kan jag ha parfym igen, om jag vill. (Jag tar lavendelolja i stället).

För övrigt älskar jag den här bilden av honom.

Vad vi pratade om ....

Allt möjligt. 

Vi pratade om Brood-X-cikadorna som efter sjutton år under marken nu dyker upp, bland annat i Washington. Nu är det dags att föröka sig och när äggen kläcks borrar sig larverna ner i jorden på nytt och lever där under marken i ..., just det: sjutton år. År 2038 kommer dom tillbaka. (Undrar om man lever då?) Om detta  berättade SR:s korrespondent Cecilia Khavar på sitt konto på instagram! Kontot heter ceciliakhavarsr). 

Men vi pratade även om känslan när man kliver av ett plan som tagit en till någon by eller ö kring Medelhavet och hettan som slår emot en med sån kraft! Och all längtan efter turkosfärgade bad.

Ecke. Han har det.

Om detta att man kan se på människor om dom är begåvade eller kanske mera: har driv, diskuterades också. Jag påstod att det kan man .., vissa människor har sån utstrålning av energi och driv, ibland - ganska ofta faktiskt - även kombinerat med pondus. Under fyrtiosju år bakom kassan tror jag mig ha åtminstone en viss förmåga att urskilja ledartyper. Chefer. Ibland har jag frågat dem rakt av. Det har alltid stämt. Jag menade också att all den här energin och utstrålningen ofta syns i ögonen. Kanske också i själva kroppsspråket.

Syrgas och hur sjukhusens lager av syrgas ser ut, det hann vi också med och Spanska sjukan fick också komma på tapeten .., liksom detta med Waldorfskolorna och allt vi hört om den modellen den senaste tiden (någon har en syster vars fem barn alla gått i den skolan) ..,  och om själva covidsjukdomen och vad som därtill hör - jo, det också -, och om kvarnen i Särdal .., och om fiskmåsen som ligger på ett rede alldeles intill ett sommarhus och då lärde vi oss att fiskmåsar kan bli upp till trettio år gamla! (Jag googlade).

Allt som allt en härlig kväll.

Rabarberpaj avslutade pratet.

Och här ett kvällsfönster och en liten gurka ...

Här kommer ett bidrag från Babsan som numera bor på Raggarön, inte i Uppsala. 

 Barbro - eller Babsan - har blivit friherrinna och fördriver nu inte tiden i fikarummet, ja, så där som Britt-Marie :) 

Och hon skriver också hur glad och stolt hon är över gurkan. 

"Säkert den enda jag får!" menar hon.

Tack Babsan! säger jag.

Djurbloggen ....

Ösregn ute hela dagen (hittills ...) och vare sig hund eller katt (eller någon annan) tycker att detta med promenader eller vanlig utevistelse är nåt att stå efter. Öppnar vi ytterdörren till Sigge, hoppar han baklänges och blir kvar inne. Jamande.

Harry har varit tvungen att följa husse på pinkrunda - han har inget val - men efteråt ser det ut så här. Harry-Parry. Han sover mest numera. Busar till någon enstaka gång, men annars är det lugna puckar. Så innerligt älskad.

Körde till Slöinge i morse och tänkte hela tiden på hur mycket jag trivs med att bo i en miljö fylld av hästar, får, höns och kor; inte minst kor! 

Som här i Vastad som är en liten pickela-by med bara några hus. 

Undrar vad kon till höger har på sina ben ..., dom här röda banden?

Samma bilder lade jag in på instagram och då skrev min kusin Agnetha att "ser ju ut som mormor Bettys fjällkor!" 

Kanske. 

Men jag minns mormors kor som vitare än dom här. 

Ja, jag tycker verkligen om kor. Kanske för att där finns så många härliga minnen från mormor i Dikanäs och dagar när jag fick följa mamma när hon mjölkade - allt för att underlätta för mormor som då var till åren kommen - de gånger vi var uppe på besök; ofta över dagen bara. 

Jag minns hur det lät när mamma öppnade dörren in där korna stod .., och småkalvar i kätten på vänster sida och slafset när dom sög på fingrarna och hur man kände räfflorna i gommen och skum-slemmet på fingrarna efteråt. 

Allt hos mormor andades trygghet. 

Doft av potatis och hur det eldades i järnspisen och badrummet med det där emaljerade plåtskåpet med en rund knopp som man öppnade med och salen med uppstoppade sjöfåglar - morbror Olaf var en hängiven jägare -. 

Alla var snälla. 

Vilken gåva att ha fått dom här minnena och alldeles gratis dessutom.

Bilden: hos mormor ..., farstukvisten med all humle. 

Vad gör vi nu?

Jo, vi sitter mitt emot varandra och skriver på var sitt tangentbord .., och jag ser en ekorre i eken och det brinner ett ljus på rumsbordet. 

Kanske ska jag försöka boka tid för vaccinering nu i veckan?

Nu är det gjort. I mitten av juni fanns en tid för oss båda. Då är det nästan fyra månader sedan vi blev sjuka. 

Men nu ..., kommer ett söndagsfönster! 

Eller rättare sagt fyra fönster. 

Det var madamen i Portugal som hade storhåven redo och det tackar jag för.

Ser ni trädet? Det är en platan och på Österporttorg i Ystad - inte långt ifrån där jag bodde i lilla 1:an - där står flera plataner. Barken är annorlunda .., ser ut som kamouflagetyg, skrev fönsterfångerskan, och så är det. 

Titta här, så fint det kan man bli med plataner hemmavid!

Dagens fönster ... (var det inte). 

En bra dag. Fick besök av Eva - före detta bloggerska, stickmadame, finns numera på instagram på kontot pendock_ribbon - samt hennes make Sven och så dottern Anna. Alla sååå trevliga och rara, precis som andra bekanta från sociala medier varit, även om man aldrig har mött dem tidigare. 

Man gör sig liksom en bild av hur människor är och har man läst hos varandra under lång tid, stämmer ofta den bilden.

Dukade ute på altanen. Då strålade solen och det var varmt och skönt. Efter nästan tre timmar tog vinden i, parasollet plockades ner och sen kom regnet. 

Det var denna Eva som i höstas eller vintras - så där utan vidare - postade mig ett par lovikkavantar som hon själv hade stickat. SOM  jag kom att älska dessa vantar som blev till en slags mental trygghet och fråga mig inte hur det gick till?  

Så här ser stickerskans vänstra hand ut. Den visade sig vara nästan den minsta hand jag fångat under årens gång.

Familjens dotter Anna (24 år)  visade sig ha nästan identiskt likadana händer. Så fascinerande detta är, tycker jag. I all pratglädje glömde jag bort sånt som stjärntecken och lilla, - eller storasyster, men det kommer det med. Anna är tävlingsskytt och var, åtminstone i yngre dagar, del av eliten i vårt land. 

Evas man Sven hade stooooora, kraftiga händer. Han kör långtradare och var precis så där som jag ofta tycker att chaufförer är .., trygga, sociala och trevliga. 

Det var för övrigt hela familjen. 

Det blev nästan tre timmar ute på altanen och vad surrade vi om? Jo, bilresor som gått överstyr eller krånglat sig rent allmänt .., vi pratade om "Britt-Marie 45" (kanske för att Eva som närmar sig sextio hade sökt - eller skulle söka arbete -) .., det blev förstås prat om hundar (två stycken hade dom med sig, en jättestor curly coated retriever och en bordercollie) ..., det pratades om En Svensk Klassiker .., om Helsingborg och Växjö .., och mycket annat. En gemensam bekant har vi och det är Ulrika; det var på någon av hennes bloggar under Sticka-mera-tiden Eva snavat in på min sida. 

Så mycket här i livet som är en slump.

Så tackade sällskapet från Värmland för sig och jag tog mig an disken och sen var det som alltid: jag tappade all ork och sov på soffan i nära två timmar. 

Igår eller förrgår fick den här mattan åka i maskinen och blev så fin, så fin. Det är ju Eva i Tyresös dotter Maja som vävt den, med remsor från den halvlånges tenniströjor!

Nu ska jag ut och plantera den dillpion som Eva (från Värmland) kom med! Så underbart med växter som man kan förknippa med givaren!

Kväller ....

Det bästa med att enbart vara vikarie, det är att slippa alla omdömen som ska skrivas, för att inte tala om betygsättningen! säger pv. Den här bilden är från några år tillbaka. Nu stundar arbete bara måndagar och tisdagar fram till skolan slutar och redan har två rektorer frågat om han kan han tänka sig att fortsätta till hösten. Ännu har herr pv inte bestämt sig. 

(Men han säger att han aldrig, under alla år, känt sig mer uppskattad av såväl chefer som elever, som nu. Då är det förstås roligt att arbeta.)

Hittar den här bilden - även den från 2016 -. 

Tänk, vad hästlivet betyder för AP. Aldrig är hon så sprall-lycklig som i stallet eller på hästryggen! AP har blivit sin "egen" arbetsmässigt och det tror jag kommer att bli jättebra och det bekräftar bara min tes att töser som hållit på i stall och grovjobbat och lärt sig hantera stora djur, blir starka kvinnor. 

Idag blev det makrill till middag. En stor en - inte som här fångad från båten - kostade h os fiskhandlaren bara tjugo kronor och den var fylld med rom! Sååå gott. Och såklart däckade jag vid tvåtiden och blev liggande halvdöd på soffan, men nu är jag pigg igen och har planterat humle vid den tredje spaljén (pv deppar återigen), medan han rensat jordgubbslandet från kirskål och maskrosor.

Eftermiddagsfika under parasollet hos  Ann-Marie och friherrinnan hanns också med, då pv hjälpte A-M att såga ett hyllplan till rätt storlek. Nybakad kladdchokladkaka bjöds vi på - bakad av friherrinnan och katten Tiger har nu fått full frihet och sprang glatt omkring; säkerligen lycklig att slippa sele och lina. Vi håller tummarna att han inte blir överkörd; bilarna kör ganska fort längs kustvägen.

Läser DN och på nätet att många nu får - eller har fått - sin andra dos vaccin och nu är det släktens 70-talister som står på tur. På måndag ska jag ringa och boka tid till oss. Och nej, vi tar inte tider för någon annan - varje region får till alla sina invånare - och det är ett bra tag sedan vi fick inbjudan. Det känns ..., oroligt. 

För oss som haft covid, lär första dosen bli ungefär som den andra och kan ge starka biverkningar. Hoppas inte. 

Nu ska jag göra pv sällskap i soffan och titta på det tredje avsnittet av Line of  Duty.

Min storasyster .....

... i Australien, hon skrev i morgonens mejl, att ett tips att inte däcka fullständigt på eftermiddagarna, det är att ta det aningen lugnare på morgnarna och fram till lunch. 

Ja, det är ju en vettig tanke, men svår att leva efter. När jag känner mig så sprängfylld med energi, då vill jag såklart vara igång. Alltså har jag nu dammsugit och vaskat golven i mitt sovrum (renbäddat, hängt ut tvätten, lagt i ny omgång i maskinen), dammtorkat på båda ställena, och plockat undan sånt som bara "stått framme" där uppe. Under sängen hittade jag små röda Salivintabletter (sug-piller, togs för att inte bli så torr i munnen), för att inte tala om allt damm som låg i små högar lite här och där.

Nu känns det helt ljuvligt! 

Fönstret står på vid gavel .., ska bara plocka in lite blommor och sätta i vas på sängbordet. Min andra syster i Skåne, hon ägnar nån halvtimme var torsdag åt att dammtorka speglar och annat! Det må jag säga var imponerande.

Och nu?

Nu ska Indira-sofföverdragen tvättas - jag har rena på lager i gästrummet -. En timme kvar, sen ska jag ta mig kaffe och en fröknäcke med färskost på. 

En sak till: Eurovisonbidragen har jag inte tittat på och vet inget om favoriter, men minns t.ex. hur mossfolk brukade följa med i sändningarna och betygsätta det hela. Det var riktigt kul!

Min favorit - alla kategorier - var nog den här.

(Däremot dom i särklass fånigaste presentatörerna). 

 Hittar mamma ....

... när jag letar efter nånting annat. 

Så tjockt hår hon hade. Inte lockigt, men  t j o c k t  och som tagel. 

Hej på dig du, mamma, vill jag säga.

Och i motsats till Sergej Lavrov och Antony Blinken (tidigare inlägg) var hon Oxe.

Därtill mellanbarn  (så småningom blev hon storasyster till ytterligare tre syskon).