En bra dag ....

För fem år sedan kanske, då var en bra dag en dag då det flutit på i affären .., då man träffat trevliga kunder och det inte kommit miljoner paket med postbilen. 

Nu är en bra dag att vakna och känna sig stark. 

I alla fall frisk.

En bra dag nu - den är ju inte slut än - tar jag harry på Kvarntorpsrundan och vi träffar Håkanssons son som just idag ska valla in och ta hem fåren till Ullarp. Det är som en outsinlig ström av får som kommer gående från havet till Har dom möjligen hört ljudet av den stora traktorn med skrindan ...? Var det därför det blev så brått?

Fåraherden har med sig kraftfoder i en hink som han ska locka in dem i fållorna med. I väntan på att på att få valla och arbeta, sitter bordercollien Bella inne i förarhytten.

Här sitter hon, fröken Bella. 

I vanliga fall lullar hon svansviftande omkring på gården i Ullarp (där jag brukar köpa ägg och titta på griskultingar, inte att förväxla med Ugglarps Grönt och den härliga broccolin) och låter sig mer än gärna gullas med. Nu är det andra tongångar. 

Bara vi närmar oss traktorn morrar hon.

Och jag tänker att nu skulle minstingen i Malmö ha varit med, han som har huvudet fullt av traktorer, polisbilar och helikoptrar, ja, nu även rymdraketer!

Nej, det är inte tvärgjort att kånka på mängder med såna här fåll-grejor.

Ser ni att han ler?

Visst blir man glad.

Den där vallningen kommer att ta lååång tid, så jag går vidare. 

Inte långt från där pv brukar ha sin lilla Askeladden (en liten segelbåt) står en annan segelbåt och deppar.

Lämnad åt sitt öde. 

Idag var det inga problem alls att gå den här längre svängen och när vi väl är hemma får Harry leta godis som jag gömmer ute på tomten. Det var ännu mycket roligare när Nelly var i livet, för hon var så smart och höll mer som koll på Harry när han sökte och när hon insåg att han hade nåt på gång .., då gensköt hon honom och hann alltid före till godiset! Sen visade hon bara sin ena hörntand så där lite lagom, så vände Harry och gick därifrån. 

Så spännande är detta för den här svarte krabaten, så där så han ofta fradgar runt munnen när han letar nåt extra smarrigt. 

Efteråt ser det ut så här. 

Tar sen cykeln till Steninge där jag lånar vår Toyota och kör till affären och sen hamnen och så tar jag ett dopp i havet. Elva grader. Idag dyker jag också (eller simmar under ytan - det är mer med sanningen överensstämmande - ). 

Slår mig sedan ner vid vindskyddet .., dricker termoskaffe och njuter av en liten bit kaka som friherrinnan så generöst skickade med.(Tänker att har jag gått långa promenaden och cyklat fyra km ska det väl vara tillåtet). 

Kommer hem och känner mig så lycklig så det känns som om jag ska spricka. 

Ungefär så.

Klappat och klart ...

Väggalmanackan från Hemköp är snart fulltecknad. 

På raden för den tionde november står nu "Influensavaccin vårdcentralen Slöinge 12:25". 

Man kan ju fråga sig hur kroppen mår, ja, då den från en dag till en annan får sju piller i stället för två och så olika vaccin på detta?  För mig känns det som om jag öppnar en dammlucka och för min inre syn ser jag hur kroppens små soldater hukar och försöker gömma sig? 

V a d  är nu detta? kanske dom tänker.

Eller känner dom det som att hjälp är på väg? 

Räddningstjänsten?

Måndagsfönstret ....

... kommer från Portugal och från annannan. 

En kvinna i rutig skjorta vid ett bord. 

En kvinna som sitter lite framåtlutad och läser nånting. 

En grön flaska på bordet och jag minns när jag första gången i mitt liv drack Merry .., även den i grön flaska. Jag minns t.om exakt var jag stod .., på grusgången hos grannen Adolf Persson. 

Jag minns smaken .., å, den var så annorlunda.

Nej, aldrig hade jag väl druckit en läsk som var så ljuvligt god!

Tack annannan!

Och så blev det söndag ...

Det är förmiddag, nästan mitt på dagen. Himlen, som var blå för några timmar sedan, är nu gråmulen. På gräsmattan ligger  d r i v o r  med eklöv. Prassliga, torra löv. Idag blir det till att räfsa. 

Vaknade som alltid tidigare än vad man borde göra och lyssnade till något program i P1 tror jag, med underbara Lena Norlund som reporter. Det handlade om detta .., om tunnelraset i Stockholm och det kan jag säga, att det minns jag som vore det igår! 

Jag var elva år när det hände och jag kom ihåg hur vi greps av detta dramatiska och hur det skulle gå! Skulle dom två männen kunna räddas? Och Kjell, som nerifrån underjorden pratade med sin flickvän Ann-.Christin, ja, men det var ju helt otroligt! 

Nu kan man alltså få veta hur det hela avlöpte - på så många sätt -. 

Happy end ...? 

Det återstår att se. 

Aldrig hade jag kunnat drömma om att Kjell och hans flickvän skulle komma att mötas av så mycket hat efteråt! 

Mera ...?

Framför oss ligger en vecka som är ovanligt rörig, men på ett bra sätt, hoppas jag. 

Filmstudio måndag, mammografi i Falkenberg tisdag, hjärtgympa torsdag, Malmö fredag, Hörby lördag.

Efter att inte ha träffats mer än en gång på ett-och-ett-halvt-år - förutom tillsammansövernattningen i Ystad i september - ska det bli sååå roligt att få sitta i den sköna hörnsoffan hos den rödvitrandiga systern och hennes dotter .., ja, bara detta att få vara tillsammans! 

Min andra syster i Australien, hon som fyller sjuttiosju om elva dagar och också har hjärtbekymmer som hålls i schack med medikamenter, hon vårstädar tomten, härjar ute med den elektriska häcksaxen och smörjer sen in sig med Voltaren för att inte få ännu mera värk. "Bangen" (räddlivad) är hon i alla fall inte och har aldrig varit. 

Och pv, han rättar en ny omgång (30) prov i naturkunskap. 

Dagens fönster ....

Ännu ett fönster (titta, vilken härlig spegling i den övre vänstra delen!) från Turtlans besök i Stockholm. 

Tack att du tog dig tid! säger jag.

Lördagsfönstret ...

Ett fönster i en grön dörr. 

Jag tror mig minnas att det är jag själv som tagit bilden. 

 Och snart helg ....

Men nu är det eftermiddag och jag har precis varit på affären och handlat. Möttes av så mycket värme av rara kunder, att jag hade svårt att inte börja gråta när jag åkte hem igen. Men allra, allra mest: bara en massa tacksamhet. 

Tidigare idag långrundan med Harry. 

Låren var som cementstolpar efter gårdagens äventyr i gympasalen och när jag kommit halvvägs kanske, sa jag till Harry att nu får matte allt sätta sig och vila benen. Så det gjorde jag, just här på den här stenen. 

Långrundan är verkligen en "runda" och när man passerat Kvarntorpet och en massa sommarstugor (några perfekt belägna med fönster i väster ...., så fint när solen sänker sig ned om kvällarna!) då är det en raksträcka, innan man svänger höger igen. 

I vanliga fall går jag längs kustvägen när jag ska hemåt. Det är ingen höjdare, då den helt saknar rejäl vägren. Men nu var jag så trött i benen och såg en kvinna gå just här, så jag tänkte att det blir ju lite närmare .., men se, detta var ju än värre! 

Här tränar Erland sina hästar (inte han, men hans anställda) och jag tänkte att har jag tur hinner jag till "Polska ambassaden" innan någon sulky kommer. 

Nej, jag hann inte. 

På långt håll såg jag tre hästar med sulkys närma sig och för att inte skrämma hästarna med min uppsyn och med harry .., så gick jag en bra bit ut på åkern och stod där, frånvänd .., när dom kom farande förbi.

Sen kan jag lova att det blev brått hemöver. 

Nej, här ska jag aldrig mera gå. 

Konstaterade att ännu blommar det!

Röllekor, blåklockor och dom här gula små filurerna! 

Tack för det den som sköter om sen blomning här i världen. 

Nu ska jag ordna med badkläder till åtminstone pv (jag får se ...), fylla termosen med kaffe och vid halv sex möta upp honom i Skallkroken med kaffe och en bit av Hemköps smörgåstårta med rostbiff, då blir han nog glad. 

En fin fredagkväll önskar jag den som tittar in här!

Ps. Tareq Taylor som julvärd. Ja, det blir säkert bra. Men jag tycker helt ärligt att han är med i precis vartenda program numera och hade gärna återsett Lars Lerin. Ds.

Fredagsfönstret ...

.... fångades av Turtlan när hon och M var i Stockholm (och på Skansen) härförleden. 

(Detta är första gången jag använder det uttrycket - härförleden - men pv använder det och friherrinnan också, tror jag. Nu måste jag kolla om man delar upp det. Nej, det gör man inte). 

Tack Annica! säger jag.  

Och man överlevde ....!

Så var det gjort!

Var där i god tid innan för att lugna ner mig själv och då tänker ni väl att det är väl inget att hetsa upp sig för, men jag är skapad på det underliga viset att sånt jag inte har gjort förut - eller på evigheter - det blir spännande och jag är orolig att jag ska skämma ut mig och inte orka nånting, så pinsamt! 

Kände hur pulsen ökade i takt med att jag närmade mig sjukhuset och jag var sååå glad att jag var där en halvtimme innan, då hann jag dra djupa andetag och liksom få fast mig själv. Hålla ångesten stången. 

Fyra stycken var vi i gymnastiksalen. 

Det var två män på sextiotre år (den ene hade födelsedag igår), en kvinna med kritvitt hår som såg ut som en liten trollgumma och så jag. Sköterskan heter Ivana (dock inte Trump) och har hand om hjärtpatienter, ja, det var vi allesammans. Tre hade haft hjärtinfarkter och jag kärlkramp. 

En av männen hade varit storrökare men nu nästan helt slutat (bara en cigg på helgerna) och den andre hade varit aktiv fotbollsspelare i yngre dagar. 

Båda tycktes omåttligt vältränade.

Vis av vad som hände förra gången när jag besökte hjärtsköterskan och blodtrycket flög upp i yttre rymden och jag fick avsluta det hela, var jag aningen orolig när vi skulle cykla oss varma i tjugo minuter, dessutom med intervall-motstånd. 

Det gick bra. 

En av männen cyklade som vore det Giro D´Italia och svetten lackade .., sköterskan kollade min puls och sa att det var okej och sen fortsatte det. 

Så blev det andra övningar .., det var gummiband  hit och gummiband dit ., det var hantlar som skulle lyftas ..,  steppa upp och ner på en bräda .., stående armhävningar mot vägg .. jägarvila .., ligga på rygg på madrass och idka andra övningar och vila och allt utom cyklingen om igen. 

Gud, så trött jag var på slutet! 

Från en högtalare strömmade musik (säkert utvald för vår åldersgrupp, men nog hade jag önskat mera fart, ja, inte på gymnastiken, men annan musik!) och Ivana sa att nu var det klart för idag och att jag skulle sätta mig på en bänk och invänta blodtryckskoll. Jag fasade för resultatet.

"Elisabet, det är jättebra, 114/75!" sa hon leende. 

Det var knappt att jag trodde mina öron!

Iskall dusch efteråt .., sen hemåt. 

Möttes av en överlycklig Harry .., gav honom och fåglarna mat ., fixade kaffe till mig själv och satte mig på soffan Ektorp, precis som på bilden. (Ja, den längst uppe). 

Har anmält mig till samma gympa nästa torsdag - det trodde jag inte -. 

För en stund sedan kom den här bilden från den förstfödda. Efter tre nattpass på raken tillbringar hon lediga dagarna i Norrtälje - i sommarhuset - och nu hade hon tagit hundarna på lång promenad som avslutades med dopp i havet. 

För hundarna, alltså. 

Döm om min förvåning - och glädje - när hon även skickar en bild där hon berättar att hon själv "blivit så sugen på ett dopp", så nu hade hon nedsänkt sin lekamen - helt och hållet -!  Ja, visserligen hade hon kramp i vaderna efteråt, men för övrigt var det härligt. 

Se där!

Grattis Maria!

Det var allt. 

Och nu lyssnar jag till julmusik.

Det är The Choir of  King´s College och just nu spelas "Abide with me". 

Ja, det kan allt behövas. 

På agendan ....

Klockan nio ska jag infinna mig för hjärtgymnastik på sjukhuset. 

Ska bli intressant att se hur det faller ut. 

Kolsvart ute. 

Och friherrinnan har idag tid för ännu en elkonvertering, men ännu tidigare på morgonen, ja, i alla fall ska hon vara på plats redan vid halv åtta - åtta. Och hennes bil har pajat. Tur att vår Toyota ännu är vid liv, så får den tillbringa helgen på Blombergsvägen hos A-M och friherrinnan. Så småningom är den tänkt att hamna hos Hilda.

Igår ringde sonen när han var ute och körde. 

I baksätet satt en minsting och ropade - när han hörde min röst - "faaamor!, faaamooor!" och jag blev lycklig för resten av kvällen. Jag anar en skånsk dialekt i anstormande.

Tänk nästa helg är vi där, i alla fall en övernattning. 

Den andra hos min syster utanför Hörby.

S  o m  jag längtar!

Torsdagsfönstret ....

"Hej igen,

Här är en bild som jag kanske skickat till dig någon gång för många år sen? Den är tagen i den lilla tyska byn Harste nära Göttingen där jag tillbringade en sommar hos en grevefamilj på ett slott som au-pair under gymnasietiden.

Hela slottsanläggningen är sen länge omvandlad till en stor out-let-anläggning. Fönstret sitter i det före detta enorma stallet.

Monet."

//Elisabet säger: och om någon känner sig manad att ta in på hotell just i Harste, så har ni några förslag här. Inte så dyrt, faktiskt. 

//Tack Monica! säger jag.

En onsdag i slutet av oktober ...

Då tar jag bilen och kör till Ugglarps Grönt och köper härlig broccoli, rödkål, samt en påse med grönkål. När jag kommer hem upptäcker jag ett grönt (och vackert) snöre som håller ihop plastpåsen! Så fint! (En gång såg jag en liten dokumentär som handlade om en portugisisk grönsakshandlare som hade en liten butik och jag tänkte att en sån hade jag velat ha .., och då skulle jag ha haft såna här snören att göra fint med!).

 

Några lökar fick också följa med hem. 

Men broccolin ..., den är så ljuvligt god, såväl rå som bara lätt-lätt-lättkokt.

Av grönkålen gjorde jag den vanliga salladen. 

Rödkål i strimlor .., valnötter, pressad citron och lite olivolja och flingsalt. 

Tyvärr var jag för lat och skar inte grönkålen tillräckligt smått .., det var nästan så den fastnade i halsen. Skärpning Elisabet!

På väg från affären tog jag en sväng längs dom nybyggda villorna som ligger lite på höjden och med utsikt över havet. Alla hade rejält stora tomter och det var bara gräsmattor överallt. Där skulle minsann danske bonden Frank ha att göra, för att - om möjligt - förmå husägarna att inse detta av vikten, och inte minst glädjen, med ängar, bin, fjärilar och absolut inte jättelikasjok med gräsmattor.

Som ett kinderägg ...

Ja, nu blev det två onsdagsfönster i en smäll, men det får vara så. 

Fina är dom alla tre. 

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet! 

Det är länge nu sedan jag hört av mig. Jag har följt dig på Internet, hållit andan under  dina svåra stunder, men inte kommit mig för att höra av mig.

Jag har många bilder på fönster liggande också, men ikväll skickar jag ett par. Det är verkligen ett par som hör ihop. Den ena bilden (här ovanför) visar soluppgången genom mitt vardagsrumsfönster. 

Den andra visar hur solen lyser på motstående vägg inne. Tiden ser du på klockan och snödjupet märks bäst på grillplatsens bänkar.

Kramar

Guy":

 //Tack Guy, så glad jag blev att se ditt namn i inkorgen!

Dagens fönster ...

Från Skansen och en mekanisk verkstad (Men jag tycker att det liknar en snickarverkstad) kom den här bilden och en nästan likadan, men fångad lite vid sidan om detta. 

V i l k a  vackra fönster! 

Vilket ljus!

Tack Turtlan!

När vi åker norrut ...

... ja, då tar vi sikte på Falkenberg. 

S o m  jag tycker om den staden! 

Den är lagom stor eller liten och har mängder med trähus bevarade från förr (och ofta med skyltar på husväggen som berättar om vad som där pågått) och stadsträdgårsmästaren, han eller hon måste vara såååå kreativ! 

Bilden visar Sankt Lars Kyrkogata, belägen vid den vita kyrkan (för övrigt Falkenbergs äldsta byggnad) och en bit fram längs kullerstenarna, till vänster, där huserar klockmakaren. 

Det var honom vi skulle besöka.

(Alldeles intill finns Falkenbergs Hembygdsförening, men där var det stängt).

Så här ser han ut. Han heter Bengt och är synnerligen sympatisk. 

På hans vägg hängde min systers klocka som varit på visit för att bli reparerad. Nu fick klockan följa oss hem, i väntan på vår gåsmiddag i Skåne den sjätte november, då får den komma hem till sig. Men tänk, så roligt för den att få träffa ett otal andra väggklockor som väntade på att hämtas av sina ägare! Och som det tickade där inne! 

På innergården kurade den här lurviga krabaten! 

"Hej på dig du ...!" sa jag. 

Och där var icke allenast en fin katt, även fröken Dahlia med sällskap gjorde mig glad.

Till höger om porten - mot gatan till - sitter en skylt som vittnar om vad som sig tilldragit haver just där.

Här står hon, Johanna Fredrika Sjöberg och filéar laxen.

Visst är illustrationen fin?

Medan pv körde till återvinngen, gick jag längs och över Tullbron för att fånga några vyer därifrån. Hjälp, så vackert där är! Och "floden" Ätran var strid och och bred.

I affären i Haverdal där sålde vi såväl kylskåpsmagneter som avlånga konstkort målade av Nils-Erik Eriksson och nej, vi hade inte Falkenbergsmotiv i vårt ställ, mest Haverdalsbilder, men så här fint visar han alltså hur Tullbron ser ut. 

Fem år tog det att bygga bron, då 1756 - 1761-.

När jag var på toppen, gick jag åt sidan och tänkte att hjälp, så fina blomsterarrangemang där finns! Lite nere till vänster i slänten, satt en man aningen dold av buskar och drack direkt från spritflaskan. Ja, det är också ett liv att leva. 

Att gömma sig. 

Att vara beroende.

Just här stod jag och njöt av utsikten och där stod då ännu en kvinna och jag frågade om hon var från Falkenberg. Nej, från Malmö, sa hon och log. Vi pratade lite mera. Så plötsligt frågar hon om jag heter Elisabet? 

Javisst, men hur ..? 

Känner jag någon Kent i Växjö? Ja, det också! 

Tänk .., för tolv år sedan hade pv och jag själv anordnat bloggträff i Steninge och där var då denna kvinna som heter Anne-Marie och då gjorde sällskap med Kent från Småland! 

Oj, vad världen är liten och nog är det väl fascinerande att vi råkar på varandra just idag, just den stunden .., ty hon var bara på besök och skulle vidare till Alingsås, men ville först ta en promenad över bron!

Fortsatte framåt och passerade pizzerian som i alla fall är världsberömd i hela Halland. 

Aldrig har jag ätit godare pizzor än där!

Ja, man kan tro att jag varit på väckelsemöte och skådat Ljuset.

Och såna här skönheter mötte jag också längs vägen.

Så kom pv och vi svängde ner mot Laxbron där den här skylten fångade mitt intresse. 

Lite närmare vattnet stod trädet och såg ut som på bilden. 

Och har man med sig sitt kastspö och får napp och inte vet vad man har på kroken, då är det inga problem .., bara att kolla på anslagstavlan! Glöm inte att ta med läsglasögonen om ni har såna hemma!

Summa summarum ...,, den som tycker om att bo med mängder av promenadstråk i närheten, då är Falkenberg perfekt. Nära havet också. 

Nu ska jag laga middag! 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

"Dagens fönster finns i Castelo Rodrigo nära spanska gränsen i nordöstra Portugal."

Och då förstår ni nog att det var annannan som plockat fram håven! 

Såå glad jag blir, jag som älskar tegeltak!

Rubriken hos hennes senaste inlägg är för övrigt "Grönsakssoppan är ständigt närvarande".

Bara en sån sak!

Historielektion ....

Medan pv rättade ytterligare några prov, hamnade jag i ett program hos Kunskapskanalen. 

Programmet handlade om första världskrigets överlevare (britter allesammans) och var otroligt intressant, men måhända inte så uppbyggligt för nattsömnen. 

Så mycket jag inte visste! 

Det här var det andra av tre avsnitt och jag ska nog titta på det första också. Många av männen som berättade (som hade varit soldater) var födda ungefär samtidigt som min morfar - Erhard Vesterlund, f. 6/8 1895 -. 

Om någon annan är intresserad, så här är en länk.

Höst ....

När jag för elva år sedan kom flyttande hit till pv, då fanns inte särskilt många buskar här på tomten. Jo, syréner i massor! En dunge på östra sidan (en dunge som togs ned och nu snart är lika stor igen) och hela norrsidan, där finns syréner. 

Men så tyckte jag att det vore trevligt att göra som en välkomnande rad av spireor (ja, jag snöade in på just dylika!) och det var mest brudspireor, men så köpte jag fel och nån blev en björkspirea. 

Det är jag himla glad för just nu. 

Titta, så fint röd den blev i solljuset idag!! 

 Samma buske, men lite annan färgställning. 

Har träd känslor?

Hur ska det då kännas för körsbärsträdet att ståta med detta ...?

Skrynkliga och skrumpna. 

 

Det var vad jag tänkte på när jag var ute en stund på eftermiddagen.

Ny vecka och kan man tänka sig: ny giv ...

Veckan inleds med höstväder. 

Gråväder men ändå inte .., och tack och lov att vi har mängder med lönn .., för som lönnens blad förgyller tillvaron! 

I förgrunden syns blåregnet. 

Det har vuxit sig som ett paraply nästan, med en stam som liksom tvinnat sig upp längs spaljén. 

Ännu har dom små sommarblommorna inte helt tackat för sig, men nu är det nog nära. 

Ja, ja. Dom får sitta kvar ett tag till, sen hamnar dom på komposten. 

Klockan är halv 11 när det här skrivs. Pv har givit sig ut på en två mil lång rullskide-runda. Aldrig någonsin (mig veterligt) har han tränat så mycket som i höst, men så arbetar han ju också bara två dagar i veckan. Kanske drömmer han om en rekordtid i Vasaloppsspåret?

Eller så vill han bara hålla sig i god form. 

"Jag kör till Jägarvägen, där Lars-Erik - din f.d. moppereparatör bor - och så tillbaka!" säger den idoge och tillägger att han gärna ser fram emot halvtolv-kaffe när han kommer hem. 

Själv ser jag då fram emot lunch.