Denna dagen ett liv ...

Det händer ibland att jag får påminnelsemejl från Svenska Spel att min certifiering håller på att gå ut .., ja, jag måste se till att förnya den, ett år går ju fort. 

Hur lycklig är jag då inte att kunna meddela dem att jag är pensionär/friherrinna sedan tre år tillbaka och behöver inte längre hålla reda på alla olika spel som finns. 

Mera glädje! 

Husets herre kommer in med posten. 

Där är ett brev från Region Halland där det meddelas att jag i början av mars ska ha telefonkontakt med hjärtsköterskan Anna .., och så är där två olika brev där man hoppas få stöd till behjärtansvärda ändamål (kommer ofta kring pensionen, vilket förstås är logiskt) och sist av allt: ett platt, brunt kuvert och en handstil som jag endast vagt känner igen. 

Fina frimärken är det också!

Hur jag än försöker, kan jag inte uttyda vem som formgivit dessa frimärken, så jag får ta en bild och förstora upp den, ja, då syns det ju! Hon heter Carina Länk. 

Som vanligt är Postnord värdelösa när det gäller att presentera den som står "bakom" deras porton. Det här är ju som små konstverk, tycker jag! 

För att nu inte vara lika nonchalant som Postnord, så finns här en länk där man får veta mera om formgivaren.

Nå, men vad fanns då i det bruna kuvertet?

Jo, där fanns ett tidningsurklipp om en träbänk i Hammenhög där det varje dag klockan 14.00 finns någon att språka med, eller bara sitta intill, kanske ta en kopp kaffe .., ja, ungefär så. Genialiskt, tycker jag som är en vän av småprat.

I paketet fanns även en bok om Maria i Gedevik (i Bohuslän), författad av Kristina Lindstrand. Boken har fram tills nu stått i en bokhylla i ett hus som väl ska .., kanske inte tömmas, men väl tas om hand om och nu fick den - boken - göra  en utflykt till landet Halland. 

Eller: den fick flytta. .., och boken var som g j o r d  för mig! 

Så här står det på bokens baksida: "Maria på Gedevik - sådana människor finns knappast längre i vårt land. Ensam levde hon sitt strävsamma liv på en jordbit i lä av klipporna och med Gullmarsfjorden och havet utanför".

Ja, så här har den här dagen varit. 

Plus sprintstafett i längdåkning, stafett i skidskytte för damer (Guld! Grattis!), kaffe vid ettiden, prat med alla tre barnen - en via chatt - två via telefon, samt med Lena. 

En bra dag, alltså.  

Och TACK till dig du skånska madame (för närvarande inte i Porto) som postade det platta paketet som gjorde mig så glad! hälsar Elisabet.

Utryckning ....

Allt som oftast går jag och lägger mig senare än pv och igår blev det längre än vanligt - pv sade godnatt klockan elva och jag var uppe och vaken till halv två -. 

Varför? 

Oro? 

Nej, inte alls, men när klockan var elva upptäckte jag att vid midnatt skulle brittiska programmet/dokumentären "Ambulansen" ta sin början och då satt jag helt enkelt kvar i soffan.

Vilket program det var! 

Det mesta handlade om konsekvenserna av stormen Doris som i februari 2017 drog fram över bland annat Storbritannien. Det var nedfallna träd över bilar och det var byggbråte som blåste ner och orsakade död hos en 30-årig kvinna och så allt det andra; så många människor med psykiska problem. 

Alldeles underbara var det här paret (bilderna) där båda var i nittioårsåldern. 

Det var kvinnan som hade dåliga värden och nu blev det ambulans till sjukhus. 

I sjuttiotvå år hade dom varit gifta och såååå rara och fina dom var mot varandra! 

Maken var två år äldre och det var många leenden mitt i allt elände. 

S o m  jag log där jag satt för mig själv!

Det som ofta slår mig när jag ser programmen, det är den närapå .., ja, fattigdom som tycks råda hos så många av patienterna. Där är en make/maka eller något äldre barn som hjälper till med skötseln av den som inte klarar sig själv, men många av dessa - dom senare - skulle ju för länge sedan ha hamnat på ett vårdhem. 

Igårkväll en väldigt dement kvinna som mesta delen av dagarna halvsatt/låg i en fåtölj och absolut inte ville stiga upp och absolut inte tas till sjukhus, allt medan hennes make såg ut att vara totalt slutkörd på. 

"Jag orkar inte ..., jag orkar inte ..", sa han när kvinnan slutligen togs in i ambulansen.

Och precis som i vårt land är det svårt att hitta vårdplatser och patienter skickas hem alldeles för tidigt.

Allra tydligast märks det när någon av parterna drabbats av demens och det är ibland ren misär som visas! 

Och alltid, alltid dessa vänliga och omtänksamma ambulansmänniskor som gör så gott dom kan och borde tilldelas guldmedaljer (eller i alla fall höga löner) för sitt arbete.

Tänk, vilket viktigt arbete .., att ta hand om och lugna medmänniskor som är svårt sjuka och förskräckta! 

Att jag  ä l s k a r   den här programserien, är väl onödigt att säga.

Onsdagsfönstret ....

... upptäcktes i utkanten av Ugglarp, det var många, många år sedan. 

Elva , faktiskt. 

Och nu har vi fått veta att tavlan som hittades när pv röjde på vinden, den som sedemera lämnades in för att få ny passepartout, den är nu klar och kan hämtas på Flygaregatan i Halmstad. 

Ska bli sååå spännande att se hur den blev i sin nya "kavaj"!

Johan tog till vänster ....

Om den mannen kan man läsa här. 

Så otroligt intressant! 

(Påminde lite om mamma .., hon tog också till vänster).

Om det går snett ....

Bilden: Annika Lundberg i Ystad är det som plockar slipade stenar/glasbitar på stranden och därefter sätter samman dem på här vackra sättet, ja, jag har visat det tidigare. 

Det har sannerligen tagit tid för mig att öva mig i (eller våga mig på) att backa ner Kian från vårt garage och ner till vägen. På ena sidan - mot grannen till - är det en stickig nyponroshäck, på den andra sidan är det en slänt ner mot potatislandet och då är risken uppenbar att bilen tippar omkull och man får krypa ut ur bilen (och särskilt akrobatisk är man ju inte). 

Med Toyotan var det så mycket enklare. 

Den var liten och nätt .., och att fickparkera, hur trångt det än var, hade jag absolut noll problem med. 

Bilden: den något spretiga nyponroshäcken. Har man otur - någon har haft det en gång - kan man hamna helt galet och nästan komma in på grannens tomt, just i slutet av backen. Det var inte jag. 

Med Kian är det värre. 

Det tog tid innan jag insåg att när jag  t r o r  att jag är framme vid nånting, så har jag oftast en meter kvar. Och att backa ner till vägen, har varit en svettframkallande prövning.

"Men du kan ju använda bilens kamera så ser du ju precis ...!" har pv sagt (men inte alltid gjort det själv, han tyckte också att det var knepigt).

Och tänk då när sommarhusgrannarna kommer med sin Audi .., då är jag ju nödd och tvungen att ta mig ner på det viset, om jag inte ska tvingas köra långt in på vår gräsmatta och vända där. 

Nja. 

Bilden: pilen visar potatislandet och kanten ner dit är högre än vad som syns på bilden. Kör jag ner i början av slänten, typ längst ner till höger av bildkanten, tippar bilen. Bakom mig återstår väl tio meter innan man är uppe vid garaget.

Fyra gånger tidigare har jag använt mig av bilens backkamera. 

Två av gångerna kom jag halvvägs och fick börja om från början. Antingen var jag på väg in i den stickiga häcken (där är också en höjdskillnad, men inte så hög som den på motsatta sidan), eller än värre: ner i slänten! 

Backen är brantare än man tror. 

Framför allt:  s e g a r e. 

(Det var den jag knappt tog mig uppför, endast stödd med en hässjestör, efter covideländet).

Den tredje gången fixade jag det hela. 

Och idag gick det - inte fort - men ner kom jag! 

U n d e r b a r t, ja, mer än underbart! 

Nu är det bara så att jag får jag ligga i och öva och öva och öva.

Anne ....

Idag är det födelsedag för den bokälskande madamen i Mantorp. 

Så här skrev hon, apropå bilden av väggklockan.

"Denna var min mammas och den hänger bara tyst.
Kanske dags att dra upp den och se om den fungerar ..?" skriver Anne.

Stort grattis till dig, Anne och undrar just om klockan går nu, tre år sedan du konstaterade detta. 

Uppdatering: ringer och gratulerar Anne och det visar sig att tre år senare har den eleganta väggklockan ännu inte vaknat till liv - trots besök hos urmakare - "och nu är förfallet än värre, nu håller inte tejpen glaset på plats, så nu ser det ut så här"- förklarar Anne och skrattar gott.

Jag frågade henne hur födelsedagen ska firas? 

Jo, lunch tillsammans med äldste sonen - han som för övrigt fyller år i morgon -, säger hon.

Tack för ett såå trevligt samtal Anne!

Dagens fönster ....

... fångades i ett gult hus på en kulle. 

Det var eftermiddagssolens strålar som letade sig in i vardagsrummet och då såg det ut så här.

Måndagkväll ...

Med posten kommer en liten by där det eldas för fulla segel och från skorstenarna kommer inte rök, utan små hjärtan. Precis vad som kan behövas en sån här dag när tillvaron kan kännas aningen skakig. 

Då värmer din målning Eva! 

T a c k. 

En bekant har idag fått sin krigsplacering och pv sa att ja, något krigande kan det i alla fall inte bli fråga om annat än måndag till och med onsdag, ja, och så lördag och söndag, det är ju arbete torsdagar och fredagar. 

Det var på ett sätt förlösande, det där skojandet. 

Pv har körövning och har av och till suttit vid pianot och övat på detta.

Själv har jag varit ute på promenad med Harry. Vilket månsken, nästan så jag inte behövde använda ficklampan alls och pannlampan måtte pv ha gömt någonstans, men det gick bra ändå. 

Hörde fotsteg i mörkret, men såg ingen. 

Tänkte något djur ..., tänkte kanske ett rådjur, inte en älg, i alla fall. 

Det visade sig vara en helt mörkklädd man som tände sin ficklampa just som vi möttes.

Tidigare idag surr med mina barns pappa. 

Han pratade även med pv och det blev surr om sjösättningen och när båten ska seglas från Bohuslän till Skallkroken. 

"I mitten av april kanske ...?" sa pv. 

Herrarna tänker tydligen hjälpas åt på den resan.

Förmodligen nattseglats som uppenbarligen är så härligt.  

Och så här såg det ut när jag anslöt under uppresan .., det blev den bästa seglatsen någonsin för min del, från Skärhamn till Vindön. 

Så här fint var det. 

Ibland låg jag i vattnet och höll i mig i badstegen ..., det var ingen fart just då och jag hörde dom båda herrarna prata om lite allt möjligt. 

En dag att minnas.

Alla hjärtans dag och ett måndagsfönster ...

Fönstret visades för sex år sedan och småfåglarna snurrade runt, runt i värmen från elementet. Orkidéen är sedan länge insomnad och himlen är idag inte det minsta blå; nej, det är regn och rusk som gäller.  Och så blåser det förstås.

Idag Alla Hjärtans Dag. 

Ett stort litet hjärta var Nelly som här hade hittat en håla under några enbuskar .., kanske var där någon kanin som gömt sig ..? 

Ett annat hjärta är minstingen i Malmö som jag pratade med igår. Han kom fortfarande ihåg alla våra efternamn, Nilsson och "Jöjansson" och Widner och  Böhlander, det jag övade med honom senast vi var där. Att farmor hade klistermärken på benet, kom han också ihåg. (Såna här små märken med plu-nummer som sitter på äpplen). Och så fick jag veta att han varit på gympa och fått hoppa och klättra och sist av allt fått ett häfte där man skulle sätta in klistermärken; den första gången - som var igår - var det en liten apa som skulle sättas in i boken/albumet.

Sånt värmer ens hjärta.

Ute. 

Hällregn och gråväder idag. 

Som vanligt. 

Och Ukraina, Ukraina, Ukraina, Ukraina, Ukraina, Putin och Biden och Olaf Scholz och Macron och är det inte detta, så är det protester i Ottawa och Paris och ibland på Sergels Torg och Cecilia Uddén - journalisten - vittnar om andra protester, det gäller svenska myndigheters sätt att omhänderta barn. 

Ja, man kan bli galen och deprimerad för mindre än så.

Nu ska jag diska.

Söndagsfönstret ....

Så här skriver avsändaren: 

"När jag redigerade det här igenmålade fönstret kom jag att tänka på dig.

Det finns på ett gammalt affärshus längs Storgatan i Arvidsjaur  som är i behov av lite kärlek och omtanke."

// Tack Guy, så vackert! säger jag.

Såg hos herrn i Luleå ....

... Bert, alltså ..., att den legendariska /keramikern/formgivaren Lisa Larsson är på omslaget på tidningen Vi. 

Då kom jag plötsligt ihåg en bilresa från Skåne till Halland när vi råkade lyssna till P1 Kultur och där sändes då ett program där denna Lisa Larsson porträtterades och intervjuades av Rigmor Ohlsson, det var tre år sedan. 

Vi satt alldeles tysta och lyssnade i dom fyrtiofem minuter programmet varade, allt medan skånska byar och samhällen susade förbi. Höör, Klippan, Ljungbyhed. 

Å, så intressant det var att lyssna till denna kvinna som berättade om sitt liv och sina alster.

Bilden togs av reportern Rigmor. 

Ett härligt program! 

Lördag i landet Halland ....

En seg dag. 

Det är liksom varannandagsenergi, men det går ju det med. 

Man får vara glad för det som bjuds. 

Fick för någon tid sedan en ny följare på instagram. 

Kerstin Andree var namnet och jag hade noll koll på vem det var .., men tittade in på hennes sida och föll närapå baklänges! 

M e n   så mycket vackra målningar hon bjöd på! 

Kanske var det för att det här (bilden) kändes så bekant - nästan som en somrig vy från Skåne - som jag tänkte att den tavlan hade jag mer än gärna lagt en hel del av mina besparingar på.

Och ännu mera den här! 

Den har titeln "Sjöbod" och var en av vinsterna i Tekniska Nämndhusets konst -, och kulturförening. Lyckliga den människan som hade turen att vinna den här tavlan! 

Så rofylld. 

Frånsett all glädjen med allt det gröna som kanske påminde mig om Skåne .., har dagen gått i lugnets tecken. Kände mig ur-kass på eftermiddagen och vågade inte besöka friherrinnan och A-M på middag (det var som tack för att pv hjälpt dem med att sätta upp en kristallkrona och en stor spegel), men i gengäld blev det hämtmat från Blombergsvägens eminenta restaurant, ja, bara för pv att köra och hämta. 

I en påse med olika byttor fanns den ljuvligaste fläskfilé fylld med sotarrökt skinka och ädelost .., och till detta hasselbackspotatis, sås med trattkantareller och så sallad. 

Tror ni inte att dessert fanns med också, äppelbitar med vaniljsås! 

(Samt ett doftljus som nu brinner så fint!)

Tack du underbara friherrinna! 

Melodifestival på tv. 

Lyssnar lite förstrött medan jag skriver .., en ung kvinna sjöng så vackert nyss (läser att hon heter Samira Menners), men vi inväntar brittiska serien "Showtrial" som börjar halv tio. 

Det är väl ungefär som den här dagen varit.

Dagens fönster ...

Millbrook, Cornwall juli, 2016. 

Vi hade bilat i Skottland .., bott på hotell och Airbnb och tog sedan tåget från Edinburgh till London och dagen därpå buss till Plymouth och därifrån hyrbil till lilla samhället Millbrook. Det hade nog gått att fixa på ett smartare och mer tidsbesparande sätt, men nu blev det som det blev och åtminstone tågresan söderut var hur intressant som helst.

Boendet i Millbrook - ett stooort sovrum med dörr till brandtrappan och med utsikt över vattnet - var exakt som det sett ut när jag valde på nätet var vi skulle bo. Det var till och med bättre. 

Rexxie skrev att han tyckte soffan var underbar .., på den ligger den jättelika kartan som vi hade köpt och som närapå täckte hela motorhuven när vi lade ut den.  (Ja, bilen var av det mindre slaget).

Ja, jysses .., så vi trivdes här! 

Om kvällarna gick vi på puben och åt middag och kände oss nästan som hemma. Rundmagade labradorer låg och sov vid bardisken och servitrisens lille pojke lekte för sig själv i ett hörn av lokalen, allt medan hans mamma arbetade. 

Fredagkväll ...

Återanvändning av gammal bild, men tulpanen är ju fin. 

Och Harry. 

Pv är lycklig över att nu ha fem lediga dagar framför sig .., i morgon blir det hjälpa-till-med-kristallkronor-och spegel-uppsättning hos friherrinnan och hennes väninna och därefter bjuds vi på middag, som tack för hjälpen. Såväl Harry som jag själv är bjudna, icke allenast han som ska bistå damerna i nöd. 

Nu är det snart På Spåret och Ingvar Oldsberg är inte längre i livet, 

Den mannen och Björn Hellberg kommer jag för alltid att förknippa med just "På Spåret". 

Vilket radarpar dom var! 

En trevlig fredagkväll till den som tittar in här och spankulerar mellan mängder med bokstäver. (Men nu höll jag mig ju rätt kort).

Efter stormen ....

 .... är stranden som, ja, helt förvandlad. 

Jag har harry med mig och står alldeles blick stilla och tittar ut över det som mest av allt liknar  f ö r ö d e l s e.  

Enorma drivor med tång har lagt sig över delar av stranden .., och vinden och vågorna har format ett annorlunda mönster i sanden. 

Och så detta!! 

Här är ju stigen som vi brukar ta när vi går för att bada eller hemåt, efteråt. 

Här dras det i vanliga fall barnvagnar och nu ..., vinglar jag mig ner och försöker hitta ett säkert sätt att inte ramla - alla stenar ligger inte fast mot marken -. 

Harry väljer helt sonika en annan väg. 

Som ett enda stort stenskravel är det!

Det är nästan ofattbart vilka krafter som är igång när det vinden tar i.

Jag vet inte hur länge jag blir stående där nere .., det är så svårt att ta in hur annorlunda allt är ..., det är som ett nytt landskap .., som om själva Moder Natur tappat besinningen och slängt iväg sten och grus i miljoner! 

Titta bara hur stranden ser ut! 

Och det är inte enbart sten som kommit, även tång. 

M ä n g d e r. 

Ja, det är närapå sanslöst och hur intressant ska det inte bli att se hur lång tid det tar innan stranden blir nästan-som-vanligt-igen. Då fordras det vind från öster eller i alla fall sydost och rejält högt vattenstånd som drar med sig stenar och tång igen. 

Efteråt går vi hem .. harry och jag själv .., jag fixar lunch och harry kurar på soffan .., är säkerligen överlycklig att sigge inte är inne och tar bästa platsen, den som är rejält nedsutten, just där harry befinner sig på bilden. 

Noterar att äggklockan blev kvar på bordet sedan i morse. 

Ja, jag använder den för att inte glömma att lägga mera ved i pannan.

En ny soffa borde införskaffas, men kanske inte så länge vi har såväl hund som katt som tycker om att ligga/sitta nära oss. 

Nu ut i solskenet. 

Kanske med kaffekoppen i ena handen.

Dagens fönster ...

... finns i ett kök i ett gult hus på en kulle. 

Ingen stajlad bild, direkt. 

Där ligger min vita dosett i fönstret .., och en skärbräda har ännu inte kommit på plats. 

Kanske har jag använt den när jag delat citronen på morgonen? 

Pelargoniorna är nedklippta .., tulpanerna vissna. 

Och pärlhyacinterna borde för länge sedan kanske bytts ut, men eftersom dom blommar och sträääcker sig så fint efter solljuset, så får dom vara kvar. 

Ungefär på det viset.

Seg torsdag ....

Nånting som jag verkligen kan grunna på, det är hur det kan komma sig att man den ena dagen känner sån ofattbar energi och glädje, för att nästa dag knappt ta sig ur sängen och sedan ligger man på soffan och kurar, drar en grön pläd över sig och halvslumrar. 

M e n ..., så vaknar man till och är hur pigg som helst! 

Man går ut med harry, letar sedan reda på den bredaste räfsan och tar sig an solrosfröskal i drivor .., och gamla löv och kvistar och man drar några drag i rabatten och upptäcker att gullvivebladen börjat växa, för att inte tala om alla pyttesmå snödroppar vilka växer i slänten. 

Någon timme innan pv kommer hemcyklande, tar man bilen och kör till Slöinge och inhandlar tjugo kattmatsburkar till halva priset och en burk pepparkakor från i julas - kostade 9 kronor - och en sväng förbi Solhaga (bageriet) där jag köper en semla till pv, bara för att. Semlorna görs allt eftersom och läggs i en liten pappkartong med guldigt snöre runt om. 

Jag frågade expediten (en lång, ung man) när dom stänger och han sa att klockan sex. 

Jaha, en hel timme kvar, alltså. 

Där utanför, bland grenarna i häcken, låg kvarglömda vantar. 

Körde hemåt. 

Vid lilla våtmarken i Vastad trodde jag mig se sothöns vilka simmade i vattnet, men kikaren var kvar hemma och jag var inte säker. I morgon ska jag återvända och kolla mer noga. 

Nu är klockan drygt sju .,. jag läser ett mejl från min syster i Australien där hon berättar hur virrigt det blev på morgonen ..., ja, hon hade lyckats hälla frukostflingorna i kaffemuggen i stället för i skålen med yoghurt och som pricken över i hade hon bränt sitt rostade bröd. 

"Ja, det är väl åldern förstås ..", avslutar hon sitt brev. 

Jag hälsade henne välkommen i föreningen.

(Det händer att jag upplever liknande situationer, särskilt om jag har sovit väldigt djupt).

Så har den här dagen varit. 

Tack för den!

(Ps. Har även ikväll tittat på brittiska Ambulansen och är nu fullständigt övertygad om att vänligare ambulanspersonal omöjligen kan finnas på vår jord. Ds.)

Dagens fönster ...

.... kommer från Karolinska Sjukhuset i Solna och där befinner sig just nu vännen Eva från Tyresö. Eva har problem med sina lungor och därtill reumatism som går i skov och nu hade proverna visat att det var illa ställt, så hon blev i princip inlagd från ena stunden till den andra. 

Igår ringde hon och berättade om hur där var .., med eget rum, en ihärdig sjukgymnast ., och inga besök förstås. 

"Vad gör den halvlånge maken medan du är här ..?" frågade jag. 

"Ja, han löser nog korsord och läser böcker", var svaret. 

Krya nu på dig Eva! hälsar vi från landet Halland.

Det man vant sig vid ....

Jo, så är det verkligen .., att man nu, när alla restriktioner tackat för sig, känner sig så ovan vid det annorlunda livet. När jag bokade biljetter till Pedro Almodóvars senaste film "Parallella mödrar", var det svårt att hitta en ledig plats i salongen. Inte för att många biljetter var sålda, utan för att det gällde att ha stort avstånd mellan biobesökarna, då dom flesta stolarna var x:ade och gick inte att boka. 

Men nu hade allt ändrats. 

Vi blev många i mittenraden och jag flyttade mig till slut .., det kändes obekvämt och det gjorde det gjorde det tydligen för andra också. 

Filmen?

Jo, den var bra. 

Det var på ett sätt två filmer i en. 

En om mödraskap och en mer politisk del. 

Hela tiden noterade jag hur det mesta i filmen gick i rött, orange eller grönt, precis som i Amelie från Montmartre. Här t.ex koftan och mobilskalet. 

På den övre bilden .. bärselen, en grön och en röd tröja och nånting rött som lutar mot väggen. 

Kanske en barnvagn?

En grön tröja och en grön byxa, samt på bordet, en röd kruka. 

Gröna växter.

Röda köksluckor och gröna skåpdörrar ?

Jag såg en stor grön vattenmelon skäras upp och skivorna blev var förstås röda. 

Allt det röda och gröna skapar ju en varm känsla, men jag blir helt fixerad vid färgerna.

Det kunde vara några tomater, ett rött plastlock .., några gröna småsaker här och var. 

När filmen var slut, blev det en stunds surr med tre före detta kunder(alla kvinnor) utanför Röda Kvarn . 

Vi pratade om vad vi tyckte om filmen och jag berättade om allt det gröna och röda. 

Inte en enda av dem hade lagt märke till färgerna! 

Vad tyckte jag själv om filmen?

Jo, jag tyckte den var bra. 

Som alltid fantastiska skådespelare ...,, underbart filmad .., ja, den var bra, men det kändes lite som om herr Almodóvar plötsligt - när halva historien var klar - kom på att han ville ha med nånting mera. 

Nånting som var viktigt för honom. 

Kruxet var bara att det inte hängde ihop, tycker jag. 

Betyget? 

Knappt fyra av fem fönster, men ändå klart sevärd.

Här en länk till en trailer, om någon är intresserad. 

Och här en recension (håller inte med om att det var Almodóvars bästa).

Och så här tyckte Jenny Teleman i Kulturnytt i P1.

Kom så vid niotiden hem till en hund som i timmar legat på en röd matta och längtat efter sin matte. Intill  honom - en grönmålad byrå - dock utanför bild -. 

Nu mot sängen, bakåt marsch!

Onsdag ....

Sol och molnigt om vartannat, men just när jag tar harry på promenad, då strålar solen. 

I alla fall mellan varven.

Och tänka sig .., vinden är inte iskall! 

Samtidigt har pv givit sig iväg på en rullskiderunda. Igår fyra varv totalt (hemifrån och till Lilla Skipås och längst upp på backen och så tillbaka), idag fem, totalt sjutton kilometer. Som uppladdning åt han en tallrik med mjölk och cornflakes. 

Undrar just vad en näringsexpert skulle säga om det valet. 

Eller så kanske det är det ultimata.

Tog inte vägen genom hästhagen hem (mådde så bra!), utan gick först mot hamnen till, därefter tillbaka och så uppför johanssonbacken. Det gick geschwindt.

På en platt sten, längst uppe på toppen, slog jag mig ned och satt där en stund och tittade ut över världen, klappade Harry och gosade med honom .., sa hur fin han är och hur mycket jag älskar honom.

Passerade därefter Fabrikör Johanssons annorlunda villa eller hus eller bygge - välj själva -och tänkte- som så många gånger tidigare - att man vänjer sig vid allt. Och så bra att där inte blev en elegant trädgård bland allt det vildvuxna och hagarna på hitsidan .., nej, det är mest buskar av olika slag, en massa örtväxter (där miljoner fjärilar fladdrar omkring sommartid) och havtorn i parti och minut, kanske mest minut. 

Det är ytterst sällan att man ser någon människa där inne .., ja, ibland möter man Johanssons son med sambo som är ute med hunden, annars aldrig. 

Såja. Då har vi passerat flera hästhagar och där är ofta två hästar i varje hage och lite längre fram längs vägen, finns ännu fler hagar. Möter ingen hästtränare som kör häst & sulky, kanske har dom lunch?

Grusvägen är krattad och jag ser spår av hästskor .., kanske har dom varit ute tidigare idag?

Kommer hem till stekt lever som pv gjort i ordning innan han gav sig av på träningsrundan och han har ännu inte kommit hem. 

Steker palsternacka och morötter .., kryddar med flingsalt och basilika och lite svartpeppar .., och hjälp, så gott det blir och så potatis och lingonsylt till detta. 

Jag  ä l s k a r  palsternacka, såväl rostad i ugnen eller stekt i panna (oftast med olja). 

Skippar ofta tomater under vintern, då jag tycker att dom inte smakar just nånting och dessutom är så dyra. 

Ikväll vankas besök på Röda Kvarn i Halmstad. 

Då ska jag se Pedro Almodóvars "Parallella mödrar" och det ser jag fram emot. 

Dom här affischerna fanns på biografen Maxim i Laholm .., älskar typsnittet och den tydliga tidsangivelsen! 

Ja, just det, det var då vi såg filmen "The Father" och innan dess hälsade på hos Egon och Eva-Britt, före detta malåbor och såå rara människor, vilka skapat sig en ny tillvaro i landet Halland. 

Ungefär så.

Dagens fönster ...

Att jag tycker att grönt är skönt, kan väl ingen ha missat? 

Sååå vackert! 

Och är det kakel på husväggarna, då anar man vem som höll i håven.

Tack! säger jag.