Sportlov ...

Emma och Emils mamma har tagit barnen och barnens kamrater med sig och åkt till landet.

Till en härlig sommarstuga utanför Norrtälje.

"Vi bara slappar ...!" skriver hon i sms:et.

På den övre bilden spelar Emil Fia med sin flickvän Nicole.

I flera år har dom hållit ihop.

På riktigt, alltså.



Och mamman själv .., ja, vad gör hon .., hon har ju också sportlov?

Åker skidor i flera kilometer?

Nääää.

Hon sitter framför braskaminen och gottar sig.

Härligt!

Tisdagsfönstret ..

... kommer också det från ellem i Skellefteå.

Det är Bonnstan, alltså.

Tack snälla! säger jag som nu ska arbeta till klockan tre och sen ..., har jag semester!

Den omtänksamma Tussegumman delar ut skyddsänglar och sådana får man nog aldrig får många av .., tvärtom.

Den här målningen hade jag som tavla ovanför flickornas säng när dom var små.

Åååå, vad jag tyckte om den!

Eller: å, vad jag tycker om den.

Det här var ungefär den barnatro jag växte upp med.

Att allt på nåt sätt ordnar sig.

Det känns tryggt.

Naivt?

Visst.

Men tryggt.

Och lika bra som lugnande medel.

Tack snälla! säger jag till bloggmadamen.

Tre minuter kanske ...

... från pensionatet i Halland, där jag brukar ta in varannan helg, där ser det ut så här.

Bara så ni vet.

Kväller ...

På morgonen hos Torun .., jag skriver brev på kylskåpsdörren.


Intill döden trött är jag när arbetsdagen är tillända.

Jag stupar på soffan och får nästan ingenting gjort.

I lägenheten finns spår av sonen.

Stora pojkskor nedanför elementet.

Ett mammahjärta som blir varmt.

Och Pelle är trött.

Förstrött tittar jag på danska 1:an.

En kvinna ammar sitt barn .., kvinnans bröst är som tomma påsar som vilar mot hennes mage.

Telefonen ringer.

I andra änden av luren hörs Torun som ska låna min lägenhet i helgen, ja, tillsammans med sin dotter.

Det blir surr om bageriets öppettider .., nyckelavlämning .., mat till Pelle .., att jag renbäddar innan jag åker .., och att hon inte behöver oroa sig för oordningen i mina garderober; dom som innehåller allt annat utom kläder.

Kuddar i massor, till exempel.

Hos Torun och hennes familj har jag tillbringat två nätter och jag har tagits emot med den allra största gästfrihet.

Jag har, liggandes raklång på deras soffa med katten Ciara på magen, känt mig som hemma.

Verkligen som hemma.

Och jag tänker på hur mycket vänskap betyder.

Och hur annorlunda det är, då, när man under några år har vandrat ensam ute på livets stora savann ..., och så hittar man en flock som säger ..."kom till oss, här får du sova .., vi håller vakt ., du behöver inte känna dig ensam .., kom och lägg dig här vid elden!"

Och man kurar ihop, kanske inte alldeles intill flocken, utan en bit ifrån .., men värmen når fram och man somnar tryggt.

Just så var det hos Torun och Mikael.

Det är vad jag tänker på när vi har pratat färdigt.

Sprallmusik!

Sitter och surfar runt hos bloggvännerna .., allt medan jag vickar på tårna i takt till musiken.

Pelle leker med herr och fru Tupp som han föst ner från bokhyllan.

Ungefär så här ...

... ligger jag på soffan Ektorp, fast påklädd.

Och jag förstås är inte lika välsvarvad heller.

Kommer ni ihåg dom här kulspetspennorna från förr?

Dom som hade en pinuppa på själva pennskaftet och när man vände på pennan, blev pinuppdamen plötsligt lättklädd, hon liksom tappade behån.

Min pappa, han tyckte verkligen om såna pennor.



Själv hade han alldagliga blå kulspetspennor märkta "Tillhör Statsverket".

Inte hälften så trivsamma var dom att skriva med.

Tyckte han.

Och så här vackert skrev han, min pappa.

Grattis Torun !

Två arbetsdagar kvar ...., och vännen Torun har namnsdag.

Måndagsfönstret ...

Glöm inte att klicka .....


Hej!

På väg mot Kapstaden så lunchade vi i Swellendam.
En ort med härliga vita 1800 tals hus från nybyggaråren.

Vi satt ute på verandan och åt men självklart gick jag inomhus för att få se mer av resturangen.

Där fanns det här fönstret och ute i trädgården bakom glaset sprudlar grönskan i den varma sommaren på södra halvklotet.

Turtlan.


// Och jag säger ... tack, snälla!!

Kvällsbesök ...

För ett år sedan kanske.
Sonen på besök hos mormor .., sitter vid hennes säng.
Och han var med just när hon hade dött och ännu var varm och go.


I en vecka blir han hemma, ättapjötten.

Han, som nu är en vuxen man.

Vi sitter i soffan Ektorp och pratar om allt möjligt.

Tittar på youtube-filmer.

Skrattar.

"Den här måste du kolla på mamma!" säger sonen.




Och vi tittar.

Stackars lillkillen som är påverkad av antingen nån slags narkos eller medicin!!

Och nu blir det sängen!

På torsdag .....

Och ni må tro att mormorshjärtat längtar.

(Ja, bilderna är tagna kvällen innan Emma och jag själv åkte till Kreta.
Det var hösten 2006.)

Plötsligt ...

Liten Anna skriver brev till mormor.


Tittar på kortfilm i SVT.

En äldre kvinna står framför spegeln och målar sina läppar.

Jag tänker på mamma.

Aldrig någonsin såg jag henne använda annat smink än läppstift och det bara undantagsvis.

Och nu, när jag sitter i soffan Ektorp och lite förstrött tittar på damen som målar sina läppar, kommer jag plötsligt ihåg precis hur läppstiftet såg ut .., - mammas läppstift -, ja, själva hylsan.

Det var av märket Shantung.

Och det var 60-tal.



Läppsstiftet förvarades i en liten porslinsskål med krusidulligt lock som stod på byrån i hallen.

Det är vad jag kommer att tänka på när damen i tv-rutan gör sig vacker.

En hel rad med kvällsfönster ..

... det har den rara ellem skickat.

Titta, så vackert!

Här, var hon och tog bilden.

Nästan hemma.

Inte långt hemifrån.

Insikt nr 117. Eller nåt sånt.

När jag på morgonen får skjuts av smålänningen Kent till affären, då, precis när jag ska stiga ut ur bilen, upptäcker jag det ni ser på bilden här ovanför; ett "första-hjälpen-kit" instoppat i sidofacket.

"Oj! Är det du som har ordnat dit det ..?" undrar jag.

Ja, det är det, säger Kent.

Och plötsligt förstår jag varför jag tycker så mycket om vissa människor!

Som en aha-upplevelse blir det.

Jag är nämligen en människa som inte har gott om prylar.

Tvärtom!

När jag flyttade från huset på landet till lilla 1:an i stan, då hade jag fyra gafflar och fyra knivar ., fyra tallrikar och fyra glas i bagaget.

Två par lakan och lika många påslakan.

Det har gått sex år sedan den dagen och jag har inte så värst mycket mera nu.

Tre vinglas har jag.

Det är inte så att jag inte har råd att fylla ut mitt hushållsförråd .., det är mer så att jag helt enkelt inte är intresserad.

Jag har inga pengar på banken, ingen bil, jag pensionssparar inte, min skosamling är mininal .., ja, ungefär så är det, men ändå, kan man tänka sig, känner jag mig inte det minsta fattig.

Tvärtom.

Min mamma var i det närmaste exakt likadan.

Men så slår det mig, det är när jag ser katastrofpaketet, att nu vet jag varför jag trivs så bra tillsammans med människor som är precis tvärtom.

Mina barns pappa hade en t-shirt där det stod "Den som har flest prylar när han dör vinner ..." och då kan ni ju räkna ut hur det var ställt .., helsingborgaren sparade på nästan allting och jag är övertygad om att han hade minst två tusen påsförslutare i sin besticklåda och ordningen i linneskåpen gick inte av för hackor ..., (för att inte tala om hur välfyllt det var!) och pensionatsvärden .., han har nästan allting; han har serviser och massor med tallrikar ..., och i skåpen trängs glas i miljoner ..., besticklådan svämmar över av smörknivar och gafflar och såväl frysen i köket som den ute på altanen är till brädden fyllda med hem-riven ost .., rester från gårdagen, plommonmarmelad och storkok.

Och han har alltid flera paket av kaffe i skåpet och i bilen finns en reservdunke med bensin.

Och ideligen hämtar han in ved och eldar, vilket ger en skön värme.

Min störstasyster är lite på samma sätt.

I hennes jackfickor finns alltid pappersnäsdukar .., "ja, utifall-att".

Plåster, det har hon alltid hemma och säkert batterier och ljusstumpar också.

Det är sånt som jag tycker jag om.

Och nu vet jag varför.

Det blir motsatsen till mitt .., tämligen spartanska liv.

Och att umgås med tvärtommänniskor ger mig en känsla av trygghet.

Alldeles inutivarm blir jag.

Och glad.

Ja, så där som när jag upptäcker "katastrofenhetspaketet".

Just så är det.

Nedskrivet ....

Väldigt glada blir vi, vi jämna-helg-jobbare, när vi ser detta.
Det är Lindha som har fattat pennan.

Och själv plockar jag ihop dagens skörd av inköpslistor.



Att detta har "gått mig åt huvudet", råder ingen tvekan om.



När jag upptäcker Eva i affären, norpar jag henne genast.

"Men du .., du som jobbar på Willys .., kan du inte spara såna här listor ...?" säger jag.



Bakom chipspåsar och salta pinnar, ligger många listor.



Då är kunden nästan framme vid kassan och slänger ifrån sig handlingslappen.

Godmorgon världen!

Tanten som tittar ut och undrar vad som är på gång, hon bor i Rom.
Emma tog bilden av söndagsfönstret, som är en repris.


Ösregn ute och plask från bilar som kör förbi.

Ljust ute.

Kaffesörrrrrpel.

Och snart cyklar jag till jobbet.

Happiness!

Lycka = att ha fått ljud till sin dator.

Fråga mig inte vad som hade hänt.

Men nu fungerar det!

Full fart!

Den blivande vasaloppsåkaren meddelar följande:

Antal åkta kilometer idag: endast 10

Tid: 51 minuter.

Hälsotillsånd: mycket bra!

Melodifestival ...


Och här är rösterna från juryn på Regementsgatan.

Så här säger juryns ordförande; bloggmadamen.

"Ja, men det är väl ett trevligt arrangemang ni har i Leksand .,. sååå fint ni har ordnat det .., ja, ja, men jag lägger min röst på dom här unga männen i frack, ja, just det och därmed föll vännen ellis avsvimmad till golvet."

Men solklart BÄST var Kalle Moraeus och orkestern Gränslöst som spelade nåt som påminde om klezmermusik!

Storfrämmande ...

Och så kommer Kent på besök.

Kent som gjorde Emil och hans mormor, som är jag, sällskap till Samos, då, för två år sedan.

Egentligen är han född i Kristianstad, men har bott i Växjö i tjugofem år.

Vattuman.

Storebror.

Vänsterhanden skymtar där kring Pelle som genast lägger sig nära honom .., ja, jag är helt förvissad om att Pelle tycker mer om män än om damer.

"Men vad säger PV om att du har nattligt besök ...?" frågar arbetskamraten.

"Han säger nog ingenting, för han sover själv över hos sin bästa kompis Lotta nån gång per vecka, så det är lugnt", svarar jag.

Och nu är det Melodifestival.

Ikväll är fröken programledare riktigt bra, tycker jag.