Snart hemma ...

Hemresan går i strulets tecken och allt är mitt fel.

Jag har köpt biljett via nätet och lyckats scrolla iväg så det blir fel datum för hemresan och tågvärdinnan är benhård, nix, jag får inte byta tåg bara, så det blir att springa till Pressbyrån alldeles intill stationen och där kan man använda sig av rabattkortet och köpa ny biljett ..., och till slut kommer vi iväg, mer än en timme senare än tänkt.

Det är det vanliga Öresundståget.

Mitt emot mig sitter en man från Landskrona.

För ovanlighetens skull är det han som börjar att prata och han berättar frimodigt om sin tillvaro.

I nästan hela sitt vuxna liv har mannen arbetat på Allers tryckeri i Helsingborg, men som på så många andra ställen blir det tack och adjö - tryckeriet hamnar i Danmark - och herr Tryckare blir då plötsligt golvläggare i ett företag beläget norr om Halmstad, men det tar också slut och nu är herr Tryckare utan arbete och på väg till sina föräldrar som bor i Tågarp, utanför Helsingborg.

Han är fyrtiotvå år.

Herr Tryckare (som pratar precis på pricken som den lurvige i Helsingborg .., bland annat säger han "övanför ...") är oerhört pratglad och han säger att om han hade vetat vad han nu vet, skulle han ha blivit elektriker eller nåt sånt .., "då kan man jobba mycket svart ..." och så berättar han om sina "källingar", fem stycken har han .., och det blir surr om husdjur i allmänhet och katter i synnerhet .., tills en ung kvinna slår sig ner intill honom och hon har en stor New Foundland-hund som lägger sig platt ner intill kattburen och då blir det hundprat.

Kvinnan visar sig vara gymnastiklärare i Ängelholm, ja, hon bor där.

Hela tiden medan tåget susar fram, ligger Pelle stilla för sig själv och sover.

Först när vi kommer på Pågatåget i Malmö och är på väg mot Ystad, vaknar han till.

Kanske börjar han känna sig hemma?

Och så blir det puts av pälsen.

All vår väntan ...

"Få se nu ..., om man gör så här ...?" tänker väl herr Elektriker.

Idag skulle solfångarna börja producera varmvatten.

Var det tänkt.

Då blir det molnigt.

Förstås.

En minut senare: då kommer en glad pensionatsvärd upp till skrivarrummet och pussar glatt bloggmadamen på kinden!! Puss-puss-puss!

"Vad är det nu som har hänt ..?" frågar den där madamen.

"Jo, nu pumpas det in 55-gradigt vatten i tankarna!" svarar pensionatsvärden lyckligt!

Söndagmorgon ...

Att vakna klockan fem och vara hur pigg som helst, är inte det helt ultimata.

Så jag ställer fönstret på glänt .., lyssnar till fågelkvitter .., drar det rutiga täcket om mig och försöker somna om.

Slumrar.

Drömmer.

Vaknar.

Och jag ligger raklång i sängen och tänker att nu har jag precis åtta arbetsdagar kvar innan det är semester.

När klockan är sju lyssnar jag till detta.

En slags stillsam lycka är det.

Söndagsfönstret ...

Det är sen lördagkväll när bilden tas.

Sverige har just förlorat fotbollsmatchen mot Danmark.

En koltrast flöjtar överjordiskt.

Och där är göken!

I grannhuset, det där lilla gula nere vid bäcken, speglar sig pensionatet i fönstret.

"Det vet man ju inte förrns man provat ..."

Ååå, vad det arbetas i pannrummet!

Där står de två bröderna - herr Elektriker och unge herr Rörmokare - och där är också äldre herr Mattelärare och det spekuleras och känns på rör och teorier förkastas och andra testas.

När allt nästan är klart (tror dom ...- bloggmadamens anmärkning -...), bjuds det på rabarberpaj, förfärdigad av pensionatsvärden.

Och där vid bordet blir det nya diskussioner.

Kommer det här att fungera?

Finns verkligen alla delar ...?

Något Äldre herr Elektriker vill ha svar.

Unge herr Rörmokare drar händerna genom sitt sitt rödblonda hår och ler lite filurigt.

Pelle sover i sin fåtölj.

Och jag sitter mest och ler för mig själv.

(Och nu har herr Elektriker plockat sönder en gammal telefon .., han ska ha motstånd ..., säger han. Och pv som aldrig slänger nånting, för det "kan va bra att ha", han hämtar självklart en gammal telefon som legat och dåsat i ett skåp och vips, harr herr Elektriker öppnat densamma och sitter framåtböjd och inspekterar dom pytte-pyttesmå motstånden och räknar färger och annat. Jag bara gapar.Yrkesskicklighet, i vilken form den än uppenbarar sig, är närapå magiskt, tycker jag. Och när jag hör mitt "skratt" på slutet av filmen.., då hör jag plötsligt min mamma och översköljs av saknad. Det som liknar en fallossymbol i ena hörnet, är en stor kaktus som, enligt pv, blommar en dag per år, möjligen två. Den dagen ÖVERSÅLLAS av den blommor! )

Nationaldagsarbete ..

Nationaldagen firas med att bloggmadamen får ta pv:s betalkort (halleluja!) och så bär det iväg till Plantagen, som jag av någon anledning alltid kallar för "Passagen".

Det ska köpas glaserade blomkrukor (önskemål från pv .., jag tycker bäst om lerkrukor, men kan nog tänka mig att avstå om någon annan står för fiolerna ..), blomster och lite annat smått och gott.

En spaljé till kaprifolen, till exempel.

Och så åker jag in i röda Volvon och jag sitter där och pratar lite för mig själv, så där som jag alltid har gjort, men nu kan man göra det helt öppet och ogenerat, för nu tror förstås andra bilister att man har en öronsnäcka och mobilsurrar.

Dom skulle bara veta ...

Och jag köper lavendel och rosa pelargonior och säger till expediten att man borde ha tänkt på att skaffa en pojkvän med annan färg på huset än gult .., men det kan ju åtgärdas i sinom tid (här planteras en tanke hos pensionatsvärden .., kanske gror den om några år ,-) och några kryddväxter blir det också ., salvia, bland annat ..(stäppsalvian som jag planterade i fjol, den är nu stor och blommar så fint!), ja, det blir mycket som trängs på kundvagnen och så bär det iväg till pensionatet.

Jag passerar Steninge vandrarhem där vi hade bloggträff och jag ler för mig själv när jag ser trädgårdsmöblerna där vi satt och räckte upp händerna, hade frågesport och småpratade och alldeles lycklig blir jag bara vid tanken.

Två bilar står på infarten.

Det är pv:s brorsöner Emil och Jens som har kommit för att göra det sista med solfångarna.

En är elektriker, den andre rörmokare.

En tredje bror är snickare.

(Jens (elektrikern) har jag aldrig träffat, men han, liksom övriga i släkten Göransson, visar sig vara en sån trevlig filur .., stor och trygg, som en nallebjörn.)

På lilla filmen sitter Emil och filar och filar.

Han är Stenbock ...., och det var den unge mannen jag åkte med till Lund för några veckor sedan.

Under den resans gång berättade han om vilken ofattbar yrkesstolhet det finns bland just rörmokare, nånting som kom som en total överraskning för honom och det är Emil som verkligen är praktiskt lagd, men ingen stjärna i svenska .., och just därför blir han inte certifierad och får också bra mycket sämre lön.

Vilket totalt vansinne! tycker jag.

Lycka .....

... är att en tidig lördagmorgon ligga i sängen och lyssna till detta.

Det är förstås ett ålderstecken.

Nån slags utsikt ...

I Ring-så-spelar-vi diskuteras hur vi på bästa sätt ska fira vår nationaldag.

Lyssnarna uppmanas att skicka in sina bästa tips.

Personligen tror jag så här: måste man liksom tvinga fram förslag för hur vi ska fira vår nationaldag, då blir det aldrig nåt naturligt firande.

Det blir bara .., konstlat.

Själv ska jag ut på färgletarjakt.

Två par linneplagg som fått klorinstänk på sig, ska omfärgas.

Och så fotboll, Sverige - Danmark, ikväll.

Det är det bästa av allt.

Två lördagsfönster ...

Det blir mycket vallmo här .. men ååå, dom är så otroligt vackra!

Och nu vankas frukost på pensionatet .., och sedan blir det slutmontering av solfångarna.

Idag ska det ske.

Vädret?

Strååålande sol och klarblå himmel.

Och alla blommorna som pensionatet fick vid bloggträffen, dom lever och har hälsan.

Bara så ni vet.

I pensionatets rabatt ....

...prunkar stora, underbart vackra vallmo!

Längst ner i en av blommorna hör jag en humla surra.

Det är kväll i början av juni.

Jag säger som vännen Jom .. "klicka!"

Kväller ..

Det blir middag ute på inglasade altanen.

Pelle har hoppat upp på bordet och lagt sig på Dalarna och med nosen riktad rakt mot Vasaloppssträckan.

Han har lärt sig, förstås.

Och vi pratar om allt möjligt; om pv:s brorsdotter Kajsa som nyss cyklade Vätternrundan och nu fjällvandrar i ett snöigt Norrbotten (kan det vara genetiskt ..?) och vi surrar om tennismiraklet; om Robin Söderling som har gått till final i franska öppna .., och det blir prat om min njurröntgen och hur underligt det var, detta att den där metalliska smaken infann sig så oerhört fort .., nästan bums som kontrastvätskan sprutades in .., och så enas vi om att vi saknar småpratet med bloggvännerna som att här på altanen och åt middag med oss, då för två veckor sedan.

"Ja .., och när Gunnar berättade om hur det går till i bisamhället ..., så intressant det var!" säger pensionatsvärden och ler.

Sånt.

Lite vemodigt blir det.

Ute är det nästan vindstilla.

Himlen är blå.

På tåget ...

Varje tågresa, eller inte varje, men nästan varje, blir till ett äventyr.

Idag får jag en liten Jack Russel intill mig.

Brutus, heter han.

Brutus är inte den som är intresserad av medresenärer, nä, inte ett skvatt bryr han sig i vare sig mig, eller kvinnan till vänster om husse och absolut inte om mannen från Norge, han som sitter där och tittar ut genom fönstret.

"Konstigt, alla hundar brukar komma till mig ...", säger norrmannen, men det bryr sig inte Brutus om.

Lite påminner han om Annas Nelly; hon är också lite sån.

Brutus husse berättar leende om en mindre angenäm tågresa från Umeå till Stockholm.

I kupén fanns även en löptik ..., och han som är husse säger att det blev kämpig natt, för såväl husse som Brutus.

Kanske mest för den kärlekstörstande Brutus.

Klart ...!

Inte det minsta kan jag koncentrera mig på nånting här hemma, så jag cyklar iväg till sjukhuset och sätter mig i väntrummet när det är mer än en halvtimme kvar innan det är dags.

Patienter kommer och går.

Det bläddras i veckotidningar.

Amelia, Året Runt och inte att förglömma: gårdagens Ystads Allehanda med en artikel som berättar om slarv på Ystads sjukhus vilket har orsakat några patienters död.

Jaha, på det viset.

Halv tio är det min tur.

Jag får lägga mig på en smal brits och sköterskan är kund från affären, så vi känner ju varandra sedan förut .., och det blir lite småprat om alla turister som nu börjar anlända till Ystad och även röntgenavdelningen märker ökningen.

Röntgenapparaten är ny och sköterskorna (dom är två) har inte riktigt bekantat sig med den här mojängen, så jag åker fram och tillbaka på det allra mest ryckiga vis och till slut bestämmer jag mig för att blunda; ja, för att undvika åksjuka.

Det skrattas och pratas.

Som vanligt är det hopplöst att hitta ett kärl i min arm .., det får bli på handloven och så sprutas kontrastvätska in och jag får omedelbart en metallisk känsla i munnen och underlivet blir alldeles hett, men detta har sköterskan redan förvarnat om, så det är okej.

I tjugo minuter kanske, blir jag liggande på britsen.

Det är kallt i rummet.

När allt är klart får jag gå ut i väntrummet och slå mig ner, för nu ska läkaren titta på bilderna och är dom helt okej, så får jag cykla hem.


Å, alla dessa leende människor!
Mem en minut efter att detta togs, börjar Linus må illa och vill kräkas.
Han är nervös, precis som jag själv var.
Paret intill har sommarhus i Skipås, inte långt från där PV bor.

Under tiden kommer nya patienter .., å, där är ju Jonas som en gång sällskapade med Marie i lilla kvartersbutiken och han har med sig sonen Linus, - det är Linus som ska röntgas - och där kommer även det äldre paret som pv och jag träffade i Laxbutiken i Heberg och det blir kramar och gapskratt åt hur liten världen är och plötsligt kommer en blond och vacker sjuksköterska och säger ..."dig känner jag igen .. få se, var var du ifrån nu ..?" och jag säger "från Malå. och du .., från Boden ?"

Nej, hon är från Piteå och ser så himmelens rar ut!

Alla andra som är röntgade får gå hem, men inte bloggmadamen, nej, det ska tas flera bilder och jag får knata in i rummet och lägga mig på samma brits igen och nu kommer en läkare i min ålder och säger att det ser lite knepigt ut .., det k a n vara en sten som ligger där och gömmer sig .., ja, han vill kolla lite närmare och ovanför mitt huvud finns en datorskärm, där tittar han och pekar .. "det är svårt det här .. ,jag vill inte fria .., vi får allt titta närmare jag och en kollega", men så länge är det bra och jag har ju inte ont just nu och det blir nog bra och han lovar att höra av sig till min läkare, tack och adjö.

Sen cyklar jag hemåt.

Glad och lycklig!

Och snart tar jag tåget till landet Halland.

Vad jag har gjort i natt ...?

Tjaaa.

Vid tretiden satt jag i det som ellis kallar för Det Lilla Rummet .., och bläddrade i en bok om italiensk mat.

"Pasta med limekokta skaldjur" ..., det var vad som frestade bloggmadamen.

Sen gick jag och lade mig under det blommiga täcket igen.

En stund.

Fredagsfönstret ...

.... kommer även det från Helsingör.

Hemifrån-anitha tog bilden.

3.47.08

Efter jobbet har pensionatsvärden testat detta med att cykla "lite längre" än de vanliga två-och-en-halv-milen enkel väg till jobbet och lika mycket hem igen.

Nu ..., tog han tio mil efter jobbet.

Tio mil.

Tiden?

Tre-fyrtiosju-nollåtta.

Får han tag i en "biljett" till Vätternrundan, så säger han att det blir cykla av.

Tycker jag att han är ..., tja, envis och målmedveten ...?

(Läs: tycker jag att han gör det bra?)

Jepp.

(Nu förstår jag plötsligt hans strategi på dejtingsidan. Andra män gick ut hårt ..., sen var det nån smålänning som gnetade på och tog det piano .., men uthållig var han. Jo, jo.)

Nyheter på tv4 ...

Vad är det för ett eländigt samhälle vi lever i, när man sätter en svårt Parkinsonsjuk man till Nigeria, för att avvisa samme man?

Jo, jag inser att Migrationsverket har lagar att följa, men var i lagen finns ordet Medmänsklighet inkrivet?

Det undrar jag.

(Och så ska jag länka till nyhetsprogrammet, men där är mest annonser för Bonde söker fru och Robinson. Jag ger upp och går till SR)

I väntan på .....

Nu har jag legat på soffan Ektorp och sett hela dokumentärfilmen, den som jag föll pladask för.

Vilken film!

Och nu, ska jag maila till Hilde Skofteland och strö guldord över henne.

Mariagatan kl. 15.20

Och ja, jag har lekt med bildprogrammet lite.

(Jag vet vad jag tyckte om sånt Christer, men man kan ju ändra sig ,-)

Släktdrag ...

Kapten Lintott spelar såväl ishockey som fotboll.

Och så är han ungefär lika dålig förlorare som sin mormor.

Så här hade han skrivit i fotbollslagets gästbok efter matchen mot Spånga.

"Emil 3 juni 2009 - 07:53

Hej!

jag tycker vi var betre än sponga

vi var värda att vinna/Emil"