Tiden går!

Av en händelse ramlar jag över detta.

Oj, nog minns jag tydligt när jag satt vid stora slagbordet och skrev ned svaren från den här, för mig, nästan helt obekante mannen, som jag dittills endast hade mailat med.

Litet möte .., eller stort.

Bild från irlandsresan förra hösten.

När det bara återstår en halvtimme av arbetsdagen, får jag en kund i kassan som på engelska säger att hon i morgon ska återvända till Irland och nu undrar hon .., finns det någon möjlighet att få återlämna lite torrvaror som blivit över och ja, hon har kvittot med sig?

Jag säger att det går bra.

Kvinnan är ljusblond och jag frågar lite om Irland och vad hon gör här?

Jaha, Wallanderfilmen, förstås!

Nu är nummer två på gång .., den här heter "Faceless killers" och jag får veta att den första filmen (den brittiska versionen med Kenneth Branagh som Kurt Wallander) vann brittiska tv:s motsvarighet till Oscarsstatyetten .., ja, den fick jättefina recensioner!

Och så berättar jag om resan till Dublin i höstas och hur underbart jag tyckte att det var där och vilka rara människor.

Då blir hon så glad och säger att ja, men så känner hon det med Ystad också!

I flera veckor har inspelningsteamet varit här och alla är så begeistrade och tycker att detta är rena himmelriket och så lugnt mot för i England, ja, kvinnan är från Irland, men dom flesta andra är engelsmän.

Och så frågar jag lite om hennes tumme?

"Du har säkert höger tumme upp om du arbetar med film ..., hon är "editor", nämligen?"

Jovisst, det är precis vad hon har!

"Och så tror jag att du är storasyster ...?" fortsätter jag.

"Ohhhh, yes! How could you guess ...?!" utbrister hon leende.

Och jag berättar om vänsterhänderna och att det ju är för bedrövligt att jag inte har med mig kameran, men det går ju att ordna ändå.

Kvinnan visar sig heta UNA NI DHONGHAILE .., det är gaeliska och det där "ni:et" betyder "dotter till ..." ja, till mr Dhonghaile, alltså förklarar hon.

(Efternamnet uttalas "Gonilla ..", när hon säger det låter det som Gunilla.)

Dessutom får jag veta att Una är Vattuman.

Eller kvinna.

Och så tackar hon för sig och lämnar butiken.

Mitt emot mig sitter Hannah med h och smajlar så varmt.

Alltsammans har hon hört.

Och ååå, vilket härligt möte det blev med irländskan Una!

Arbetsdag ..

Underbar bild: Eva på Frösön.
För mig symboliserar bilden en enda sak, nämligen frihetsängtan.
Eller bara längtan rakt av.


Torsdag är jobba-kväll-dag.

Elva till åtta.

Då tar man sovmorgon, eller i alla fall vil-morgon, bara för att man inte har lust att stiga upp.

Himlen är gråmulen.

Radions P1 är påslagen från klockan sex och jag ligger under påslakanet som min mamma hade i sängen den morgonen när hon dog .., nu har jag tvättat det flera gånger och mammas doft finns inte längre kvar, men det går det med ..., och när jag igår tittade in på gruppboendet med färska blommor, då tänkte jag på hur skönt det är för henne - för mamma -, att hon har fått ro.

Men nu ligger jag i sängen och med påslakanet nästan-under-hakan och lyssnar förstrött till Sjörapporten och det är dimma och mera dimma och jag lyssnar till nyheter som handlar om Barack Obamas sjukvårdsreform och om för tidigt födda barn.

Utanför mitt fönster hörs bildörrar öppnas och slås igen.

Och jag tänker på pratet med pv igårkväll .., om restresor till Grekland i september.

Skopelos?

Han har läst en artikel i kvällstidningen och låter alldeles lyrisk.

Tankarna susar hit och dit.

Grekland.

Turkosfärgat vatten ..., parasoller .. moppeturer.

Vykort.

Restaurangmenyer.

Sånt tänker jag på där jag ligger under det rutiga påslakanet.

Och detta ska jag lyssna till ikväll.

Dagens fönster ...

Så här skriver Cecilia som har varit på semester i Trondheim och då passade på att agera fönsterfångerska.

"Det här är kulisser till bygdespelet om katastrofen i Titran.

1899 dog 120 fiskare från trakten i en storm.

Ett minnesmärke med alla namnen finns bakom min rygg där jag stod för att ta det här kortet. "


Och i en liten by i södra Frankrike kan man hitta det här fönstret.

Ett nästan-natt-fönster ...

... från den här ganska lyckliga madamen!

Kväller i Bohuslän ...

först blir det långt prat med herr Seglaren

en och en halv vecka kvar

tänker jag

"som klarar mig så bra som ensamseglare"

men längta kan man ju

och så ringer äldsta dottern

också från bohuslän

från en klipphäll

det är den som är på bilden

"här sitter vi nu mamma ..., emil och stefan simmar .., vi har dukat upp med ost och kex ..."

klockan är elva på kvällen

i bohuslän är det ännu inte becksvart

säger hon


hos mig har grannen fest

"Jättestolt över pappa ...."

Sånt här roar man sig med i Skåne.

Tyvärr finns ingen textad version, ja, för er som har svårt med dialekten.

Men det har inte bloggmadamen.

Anna - brandman ...

Jag har sagt det förut och säger det igen ....

Vore hon inte brandman, så kunde hon arbeta som fotograf.

En alldeles egen stil har hon!

Titta på hennes hundbilder!

T a c k .......!

För ett helt underbart interssant och tankeväckande sommarprogram!

På Österporttorg ...

... inte alls långt från min lägenhet, kanske 1 minuts promenad, är det loppis idag.

I vanliga fall, under inte-sommartid, är lördagar loppisdagar, men nu, med alla tusentals turister som besöker Ystad, är det förstås en rätt bra idé att byta dag.

Så jag hoppar av cykeln och stannar till.

Det är dom vanliga människorna som står bakom borden och hejar.

Kunder från affären som säger att ..."jaha .., idag är det ombytta roller".

Där finns sagoböcker, gamla kasettband med Vikingarna .., där är bestick i miljoner .., virkade dukar .., begagnade kläder som nu kallas för "vintage" och är hur modernt som helst .., där är vaser och tekoppar, några lampor på fot och ett bord med nästan enbart gamla tidningar.

Då blir det verkligt intressant!

Gamla veckotidningar är för mig rena guldgruvan och där finns Rekordmagasinet i års-vis-buntar och Allers från 1963 för tio kronor stycket och jag köper nummer 47, från den 24:e november- 63.

Det är från den tidningen artikeln om grafologi kommer.

I love it!

Och nästan precis som handstilen längst ner på bilden, skrev min mamma, i alla fall i flera av sina album.

(En bok ...., "Samlade dikter" av Dan Andersson, fick också följa mig hem. Då tänkte jag på dig, Bente.)

Mjauuuuu!

Den som har skickat världens underbaraste vykort som kom med posten idag,

med pElle på förstasidan ..., den människan får här en puss på kinden!!

Vem du nu än är.

Gullholmen nästa ...

Bilden är norpad från en tysk resebyråsida.
Ja, jag borde skämmas!

"Och nu är jag snart förbi Gullholmen och det fina vädret börjar tacka för sig .., det kommer mörka moln från sydväst .., ja, jag har tagit på mig regnjackan ...", säger pv på inte-det-minsta-knastrig-linje från Bohuslän.

Fem sjömil återstår.

Själv tänker jag cykla ner till stranden.

Om Lauren, Marios, Lotta och Sven.

Villvattnet hemma i Västerbotten.
Och småpojkarna som försöker fånga fiskyngel.

Jag ligger på soffan och läser om den 21-åriga Lauren Goldsworthy som bor Kentish Town i norra London och i artikeln berättar Laruen om sitt liv och sina drömmar och om mamman som är svårt sjuk och om småbröderna Phoenix och Indigo, 6 resp. 3 år, som hon, Lauren får ta hand om.

Inget arbete har Laruen.
Livet känns tungt.
Ovisst.

På bilden intill Laruen som sitter med händerna ihopknäppta, syns Marios Christofides.

Marios, som har cypriotiskt ursprung, är arton år gammal och drömmer om att bli polis .., ja, han har en helt annan framtidstro än Lauren.

Vänder jag blad, hamnar jag på Familjesidan.

Där står bland annat följande att läsa om en kvinna som, efter att för tredje gången ha kämpat mot cancer, nu har förlorat slaget i en ålder av 52 år.

"En hel generation reklammänniskor, formgivare och arkitekter kände L genom hennes arbete på Matton.

Den vackra rödhåriga flickan som kunde allt och som alltid var glad.

Med ett rättvisepatos parat med klarsynthet och klarspråk visade L vägen.

Hon var en av de enkla människorna som verkade i det tysta.

Med stor envishet tog hon sig an Chapati, en häst i mentala spillror, och byggde med denne en förståelse, samhörighet och ett språk som var svårt för utomstående att begripa.

Hon, en av de "eviga ridtjejerna", åkte dag efter dag till stallet för att mocka, utfordra, rykta och rida.

Det var hennes liv.

Varje dag spred hon glädje till andra.

L lämnar kvar en stämpel av godhet i våra minnen."

Lite längre ner på sidan står att läsa om Sven G. som nu har avlidit i en ålder av 85 år.

"1969 påbörjade Sven och Mona sitt livsverk, stugan i Villvatttnet där deras paradis växte fram.
Mona vistades där sina sista dagar innan hon avled 1990. Ett par dagar före sin bortgång tillbringade även Sven en eftermiddag där."

Det var i Villvattnet som pv och bloggmadamen stannade till efter besöket i Kalvträsk.

Det var där, vid den lilla badstranden, som två elvaårspojkar försökte fånga fiskyngel med en håv och det var där och då, när pv lyckades (med fiskfångsten) i första försöket, som en av pojkarna utbrast: "men du är ju Guuud!"

Själv låg jag raklång på en handduk i sanden och kände mig som den lyckligaste människan på jorden.

Så olika är våra liv.

Och jag undrar vad som händer med hästen Chapati.

Nånting att bli glad av ..

Och jag undrar hur dom träffades ...?
Mannen på bilden är min mammas farfar eller, mer troligt, farfars far.
Klockaren Westerlund i Dikanäs.

Så här står det i min favoritspalt "Så träffades vi" i DN på sid.18.

"Min man och jag träffades på dans i december 2008.

Det blev kärlek vid första ögonkastet, en otrolig känsla.

Båda hade varit skilda sedan 1980-talet.

Han hade tre vuxna barn och nio barnbarn, jag hade fyra barn och tio barnbarn.

Det var som om vi hade känt varandra hela livet.

Vi kunde tala om allt.

Vi gifte oss i kyrkan i maj på min 64-årsdag.

Fem av barnbarnen sjöng "Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag".

Allt var så vackert och rörande och med strålande solsken som pricken över i.

Störst av allt är kärleken.

Gull-Britt Forsell."

Några klockan-tio-fönster från Nusnäs ...

"Godmorgon!

Bjuder på några olika fönster från Nusnäs, Dalarna.

Jag och dottern åkte dit i lördags när hon jobbat klart, för att fika på Gamla Skolans Café.

Öppet endast några helger under sommaren och före jul.


Dottern som är blivande konditor var ute efter lite inspiration och ville kolla deras utbud. Fikat var underbart gott och väl värt ett besök!



Det gråa huset (granne med caféet) med de fina fönstren är någon typ av missionshus, där det just varit dop.

Önskar dig och alla som smyger runt på bloggen fortsatt härlig sommar.

Kerstin."

Direktrapport från Kyrkesund ...

Bilden har jag hittat på nätet.
Och ja, jag har mailat bildinnehavaren och frågat.
Om han blir ilsken, tar jag bort den.

Och så ringer telefonen igen.

Det är herr Seglare.

Nu är han i Kyrkesund och medan jag vickar på tårna och njuter av lediga-dags-kaffet .., får jag veta hur vackert där är.

"Oj, nu kommer en donna och ska bada .., nu går hon nerför stegen .., nu är hon i vattnet (han låter precis som när min Anna skrev brev till sin mormor i Sydamerika och hela brevet bestod av ..."mormor, nu äter jag ...", "mormor, nu blåser det" ... "mormor, nu sover pappa") och du anar inte så vackra fönster här finns och fina hus också, alla tycks nästan nyrenoverade .., dom flesta är vita .., jag har faktiskt tagit några fönster som jag ska skicka till dig ..("va? men vet du hur du gör då ...?" frågar jag häpet .., jo, det påstår herr seglare sig veta ...) och "nu kommer bommen farande och det är ganska strömt här i sundet, men åååå, så vackert!"

Utbrister mannen som hade tankar på att sälja sin båt.

Och bloggmadamen, vars "lycka sannerligen inte hänger på en man", längtar sig nästan fördärvad.


Uppdatering: Helge blev inte putt.
Så här skriver han på min förfrågan om jag får använda bilden eller om jag ska ta bort den.

"Hej Elisabet

Det är helt okey, bilden har vi fått låna från någons fotoalbum så vi tycker det är bra att någon har glädje dem!

Mvh Helge."

Inget att göra ...?


Ta tåget!

"Minst två knop ...."

Och så ringer telefonen!

Det visar sig vara den seglande pensionatsvärden som nu har lämnat hamnen på Klädesholmen, ja, nu är siktet inställt på Orust.

Där, i Tegney by kyrka, blir det konsert av Halmstad Kammarkör på lördag klockan 17.00 och där ska pv vara med och sjunga.

Alldeles lyrisk är herr Seglaren!

"Åååå, nu skulle du ha varit med .,. du anar inte så vackert här är .., en stilla bris från sydväst och solen där i öster ..., ja, jag håller väl en 2 knop kanske ... och nu blir jag passerad av en annan båt, men den går för motor .., det är bara jag som seglar?" säger han.

För kanske två veckor pratade samme man om att eventuellt göra sig av med båten .., nu har samme man under en inköpsrunda i Stenungsund inhandlat en GPS och alldeles salig tycks han .., och berättar att idag blir det kanske inköp av virke, ja, så den fina mackapären kan monteras på ett bättre sätt?

Och själv .., ja, själv ligger jag under det blommiga täcket och njuter av en ledig dag.

Åååå, sicken glädje!

Två lediga-dags-fönster ...

Cecilia N (som brukar kommentera här och som vi träffade och fikade tillsammans med i Härnösand .., tack för den stunden!) och som har världens bästa minne (i klass med Mians ...), har besökt systerlandet i väster och fångat en hel drös med fönster.

Här kommer två av dem och så här skriver hon.

"Hej på dig!

Nu har jag varit i Norge en vecka och tittat på fönster, men mest fiskat.

(Finns det någon i din läsekrets som inte tittar på fönster med dig i åtanke på sin väg genom livet? Eller vänsterhänder ...)

Det här är styrhytten på båten Öjvär, fast med norsk stavning förstås.

Med den åkte vi och några andra spöfiskare ut för att fiska stooora fiskar.

Men ack så dåligt det gick med det. Men vi hade iaf tur med vädret.
Det var nära nog kav lugnt.

På fredagen senare i veckan hade de iofs fått 300 kg fisk, men även två rejäla sjösjukor. Vi fick några fiskar på den turen, så det räckte till middagen och en firre till.

Men de där baddarna som man fotograferar sig med uteblev.

Trots att de brukar få baddarfiskar i den här trakten.)



Nästa bild visar en backspegel, också taget i Trondheim när vi satt fast i bilkö för att de måste envisas med att springa avslutningen av S:t Olofsloppet genom stan just när vi (trodde att vi) måste köra genom stan.

Resultatet på loppet vet jag nog inget om; resultatet för vår del blev att bilen kokade.

Hälsningar Cecilia N."

Bettankaxbesök ...

Vad gör man då ...?

Jo, man pratar och pratar och visserligen har jag sagt att jag är dödens less på att äta ute, men vem har sagt att man inte kan ändra sig .., så det blir grillspett med klyftpotatis och tzatziki även ikväll och heta räkor också, för den delen.

Efteråt åker vi hem till bloggmadamen igen och kollar på Allsången på Skansen och lagom till Morden i Midsomer blir det kaffe med Den Berömda Milanokakan på blå asiett.

En alldeles underbart trivsam och enkel kväll.

Blir det.