torsdag 1 oktober 2009
Och här kommer fyra, nej, fem .. kvällsfönster.
"Hej Elisabet!
Som lite välkommen hem och plåster på tanden så kommer det två fönster från mig från en dagstur förra lördagen.
En dagstur som bl a gick till vackra Grythyttan.
Fladderfönstret ,-)
Som äntligen kom rätt.
Fönstret med röda väggar runt om är ett fönster på Grythyttans Gästgiveri.... ja just det gästgiveriet som han Carl Jan numera har haft hand om.
Gardinerna som fladdrar lite är så fina tycker jag!
Sen från antikvariatet i samma by ( är det en by... ? )
Tyvärr var det stängt när vi kom förbi.
Fångade fönstret istället för att kanske köpa en bok.
Nu är jag på Loka Brunn och fotar.
Där kan man så klart dricka deras eget riktiga brunnsvatten i just det här rummet med sina pelargonfönster!
Vattnet smakar lite mossa och järn. Men vad gör det om det är nyttigt.
Vattenpaviljongen tror jag rummet heter..... om jag kommer ihåg rätt...?
KvällsHej från mig!
Turtlan."
Ops, nu kom jag på..... det ena fönstret är ju fångat i Lokas egen lilla kyrka.
Så var det ju!
Kvällströtter tror jag visst!
Sylvia Vegas vänstra hand ...
På tåget hem från Köpenhamn hamnar jag intill Sylvia.
Sylvia är kund i affären och frågar så där apropå om jag fortfarande ägnar mig åt att fånga vänsterhänder?
Jo, det gör jag ju .., men kanske inte så ofta som tidigare.
Så jag blir glad och tar fram kamera, penna och papper från ryggsäcken.
Det visar sig att Sylvia är född 1970, är Jungfru och lillasyster.
Hon kommer från Ecuador och varit i Sverige sedan 1994 .., i femton år, alltså.
Var hon arbetar?
Jo, på MAS i Malmö, på sjukhusets neurologavdelning, som läkarsekreterare.
På den där skalan mellan 1 och 10 .., ja, hur tillfreds hon är med sitt liv just nu, säger hon nästan genast ..."nio".
Hon trivs med arbetet och fritiden, med sin familj och inte minst med taxen Piplup.
Ungefär så är det med Sylvia.
Pling-pling ...
Från underbara vännen Bente i Norge kommer en länk susande genom rymden.
Jo, jo.
Nu vet vi det.
Från underbara vännen Bente i Norge kommer en länk susande genom rymden.
Jo, jo.
Nu vet vi det.
När det är över ...
Från den blå sportväskan som står på golvet intill tv:n, ser jag dem.
Fru Snorkel och Herr Cyklop.
Ännu ouppackade.
Och fiskarna i det turkosfärgade havet var små och genomskinliga och där fanns större sorter, men då oftast bara en och en.
Ibland hände det att småfiskarna nafsade på våra ben.
Från den blå sportväskan som står på golvet intill tv:n, ser jag dem.
Fru Snorkel och Herr Cyklop.
Ännu ouppackade.
Och fiskarna i det turkosfärgade havet var små och genomskinliga och där fanns större sorter, men då oftast bara en och en.
Ibland hände det att småfiskarna nafsade på våra ben.
På soffan Ektorp ....
... tillbringar jag mesta delen av denna den första dagen hemma.
En stor hög med DN ligger och väntar på bordet.
Jag läser dem från första till sista sidan.
Jag läser om Lydia Cacho från Mexico, född 1963, som kämpar för mänskliga rättigheter i allmänhet och driver ett center för kvinnor och barn som utsatts för trafficking eller våld.
Denna modiga Lydia som efter ett pedofilavslöjande lever under ständigt dödshot, men vägrar att ge upp.
Och jag läser nekrologer .., bland annat om Carin Bäcklin som har avlidit i en ålder av 101 år och som bara någon vecka innan hon dog, köpte nytt läppstift och mascara.
Sånt säger ganska mycket om en människas framtidstro och hopp.
Och där är bilder på nygifta par som ler rakt in i kameran.
Elva bröllopsbilder inalles i en av tidningarna och jag är femtiofem år, snart femtiosex, och tänker cyniskt..., ja, ja .., hur många ler lika lyckligt om tio år och bara detta att den tanken finns hos mig, får mig att må illa.
Och jag tittar på husannonser i Stockholm och upptäcker att man nu kan boka biljett till julshower och där är en annons med bild på Jonas Gardell som uppträder i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden de 28 september och där hade jag gärna varit och lyssnat, men nu är det för sent.
På sidan 35 finns spalten "Så träffades vi".
Där berättar en kvinna som kallar sig "S" om hur hon en natt drömde om en norrländsk korridorgranne, ja, själv hade hon då redan sällskap.
Hon drömde att hon dansade med den för henne tämligen okände mannen från norr och hur enkelt och rätt det kändes och hur förvånade de båda var över att de blivit ett par.
I drömmen, alltså.
En tid senare tar det abrupt slut mellan kvinnan och hennes pojkvän och inte långt därefter råkar hon, av en slump, träffa mannen som hon drömde om, på en pub.
Kvinnan och mannen gick hem tillsammans och har sedan dess, det är trettio år sedan, varit ett par.
Åå, så härligt och den delen av mitt hjärta som ibland är synnerligen osympatiskt cyniskt, puttas åt sidan.
Ja, så där pågår fredagslivet medan jag ligger där på soffan Ektorp.
Mot söder står fönstret står öppet.
Rullgardinen fladdrar lite i vinden.
Bilar kör förbi.
Och inte en endaste liten fågel hörs kvittra.
... tillbringar jag mesta delen av denna den första dagen hemma.
En stor hög med DN ligger och väntar på bordet.
Jag läser dem från första till sista sidan.
Jag läser om Lydia Cacho från Mexico, född 1963, som kämpar för mänskliga rättigheter i allmänhet och driver ett center för kvinnor och barn som utsatts för trafficking eller våld.
Denna modiga Lydia som efter ett pedofilavslöjande lever under ständigt dödshot, men vägrar att ge upp.
Och jag läser nekrologer .., bland annat om Carin Bäcklin som har avlidit i en ålder av 101 år och som bara någon vecka innan hon dog, köpte nytt läppstift och mascara.
Sånt säger ganska mycket om en människas framtidstro och hopp.
Och där är bilder på nygifta par som ler rakt in i kameran.
Elva bröllopsbilder inalles i en av tidningarna och jag är femtiofem år, snart femtiosex, och tänker cyniskt..., ja, ja .., hur många ler lika lyckligt om tio år och bara detta att den tanken finns hos mig, får mig att må illa.
Och jag tittar på husannonser i Stockholm och upptäcker att man nu kan boka biljett till julshower och där är en annons med bild på Jonas Gardell som uppträder i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden de 28 september och där hade jag gärna varit och lyssnat, men nu är det för sent.
På sidan 35 finns spalten "Så träffades vi".
Där berättar en kvinna som kallar sig "S" om hur hon en natt drömde om en norrländsk korridorgranne, ja, själv hade hon då redan sällskap.
Hon drömde att hon dansade med den för henne tämligen okände mannen från norr och hur enkelt och rätt det kändes och hur förvånade de båda var över att de blivit ett par.
I drömmen, alltså.
En tid senare tar det abrupt slut mellan kvinnan och hennes pojkvän och inte långt därefter råkar hon, av en slump, träffa mannen som hon drömde om, på en pub.
Kvinnan och mannen gick hem tillsammans och har sedan dess, det är trettio år sedan, varit ett par.
Åå, så härligt och den delen av mitt hjärta som ibland är synnerligen osympatiskt cyniskt, puttas åt sidan.
Ja, så där pågår fredagslivet medan jag ligger där på soffan Ektorp.
Mot söder står fönstret står öppet.
Rullgardinen fladdrar lite i vinden.
Bilar kör förbi.
Och inte en endaste liten fågel hörs kvittra.
"Säg till om det gör ont .."
Skugga och Ljus på Samos.
I jämförelse med Sofiasjukhusets avdelning för tandbesvär, ja, i Athen, är Folktandvården i Ystad rena himmelriket.
Där är tyst och lugnt i väntrummet .,. en man sitter och läser lokaltidningen och en äldre kvinna kommer in och ställer gåstavarna ifrån sig ..., och så ler hon så vänligt mot oss andra ..."godmorgon, godmorgon!".
Och så sitter vi där tysta och väntar.
I väntrummet.
Och så öppnas dörren.
"Men hej Elisabet!" säger en tandsköterska vänligt och visar mig vägen in till behandlingsrummet.
Sköterskan är kund i affären, jo, jag känner igen henne, men visste inte vad hon arbetar med.
Och för den blonda tandläkerskan som kommer från Polen och heter något så förtroendeingivande som Anna, får jag berätta och jag visar röntgenplåten från det grekiska sjukhuset och Anna och tandsköterskan ler och jag berättar om Strrrrong Pills och allt det andra.
Det visar sig att min tand är rejält inflammerad och det blir rotfyllning rakt av .., ja, inte fyllning, utan rensning.
Rejält med bedövning, ändå vickar jag ihärdigt på tårna och kan nog mest liknas vid en svävande dam.
När allt är överstökat för den här gången .., känner jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
Ååååå, detta att bli vänligt bemött .., det är nästan det viktigaste av allt!
Nu är det bara att vänta på att bedövningen ska släppa ,-)
Återbesök nästa fredag.
Och himla synd att alla Strong Pills har tagit slut.
Och så var det ...
... vardag igen.
Ösregn och mörkblå himmel.
Friska vindar!
Bilden är från frukosten utanför hotellet .., där solen når fram tidigt på morgonen.
Där syns den allra ljufvligaste youghurt .., flytande honung från lilla byn Pergos uppe i bergen .., och där är salami, ost och färskt bröd.
Minst lika gott som på Eleganta Hotellet.
Torsdagsfönstret ...
"Hej!
Bilden är tagen bland de skeva och sneda Söderkåkarna runt Åsögatan i Stockholm.
Jag var där i går och solen vräkte ner.
Plåtade lite på måfå. När jag kom hem och såg den här bilden på dataskärmen tänkte jag med detsamma på dig.
onsdag 30 september 2009
Tvär-slut ...
En dricker te med citron.
En annan starkt kaffe. Utan mjölk.
Om man har varit tillsammans under dygnets alla timmar i en veckas tid och så plötsligt säger man hej och tack på stationen i Malmö och åker åt var sitt håll och sen blir det kväll och man ska gå och lägga sig .., då kan det kännas lite tomt.
Eller mycket.
Och så ringer telefonen.
Det är pensionatsvärden som hör av sig för att säga godnatt.
"Men det är tomt och tyst här ..., till och med att jag saknar tandagnisslet lite ...", säger han.
Jo.
Så är det.
Alldeles förfärligt tomt blir det.
Ett sent kvällsfönster från ...
Uppe i bergen ...
Först själva mopperesan upp till himlen .., till bergsbyn Manolates på ön Samos i Grekland.
Å, vilken fasans väg!
Smal och slingrig och bråda djup om man har stupsidan.
Men väl uppe .., men hjälp, så vackert!
Och medan vi promenerar längs ännu smalare små gator, hörs den allra ljuvligaste musik från en cd-spelare .., och vi möter en keramiker och utanför hans butik/verkstad .., spankulerar en katt.
Vi pratar om katten .., och mannen ler lite .., och så säger han ..."kom .., jag ska visa er nånting!"
Och vi följer honom in i en butikslokal alldeles intill.
Där är mörkt där inne.
Och så ..., öppnar han skåpdörren.
Hemma igen ..
Den som har rest med mig tidigare, vet att detta är en vanlig syn.
Och den sista biten gick så bra, så bra.
Vi åt lyxfrukost på Eleganta Hotellet, men Scandic hotell vid centralen i Stockholm, om det nu finns kvar, hade ännu bättre frukost, då, på den tiden det begav sig.
Nåväl.
Avgång från Atens flygplats 12.35 .., det är stark motvind hela vägen till Köpenhamn och resan tar därför tjugofem minuter längre tid.
Med Transavia kan man glömma måltider ombord, men å andra sidan förväntar man sig inte det heller, när själva res-priset är så lågt.
(Å ännu mera andra sidan är Malmö Aviation också jättebilliga och bjuder generöst på såväl te/kaffe som god macka.)
Skulle jag kunna tänka mig att åka med Transavia igen?
Absolut!
Vad kommer jag att minnas mest av dom här dagarna i Grekland?
Jo, moppeturerna runt ön.
Tre dagar moppe av fem.
Jag är vettlöst rädd under en stor del av tiden.
Höjdrädd.
Griper krampaktigt om handtaget var gång det blir möte med bil och jag har stupsida.
Käken är spänd.
Efteråt är jag hur lycklig som helst.
Lättad.
Och jag kommer att minnas småfåglarna i sina burar som sjöng så vackert, så vackert.
Och alla småbyarna .., och alltid hus med tegeltak som är det vackraste jag vet!
Och besöket på Sofia Hospital, det allmänna sjukhuset där man åkte kana i tiden.
Smutsigt .., hög ljudnivå .., köer och ännu mera köer ., och så många sjuka människor har jag aldrig sett på en gång!
Jag har aldrig blivit så ovänligt bemött i hela mitt liv .., undantaget den vänliga städerskan som visade mig vägen till röntgenavdelningen (tänk er grekiska bokstäver på alla väggar och nästan ingen som kan eller vill tala engelska ...) och sekreteraren som följde mig till "rätt" röntgenrum.
Och den äldre mannen som en gång arbetat som militär, som ber om ursäkt för hur illa det fungerar på sjukhuset och som, så gott det går, försöker förklara.
Själva röntgenplåten betalar man 4 euro för och får sedan ta med sig densamma.
Och pv .., denne rare pv som återigen blir en sån fin reskamrat.
Och han läser boken som jag har givit honom i födelsedagspresent (Frank McCourts "Magistern") och han tycker om den och skrattar högt mellan varven och jag säger .."vad läser du nu ...?" och så högläser han och jag skrattar också och blir glad för att han tycker om den.
Och jag kommer aldrig att glömma fotografierna av alla kvinnor som möter min blick, på den där kyrkogården på ön.
Vänliga leenden.
Mormödrar och farmödrar.
Mammor.
Systrar.
Och jag tänker på hur skört livet är.
Alla goda middagar och luncher.
Bläckfiskar, omeletter, grillspett, moussaka, lamm.
Tzatziki och grekiska sallader.
Rött vin och vanligt vatten.
Bilden är från hamnen i Kokkari.
Samos är som paradiset för mig.
Och lilla Kokkari är perfekt att bo i om man vill ha det pyttigt och inte så flashigt, men om man vill ha lugnare vågor och mera strand .., och mer av butiker och nöjesutbud .., då är nog Pythagoria att föredra.
Ja, det här har varit en helt ljuvlig semester där sååå mycket har hänt.
Vi har haft det hur bra som helst - frånsett tandeländet -, men det sjukhusbesöket kommer nog att bli nånting man skrattar åt senare.
I morgon ska jag få besked från min tandläkare i Helsingborg om jag får komma, annars får det bli jourtandläkare i Ystad.
Tanden ska bort!
Och tack och lov för "Strrrrong Pills"!
Frukost pa Sofitel ....
Hela kvallen ligger vi pa skona sangen och skrattar gott at hur mycket vi ska ata till frukost .., det ar buffe och nu ska vi minsann ata foer hela kostnaden.
Bilderna pa vad som vantar ar forforiska.
Minst sagt.
Och sa blir det morgon och vi tar tjusiga hissen ner till matsalen.
Alla nationaliteter trangs runt buffeborden.
Amerikaner .., tyskar .., engelsman .., och vi.
Nu ska har atas!
Da kommer en parant kvinna fram och undrar vilket rumsnummer vi har?
"Sixhundredandtwo .., aaaaa, well, your breakfast is not included in the price ...", sager hon.
Leende.
Hela kvallen ligger vi pa skona sangen och skrattar gott at hur mycket vi ska ata till frukost .., det ar buffe och nu ska vi minsann ata foer hela kostnaden.
Bilderna pa vad som vantar ar forforiska.
Minst sagt.
Och sa blir det morgon och vi tar tjusiga hissen ner till matsalen.
Alla nationaliteter trangs runt buffeborden.
Amerikaner .., tyskar .., engelsman .., och vi.
Nu ska har atas!
Da kommer en parant kvinna fram och undrar vilket rumsnummer vi har?
"Sixhundredandtwo .., aaaaa, well, your breakfast is not included in the price ...", sager hon.
Leende.
tisdag 29 september 2009
Ska bara beratta om hotellet.
Det var ju sa har, att jag fixade hotellboende i Kopenhamn och da skulle pv ordna detsamma i Aten.
Han tyckte att det kunde vi ordna pa plats, "det draller ju av hotell i den staden!"
Det gor det forstas ocksa .., men nar man just har kommit ut fran ett sjukhus och ar svimfardig av mental trotthet och det ar helvetiskt varmt ut och man kankar pa tva ryggsackar och tva sportvaskor och inte vet riktigt var man befinner sig och ingen pratar engelska .., da tar man den forsta taxin som antligen stannar och ber honom kora till det enda hotell man har sett, namligen det som finns mitt emot flygplatsterminalen.
Mannen som star i receptionen ler nar han ser oss och pv sager leende att vi vill ha det billigaste dubbelrummet som hotellet har.
Det far vi.
Och det kostar 2400 kronor.
Da ingar tjusiga vita frottebadrockar och vita tofflor och det ar sa tjusigt sa halften vore tillrackligt och vi lagger oss raklanga pa tjusiga sagen och gapskrattar och sager att detta blir nanting att ha roligt at om tio ar eller tjugo.
Tank .., EN ENDA LITEN STRONG PILL haller annu varken borta.
Var tolfte timme skulle jag ta en, sa tandlakerskan, som fick en kram nar jag gick darifran.
"Are you from Sweden ...? I have never been there ...", sa hon och log.
Det visade sig sedan att taxichaufforen som korde oss hit till hotellet, han hade bott pa Soder i Sthlm .., pa Krukmakargatan.
"I can say stor rumpa och god morgon ..." sa han och log.
Han tankte val pa min ,-)
Puss till alla raringar!
(Middag ikvall blev toast fran flygplatsterminalen, arton kronor stycket. Ja, nu far man allt hushalla ...haha.)
Det var ju sa har, att jag fixade hotellboende i Kopenhamn och da skulle pv ordna detsamma i Aten.
Han tyckte att det kunde vi ordna pa plats, "det draller ju av hotell i den staden!"
Det gor det forstas ocksa .., men nar man just har kommit ut fran ett sjukhus och ar svimfardig av mental trotthet och det ar helvetiskt varmt ut och man kankar pa tva ryggsackar och tva sportvaskor och inte vet riktigt var man befinner sig och ingen pratar engelska .., da tar man den forsta taxin som antligen stannar och ber honom kora till det enda hotell man har sett, namligen det som finns mitt emot flygplatsterminalen.
Mannen som star i receptionen ler nar han ser oss och pv sager leende att vi vill ha det billigaste dubbelrummet som hotellet har.
Det far vi.
Och det kostar 2400 kronor.
Da ingar tjusiga vita frottebadrockar och vita tofflor och det ar sa tjusigt sa halften vore tillrackligt och vi lagger oss raklanga pa tjusiga sagen och gapskrattar och sager att detta blir nanting att ha roligt at om tio ar eller tjugo.
Tank .., EN ENDA LITEN STRONG PILL haller annu varken borta.
Var tolfte timme skulle jag ta en, sa tandlakerskan, som fick en kram nar jag gick darifran.
"Are you from Sweden ...? I have never been there ...", sa hon och log.
Det visade sig sedan att taxichaufforen som korde oss hit till hotellet, han hade bott pa Soder i Sthlm .., pa Krukmakargatan.
"I can say stor rumpa och god morgon ..." sa han och log.
Han tankte val pa min ,-)
Puss till alla raringar!
(Middag ikvall blev toast fran flygplatsterminalen, arton kronor stycket. Ja, nu far man allt hushalla ...haha.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)