Så där skulle man ha det.
Ligga i solen och gotta sig.
Totalt avslappnad.
Inte behöva vela.
... är inte alltid det enklaste.
Så jag sitter i soffan Ektorp och ringer runt till Viktiga Ställen för att få styr på tillvaron innan operationen ska bli av.
Ring-ring.
Till Com Hem, till exempel.
Det är fyrtiosju personer före mig i kön och väntetiden beräknas till ... nio minuter.
När den fyrtiosjätte människan har fått svar på sin sin fråga, undrar jag om det är möjligt att låta abonnemanget vara vilande medan man själv befinner sig i landet Halland?
Nä.
Det är det inte."Men telefonmodemet kan vi koppla ifrån, ja, ifall du ska hyra ut din lägenhet ...", säger den unge kundtjänstmannen.
Jahapp.
Och hit och dit velar jag. Hyra ut i andra-hand, eller inte?
Ortopedläkaren i Hässleholm log när jag frågade om det blir så där tre månaders rehabilitering och sa ..."nä, det kan du glömma .., fem månader,
i bästa fall. I bästa fall."
Fem månader gånger min hyra .., det är nästan femton tusen kronor det.
Sånt tänker jag på.
Och jag rensar friskt i min mapp för autogiro.
Farväl Hyresgästföreningen, farväl Amnesty och farväl Läkare utan gränser, ja, tyvärr .., det är bara tillfälligt, men jag lovar att återkomma, i alla fall till
vissa av er.
Dagens Nyheter lever också farligt.
Och mellan varven åker en lammstek in i ugnen och det ska göras potatisgratäng och pensionatsvärden cyklar och handlar det som fattas .., och jag tänker på hur roligt det är att hitta sin storasyster och sin
underbara systerdotter i soffan när man kommer hem från jobbet och
just då har den ihärdige pv bakat kokoskakor som, åtminstone förr i världen, var storasysters favoritkakor .., ja, jag brukade baka såna och ge henne i julklapp och sen, när systerskapet har givit sig av, går jag här och plockar lite förstrött och inte känns det som fredagkväll, men det är det ju ändå och kanske borde man dammsuga lite, ja, så får det bli.
Basta.
Man får ta det som det kommer.
Hoppas på det bästa.
Och våga tro på att planen håller.
