Jag har satt i system att inte fråga vad folk jobbar med. Inte som första fråga iaf. Kanske inte ens första gången man träffas.
Men det var lite skoj en gång när jag jobbade som telefonintervjuare. Då skulle jag fråga om vad folk tyckte om en massa datarelaterat. Men en han tyckte inte alls. Så då frågade jag till slut vad han egentligen jobbade med. Och då var det nåt med skogen.
Jurister! De brukar hålla tyst. Och när jag jobbade som översättare brukade jag få klä skott för alla bisarra felöversättningar som yr omkring i dator- och tv-program. Och nu när jag jobbar nära våra politiker får man också en del frågor - men det är oftast bara intressant.
Motvalls: Jag tycker inte alls att det är så fel och fyrkantigt att fråga vad folk jobbar med. Jobbet ÄR en stor del av människors liv och någonstans kan man ju hoppas att de flesta valt sitt yrke efter ett intresseområde eller åtminstone inte aktivt vantrivs med det man ägnar så mycket tid.
Kanske finns det folk som frågar efter yrke för att kunna bedöma som intressant eller inte, men i så fall tror jag den personen är en rutten samtalspartner oavsett! Jag tycker det är väldigt spännande att höra talas om människors jobb, och de brukar faktiskt nästan alltid leva upp och berätta med glöd - om man är genuint intresserad av svaren.
Jag råkade i mitt yrke ut för att på 80-talet, då vi hade hand om alla värnpliktigas resor, hamna i en liggvagnskupé med bara bassar. Vi pratade om ditt och datt. De drack öl. Inget supande, men dock, och det var ju förbjudet med alkohol på tåg på den tiden.
Dessutom kom vi in på deras reseförmåner och någon råkade då berätta om att man kunde "fuska" för att få tillgång till fler resor än vad som var meningen.
- Men vad jobbar du med då, frågade en av killarna.
- Jag jobbar på SJResebyrå. Det är vi som sköter värnpliktsresorna.
Lång eftertanke, tystnad, och nedböjda huvuden i kupén. Till slut började en av killarna rota i sin väska.
- Ska'ru ha en öl?
Det var inget allvarligt fusk, det där. Det var bara så att man kunde "sälja" sina rättigheter till en kompis om man ville. Inget som egentligen var tillåtet, men heller ingen som åkte dit, om de blev påkomna. Vi på resebyrån hade heller ingen "polisroll". Vi gjorde bara enligt instruktionerna.
Tandsköterska! Många tror att man har tidboken i huvet när man går på Ica, och vill boka en tid eller visar sitt stora gap när man står halvvägs ner i nån frysdisk.
Obducent kan ju inte vara så kul att berätta att man är.
Jag håller med Monet!
Är det svenskt att alltid fråga vad folk jobbar med?
Känn som om man vill placera folk i fack eller är det för att vi vill ha kontroll på vad vi omger oss med för folk?
Som Doktorn skriver... har man ett visst yrke så förväntas man vara på ett visst sätt.
Undrar lite åt det hållet här i snöyran.
doktorn sa...
jag talar bara om vad jag har för yrke om jag måste.. Folk har en klar uppfattning om hur läkare ska vara eller inte vara och det känns direkt att de sorterar in mig i ett fack. Jättetråkigt...det är roligare att prata med folk för att de är folk../dr groda
Man kan ju säga som Huliganen sa när han var liten: Min mamma är Direktör AB
Eva... på Frösön berättar om en stroppig bordsherre.
När jag jobbade som syrra fick man alltid frågor om tusen olika krämpor. Nu när jag är verksam inom kyrkan får jag alltid frågor om jag tror på Gud. Och varför världen ser ut som den gör om det finns en Gud. Jag håller mkt låg profil när det gäller vad jag pysslar med. En gång vid en middag satt jag bredvid en forskare, naturligtvis inledde han med frågan om vad jag jobbade med. Sjukskriven sa jag och då blev jag totalt ointressant. När jag sedan samtalat om att skriva böcker med en annan bordsgranne, och forskaren hörde att jag hade skrivit en bok, då blev jag genast intressant igen. Men då var jag less på mannen och hans stroppiga framtoning.
Försäljare står väl inte så högt i kurs heller...och jag vet inte om någon vågar säga att de är t e l e f o n-försäljare.
(ja, ja inte att de säljer telefoner förstås utan att de säljer via telefon)
Jeg forteller aldri ukjennte hva jeg jobber med.Gjør du det får det hele livshistorien,og skal helst behandle/gi terapi.
Er en ikke på jobb å har fri, gjelder det å beskytte seg sjøl.
Jeg pleier å si at jeg jobber i helsevesenet og det er ett vidt begrep.
Och detta lär också vara extremt svenskt. Att man frågar folk bland det första man gör: "Och vad jobbar du med då?"
I Sverige går man på folks yrkesidentitet för att kategorisera och klassa vem det är man har till bordet eller dansar med. Urtrist har jag tyckt hela livet.
Det är samma sak här i Frankrike. När vi träffar svenskar så frågar de alltid vad man gör/har gjort. De som fortfarande är kvar i yrkeslivet och gästspelar i Provence lite då och då menar jag.
De som bott härnere ett tag bryr sig inte så mycket om vad man har för yrkeskostym - det är mera prat om var man bor och för- och nackdelar med det och om livet i Frankrike generellt vilket är MYCKET roligare.
Får jag en doktor till bordet vilket hänt några gånger brukar jag alltid börja med att säga: jag LOVAR, jag ska inte fråga dig om en enda sjukdom eller berätta om några familjerelaterade vårdskandaler. Vi brukar få avspänt trevligt då:-)
Jag säger som Bettankax, jag berättar heller aldrig vad jag jobbar med. Kör konsekvent med att jag är begravningsentreprenör, det brukar få tyst på de flesta ;o)
Om folk inte ens tror att de vet vad ett yrke innebär blir det tröttsamt att berätta vad man egentligen håller på med. Som agronom tröttnar man på det redan under studietiden.
Under den studietiden, förresten, hände det sig att jordbruksministern - som av tradition alltid inbjöds till större fester på Ultuna - var av det festande slaget och således också kom. En valborgsbal långt fram på småtimmarna dansade han med en kurskompis till mig som med sitt vanliga vackra leende lite naivt frågade vad han sysslade med. Med ett lika stort leende svarade han "Jag är din chef".
Men läkare har ju ett bra svar som säkert funkar i alla lägen: Om du klär av dig naken och lägger dig på bordet så ska jag undersöka...
Numera råkar jag aldrig ut för att nån börjar berätta lärarhistorier, jag umgås nog med folk som är trötta på att höra sånt om sina egna jobb, men när jag var yngre fick jag många gånger ta emot frustationen över lärare som förstört livet för andra.
För att inte tala om alla som visste hur skolan skulle skötas...
Jag är synnerligen ovillig att berätta vad jag arbetar med i sammanhang där det finns sk "ytligt bekanta", fester, kalas eller dyl. De få gånger det händer ångrar jag mig alltid och förbannar att jag inte höll mig till vaxduksdesigner.;) Ojoj så tröttsamt det kan bli. En miljon fördomar, utbredd okunskap och frågor som ska ställas..
Agnetha från Malå, men nu i Skellefteå, säger ...När jag var bankanställd hände det att en del personer som jag dansade med pratade lån och räntor under hela dansen.
Ruta Ett säger så här ..
Sjukgymnaster? Tandläkare?
De flesta som har med sjukdomar och rehabilitering att göra.
De som jobbar på Skatteverket, Arbetsförmedlingen, m.fl
