Då, när livet var annorlunda."Nu mormor kommer doktor Anders här ...", säger han som just då har hittat ett kvarglömt stetoskop och så lyssnar han på sin mormors hjärta.
Å, vad hon skulle ha varit stolt över dottersonen.
Om hon hade vetat.
Och så ringer telefonen.Det är sonen, han som bor i Stockholm, som hör av sig, nu när vi åter är uppkopplade till yttervärlden.
Och vi pratar om lite allt möjligt och så frågar han, så där i förbifarten, om jag vet vad han var med om för några dagar sedan?
Nä, det vet jag ju inte.
Och så berättar han."Jo, det var så här att jag hade varit och tränat och sen handlat och när jag bara var tio meter hemifrån, så ser jag en man som håller på med hjärt-lungräddning på en man som ligger där på trottoaren, så jag lämnar kassarna och skyndar mig dit och frågar om han behöver hjälp och det behöver han, så jag tar vid och gör så där som vi har lärt oss ., inblåsningar och tryck över bröstet och jobbigt var det och mannen som ligger där kall och dålig, han kräks, så jag gräver ur kräket ur munnen och vänder honom på sidan och
inte en enda människa hjälper oss eller frågar om vi
behöver hjälp, inte en enda en .., och jag ropar till en ung kille som går förbi att han ska möta upp ambulansen, men han bara går vidare, så jag rusar efter honom och säger att han MÅSTE möta upp .., och då gör han det, men annars får vi ingen hjälp.
Ingen alls. Om mannen dog? Jag vet inte .., jag tror det. Efteråt tackade han mig, mannen som var där från början, ja, han var väl i femti-sextiårsåldern tror jag och jag tänkte att fy fan, tänk om det händer en själv och alla bara går förbi ...!" säger sonen.
Och jag tänker .., att om han så hade vunnit hundra guldmedaljer i OS, hade jag inte varit med stolt över den pojken.
Så är det.
