Då, när livet var annorlunda.
"Nu mormor kommer doktor Anders här ...", säger han som just då har hittat ett kvarglömt stetoskop och så lyssnar han på sin mormors hjärta.
Å, vad hon skulle ha varit stolt över dottersonen.
Om hon hade vetat.
Och så ringer telefonen.
Det är sonen, han som bor i Stockholm, som hör av sig, nu när vi åter är uppkopplade till yttervärlden.
Och vi pratar om lite allt möjligt och så frågar han, så där i förbifarten, om jag vet vad han var med om för några dagar sedan?
Nä, det vet jag ju inte.
Och så berättar han.
"Jo, det var så här att jag hade varit och tränat och sen handlat och när jag bara var tio meter hemifrån, så ser jag en man som håller på med hjärt-lungräddning på en man som ligger där på trottoaren, så jag lämnar kassarna och skyndar mig dit och frågar om han behöver hjälp och det behöver han, så jag tar vid och gör så där som vi har lärt oss ., inblåsningar och tryck över bröstet och jobbigt var det och mannen som ligger där kall och dålig, han kräks, så jag gräver ur kräket ur munnen och vänder honom på sidan och inte en enda människa hjälper oss eller frågar om vi behöver hjälp, inte en enda en .., och jag ropar till en ung kille som går förbi att han ska möta upp ambulansen, men han bara går vidare, så jag rusar efter honom och säger att han MÅSTE möta upp .., och då gör han det, men annars får vi ingen hjälp. Ingen alls. Om mannen dog? Jag vet inte .., jag tror det. Efteråt tackade han mig, mannen som var där från början, ja, han var väl i femti-sextiårsåldern tror jag och jag tänkte att fy fan, tänk om det händer en själv och alla bara går förbi ...!" säger sonen.
Och jag tänker .., att om han så hade vunnit hundra guldmedaljer i OS, hade jag inte varit med stolt över den pojken.
Så är det.
20 kommentarer:
Bara gå förbi...hur kan man?
Stor Guldmedalj till sonen som var en STOR hjälte i vardagen där på trottoaren!!!
Bra att han sa till på skarpen!!!
Jag har inte varit med om något så dramatiskt men var med om att en person halkade rejält på trottoaren framför mig. Denne person var en sk A-lagare men till synes nykter.
Jag gick fram och frågade hur det gick och kollade hur han mådde. INGEN annan stannade eller hjälpte till. Inte ens när jag frågade några som kom förbi om de kunde assistera mig så mannen skulle koma upp på fötter igen.
Men det tacket och smilet jag fick som tack av mannen värmde nog.
Sonen kommer att bli en guldpärla till polis!!!!!
Turtlegirl: och jag minns när vi bodde i Kungsängen och vår något onyktre granne Nils hade ramlat omkull på en isfläck ute på gården.
Jag var på väg hem från jobbet och hittade honom sprattlande på marken.
Hur många som helst stod BAKOM KÖKSGARDINERNA och tittade i smyg .., men ingen kom och hjälpte mig och Nisse var stor och ganska tung.
Det är bedrövligt.
Och ja .., jag tror, nej, jag vet, att han kommer att bli en bra polis .., säger den något partiska och säkerligen inte så objektiva mamman.
Men jag vet det ändå .-)
Snacka om vardagshjälte! Hur man bara kan nonchalera sådant övergår mitt förstånd. Ja, han kommer att bli en utomordentlig polis!!
Ja vad säger man.... Ge sonen en kram från mig.... Han är en ängel... Någon har fostrat honom väl...
Eva: jag fattar det inte heller, det övergår mitt förstånd!
leina: jag ska hälsa till honom .-)
Jag tycker att du ska vara stolt över att han har blivit fostrad till att känna ansvar. Underbar kille - jag tror att det är värre i en stor stad. I vår lilla brukar folk bry sig lite mer.
När pappa föll ihop kom genast flera till undsättning och försökte återuppliva, så hade det gått hade han inte dött av att bli negligerad.
Applåder till den blivande konstapeln...OCH till mamman som fostrat honom till att användaa både hjärta och hjärna!
Snigel på ögat till de som bara gick förbi - nästa gång är det kanske de som behöver en medmänniskas hjälp. Hur hade det då känts om alla omkringvarnade plötsligt blivit både blinda och döva?
Att människor inte bryr sig det märkte jag ofta i Sthlm. Människor har blivit likgiltiga för andra. Det är så skrämmande. Jag tror det är mycket bättre på landsbygden.
Din son kommer att bli en fantastisk polis! Sådan mamma (och pappa förstås), sådan son...
Ge honom en kram från mig!
Bra gjort, sonen! Begriper inte att folk bara går förbi.
En gång i tunnelbanan hade en rätt nykter A-lagare hoppat ner på spåren (för att han tappat något?). På perrongen stod massor av människor och sa inte flasklock, bland annat en pappa med en liten pojke vid handen.
Jag gick fram och försökte få mannen att kliva upp från spåret. Han vägrade. Då tog jag plastpåsen han lämnat - den var troligen full med sprit - och låtsades gå iväg. Han kom upp från spåren i ett huj!
Vad tänkte alla andra? Tänkte pappan låta sitt barn se en man bli överkörd av ett tåg?
Sonen blir nog en bra polis!
Bloggblad, Mildamakter, Smulan och ab: nej, jag tar inte åt mig ett dugg av någon fostran (och hans pappa var och är säkert ännu en UNDERBAR polis, jag minns när vi besökte i Systembolaget i Jakobsberg och hur en a-lagare kom fram och klappade om exet som då var en ung nybliven polis och så skojade han med honom och menade att han var bra .., exet, alltså .., åå, det gjorde mig så RÖRD och stolt!),men visst blir man glad!
Och ledsen och bedrövad.
Och Annika ..., jag loooog så här mycket när jag inom mig ser hur finurlig du var ..., haha .., det kallas för människokännedom det!
Civilkurage, i vilken form den än uppenbarar sig, är för mig en så otroligt bra egenskap!
Jag kommer ihåg Helene på vårt jobb, som en dag i fikarummet sade ifrån när det pratades om nånting .., det skenade liksom iväg .., och hon sa stopp, ååå, jag blev så IMPONERAD av henne!
Det är också civilkurage.
Ps. Sen är det ju så här .., att man hoppas att alla nyblivna poliser ska få behålla sin .. empatiska förmåga.
Det är nog lätt att bli cynisk och tappa tron på mänskligheten med ett sådant arbete.
Som madamen i Sheffield berättade om .., ja, den där kvinnan som hade stigit ombord på bussen eller spårvagnen och högljutt börjat tala med två poliser, hon hade VÄLSIGNAT dem, så var det, och sagt till passagerna att poliserna är vattenbärare .., dom släcker eldar med sitt vatten.
Det rörde mig också.
(Men jag vet, jag är partisk).
Jag har tänkt på det så många gånger den här vintern -att folk bara går. Permobiler och rullatorer som kör fast i snön. Pensionärer som har svårt att ta sig över upplogade drivor när de ska över vägen. Och folk tittar men ingen frågar.
Sådana som Anders är sällsynta -och helt fantastiska!
mossfolk: när jag senast stod utanför Sparbanken i Halmstad och det hade snöat nåt hemskt, då blev jag ändå så glad, för där såg jag en ung flicka som beredvilligt hjälpte en äldre man som knappt tog sig över snökante/drivan.
Men alla andra som bara gick förbi ...?
(Jag stod inne i kontoret och skulle ta ut pengar, väntade på min tur och såg det hela .-)
Blir så rörd av att läsa om det sonen gjorde.
Han är en rikgit och äkta vardagshjälte.
Tänk om det fanns flera sådana i vår värld.
Grattis till den snälle och hjälpsamme sonen. Läser att han ska bli polis. Han kommer göra ett bra jobb med den människosynen.
Ha det gott.
Kramen från nabolandet.
Synnöve: ja, och mannen som hade påbörjat det hela, han också!
Och grattis till Norge förresten, det har ju inte gått så bra för era skidherrar, men nu kom Petter och tog guld på stafetten .-)) Grattis, grattis!
Ja guldmedalj eller något i platina?
Och kan det vara något litet föräldrars förtjänst att man får så himmelens fina ungar? Jag tror faktiskt det mer och mer efter allt jag sett i familjekonstellationer, det har en jättebetydelse hur man är som föredöme.
Ja guldet och platinan är menat till din fine son naturligtvis:-) med tanke på OS-medaljerna ovanför, de kommer i andra hand.
Annas mamma: det behövs inga medaljer ..-)
Jag är så innerligt glad bara att han GJORDE det.
För flera år sedan tog han upp en stupfull man som låg på en av Ystads gator och körde hem honom.
Det värmer lika mycket i mammahjärtat!
För att inte TALA om i hans mormors .-)
Skrämmande läsning.
Vilken tur att det finns människor av Anders kaliber. Han kommer att bli en suveränt bra polis!
Jag blir så fruktansvärt rädd när jag läser sådant här. Och så blir jag så fruktansvärt glad att det finns vardagshjältar trots allt.
Grattis till en så fin och bra son!
Skicka en kommentar