Vid frukostbordet ...

En annan slags frukost.
Samos, september 2009.


... går diskussionens vågor höga-

Det börjar med pratet om snöskottningen eller bristen på densamma och plötsligt är vi i Malå i början av 90-talet och det är då pratet tar fart.

Så här var det och jag har berättat om det tidigare, bara som en liten förvarning.

Nåväl.

Sonen hade börjat på dagis och varje gång jag lämnade eller hämtade honom så slog det mig hur enbarmligt torftig utemiljön runt dagiset var .. inte en buske .., det var som Sibiriens taiga ..., och till slut hörde jag mig för med någon ansvarig på kommunen, ja, jag erbjöd mig att köra till handelsträdgården i Skellefteå och hämta buskar och säkerligen skulle vi få ihop föräldrar som vore villiga att plantera dessa, om bara kommunen bekostade själva inköpet av buskarna.

Bensin och bil, det skulle jag hålla.

Men nä, det gick inte för sig, då tog man ju arbetet från någon kommunanställd.

Nu var det ju så, att var det nånting man redan på förhand visste, så var det att några buskar på inga vilkors vis skulle planteras inom överskådlig framtid och således skulle heller inget arbete tas från någon kommunanställd, men svaret blev likafullt: "njet".

Nix pix.

Det är detta vi diskuterar så livligt vid köksbordet.

Utgångspunkten är bristen på snöskottandet eller snöskottare .. jag tycker väl att på lägre byggnader, typ dagiset i Ystad där jag bor (ett exempel bara) som är så lågt, där skulle väl några pappor kunna ställa upp och skotta bort snön, så är det hela ur världen, ja, om nu kommunens anställda inte hinner med, ja, hellre än att dagiset ska stängas och tänk, vilka konsekvenser det skulle få i förlängningen!

Pensionatsvärden menar att enskilda ska inte behöva göra sådant, hur skulle det se ut, då avsäger sig ju kommunen sitt ansvar på ett lättvindigt sätt och jag menar att om man nu bor på ett ställe där man känner till hur beslutshavarna tänker, då är det väl lika så gott att man gör något själv då, för annars blir det helt enkelt inte gjort.

Mellan rostebrödstuggorna lägger vi fram argumenten och det blir tydligt hur olika vi är i vissa avseenden; pensionatsvärden är den tålmodige och själv blir jag otålig och tycker att "nä, nu får det ...!"

Ååå, det är inspirerande med diskussioner!

Annat enas vi om.

Nu i dessa tider med översnöade trottoarer och samtidigt massor med arbetslösa ungdomar, då kunde väl dessa - ungdomarna - sättas i arbete med att hålla trottoarerna fria från snö?" tycker pensionatsvärden och det tycker jag med.

Faktiskt.

Och sen är frukosten slut.

Från cd-spelaren hörs Monica Zetterlund sjunga om "Alfie ...", allt medan sigge nilsson leker med en liten papperstuss.

Så är livet en alldeles vanlig förmiddag i slutet av februari.

Lite senare: länkar till Stationsvakt .., det är snöröjningsprat även där.

Och här också .., en f.d. västerbottensmadame som är innerligt trött på inkompetenta snöröjare.

Apropå bristen på snöskottning ...

... så hade vi hemma i Malå ett stort och krumelurigt original, en man vid namn Jakko Korhonen.

Gruvarbetare var han, född i Finland, sargad av krigsupplevelser, men ... härlig!

Hur väl minns man inte den handskrivna lapp som satt på någon anslagstavla med texten:

"Snöskottning, även från tak, utföres. Vitt 50 kr/timmen. Svart 25 kr/timmen."

Och så telefonnumret till herr Korhonen.

Ack .., så väl landet Sverige - åtminstone den här vintern -, skulle ha behövt män av herr Korhonens kaliber!

Dagens fönster ...

... finns i landet Halland, inte långt från det gula huset på kullen.

Insikt nr 221 ...

Ååå, det finns massor med saker som jag inte begriper, men en sak som jag verkligen inte förstår, det är alla takras som nu inträffar.

Radio Halland meddelar närapå i varje sändning att nu har något nytt tak dråsat i backen och i Bohuslän stängs förskolor och dagis, för snart kan taken falla samman, allt på grund av det ymniga snöfallet.

Då undrar jag: varför går inte någon vaktmästare GENAST upp och skottar bort snön?

Såväl dagis som förskolor brukar inte vara inrymda i höghus modell Turning Torso, tvärtom, och då kunde väl vem nästan vem som helst ta en skyffel och ge sig upp på taket?

Till och bloggmadamen som är höjdrädd, skulle våga mig upp på Marielunds Dagistak i Ystad.

Ja, det var bara det jag ville säga.

Att jag inte förstår just den biten.

För mig framstår det hela som någon slags handlingsförlamning.

Och så ....

... en stooor bukett med krispiga tulpaner till vännen Bente i Norge, som äntligen, äntligen har fått lämna såväl syrgas som sjukhussäng!

Så varmt, varmt välkommen hem! säger jag och "Krya på dig, fru Ordförande!" säger pensionatsvärden och så kommer här en stooor kram farande genom rymden och landar i Norge, just hos dig!

Tränigsrunda eller nåt sånt ...

"Drömboendet ...,för mig."

Och så får jag sällskap av den sportlovsledige pensionatsvärden och vi går en rejäl runda; ner till havet och så vänder vi och tar slingervägen och över gamla E6:an och in i skogen .., förbi hönseriet och ner till det som jag trodde var en myr eller en liten sjö, men som visade sig vara en stor åkerlapp .., och där träffar vi en dam som åker skidor och vi stannar till och pv och damen diskuterar vallning och snötemperatur.

Och såklart, snödjupet.

"Inte sedan kriget har det varit så mycket snö här!" säger damen.



Och solen visar sig och det känns som en riktig vårvinterdag.

Skuggor slingrar sig mellan trädstammarna.



Två översnöade bilar bidar sin tid .., och vi passerar några hus och sedan över vägen igen och nerför en slänt och plumsande i djup snö och pensionatsvärden spårar och jag vinglar och har mig, ett elände är det med balansen sedan operationen, men det går bra och faller man, blir fallet hur som helst mjukt .,. så där som att landa i bomull.

Sist av allt blir det nybryggt kaffe ute på altanen, den som då har skottats fri från snö på en yta anpassad till två trädgårdsstolar och en liten, liten bänk.

Limpmackor med saltrulle som pålägg.

Takdropp.

Småfågelkvitter.

Det är väl såna gånger man inser vad livet handlar om.

Egentligen.

"Oj, oj, oj ..." ..

Intervju med den blivande Vasaloppsåkaren en förmiddag i februari.

Ps. Ja, skratta ni åt allt ojojoj:ande ..., det kanske har smittat ..? Ds.

Ja,man sitter ju här ändå ...


Sugen på att resa, men tomt på kontot?

Nemas problemas.

Alldeles vansinnigt roligt ....


"Markera på kartan var Mexico City ligger!"

"Hur många guld tog simmaren Mark Spitz i OS ...?"

Ja, som Trivial .., men nästan roligare ..,. tack för tipset, Hedgren!

Tisdagsfönstret ...

Sicken tur att jag hade med mig fönsterhåven när vi igår kom till lilla Slöinge!

Fram med den bara och sedan se till att fångsten inte ramlar ut genom maskorna.

Och se där .., det gick bara bra!

(Håll med om att gamla fönster har såna härliga proportioner! Sååå vackra är dom!)

Vad är det för värld vi lever i ...?

Då, när livet var annorlunda.
"Nu mormor kommer doktor Anders här ...", säger han som just då har hittat ett kvarglömt stetoskop och så lyssnar han på sin mormors hjärta.
Å, vad hon skulle ha varit stolt över dottersonen.
Om hon hade vetat.


Och så ringer telefonen.

Det är sonen, han som bor i Stockholm, som hör av sig, nu när vi åter är uppkopplade till yttervärlden.

Och vi pratar om lite allt möjligt och så frågar han, så där i förbifarten, om jag vet vad han var med om för några dagar sedan?

Nä, det vet jag ju inte.

Och så berättar han.

"Jo, det var så här att jag hade varit och tränat och sen handlat och när jag bara var tio meter hemifrån, så ser jag en man som håller på med hjärt-lungräddning på en man som ligger där på trottoaren, så jag lämnar kassarna och skyndar mig dit och frågar om han behöver hjälp och det behöver han, så jag tar vid och gör så där som vi har lärt oss ., inblåsningar och tryck över bröstet och jobbigt var det och mannen som ligger där kall och dålig, han kräks, så jag gräver ur kräket ur munnen och vänder honom på sidan och inte en enda människa hjälper oss eller frågar om vi behöver hjälp, inte en enda en .., och jag ropar till en ung kille som går förbi att han ska möta upp ambulansen, men han bara går vidare, så jag rusar efter honom och säger att han MÅSTE möta upp .., och då gör han det, men annars får vi ingen hjälp. Ingen alls. Om mannen dog? Jag vet inte .., jag tror det. Efteråt tackade han mig, mannen som var där från början, ja, han var väl i femti-sextiårsåldern tror jag och jag tänkte att fy fan, tänk om det händer en själv och alla bara går förbi ...!" säger sonen.

Och jag tänker .., att om han så hade vunnit hundra guldmedaljer i OS, hade jag inte varit med stolt över den pojken.

Så är det.

Insikt nr 220 ....


Häromsistens pratade vi om yrken som man inte skulle vilja skylta med så där väldigt öppet.
(Ja, man kan kalla skriftliga diskussioner för att "prata").

Ååå, alla möjliga förslag kom susande genom rymden!

Nu vet jag två till.

Lokförare och tågvärd.

Jag skulle även lätt kunna avstå att titulera mig som chef för SJ.

Några vinterfönster från Värmland ...

"Hej Elisabet!

Igår söndag efter att snön hade vräkt ner dygnet innan så gick vi en promenad i vintersolen neråt hamnen.



Där bland båtskjul och andra hus så hittade jag de här tre fönstren.



Snödrivorna låg också lite ojämnt fördelade efter snöstormens vindar .. hälsar Turtlegirl.

En slags stillsam lycka ...


Å, tänk att kunna lyfta luren och ringa ett eller flera telefonsamtal!

Och det pratas om Ferry, Per Elofsson, skidskytte, inombordsstress, arbetsglädje, snöfall, tandvärk, den suveräna Marie Lehman, norrbottningen Micke Renberg ..., och om ännu mera snöfall och traktorskottning .., om köttgrytor, varm korv, driftiga barn och bokutgivning.

Som mentala doppvärmare är dom, vännerna.

På menyn ...

Tycker jag att köttsoppa är något av det godaste som finns?

Allra helst en snöyrig dag i februari.



Svar: helt klart!

Och tycker jag att det är underbart med en småblommig loppistallrik?

Jepp.

Det också.

Måndag ...

Och vi tar bilen och lämnar det gula huset på kullen och kör till Slöinge (SIA-glassfabriken finns där, ett hallelujatempel för den som älskar glass och det vet jag en som gör ...) där jag hämtar ut ett paket (stort tack till dig du rara Cruella!) i lilla butiken och så blir det lite inköp också, bland annat högrev som i eftermiddag ska förvandlas till köttsoppa - med klimp, potatis och morötter och så massor med klippt persilja ovanpå det hela - och i kassen följer även med mat till alla småfågelgästerna och något extra-gott till sigge nilsson och pelle.



Utanför butiken kör två mindre traktorer fram och åter.

Snöskottning, förstås!


Att komma körande här i maj, när bokskogen är som mest skir och med havet där framme .., ja, ni kan ju tänka er hur vackert det är!

Och sedan iväg till Getinge och Konsumaffären som jag tycker så mycket om.

Det är en ganska välsorterad och precis lagom stor eller liten butik, med fin fruktdisk och vänlig personal.

I kassakön upptäcker pensionatsvärden ett äldre par som i sin gröna korg har ett paket med semlor och se denna lockelse kan han omöjligen motstå ..., så nu vet vi vad som vankas till OS-tittandet senare ikväll.

Att lämna det gula huset på kullen, om än så bara för en liten stund, ååå, det är som att åka på minisemester och när vi närmar oss Steninge och havet och kör genom det som är nästan en allé av snöpudrad bokskog, så känns det också bra.

Då är vi nästan hemma.

// Och eftersom jag ju - min vana trogen - inte har glömt att berätta om vår middagsmat, så kan jag lika så gott klistra in dagens rader från min australiensyrra, ja, så ni verkligen förstår att det hela är genetiskt betingat.

Så här skriver hon:

"I lördagskväll gick vi till närmaste pub och åt middag - Chickensnitzel Kilpatrick för mig och biffstek till Janne - och det var både gott och trevligt och det var eller blev fullsatt och det var en stor lokal!!!"

För övrigt kan jag meddela att deras av blixten-delvis-fördärvade-hus, nu äntligen börjar bli beboeligt igen.
Så länge får syrran och hennes man bo i lånat hus i Reynella, en bit från Adelaide.

Insikt nr ...219.


Och så ringer telefonen!

Vilken lycka.

Det är Emelie från affären, hon som nu tar hand om mina sysslor, och nu är det snart inventering och hon har några funderingar och kan jag möjligen ...?

Det kan jag.

Och det känns som bäst.

Landet Halland ...

Och det fortsätter att snöa!

sigge nilsson är lycklig ...

Det finns tydligen fler än bloggmadamen som ändrar rösten vid prat med små katter.


Det finns i alla fall en liten krabat som tycker att detta med ymnigt snöfall är härligt.

Och så kommer livlinan ...

Livlinan på plats.

Efter fyra och en halv dag utan kontakt med yttervärlden, i alla fall om den ska gå via fast telefon, så uppenbarar sig Teliamannen så där som en räddare i nöden.

Arma krake!

Hela morgonen har det vräkt ner snö och gör det ännu och efter att ha inspekterat anslutningen inomhus, går herr Reparatören och pensionatsvärden ut i snöyran för att försöka hitta den så viktiga kabeln, den som ska bytas ut.

Det skottas snö och det skottas snö och så ansluts en provisorisk kabel och hur spännande som helst blir det .., ska det verkligen fungera?

Jo, det gör det.

Och vi testar att ringa och tänka sig .., det fungerar också!

Halleluja!

"Vill du inte ha en kopp kaffe innan du ger dig ut i ovädret ...?" frågar jag herr Reparatören, men det har han inte tid med, det är flera som väntar på att bli lyckliggjorda och så tackar han för sig och ger sig av.


En ljust syrénlila bomullsduk ligger på bordet, ett fynd från arvegodslådan.
I en vas på samma bord står mörklila tulpaner.


Hela tiden står sigge nilsson i fönstret och spanar.

Han, som annars är så kaxig, vågar sig inte ut när den Okände Mannen är där.

"Nä, bäst att gömma sig bakom gardinen ...", tänker han nog.

Och nu ska här firas med nybryggt kaffe och en ljummen giffel.