Födelsedag igen ...

Då var det dags för nästa madame .., nämligen Londongirl.

Stort grattis från ett soligt Halland och från sigge, pElle och bloggmadamen.

Insikt nr 226 ....


Sir Attenborough i all ära.

Men inte är han så filurig som herr väktaren.

Ett rikt nattliv. Eller morgondito.

Trappan ner.
Eller upp.


Klockan 4 på morgonen är det dags för väckning.

För vasaloppsåkaren, alltså.

Själv drar jag täcket om mig .., lyfter på det en stund senare när sigge nilsson prompt vill kura mot mattes rumpa och det får han så gärna.

Nerifrån köket hörs pensionatvärdens pyssel.

Jag anar hans glädje, ja, rent av upprymdhet.

Ååå, så han längtar till starten i Berga by!

Somnar om.

Drömmer att jag befinner mig i samma rum som den här mannen.

Jag förklarar för honom (i drömmen ligger han i en Ikeasäng, en sån där lite högre barnsäng med lådor undertill .., själv befinner jag mig i samma rum - iklädd endast nattlinne -, men det bekymrar mig inte det minsta ...) , jo, jag förklarar för honom om min blogg, den med vänsterhänder och undrar vänligt om han möjligen skulle kunna tänka sig ..?

Han säger att han ska fundera på saken.

"Du förstår, då kan ju alla som läser din blogg ta reda på var jag bor ..", säger han lite bekymrat.

Jaså, på det viset.

Sen är jag plötsligt i Malå i det hus som jag en gång växte upp i och där befinner sig även pv och han är förfärligt mörkrädd och påstår att det finns konstiga andar eller spöken som vill ta honom och jag ringer till grannfrun Ann-Britt (tfn. 10495), saligen insomnad sedan många år tillbaka - (ingen bakade så goda kanelbullar som hon! ) -, och hon har,vid sextiden denna fredagmorgon, på ett rent förunderligt sätt återuppstått från det döda och kommer raskt till undsättning.

Det är väl ungefär då som jag vaknar.

När klockan är sju, lämnar jag såväl drömmarnas värld, som sängen.

Då har pensionatsvärden redan givit sig av, sigge nilsson har bytt sängplats och ligger på soffan i Hildas rum och pElle, han ligger ihopkurad i sin fåtölj i mellanrummet.

Jag går nerför trappan, den så högt älskade.

Bakom mig, sladdandes lite på efterkälken, kommer sigge nilsson.

Termometern nere i köket visar på 14.6 grader.

Det är bara att sätta igång att elda.

Fredagsfönstret ..

... är mitt.

Ett söderfönster som speglar sig i tavlan där kapten Lintott letar stenar på stranden.

Egentligen ...

.. skulle pensionatsvärden ha kört till Ljungby direkt efter jobbet, ja, för att sova över där.

Och så i morgonbitti då .., buss till Sälen.

Men nu ångrade han sig och kom hem till det gula huset på kullen i stället.

Åker tidigt, tidigt tomorrow morning, i stället.

Så det blir en trivsam kväll här hemma, å, det tycker jag verkligen!

Och kvällen fylls av telefonsamtal som gör hjärtat glatt.

Tack Kerstin!

Tack Bente!

Tack Karina!

Så här är det ...

Inte det minsta förväntar jag mig att utomstående ska tycka att det är så oerhört intressant att läsa min mammas alla brev.

Men är man dotter .., så är det väl annorlunda.

Just därför kommer jag hädanefter att samla mammas brev i en egen blogg, en som går under namnet "Brev från min mamma".

Mamma beskriver en tågresa ...

Tjugo år senare.
Då är livet annorlunda.
Inte det minsta kommer mamma ihåg från tiden i Sydamerika.
Men att Anders är hennes barnbarn, det kommer hon ihåg.
Glädjen över att se honom - och stoltheten - lyser i hennes ögon.


I december 1979 hade vi, mina barns pappa och jag själv, besökt min mamma i norra Argentina.

Till stor glädje (och många tårar ... ) gjorde hon oss sällskap till Buenos Aires och vinkade där av oss.

Resan tillbaka till norr, beskriver hon i ett brev daterat den 16/12 1979.

"På tåget fanns dess bättre ingen plats för tårar. Vagnen jag satt i hade 103 sittplatser, men jag räknade till nära 30 personer som inte hade sittplats, men som fanns i vagnen.
En resa i människostudie i ordets fulla bemärkelse.

På bänken mitt emot gången satt - där det var plats för 2+2 =4 - en familj med sex barn. Tre av dessa var blöjbarn, två var flaskbarn och den äldste såg ut att vara kanske nio år?
Pappan och mamman kunde vara i trettioårsåldern?

Ungarna grät, slogs hejvilt, höll fast varandra och spottade i ansiktet på varandra.
När den flicka som såg ut att kunna vara 4 år fick stryk av de större flickorna, så insåg hon sitt underläge och slog den lille grabben som på sin höjd kunde vara 2 år.
Den stackaren fick gråta nästan hela tiden.

Pappan och mamma ömsom slog dem - med örfilar - eller kramade och vyssade. Pappan tycktes älska att retas med dem! Tog 4-åringens armar och boxade de äldre tills alla grät, då skrattade han hjärtegott. Dessemellan satt pappan och mamman och såg varandra förälskat i ögonen medan de tuggade på kycklingben och drack pilsner.

På bänken intill satt en familj med fem barn. Snälla och tysta

Folk låg på golvet mellan bänkarna - satt på karmarna -.
Somliga stod och spelade kort.

Jag lyckades hålla urinen i 21 timmar. Gjorde en blixtvisit i vardera änden av vagnen, men eftersom jag inte hade flottarstövlar med mig, så försökte jag inte ens att gå in i toan.

Stanken var outhärdlig och jag tänkte på Eino Hanskis resa hem till Finland ....

Tjugofem timmar tog resan till Salta och då var mina fötter svullna som stockar.

Obs! Undersök er noga!! Felipe lär ha varit full med lus när han kom upp från Puntana!

Kramar till samtliga medlemmar av familjen Eikedahl, från a´mor."

I ett annat brev berättar hon att vännen Rodhe Lindberg har gift sig och hon beskriver hur underbar och hjälpsam denna Rodhe är.

"Hon är en ängel utan vingar denna flicka!"

Och så fortsätter mamma och jag läser och ler.

"Om du träffar Jarl Kulle, så hälsa honom att han kan sluta upp att fundera på det där beträffande Änglar - finns dom? Jag har mött många här i detta livet."

Töväder ...

Ner mot havet till.
Hela tiden hör jag honom ...


Jag minns när vår gata hemma i Malå blev asfalterad.

Å, sicken lycka!

Så ofattbart modernt det blev helt plötsligt!

Att vi inte längre kunde spela kula, eller med stövelns häl göra små bäckfåror till smältvattnet, tänkte vi inte på.

Inte då.

Brevet hem ...

Sorterar i lådor.

Blir sittande med ett brev från min mamma, skrivet den 21 noviembre 1980.

Då var mamma 61 år och hade tillbringat två (av det som skulle bli totalt tjugo) år i Sydamerika.

Så här skriver hon bland annat ..

"Kära Eliza.

Oj, vad jag har haft lust att prata med "frun" idag, men si den tiden fanns inte. Nu är klockan sex och jag har nödtorftigt stoppat undan dagens jobb.

----

Vi väntar nämligen främmande från Salta. Fyra personer ska komma med gåvokläder till en by inne i skogan och då skulle de ligga över här.

I natt var jag dessutom på jakt hela natten. Det var värre än i Tartagal .. Det värsta jag sett.

Jag skulle ligga nere hos Olles med barnen, de äter här, men ligger där nere. På natten skulle jag gå ut i köket och titta vad det var som prasslade så väldigt. Den syn jag såg kom mig nästan att få frossbrytningar. Stora, hemska kackerlackor överallt. Precis som en mardröm. Jag släckte kvickt min ficklampa för att de skulle sitta kvar, och gick upp till mej efter en alldeles ny spraytub av starkaste sorten som jag köpt mot vinchucan.

På morgonen låg 42 döda kackerlackor på golvet .., men det lät som ett regn av de som damp ner bakom diskbänken, men den ides jag inte dra fram. De rusade dit de flesta. Du skulle ha fått betala mig mycket innan jag lagt mig där inne.

Så har regnperioden satt in med full styrka, så nu är det genomblött här.

Lördagen - dagen efter -.
Huvva, vad det är jobbigt ibland.
Nu är klockan 10.30 på morgonen. Jag har sopat gården i arla morgonstund, vaskat, gjort i ordning 11 st TBC-analyser som nu ligger på tork. Jag har dragit ut tänder, tvättat en unge med sarna fulla skallen, samt satt på av den underbara salvan du sände .., har gett ungarna morgon-te och diskat.

Nu är klockan halv ett.
Miche sitter med foten i vattenbad. Han kommer i regel mitt i måltiderna. Kanske därför att jag ger honom en portion mat medan han blöter upp sin fot. Han kommer aldrig på de tider jag har mottagning. Ungarna har ätit. Jag har diskat. Ska nu lägga om hans fot och sedan ta mej en kopp kaffe innan jag sätter igång med TBC-proverna. På bänken i köket står ett kilo kött som jag ska göra asado på - så kommer gästerna, är det färdigt -. Vilken vilsam lördag, inte sant ???



Kl. 13.30
Nu har färgningen börjat /TBC-prover.
Satte Mirjam och Carina att torka av fönstren lite. De surnade åtskilligt, men så bjöd jag dem på kaffe först, jämte mig, och nu går det med glans. Varje objektivglas måste ha en liten tid på sig att färga, så därför skriver jag mellan akterna.

Så är klockan 15.00.
Proverna färgade och färdiga. Mottagningen och lab.skurat. Köttet puttrar, både i ugnen och på spisen - svetten lackar utefter ryggen.
Tyvärr så fungerar inte vattenpumpen idag, så jag vill inte slösa med det vatten som finns i tanken och därför får det bero med duschandet

Klockan 18.15.
Köttet färdigt. Proverna granskade. Plättarna håller barnen på att äta just nu. Dagen går mot sitt slut. Alla ungarna har fått bada i regnvatten som jag hade i en stor tank. Mörkret börjar att skymma utsikten över campamentet.
Lördagen den 22:a november är snart tillända."

Frukost på pensionatet ...

Finkar, mesar, koltrastar i parti och minut ., lille herr Ekorre (älskar sötmandel!) och sist av allt: en morgontrött herr Fasan .., alla kommer dom till det dukade frukostbordet.

Dagens fönster ...

I säkert en timmes tid skottas det snö från altantaket.


.... finns i det hus som i så många år har tillhört pv:s morbror och moster.

Nu är den epoken över .., hädanefter är det stadsboende som gäller, men ännu är huset inte helt tömt på sitt innehåll och just den här dagen har pv kommit dit för att befria altantaket från all snö och själv sitter jag i en härlig fåtölj och tittar på curlingdamernas OS-vinst.

Gösta, snart åttio år, är arbetsledare.


Ja, ja. Elektrisk ljusstake då, Bert.

Efter snöskottandet vankas kaffe med nybakade semlor vid köksbordet.

Adventsljusstaken har ännu inte förpassats till flyttlådan, nej, den står där lite kvarglömd på bordet och jag säger att vi kan väl tända den och låtsas att det är advent och Sonja nickar och ler och just så blir det.

Härligt blir det!

Ja, så där lite civil olydnad en dag i slutet av februari.

Ett kvällsfönster lite norrifrån ...

"Ja, me'ns jag ändå "har dig på tråden" så får du en fönsterbild, eller nåt.

Lite fönsterbåge och lite fönstersmuts berättar att den visst går in under den kategorin.

Den här ljuvliga utsikten för några nätter sen kunde jag inte låta bli att föreviga.

Tankarna gick spikrakt till Viktor Rydbergs Tomten.

Allt gott!"

Om katten Jansson ...

Den riktige pElle.

Det finns absolut ingenting som är så roligt med bloggandet, som det här med alla kommentarer eller mail som dyker upp!

I min inkorg hittar jag en hälsning från Cecilia N som vi träffade i somras, ja, under semesterresan norröver.

Så här skriver hon (och glöm inte att klicka på länken, man blir glad av att läsa där!)

"Jansson träffar jag en gång i veckan på terminerna.

Men eftersom jag ser pElle oftare på skärmen så börjar jag nästan säga fel: Jansson får ibland heta Pelle.


Nå, när jag var liten fanns en bok om en Pelle Jansson som flyttade söderut från Norrland så namnen hänger väl ihop på nåt sätt.

På hemsidan framgår det inte att vi även har två små grårandiga kattfröknar (eller antagligen fd fröknar, henor). Men de har inte fått komma ner i stallet än utan domesticerar sig på kontoret och i teorirummet.

De är väl ungefär i ålder med herr Sigge. Fast jag minns inte vad de heter.

Men det är svårt att hålla ögonen på teorifilmen när det samtidigt balanserar en katt högst uppe på whiteboardtavlan eller när en av dem jonglerar i den "bock" som föreställer hästmodell. Rena trapetskonstnären eller barrgymnasten.

På kontoret har de gemensamt utrymme med Jansson.

Det framgår inte riktigt vad den äldre herren har för synpunkter på ungdomarna."

Länge leve Radio Halland!

Vilken underbar musik som spelas där.

Livskvalitet ...

Vi köper dom bruna.

... ja, för mig i alla fall, är att kunna köpa färska ägg från en bonde några kilometer bort. Dom vita hönsen (som värper vita ägg) får ett specialfoder så där så att gulan ska bli just gul.

Eller gulare.

Lite fuskigt är det allt, det tycker jag.

Och alla vi som själva har haft höns som har fått gå ute och äta och sprätta som dom vill, vi vet att hönor och tuppar älskar grönt gräs (vilket får gulorna att bli orangefärgade!), men även små grodor, feta daggmaskar och allehanda insekter. Mina hönor tyckte dessutom att plättar och nybakad sockerkaka var det bästa som fanns!

Dom bruna hönsen äter vanligt foder.

Äggen är ljuvliga om man jämför med köpeägg från affären!



Betalningen sköter man själv.

Fyrtiofem kronor för ett flak.

Och här handlar det om tillit.

Alla har dock inte koll.

Inte långt från pensionatet ...

Och så virar jag älsklingshalsduken om mig och går ner till havet.

Fågelkvitter och en livligt porlande bäck.

Mot blå himmel en helikopter.

Försiktigt, försiktigt går jag på skaren och sedan ett litet skutt över bäcken och så slår jag mig ner på en av solen uppvärmd sten.

Rumpan blir varm.

Hjärtat också, för den delen.

Och ändå känns det som om gråten stockar sig.

I solen ...

Alla som har katt känner till det; den där magiska förmågan katter har att snabbt hitta solstrålar inomhus.

Tro inte att sigge nilsson är något undantag.

Inkrånglad bland pv:s laptop och min datorskärm ., en liten högtalare och några sladdar .., där har han hittat en solstråle.

Insikt nr 224 ...


Tyckte jag detta var sevärt?

Absolut!

Och programledaren, vad tycker jag om honom?

Svar: helt underbar!

Kommer jag att titta på de kommande fem avsnitten?

Jepp.

Hemifråntoner ....

Från gårdagens lokaltidning.

Egon ... som också bodde på Ringvägen hemma i Malå och under en period av sitt liv arbetade som mellanstadielärare, bland annat till min äldsta dotter.

Egon: en hemifrån-profil.

Numera bor han med sin alltid så rara fru Eva-Britt (trogen kund på Ica Nilahallen och där satt jag i kassan ...) i Laholm, och här sitter jag, endast några mil därifrån, och blir lycklig av ett igenkänningsnamn i lokaltidningen.

Så är det.

Mer behövs inte ibland.

Bokstavsmagi ...

Bokstäver på ett vitt papper.
Och ett namn.
Anna Fransiska Elisabet Hansson, f. 1899.
Min mormor, allmänt kallad Betty.



Och på tretton rader finns hennes mors (nr 2) syskon.

Min mormors mostrar och morbröder.

Den förste, Per Johan, föddes 1869, därefter kommer de övriga barnen med maximalt två års mellanrum.

Allt som allt tretton syskon.

Den lilla Olga Elisabet kom sist av alla, år 1894.

Bland alla namnen hittar jag en Anders Gustav, en Thilda Maria och så Anna Fredrika.

Igenkänningsnamn ..., mina barns namn.

Anna Fredrika var nummer 3 i syskonskaran och ändå bara tio år äldre än Thilda Maria, som föddes som nummer 9 i samma skara.

Mamma till alla tretton barnen (min mammas mormors mor) var Fredrika Charlotta Johansdotter, född den 12/2 1845 och pappa var Per-Erik Westerlund, född samma år, 1845.

Paret gifte sig den 10/3 1867.

Då var Fredrika Charlotta 22 år.

Tänk .., om man kunde slå Fredrika Charlotta en signal, så där så man finge veta hur hennes liv såg ut.

Var hon lycklig med sin Pelle Westerlund?

Hur blev hennes liv?

Vad hände med alla barnen?

Minstingen, Olga Elisabet, vad blev det av henne?

Och lilla Thilda Maria som dog den 5:e juni, då var hon bara nio år.

Man undrar vad som tog hennes liv?

Längst ner på det vita arket står följande att läsa: "De flyttade till Kittelfjäll 1894 från Dikanäs."