Fler annonser ...

"... tilltalande exteriör .., komfortabel inredning, rymlig och bekväm, gediget konstruerad, samt tekniskt fulländad".


Från tidningen Husmodern nr 37, 1935.

Expertisen har talat ...

"... bevarar från hängbröst och därmed förenade vådor och obehag."


Annonsen från tidningen Husmodern 1935.

Husmodern 1935 ...

På en loppis hittar jag gamla exemplar av damtidningen Husmodern.

I nummer 36 finns flera sidor som handlar om den svenska prinsessan Astrid som gifter sig med den belgiske prinsen Leopold (så småningom blir paret kung och drottning) och ödet som drabbar henne, när den äkte maken under en resa i Schweiz kör av vägen och drottning Astrid, trebarnsmamma och endast trettio år gammal, slungas ut ur bilen och omedelbart omkommer.


Drottning Astrid med sin make, Leopold.

Det är helt enkelt en oerhört rörande läsning.


Astrids far och mor, prins Carl och prinsessan Ingeborg.

På sid.13 står följande att läsa:

(Från vår utsände medarbetare).

Bryssel, 2 sept.

Nätterna före begravningen vakade konung Leopold ensam vi den öppna kistan, där hans maka vilade.

Tusenden och åter tusenden av människor tillbragte de sista nätterna utanför slottets portar för att så fort portarna på morgonen hade öppnats, få defilera förbi sin döda drottning och säga henne ett sista farväl.

Säger det inte nog om hur älskad drottning Astrid var?

I Belgien säger folk så fort de få höra man är från Sverige: "O, vilken underbar drottning vi ha fått från Sverige!"

Och gamla enkla kvinnor klappa om en.
Överallt i Bryssel sitter man och talar om den underbara drottningen.

La reine est morte - drottningen är död -det är som om man hörde de sorgnsa orden möta en vart man går i Bryssel."

Litet möte eller stort ....


På väg till bageriet, träffar jag Roland.

"Men oj, så tunn du har blivit!" säger jag.

Jag har hört talas om vad som har hänt, men nu berättar han själv.

Vid femtiosju års ålder drabbas Roland av en stroke och så illa är det, att läkaren som undersöker honom just när det har hänt, tror att patienten har passerat gränsen mellan liv och död.

Nu står Roland framför mig och berättar om vänstersidan av kroppen som är ett eländes elände och ingen finmotorik finns i vänsterhanden, men ändå, livet finns kvar.

L i v e t.

"Du förstår Elisabet, jag tillbringade en tid på neurologen ., då såg jag hur det hade kunnat gå ...", säger Roland.

Och så pratar vi lite om krånglet med Sparbanken Syds nya internetbank .., om vårvärmen som plötsligt försvann ., om den kommande flytten till landet Halland och så ..., hejdå och ha det så bra.

Småprat, så där mellan livet och döden och allt det vardagliga.

Ungefär så.

En slags lycka ...

Sven, jag tänkte alldeles särskilt på dig när jag filmade detta.
Det är bagaren som pratar med en kund som är lite villrådig.


I min barndom, i alla fall under småskoletiden, gick klasskamraten Gunilla och jag själv varje dag tillsammans till skolan.

Vi "hade följe", som man säger i Ystad.

Det var samma sträcka, dag efter dag.

Från Ringvägen till Uddvägen .., och vid Österlunds genade vi över lägdan bakom Sigges El och Brännströms Järn & Sport och inte att förglömma: Lundgrens Café.

Där, på baksidan av Lundgrens, stod varje morgon backar med nybakade limpor på parad.

Bröden låg i vaxade påsar och att dagligen passera detta, det var en ren och skär fröjd.

Och frestelse.

Jo, men så är det, att till nybakat bröd finns i mitt hjärta ett alldeles eget rum.

Ett finrum.

Och tänk .., att nu .., på sin egen gata i stan, ha två bagerier inom dofthåll.

Till ett av dem går jag nu på morgonen, för att få mig bröd till frukosten.

Jag går dit helt naturell .., lite morgonrufsiglockig i håret, ingen mascara .., och med trött och snuvig uppsyn.

Aldrig har jag väl mött så många bekanta!

Och inne i bageriet är just mitt älsklingsbröd ännu i ugnen.

"Men om du har tid att vänta i .., ja, kanske sex minuter .., så är det klart ..?", säger bagaren, herr Söderberg.

Om jag vill kan jag få en kopp kaffe medan jag väntar.

Så jag väntar i sex minuter och ser kunder komma och gå.

När mitt bröd är klart, stoppas det försiktigt i en papperspåse med handtag.

Av bara farten köper jag en kardemummabulle också.

Kraschlandning ...

Under besöket i landet Halland, visar det sig att pensionatsvärden är svårt sjuk.

Han är förkyld.

Mest hela tiden snorar och snyter han och så vidare mycket romantik blir det minsann inte.

Så jag ordnar med frukosten och blir skjutsad till tåget i Halmstad och på väg dit tänker jag tankar om män som är förkylda.

Tåget avgår 9.04 från spår 3 och två timmar senare är vi framme i Malmö.

Jag köper en kopp kaffe och en frasig croissant med citron/vaniljfyllning och inväntar pågatåget till Ystad, med avgång 11.19.

Och så iväg.

I Svedala meddelar lokföraren att det är något fel på tåget, "ett tekniskt fel", men han ska försöka ta oss till Ystad.

Två gånger till stannar tåget mitt ute i ingenstans och det är som en bil som inte vill starta.

Mobiltelefoner plockas upp från innerfickor.

Jag ringer jobbet och säger att jag kanske blir lite sen.

Det är okej, säger Roffe.
(På bordet i personalrummet ligger ett kuvert med texten: "Skriv era namn här, pengar till present till Roffe som nu går i pension ...")

Till Ystad kommer vi en 20 minuter försenade, men det är ju ingen fara, för jag har cykeln stående vid järnvägsstationen och jag kommer att hinna.

Det är vad jag tror.

Då visar det sig att någon har skurit sönder cykelns bakdäck och det är med nöd och näppe jag hinner hem för att byta om och sedan iväg till affären!

Och en alldeles vanlig torsdageftermiddag på jobbet, ja, det visar sig bli en helt ovanlig torsdag, ty där är så många kunder att man bara gapar och jag säger till Anna mitt emot mig mig att vad i fridens dagar .., har jag totalt missat att det är någon helgdag eller nåt sånt ...? men det har jag inte, det är väl påsklov och massor av turister, så är det nog.

Vid femtiden börjar jag att må urdåligt.

En timme senare konsulterar jag herr Treo.

När jag, efter stängningsdags, får skjuts hem av den alltid så rara Maria Hansson, mår jag som skrutt.

Och idag är jag hemma från jobbet och är väl ungefär lika döende som en pensionatsvärd (som dock vid sjutiden ringer och säger sig vara återuppstånden, men han hostar så man kan tro att han ringer från ett sanatorium) och ingen resa till landet Halland blir det och nu ska jag inta liggande position på soffan Ektorp och så är det med den lediga helgen.

Jaa.

Så går det när man raljerar över svårt sjuka medelålders män.

Det var sista gången jag gjorde det.

Dagens fönster ...

... finns på en inglasad altan i ett gult hus på en kulle.

I landet Halland.

Ett kvällsfönster från ...

Annas mamma, ni vet, Anna i Sheffield.

Bilden togs Annandag Påsk och så här skriver Annas mamma.

"Hej Elisabet!

Ute faller snön, tralalalalala.....vet inte om jag sjunger direkt men vet att det var detta du kände i ben och fötter och hela kroppen:-)

Kram Monica."

Igår ....


... hängde jag ut tvätt på tork.

Första gången för i år.

Blå och röda klädnypor höll fast mina vita blusar.

Idag .., på väg hem igen, doftar det solsken i min ryggsäck.

Och ett pyttlitet morgonfönster ...

... från Portugal.

Från Anna.

Så här skriver hon:

"Jag blir glad av det här fönstret.

För att det är vackert i sig och för att jag tycker om kompositionen med de röda nyanserna mot den gråbruna stenväggen.

Och för att det sitter på ett hus på en gatstump som såg ut som rena slummen för fem år sedan och nu är helt upprustad.

Här i Porto, förstås, i mina lördagsmorgonkvarter.

Många hälsningar Anna."

Ett kvällsfönster från Ungern ...

Grottkyrkan Gellerthöjden Budapest

Tänkte att det kunde passa så här i påsktid.

Lena.

Alltid samma sak .....


Hela dagen ute .., räfsar .., kånkar och bär.

Planterar vildkaprifol.

Solen skiner.

Himlen är blå.

Alldeles totalt glömmer jag bort mig.

På kvällen är mitt högra knä ballongstort.

Och jag har o n t.

Och får, för första gången på länge, leta fram två Strong Pills.

Det godaste i brödväg jag har smakat ...


Ni vet, det där fullkomligt underbara bageriet där jag har köpt så vanvettigt gott bröd ..?

Idag hittade jag deras blogg.

pElle är nöjd ...

Och glöm reklamen på pv:s tröja.

Från tanke till handling ...

"Har du aldrig funderat på att isolera den inglasade altanen, ja, men tänk vilket härligt stort rum det skulle bli med utsikt åt andra hållet och så mycket större huset skulle upplevas ...?" säger jag till pensionatsvärden.

Det var för ett par månader sedan.

Så där kan jag ofta säga .., ja, man sitter och filurtänker och plötsligt har man en idé och man berättar om den där tanken och sedan kanske man rentav glömmer bort den.

Det finns ju så många idéer.

Men med pv är det lite annorlunda.

Tjopp, sa det, så började han på allvar att planera för det där härliga rummet och nu, innan man ens har hunnit tänka tanken klar, ska själva takplåten upp (ser ut som rött tegel och taket syns inte från vägen, så det är helt okej ..., annars är i alla fall bloggmadamen allergisk mot plåttak .., inget är så vackert som tegelpannor!) och mellan varven står vi och tittar på hur det tar sig ut och pratar om hur mycket jobb det blir.

Isolera väggarna ..,måla dem vita .., byta ut fönstren .., kanske blir det hel vägg in mot vardagsrumme, ja, där det nu finns ett fönster, (halleluja! jag skymtar därmed en möjlig plats för min bokhylla ...,-) , ja, det tar liksom aldrig slut.

Och jag förundras över hur praktiskt påhittig han är, pv.

Lösningsinriktad, skulle man också kunna säga.

Och nu blir det kvällskaffe.

Idag .....

... har det blivit en hel del utomhusarbete.

Jag har räfsat så gott som hela tomten, burit ris och kvistar och röjt så där rent allmänt.

Pensionatsvärden kämpar med yttertaket.

"Du har skrivit fel, det är inte innertaket jag håller på med ...!" säger han.

Så nu vet ni.


På Plantagen köper jag små penséer som planteras så snart vi kommer hem.
Och Fröken Pelargonia som har stått på köksbänken, får nu komma ut och lufta sig.


Mitt på dagen tar vi bil och släp och svänger förbi Gunvors sommarhus; det som så småningom ska säljas.

Åååå, där finns hur mycket som helst att fylla släpen med .., det är gamla trädgårdsdynor och gud-vet-allt och det kommer att ta lång tid innan bröderna har tömt såväl själva sommarhuset som Friggeboden och diverse små bodar och skrymslen!

I rabatten blommar krokus och snödroppar.

Och tänk, på altanen står Gunvors vita träskor, så där som hade hon bara nyss klivit ur dem.

Plus sjutton i solen ...

I flera dagar har pv kämpat med takbygget.
Då blir det skönt med paus.

Pensionatvärden spikar innertak och jag räfsar och räfsar.

Solen värmer.

Luggen blir lockig.

Och på altanen ligger sigge nilsson och pElle och gonar sig i solstrålarna .., grannarna bjuder på elvakaffe och vi hör bofinken flöjta.

Morgon i broccolidjungeln ...

Det är nog dags att låta dom små stänglarna få eget boende, tror jag.

Onsdagsfönstret ...

.... visar utsikten från Anitha och Per-Eriks köksfönster.

Det var igår det.

Och i landet Halland är det helt snöfritt.

Kanske dags för 112 .....


Pensionatsvärden visar sig vara förkyld och snorar och har sig.

Jaha, ja.

"Ja, jag ska ta med dig i testamentet ...!" ropar han bedrövat från sängkammaren.

Det är nära-döden-upplevelser, som ni förstår.

Lika så gott man tar med sig kvällslektyr till sänggåendet.