Söndagsfönstret ...

... finns på länssjukhuset i Halmstad.

Eljest ...

Framsidan av vykortet.
Och småsyskonen på ryggarna ...
Men ändå .., vilken glädje!

"Ja, räddlivad är hon då inte ..", säger jag till pv.

Det handlar om hans brorsdotter Kajsa, som just nu befinner sig i Nepal.


"Här är det alla tiders, jag är vid väldigt gott mod.
"Vi var i Delhi några dagar, där var det galet och hett!"
Skriver hon.

Med posten kommer nämligen ett vykort från just Kajsa.

"Räddlivad ...?" säger han förvånat.

Det uttrycket har han aldrig hört.

Egentligen heter det "räddlive", men nu försöker jag ju prata någorlunda anständigt.

Men ni har väl hört det ...?

I sjuksalen ...

Patientens säng - soffan Ektorp.

Efter att i en bra stund ha irrat runt på Halmstad Sjukhus, lyckades jag till slut - med hjälp av mer förutseende vänliga människor utrustade med GPS-sändare - hitta till den kirurgiska vårdavdelningen.

Att sedan hitta sal 3, visade sig vara lättare sagt än gjort.

Nåväl, hörde jag inte från ett av rummen en bekant stämma med omisskännlig småländsk dialekt, jominsann .., och dit styrde jag kosan.

Och si .., där, dubbelvikt likt en gammal farbror, stod pensionatsvärden och tog sig åt magtrakten .., och jag hjälpte honom med ryggsäck och vi sade hej och adjö till polismannen som satt och höll vakt utanför salen intill (K i Ursviken, han visste mycket väl vem din son var!, "heter han Lundström?" frågade polismannen och jag sa att i Skellefteå heter nästan alla Lundström, men joo, dom visade sig vara kollegor, alltså!) och alldeles omåttligt nyfiken var man ju på hur och varför, vilket kanske kan förklaras av att man har sett många amerikanska deckare där skjutklara poliser suttit på samma sätt och vaktat någon patient i koma.

På parkeringen utanför sjukhuset satt Hilda & Patrik och väntade, och på vindrutan hade dom placerat den allra bästa medicin som tänkas kan, ja, till patienten, nämligen Dajm och Kexchoklad.

Sedan hemåt.

Och nu får jag äntligen lön för mödan .., nu får jag användning för min vårdbiträdesutbildning från 1981!

"Har du ont lille vän?"

"Önskar ni smärtstillande medel ..?"

"Fryser herrn ..? Ska jag hämta en filt?"

Sånt frågar jag om och mellan varven bjuder jag på kaffe med Budapestbakelse, det tror jag faktiskt också är en bra medicin.


Före eländet.
Då rörde sig pv med den allra bästa elegans.

Patienten, som är oerhört noga med sin vikt (läs: väger sig två, tre gånger om dagen ..), hamnade i chocktillstånd när han - till sin fasa - upptäckte att han gått UPP i vikt under timmarna på sjukhuset!

"Ja, ja ...", säger då vårdbiträdet, som är van vid dylika uppgångar.

Sådant är inget att hetsa upp sig för.

Nu ringer det i klockan!

Nu ska han vårdas!

Ajöken, sa fröken.

Någon som ska tävla i orientering ..?

Ja, kanske delta i nästa års upplaga av O-ringen och nu söker en perfekt plats för ett träningsläger?

Inga problem!

Ta sikte på Halmstad sjukhus och försök därefter hitta den kirurgiska vårdavdelningen B 8.

Lycka till!

Här och nu, del 2.

Hela morgonen hör och ser jag polishelikoptern.

Fram och tillbaka flyger den längs havet.

Kanske är det detta allt handlar om?

"Polisen i Falkenberg letar fortfarande efter det par i 70-årsåldern som försvann från sin bostad i torsdags. De sågs senast när de cyklade iväg mot havet vid Skrea och det finns även mer osäkra iakttagelser söderut vid Grimsholmen. Paret lider av demens och har varit försvunna förut men aldrig så här länge och polisen ser allvarligt på försvinnandet."

Per-Erik Andersson insatschef på Hallandspolisen som bland annat söker med helikoptrar.

- Ja, det är ju alltid allvarligt, framför allt med tanke på hur vädret har varit. Mellan torsdag och fredag var det ju kraftigt skyfall och det går ju inte att utesluta att de sökt skydd och blivit inlåsta någonstans. Det skapar ju en väldig oro, inte minst för de anhöriga.

Vad gör ni för att försöka hitta dem?

- Vi söker brett, framför allt i närområdet men även med helikopter i större områden. Vi vill gärna hitta cyklarna, om de nu har lämnat cyklarna. Det är svarta damcyklar, den ena av märket Monark och den andra av märket Vitarius. Monarken är utrustad med cykelkorg. Har vi bara hittat dem har vi genast ett sökområde som vi kan begränsa, säger Per-Erik Andersson.

Mission completed ..., eller "aj, aj, kapten!"

Nog kunde man hellre tro att detta är hjortronsylt?


"Glöm nu inte att koka marmelad på krusbären jag plockade in!" var pv:s sista ord innan jag stängde dörren till sjukhusets undersökningsrum och körde hemåt.

Nädå.

Av 1 liter krusbär, blev det en burk marmelad.

En slags lycka det också.

Mail från Australien och min storasyster ....

"Här håller jag på att bli galen.

I går var det äntligen soligt och fint efter flera dagar med grått eländigt väder, men i natt började det regna igen och det håller fortfarande på och nu hotar man med styv kuling och säger att man skall surra lösa saker ute och se till att hundar och katter är inomhus.

Snacka om väderförändringar - global warming eller vad?

Normalt denna tid på året brukar ju shortsen ha plockats fram för flera veckor sedan, men här går vi i jeans och tjocka tröjor (!!!!) sitter inne och läser eller tittar
på tv eller på fönster som behöver putsas.

Nu måste ju snart även bönderna tycka att det regnat tillräckligt.

Nu skall jag laga middag. Att äta är ju fortfarande ett nöje.
I dag blir det fisk - färsk Barramundi.

Kramar
Birgitta."

Lördagsfönstret ...

I den vita krukan finns salvia, lavendel och mynta.

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och här sitter jag ensam och ska äta frukost.

pElle passade minsann på, ja, när husse nu var borta, och hela natten har han legat behagfullt utsträääckt på pv:s sänghalva.

"Åååå, äntligen har man fått egen säng!" tyckte han nog.

Vid fyratiden i morse ringde telefonen.

Det var pv, som berättad att operationen var överstökad och allt var okej.

Och nu blir det frukost här på pensionatet.

Jag undrar jag var sigge nilsson är ...?

Nu har pv ringt.

Läkaren har just besökt honom.

Det blir operation när som helst.

Och ....

... nu, tjugo i elva, är krusbärsmarmeladen klar att frysas in.

Hur god som helst blev den!

Imorgon ska här plockas björnbär!

pv har ringt och meddelat att han nu ligger på en vårdavdelning och väntar på besked vad som ska göras .., så snart resultatet av ultraljudet är klart, får han veta.

Själv ska jag ta pElle med mig och göra natt.

Ajöken, sa fröken.

På akuten ...

Här går han den sjuke mannen.
I ryggsäcken har han en bok av Joe Nesbö, tandborsten och rena kallingar.

Och så blir det färd till akutmottagningen.


Här sitter hon och tar emot.
Två gånger har jag varit på akuten i Halmstad och blivit sååå vänligt bemött!

I Ystad fungerar det så här, att man först får man leta reda på en ledig p-plats och sedan är det bara att lägga i p-avgift, därefter kommer man in i ett stort väntrum för akuta patienter och man ser inte till någon personal, utan den sjuke får ta en kölapp och vänta på sin tur, dvs, om man kommer själv, och inte i ambulans.

I Halmstad är det precis tvärtom.

Det första ser man ser när man kommer in, är en sköterskeexpedition där man får tala om vad man har för bekymmer (har man egen bil, får man samtidigt en p-lapp att lägga i framrutan, ja, så behöver man inte betala ett enda öre!) och så får man sitta ner alldeles intill och där finns platt-tv på väggen (visar just då simning från Budapest) och där finns en kaffeautomat och hela tiden har sköterskan i den lilla expedtionen lite koll på patienterna som väntar.



Och till vår förvåning ropas pv in nästan först av alla och hamnar i ett undersökningsrum och en sköterska kommer och tar prover och pv, som har feber och fryser, får två gula landstingsfiltar ovanpå sig och i armen har han en nål som är fasttejpad och jag tänker att det är nog utifall-att.

Så småningom uppenbarar sig en läkare med svårstavat namn och han klämmer pv på magen och säger, efter en stund, att han tror att det rör sig om en inflammerad blindtarm, men säker är han inte, så han vill nog kalla på bakjouren.

Patienten somnar .., jag sitter i ett hörn och läser Femina och tidningen M - där Amelia Adamo blir sminkad - och jag bläddrar lite förstrött i Hemmets Journal bland tusen olika pajrecept .., och där är en tidskrift från Länkarna, där f.d. alkoholister berättar om sitt nya, nyktra liv .., och på flera sidor finns bilder på medlemmar som har avlidit och det skrivs snälla saker om dem alla.

I smyyyg öppnar jag en skåpdörr i det lilla undersökningsrummet, men där är inget intressant, bara en hög med gula filtar .., några blodtrycksmanschetter .., munskydd och lite annat.

På väggen hänger kräkpåsar i vit plast.



Så här sitter jag och väntar och väntar.

Ovanför dörren finns en väggklocka och var gång visaren rör sig, tickar det till.

Tick.
Tick.
Tick.

Och så småningom kommer en stressad jourläkare; en kvinna i 35-årsåldern som är kirurg och vet vad hon vill, och hon klämmer på pv:s mage och nu har han verkligt ont på höger sida och "aaaaj, aaaj!" säger han .., och jourläkaren, som talar stockholmsdialekt, förklarar att hon också tror på detta med blindtarmen och hon säger att snabbsänkan var riktigt hög och troligen blir det operation, ja, det är hon som ska operera i så fall.

"När åt du senast idag .., jaha, vid tolvtiden?", säger hon.

Hur som helst blir han kvar över natten.

Och jag pussar patienten på heta kinden och stryker honom över håret och säger "å, I love You!" och då ler han som har så ont i magen och påminner om att jag inte på några villkor får glömma att koka krusbären som han har plockat in, ja, det ska bli krusbärsmarmelad ,och jag säger att det ska jag verkligen inte.

Och sen åker jag hemåt.

Ensam.

Jahapp.

Nu bär det av till sjukhuset med pensionatsvärden.

Kanske har han problem med blindtarmen?

Jag ska vara ambulansförerska och måste omgående leta fram min behå.

Man måste ju vara representativ när man kommer ut i stora världen.

Här och nu ...

Ljumma vindar utifrån .., monsieur Aznavour som sjunger så härligt för mig .., pv på soffan .., nytvättade lakan som väntar på att strykas.

På menyn ....

Kokt kyckling och de allra ljufvligaste tillbehör.

Skärbönor, potatis och kålrotsbitar .., allt har fått koka stillsamt i kycklingbuljongen.

Lägg därtill currysås.

Och bladpersilja från rabatten.

Himmelskt!

Och alla primörerna var en present från västgötavännerna Jan och Mian!

Fredagsfönstret ...

... uppenbarade sig i båthamnen Grötvik, i utkanten av Halmstad.

Tänk, så snopet det lilla fönstret ska ha blivit .., plötsligt blev utsikten en helt annan!

Plötsligt blev det så mycket himmel!

Mr Tolston Wilds vänstra hand ...

Mr Wild´s vänstra hand.

På väg hem från långa promenaden, träffar vi den här vänlige mannen från USA.

När han först förklarar vad han heter, tror jag att namnet är Torsten och tänker då genast att hans föräldrar såklart har nordiskt ursprung.

Så är det inte alls.

Torsten visar sig heta Tolston och jag borde förstås tvätta öronen, så jag hör lite bättre.

Men vad gör Tolston här, i Stensjö, i landet Halland?


Tolston är 38 år, Tvilling och har höger tumme upp.

Jo, i mars månad lämnar nämligen Tolston USA, han har siktet inställt på Frankfurt i Tyskland och i flygplanets bagageutrymme finns hans cykel, ett tält, arbetskläder, skor och lite annat.

Han har nämligen beslutat sig för att utforska delar av Europa.

Är han miljonär?

Nej, detta är vad han har tänkt sig att syssla med.

Han ska, mellan cykelturerna, arbeta hos bönder i de olika länderna, i utbyte mot mat och husrum.

Tolstons cykeltur börjar i Frankfurt och så tar han sikte på Marseille, i Frankrike.

Och så cyklar han vidare .., till Provence där han arbetar med plantering av jordgubbar .., på en annan lantgård lär familjens småttingar honom franska glosor ...- "åå, det var härligt!" säger han leende .., han cyklar till Italien .., snirklar sig fram längs den vackra kusten .., i Ligurien stannar han hos en farmare i 55-årsåldern och där finns inga maskiner alls, arbetet är tungt, men människorna underbara.

Allt möjligt får han vara med om!

Han hjälper en tysk bonde med handmjölkningen av de tio korna .., hos någon annan arbetar han med grisar, getter, hästar .., det är en gammal bondgård, "verkligen jättegammal", säger han.

I genomsnitt stannar Tolston två, tre veckor på varje lantgård.

Arbetspassen är olika långa .., ofta sex timmar per dag, men hos någon - då är det höbärgning tolv timmar per dag - får han även betalt i pengar.

Mest hela tiden regnar det, men på Tolstons födelsedag den 22:a juli - då cyklar han längs Rhendalen - då kommer solen och värmen!

Tala om lycka!
Det är väl som om livet kommer åter?


Tältet är en gåva av föräldrarna och Tolston visar hur fint det är.
Alldeles strax ska han ge sig av, men först ett dopp i havet

Och nu är han alltså i Stensjö.

Han har kommit susande på sin cykel, från Stehag i Skåne, hit till landet Halland, och nu har han slagit läger för natten, bara några hundratal meter från det gula huset på kullen.

Det lilla tältet är uppslaget alldeles intill bäcken.

Och det är tisdagkväll och här kommer Jan, Mian, pv och jag själv gåendes och plötsligt lämnar pensionatsvärden oss och går fram och pratar med den för oss alla helt okände mannen.

"Vad handlade det om ..?" frågar jag.

Och pv berättar om den amerikanske mannen som i fem månaders tid har varit ute på vift och nu är på väg till Norge och jag tänker att detta hade kunnat vara Anders eller någon av mina döttrar i ett annat land, i en annan världsdel .., och så vänder jag genast om och går till tältet, tar i hand och hälsar och frågar om han möjligen vill äta frukost med oss, ja, och så det där med vänsterhanden, förstås.

Det vill han gärna.

Och jag känner hur oändligt mycket jag tycker om pv som genast är med på noterna .., vilken inuti-generös människa han är!

Så vid niotiden på morgonen - som är idag - kommer den amerikanske mannen hit och tillsammans med Jan och Mian dricker vi kaffe och kalasar på nyss uppvärmda gifflar och det blir en sååå intressant pratstund.

Efter allt berättandet (läs: utfrågandet ...) lånar han min dator och mailar till någon god vän .., själv hämtar jag hämtar frusna räkgryte-rester från gårdagkvällen - och några kanelbullar får han också med sig.

Nu har han såväl middag som något gott till kaffet, när han ikväll slår nattläger i trakten av Kungsbacka.

Ett härligt möte blev det.

Ja, ungefär så var det med mr Tolston Wild från Lexington, Kentucky, USA.

Jan och Mians vänsterhänder ...

Det här, mina damer och herrar, är Jans och Mian vänsterhänder.

Herrns till vänster.

Jan är Skorpion och lillebror.

"Hur han är ...? Ja, han är oerhört omtänksam, han ställer alltid upp för andra och han är en duktig fotograf, verkligt duktig, han är fågelskådare och odlar världens godaste färskpotatis!" säger Mian.

"Och inte bara det .., han lever nästan helt och hållet på frukt och grönsaker, ja, koka ägg kan han förstås .., han är snäll och ingen man av stora ord och så han är ganska envis, jo, det är du visst .., jo, lite envis är du allt ...!" fortsätter Mian.

Jan har höger tumme upp.



Här, till höger, syns Mians vänstra hand.

Mian är Kräfta, hon är dessutom storasyster och har vänster tumme upp.

"Ja, analytisk är jag nog .., ni anar inte vad jag skriver upp i min handdator och förut i min filofax, det är allt möjligt, så där .., ja, jag kommer nog att notera det här med frukosten här på pensionatet, det tror jag", säger hon Mian leende.

Mera ..?

"Ja, jag tycker om att vara utomhus och jag tycker verkligen om trädgårdsodling (hon är bra på växter, har gott minne när det gäller såna saker .., säger Jan) och så är jag impulsiv, jag vill att det ska hända saker fort (knäpper med fingrarna och visar ...) och så är jag ganska dominant, nä, skriv inte det förresten, det ser inte bra ut!" säger hon gapskrattande.

Och bloggmadamen .., hon tycker att Mian är varm och go och oerhört generös och omtänksam.

Just så.

Med posten ...

... kommer ett lite tjockare vitt kuvert med skramligt innehåll.



Och när jag försiktigt öppnar det, ramlar jag nästan baklänges!!!

Cocosprickar!

Det bästa som finns!!

Nu säger jag bara en sak: I l o v e Y o u!!!!!

Tack, tack, tack, tack, tack!

Och hur ska man kunna återgälda detta ...?

Det måste bli en natt på pensionatet med pv:s goda gifflar till frukostkaffet!

Du är välkommen!

Tolston from Kentucky ...

Inte hette han Torsten inte, nä, Tolston.
Här sitter han vid frukostbordet.
Mr Tolston Wild from Kentucky, USA.

Så här är det.

Mannen som tältade nere vid naturreservatet, han som vi mötte igårkväll, han kom verkligen knatande in på gården vid niotiden i morse och vi slog oss ner kring matbordet och i säkert en och en halv timmes tid - minst -, blev han här.

Vi drack kaffe och kalasade på pv:s goda gifflar, allt medan Tolston berättade om sin hittills fem månader långa cykeltur genom bland annat Tyskland, Frankrike och nu Sverige.

Allt möjligt fick vi veta.


"Igår, well .., då cyklade jag från Eslöv till Halmstad", säger Tolston.
Fast på engelska, förstås.

Han vittnade om glädjen i att arbeta på en fårfarm i Frankrike där familjens småbarn lärde honom franska glosor .. .., och han berättade hur det var att arbeta med höbärgning tolv timmar om dagen och hur han cyklade omkull i bergen och skadade sin vänstra axel och om hur han på en annan bondgård fick hjälpa mannen i familjen att handmjölka dom tio korna.



Allt sånt.

Så mycket har han berättat om, att det måste få sjunka in innan jag kan skriva ner det.

"Å, vilket härligt möte det här blev!" säger vi - Mian, Jan och jag själv -, när vi har tagit farväl av honom och önskat lycka till på färden.

Nu ska den vänlige Tolston vidare, norrut, mot Bohuslän och sedan in i Norge.

Vilket äventyr!

Tänk ....

Titt ut genom fönstret.
Kl. är 7.00


... om det ville hålla i sig!

Ja, tänk, om gästerna från Västergötland kunde få en solig och fin dag!