... kom igår ett brunt vadderat kuvert med det allra mest härliga innehåll!
Att Frank Mc Court är min favoritförfattare nummer ett, det vet tydligen den här rara damen.
Och hon hade noterat att i bokhyllan i gästrummet, där stod två av hans tre böcker.
(Där finns tydligen fyra, men tre har jag läst.)
En fattades.
Den här - Lyckans land -.
Man kan fundera över vad det är som gör att man, så där pladask, faller för viss sorts litteratur.
När det gäller Mc Court, vet jag precis.
Han skriver om vardagligheter .., där är inga dollarstinna miljonärer med 4o-rumsvillor .., nej, det handlar om hans uppväxt i ett fattigt Irland och hur han tog sig vidare över havet, till Amerika och ett annat sorts liv.
Ett inte alls luxuöst liv som lärare.
Och så tycker jag om själva rytmen i hans texter.
Så här t.ex.
"Andra kvällar när jag har hår på huvudet och inga pengar kommer jag att kunna gå runt på Manhattan. Det gör mig inte ett dugg, för det är lika mycket liv på gatorna som i en film på biografen Playhouse på Sixty-eight Street.
Det kommer alltid någon brandbil ylande runt ett gathörn eller en ambulans eller en polisbil, och ibland kommer de ylande tillsammans och man förstår att det brinner någonstans. Folk kikar alltid efter brandbilen för att se var den saktar in, för det visar vilket kvarter man ska bege sig till och var man ska titta efter rök och eld.
Om någon står i ett fönster beredd att hoppa gör det saken ännu mer spännande. Ambulansen väntar med blinkande ljus och poliserna beordrar alla att flytta sig bakåt. Det är New Yorkpolisernas viktigaste uppgift, att beordra alla att flytta sig bakåt.
De är mäktiga med sina revolvrar och batonger, men den riktige hjälten är brandmannen, särskilt om han klättrar uppför en stege och räddar en liten flicka ur ett fönster. Han skulle kunna rädda en gammal gubbe med kryckor och inget annat på sig än en nattskjorta, men det är en helt annan sak när det är en liten flicka som suger på tummen och stöder det lockiga håret ot brandmannens breda axel.
Det är då vi alla hurrar och ser på varandra och känner att vi är glada över samma sak.
Och det är det som får oss att titta i Daily News nästa dag för att se om vi möjligen är är med på bilden av den modige brandmannen och den lilla lockiga flickan."
Jag tycker faktiskt att det finns en bloggare som skriver med en liknande rytm.
Och det är den här mannen.
Mer att läsa om Mc Court finns här.
Och en ABC-intervju med honom från 1997, hittar du här.
