Underbart!! Jo, jag tror och hoppas att de var lyckliga. Vet en morgon när vi kom till er i väntan på skolan skulle börja och då satt vi ju i ditt rum och surrade och skrattade - och på vägen till ditt rum sa din mamma just till din pappa: "Så bra vi har det" och då var de ju i utförslöpan. 7 dec 1976 skulle vi in till stan - vad vi skulle göra vet jag inte, kanske kolla affärer - men på Stockholm Central tog vår resa slut. Du ringde till din mamma från en telefonkiosk och fick beskedet att pappa var borta.
Å, så jag älskar den här bilden. Så lyckliga dom ser ut! Var det därför jag skyndade mig att ta fram den lilla kameran av märket Kodak Instamatic? Bilden togs när vi hade hälsat på hos mormor i Dikanäs och var på väg hem igen.
Ja, det här är Ann-Gerd och Ivar Nilsson. (Ni som brukar läsa på min sida, känner säkert igen det mesta. Men nu var det kusindottern som utmanade mig ..., så den som känner att ååå, näää, inte nu igen .., skutta bara vidare!)
Pappa, född 1910, uppvuxen i Kalvträsk, Västerbotten.
Mamma född 1921 i Dikanäs, södra Lappland. Det är hon som står till höger, lilltösen med den allvarsamma blicken. När bilden tas har deras pappa nyss avlidit. Moster Margit - storasyster - (t.v.) blir tryggheten för mamma. Nog tycker jag att det märks.
Ett halvår kanske efter min morfars död. Där står en liten Ann-Gerd längst t.v, där är hennes mamma, änkan Betty (Anna Fransiska Elisabet, f. Hansson) med minstingen Ivan i sitt knä, Ivan som blev blind och som aldrig skulle minnas sin pappa. Längst till höger den kavata storasystern Margit. Och pelargonior på graven ...
En kurs i välskrivning från Hermods, formade pappas handstil. Blott sexårig folkskola och därefter skogsskolan och utbildning till kronojägare. Alltid denna känsla av brist på bildning.
Två starka viljor som möts .., mamma som har levt som yrkesarbetande "singelkvinna" (sjuksköterska), uppvuxen i en stor familj med mängder av kusiner, far, - och morbröder, fastrar och mostrar och en stark sammanhållning.
Hans Petré, jägmästare och pappas chef, sade så här: "Ivar var ju trogen socialdemokrat, men kan du förstå Elisabet, jag har aldrig mött någon som så vägrade att följa kollektivet, han var alldeles oerhört individualistisk!" Nähäpp, tänker jag. Han ville förstås inte gå i Samlad Tropp ...
Och pappa, nummer två av femalltför tidigt föräldralösa syskon. Ytterligare två småsyskon dog i späd ålder och tuberkulosen tog såväl farmor som farfar. Ingen av dem blev mer än lite drygt 40 år.
"Jag minns hur mamma låg döende i sängen och vi stod där intill henne och hon gullbad att jag skulle ta hand om Alice, Ann-Marie och Gösta och jag lovade ...", sa pappa, som var näst äldst i syskonskaran.
Han som var storebror hade då redan lämnat hemmet.
För dom fyra föräldralösa barnen förändras tillvaron radikalt. Dom hamnar hos en farbror och faster till dem, båda barnlösa. Där bor också en kusin till syskonen; högt älskad av fastern. När fastern kokar palt, gör hon ett x i några av paltarna I dessa är det fläsk och dom läggs upp på kusinens tallrik. Sånt kommer pappa att berätta om när vi växer upp. Väggklockan här ovanför fanns i mitt barndomshem. Den kom just från syskonens farbror och faster. Numera sitter den på väggen i ett gult hus på en kulle i landet Halland.
Vid fjorton, femton års ålder arbetar pappa hela vintern i skogen och när det är dags för avlöning, blir han lurad av skogsbolaget och lönen blir minimal.
I hela hans liv ska detta sitta i .., hans avsky för orättvisor och känslan för fair-play.
Han gifter sig med Gunhild Andersson och med henne får han två döttrar.
När flickorna är små drabbas Gunna av en elaktartad hjärntumör och dör, alldeles för ung.
Då är systrarna Nilsson sex, respektive nio år .., och pappa är, vid 40 års ålder, plötsligt änkeman.
Den nya familjen. Till höger om mamma sitter hennes styvfar, Haqwin Bergman. ("En bättre och snällare styvfar kunde vi aldrig ha fått!" säger mamma ofta.) Och inte är det ju underligt att man i vuxen ålder föredrar enfärgade tyger.
Och han träffar sjuksköterskan, hon med det mörka håret, hon som arbetar på Malå sjukstuga och det blir återigen giftermål, ja, dom gifter sig på hennes födelsedag den 29:e april 1951.
Några år senare, 1954, kommer jag till världen.
Och så går livet vidare.
Det händer i min ungdom att jag ibland vaknar om nätterna av att pappa skriker rakt ut i nån slags fasa.
"Å, jag drömde att jag plockade upp Gunna ur graven .... och hon bara föll ur mina armar!" säger han då och torkar svetten ur pannan.
Som lillflicka tänker jag ofta på mina systrars mamma (ett inramat fotografi av henne står ovanför den öppna spisen, hon är klädd i en norsk lusekofta och har en finurligt virad turban runt huvudet, kanske har hon tappat sitt hår i någon cancerbehandling?) och jag oroar mig för hur det ska bli när både pappa och mamma är döda .., ja, om dom nu kommer till himlen .., kommer då pappa att vilja vara tillsammans med sin första fru och tänk, då blir ju mamma alldeles ensam och utanför!
För mamma berättar jag aldrig om pappas mardrömmar.
Och livets ryggsäck fylls sakta på.
På sin 60-årsdag i mars 1970 bjuder han skogshuggarna på kalas; dom som han basar för.
Jag är sexton år och står i köketoch smygtittar genom dörrspringan in mot vardagsrummet.
En sked klirrar mot ett glas .., någon ska hålla tal.
Flera gånger har jag som lillflicka fått följa pappa till skogen; jag har fått åka timmersläde bakom farbror Sverens häst och jag har suttit med pappa och många av männen vid elden och ätit uppstekt pannkaka från sotig stekpanna, nu, känner jag knappt igen dem .., alla har kostym och slips, där är inte längre någon doft av kåda och eldrök.
Allt är annorlunda.
En av männen, Sveren Stenberg - (det är han som har klingat i glaset) tar till orda.
Han säger - med en annan röst, mer högtidlig än den vanliga - att en bättre chef har huggarna aldrig haft och aldrig någon som varit så rättvis och pålitlig .., och där står jag och smygtittar genom dörrspringan och ser till min förvåning hur tårarna rinner nerför pappas kinder.
Då har han sex år kvar att leva.
Mamma vid diskbänken. Det var då hon alltid sjöng. Inget vet hon om att livet - om bara några år - helt ska förändras. En iskall decemberdag ska pappa lämna detta jordiska. Två år senare lämnar mamma allt och reser till Sydamerika.
Mamma som skriver i sin dagbok .., det är den dagen när min pappa dör. Dagböcker som mest handlar om väder och vind och drömmen om att bli hemmafru. Och hur många koftor hon har stickat. Så oändligt lite jag visste om hennes innersta känslor.
Och så förstås: hennes ständiga bantning! Genom åren är det tusen olika metoder .., det är kolhydrat, - och flygvärdinnebantning och ibland ska hon endast äta fett och plötsligt börjar hon springa i elljusspåret, men det blir en kortvarig historia.
Barnbarnsglädjen.
När jag vid sjutton års ålder - och inte så värst planerat - blir gravid, jublar mamma! "Å, så UNDERBART att få bli mormor!" Och när min systerdotter vid sexton års ålder blir gravid, tycker mamma att det är väl en bagatell. "Vilken glädje med småttingar! Det är väl ingenting att oroa sig för!" säger hon återigen. Hon, pingstvännen, är i det avseendet den mest vidsynta av oss alla.
Var det ett lyckligt äktenskap?
Jag tror det.
Vare sig bättre eller sämre än andras.
Under hela min uppväxt arbetar mamma nästan alltid.
Pappa jagar älg och hare, föder upp stövarvalpar och är omåttligt intresserad av all idrott .., han åker skidor och tycker om att tälta.
Ibland "riggar han om", tar på sig kostym och kammar omsorgsfullt det lilla hår som finns kvar och så går han på gammaldans.
Han är ytterst måttlig med alkohol .., under hela min uppväxt ser jag honom aldrig berusad, men han tar sig gärna en "fredagsgrogg", vilken består av Gordon´s gin utblandat med sockerdricka.
Några år innan han dör, skaffar han sig ett barskåp, så där som Ewings i Dallas. Små, små slattar får vara kvar i flaskorna, "ja, du vet, då ser det mera välfyllt ut", säger han filurigt leende.
Och mamma har sin stickning, sina ryamattor - vilka hon knyter enligt löpande-band-principen - och så tron, förstås.
Medan pappa dansar vals och hambo, besöker hon Pingstkyrkan.
Ibland undrar man ju hur det fungerade.
Den 7/12 1976 dör min pappa i en ålder av 66 år.
Mamma får ett långt liv och dör den 5/4 2008.
Då är hon nästan 87 år och har varit Alzheimersjuk i minst sju års tid.
Carl-Olof drabbades av elakartad cancer och när jag fick reda på att tiden var knapp, ringde jag honom och berättade hur mycket han - för mig - hade betytt som lärare. Och även som "vanlig medmänniska". Jag önskar bara att jag hade haft den insikten i högstadiet.
Hösten 1980 och våren 1981 läste jag psykologi.
Det var kvällskurs (gymnasienivå, inte något märkvärdigt), allt som allt 50 lektioner hemma i Malå och med underbare Carl-Olof Sjölund som lärare.
Detta visade sig bli detabsolut roligaste och mest intressanta jag dittills hade varit med om, ja, i kunskapsväg.
Och det var då och där jag första gången hörde talas om RAS - Det Retikulära Aktiveringssystemet -.
Idag, mer än trettio år senare, lyssnar jag lite förstrött till SVT 1, där nyhetsdamen berättar om en intressant forskarstudie som visar att den mänskliga hjärnan har förmågan att sålla bort "oväsentliga" ljud.
Ja, t.ex. så kan man ligga och sova alldeles intill en hårt trafikerad järnvägskorsning och aldrig att man vaknar av plinge-linget när bommarna går upp eller ner .., eller dånet när tågen passerar .., men däremot ..., vaknar man genast när ens nyfödda barn piper till, eller vänder sig i sängen.
Eller när katten jamar lite försiktigt.
"Ja, men det är ju det retikulära aktiveringssystemet, skulle det vara nånting nytt, det var ju det vi läste om för trettio år sedan ...?" tänker jag genast.
Och skickar en riktigt varm tanke till himlen.
Till Carl-Olof.
// Under samma 80-tal kontaktade jag en överlevande från något koncentrationsläger och frågade om han kunde tänka sig att göra ett besök i Malå? Ja, berätta för skolungdomar och oss andra om hur det kan gå här i världen. Jo, det kunde han tänka sig och jag blev jublande glad och kontaktade genast Carl-Olof som då var politiskt engagerad för Folkpartiet. "Du Carl-Olof .., om jag fixar så att han kommer hit och berättar, kan du då hjälpa mig så att vi kan ersätta honom för resa, uppehälle och det övriga ..?" frågade jag. Jovisst! Inga problem. Och den överlevande kom verkligen, aulan fylldes till sista plats, han föreläste för skolans elever och jag kände så stor tacksamhet mot Carl-Olof.
"Men kom nu Elisabet .., nog vågar du ..?" sa han säkert. Om pappa hade fått bestämma, hade jag hetat Berit. Den allra första kärleken .., å, det måste ju ändå ha varit min pappa?
Vi var och är ännu tre systrar och alla tyckte vi så oerhört mycket om honom.
Pappa var liksom tryggheten.
Navet.
När mamma hade jour på sjukstugan, låg jag ofta i hennes säng, intill pappa.
Var det söndagmorgon lyssnade vi till Frukostklubben med Sigge Fürst och hur många av ossminns inte den här signaturmelodin?
Och där var Kaffepetter och Ante på Mobacken och alla gäster fick en "frukostklubbsnål".
Ingen tv hade vi och inte var det många kanaler på radion heller. Frukostklubben var en programserie som sändes i Sveriges Radio från 9 februari 1946 till 24 december 1949.
Programserien återupptogs 1955 och sändes därefter till och med 31 december 1978.
Frukostklubben var det första underhållningsprogrammet i Sverige som sändes på morgonen.
Totalt sändes 680 program och programledare under hela sändningsperioden var Sigge Fürst.
Det fanns förstås andra kärlekar också.
Olle Molin, t.ex. som bodde några hus bort. Lillebror och yngst av fyra, fem syskon. Det var i deras halltrappa vi åkte kana på mage och det var där och då jag bröt nyckelbenet. Några år senare flyttade hela familjen Molin till Karlstad.
Och Eilert i det gula huset; han som var några år äldre och ofta ville leka doktor och då pratar vi inte blodtrycksmätning. Eilerts pappa arbetade i gruvan och hans mamma, som var så innerligt snäll, hette Sylvia och kokade orangefärgad saft.
På somrarna odlade hon ärtskidor som växte mot deras garagevägg.
Kesu uppmanade mig att skicka länken med allt beröm till den eminente herr Önnevall, ja, så han - och framför allt hans chef - skulle få veta hur bra vi tyckte att programmet var!
Så det gjorde jag.
Det tog en halv minut.
Idag, inte ens en vecka senare, fanns följande mejl i min postlåda.
"Hej Elisabet, jag fick en helt fantastisk länk via tittarservice, du hade uppmanat dem att vidarebefordra den till mig.
Jag rodnar långt upp över öronen men blev såklart oerhört glad och bockar och bugar!! Ska skicka den till fotografen Per Anders Rudelius också, han kommer bli lika stolt och glad.
För övrigt kan jag berätta att det var just han som filmade Solens Mat också som ni pratade om, så det är inte konstigt att bilderna ser lika bra ut.
Jag instämmer till fullo, det är helt avgörande att man jobbar med en duktig fotograf och Per Anders är enastående.
Och här sladdar jag in och kan bara hålla med, han är jättebra! Jag sitter som klistrad när jag möter honom på teve, jag tror han skulle kunna prata om vad som helst. han få mig att lyssna! Och bara det här, att han svarar på ditt mail - hurra för Fredrik!
