En vanlig tisdag ...

Biblioteket.

Rexxie sa... "PV är nog måttligt glad om det är motvind hela vägen hem..."

Men se, så blir det nu inte, ty jag har fått order om att komma in till stan med bilen, då pv i eftermiddag ska agera körskollärare åt sin dotter.

Så vid tolvtiden kör jag in, parkerar vid Sturegymnasiet, småpratar med en man som plockar upp skräp med hjälp av en lång tång .., jag frågar om han har gjort några fynd - nä, det är mest tomma cigarettpaket, ölburkar och flaskor som gömmer sig i buskarna. säger han -, promenerar sedan till det underbart vackra (jaså, det har ni hört tidigare ...?) biblioteket, lånar tre dvd-filmer och tar därefter sikte på Hvitfeldtsgatan och det är minsann lättare sagt än gjort, för i början heter den Brogatan, det tycks bara vara själva hållplatsen som har ett annat namn.




Vid biblioteket är det ett tjattrande bland alla gräsänderna!

Somliga ligger i små grupper och vilar sig i solgasset .., andra simmar omkring lite hit och dit.

Små och större isflak kommer guppande i Nissan.


Genom bussfönstret ...

Äntrar så buss 350 till Skipås.

Mängder med hållplatser passeras!

Där är Heagård, Ranagård, Gullbrandstorp, Lynga, Haverdal (med tio olika hållpatser!), Särdals kvarn, Steninge och slutligen Skipås och där stiger jag av, där vänder nämligen bussen.

Promenerar den sista biten hem.


Sista backen.
En gång när pv och jag själv kom här, mötte vi sigge nilsson som satt på en gräsmatta som absolut inte var vår .., han hade just fångat en liten vettskrämd mus.
När backen är slut, ligger havet till vänster.

Just innan den här bilden tas, möter jag en äldre kvinna som vittjar sin postlåda.

Kvinnan ler så varmt emot mig och säger förvånat: "men bor du här?"

"Nä, jag svängde bara in här för att slippa följa landsvägen, jag bor nere på Ejdervägen ...", svarar jag.

Och så fortsätter hon:

"Ja, jag kände igen dig från affären, du stod i kassan, det är så trevligt med din dialekt, själv kommer jag ursprungligen från Järvsjö .., du vet, på nåt konstigt sätt känner man ändå en viss samhörighet, fast .., Hälsingland är ju inte så långt norrut, men ändå ...", säger kvinnan och tappar en rosafärgad plastpåse som virvlar iväg i blåsten och hon skyndar sig att fånga den.



Och jag fortsätter nerför backen, konstaterar att snart är all snö försvunnen .., gräsmattorna är närapå gröna .., och längst nere i backen svänger jag höger, då är det bara en liten bit kvar.

Jag tänker på kvinnan från Järvsjö och det där alldagliga småpratet och hur mycket sånt betyder ..,. jag tänker på affären och att jag längtar att få börja arbeta igen.

Just så.

Ibland känns det "gött" ....

Det handlade om dialekter.

Och det här inlägget tillägnas alldeles särskilt pv ("Nä, han är nog mer från Blekingehållet ...") och lite också "Ingela i Göteborg" ..., hälsar en väldigt glad bloggmadame.

Såja .., nu kan ni klicka på filmen.

På vårdcentralen ...

Och väntrummet är avlångt och trångt och där sitter vi och det är knäpptyst och allt vi har att titta på är en glasruta eller väggen.

På ett litet bord ligger små böcker som handlar om egenvård.

Det är som på banken numera; kunden/patienten ska helst sköta sig själv och endast i yttersta nödfall besvära personalen.

Efter en kvarts tystnad blir det lite småprat med en man från Haverdal - han berättar om en mopedolycka som han varit med om för tjugo år sedan och pekar på sin ena sko .., "du ser, den är liksom upphöjd, båda mina ben och armar blev brutna och ena lårbenet krossat, min son var bara två månader och jag låg på sjukhuset fram till jul .., nu är jag här med min fru, hon har diabetes och hjärtsvikt, tur att hon har slutat att röka i alla fall ..", säger mannen som visar sig bo inte långt alls från affären där jag arbetar -, och sen kommer en kvinnlig läkare och säger att det är min tur.

Läkaren presenterar sig; hon har ett namn med nästan enbart konsonanter och jag tänker att hon påminner om tandläkerskan i Athen, hon som liknade en bulgarisk diskuskasterska, ja, det där allvarsamma och stränga och så känns hon också, det blir mer som ett regelrätt förhör.

När jag lämnar hennes lilla rum, har jag svårt att få på mig kappan .., den gipsade handen trilskas och har sig och från provtagningsväntrummet ser jag den pratglade mannen sitta och vänta, han vinkar lite ..., och sen är besöket överstökat.

Och jag kör till affären i Slöinge och hämtar ut den efterlängtade boken och lite surr blir det med kassörskan som just då tar emot post.

Jag köper Hallandsposten och en Trisslott och är sugen på Schweizernöt, men lyckas stå emot frestarens garn.

Alldeles ensam är jag i butiken - som kund - och jag undrar hur länge den ska klara sig?

Nu bär det av mot stan och sedan buss hem.

Strålande sol ute ..,. lägdorna är gröna, fåglarna kvittrar, men det vet vi ju, att den glädjen blir kortvarig.

På torsdag kommer snön.

I stormens öga ...


Natten mot idag, vid tretiden, var jag helt övertygad om att hustaket skulle tacka för sig och segla iväg österut.

Det riste i väggarna ..., sigge nilsson jaaaamade nåt förfärligt, fönsterrutorna skakade!

"Det här närmar sig nog orkan ...?" sa pv.

Och där låg jag under tjocka täcket och tänkte på hur lugnt havet var igår och hur hastigt allting kan förändras.

Några timmar senare, vid sextiden, äntrade pv sin cykel och tog sikte mot Halmstad.

Drygt tjugo kilometer.

Då hade vinden mojnat lite.

Vid sjusnåret ringde telefonen.

"Fyrtioåtta minuter! På vissa ställen behövde jag knappt röra pedalerna!" sade en lycklig pv.

Så kan det vara i landet Halland.

Själv tycker jag att det känns aningen pirrigt att ta bilen till Getinge (till vårdcentralen, jag var ju så kaxig och vägrade sjukskrivning, nu måste jag ha intyg i alla fall tills på fredag, då det blir ny röntgen) och sedan till Slöinge för att hämta ut paketet (boken av John Irwing ....).

Tisdagsfönstret ...

... finns i landet Halland, i en liten fiskarstuga alldeles vid havet.

Det var här jag stod igår och tittade in genom fönstret.

Prognos ...


På torsdag lär det ska komma ungefär 1 dm nysnö.

Det var inte vad jag drömde om.

Landet Halland ...

Och snart kommer stormen ...

Här går jag över .., sen blir det en lååång promenad över hedarna.

En och en halv timmes promenad med stavar och det är som den allra bästa terapi.

Hjärnan rensas från oväsentligheter.

Håret lockas i duggregnet.


Och just så här konturlöst tycks det.


Efter förra stormen .., fullt med stenskravel som slagits upp med vågorna.


Sista biten innan det blir grusväg .., som ett deltalandskap är det!

Och bäcken hittar ut till havet.


Snart framme ..


Är man höjdrädd och har dålig balans, är detta att spatsera över en spång 50 cm över en brusande bäck ..., ja, det är spännande värre!

Medan jag försiktigt tar mig över, ser jag för min inre syn hur jag halkar och dråsar i bäcken, slår i bakhuvudet och dör. Det kommer att ta tid innan pv förstår var jag är och då är det för sent.

Jag ser även tidningsrubrikerna: "Medelålders kvinna (kanske t.om med äldre kvinna!) föll från liten bro! Hittades efter fjorton timmar!"

Hade jag mött en mördare skulle rubriken ha varit: "Handikappad kassörska bragtes om livet vid promenad på stranden!"


Och någon har verkligen mött döden.


Längst ute på udden ligger en pytteliten fiskarstuga.

Tittar man in genom fönstret syns en gammal öppen spis .., ett fisknät som hänger på väggen och där är ett gammalt träbord och nästan inget annat.

Härifrån blir det en uppförsbackeväg och jag ser videkissar på väg att slå ut och gröna ormbunksblad.

Just nu ....


...medan jag försöker att diska med en hand, lyssnar jag till den här härliga och kloka människan.

I repris.

Såå mycket tyckte jag om hennes sommarprogram.

Mänskligt .., öppet ..., chosefritt.

Rekommenderas å det varmaste.

Flera gånger ...

Träskålen på byrån har min morfar gjort.
Den är kantstött, men betyder så mycket för mig.

... på morgonen har jag tittat in i lilla gästrummet och blivit stående där och beundrat den nyinköpta byrån och väggklockan -som ännu inte kommit på plats -.

("Mönstret i lådans botten var finast ...", skriver en av döttrarna, som tydligen inte delar mammas smak ,-)



Någon har lagt plastat papper i alla lådorna.

Och jag känner mig så lycklig över allt detta!

Första och sista ...

... gången är det, ja, det kan jag lova er, som jag ska leka rådjursmamma.

Alla rara bloggvänner som oroade sig för att dom hungriga rådjuren skulle äta ihjäl sig av ensillaget, kan känna sig lugna.

Det är knappt vi har sett rumporna av dem sedan höbalsrullen kom på plats.

Ja, ja ... vi får väl elda upp den i sommar ?

Och pv, som var måttligt intresserad av det här spektaklet, bara smajlar när jag pratar om att vi borde ha nån slags gårdsröjning och frakta bort fyra begagnade cyklar, en fender, en rostig utegrill som snart tippar omkull, samt diverse annat rat på gården.
(Vi kan snart konkurrera med den rare herr Sivertsen i Lainejaur ...).

Jo, jo ... han vet nog vad som borde försvinna först av allt.

Ensillagebalen.

Måndagsfönstret ...

... finns på landet hos herr Jan, i Västergötland,

Fler bilder från auktionen ...

Läckra speglar som jag var rätt sugen att buda på och gott om teakmöbler.

Sånt man minns från sin barndom.



Här syns väggklockan som jag köpte.
Den sitter just till höger om fönstret.



Och soffgruppen som gick för 1300 kr!

Byrån som har en häst på ovansidan, blev min.

Stor lycka.



Lådor med allehanda porslin, elkontakter, sladdar, lampor, handdukar, bestick, kopparpryttlar, cd-skivor i hundratal ..., ja, dessa lådor gick ofta för bara 50 eller 100 kronor/lådan!

Dessa bilder kommer från auktionsfirmans hemsida.

Premiär ...

Hon som säkerligen varit med förr ..., hade med sig ett sittunderlag.

Idag har jag för första gången i mitt 57-åriga liv varit på en riktigt stor auktion, nämligen i Heberg, kanske en mil härifrån.

Klockan var kvart över tio när vi kom dit och Gud vare lovad att vi fick sittplats, ty det hela tog tid!

Sju timmar (och en varm korv senare) åkte vi hemåt igen!



Där fanns inte så där våldsamt mycket som jag ville ha; den här lampan föll dock oss båda i smaken, en flamskvävnad budade jag på, plus en Alvar Aalto-vas, ni, vet den där klassiska för tulpaner!


Vasen.
Det var den minsta modellen, perfekt till vårblommorna.
Men se min ..., blev den inte, trots ihärdigt viftande.


Inget av detta fick jag.

Herr pv var sugen på en luta, men köpte en tavla föreställande en karta där Skåne fortfarande tillhörde Danmark. På köpet fick han ännu en tavla.



Där fanns gott om möbler; den här soffan plus två fåtöljer gick för 1300 kronor!


"Kusinerna ..."

Några fåtöljer vilka säkerligen var släkt på nära håll till pv:s guldbrokadsoffa, fanns också.

Och lampetter, som någon mig närstående säkerligen hade köpt, om denne någon hade varit ensam på plats.

Utan sambo, om man säger så.

Gott om spekulanter var där och efter sju timmar kändes somliga som bekanta från förr.



Så här lät det.
Auktionsförättaren stod i sex timmar nonstop och tog emot bud!
Fantastiskt snabb var han!

Den äldre herren som tillsammans med mig själv budade på en väggklocka, kom efteråt och lade armen om mina axlar och sa att ..., "ja, du ..., såna där ur sålde jag själv för runt 1500, ja, förr i tiden".



Och själv köpte jag en förfärlig tavla för 70 kr (jag skyller på avståndet till podiet, där den visades ...), samt en helt underbar byrå (se bilden här ovanför) för 650 kr och den lika vackra väggklockan för 200 kr (även den på bilden).

Alldeles överlycklig var jag när vi stuvade in detta i bilen och körde hemåt!

Att klockan saknar pendel och därför väl är stendöd, passar mig utmärkt.

Tiden går ändå så fort, lika så gott att bromsa den lite, och åtminstone två gånger per dygn visar den ju rätt tid.



Att bilden är suddig är jag medveten om, men jag är totalt slut på och orkar inte ta en ny bild.

Kanske som Kristina och astrakanen ...?

Bild från SVT:s utvandrarserie.

Mannen v i mötte igår, han, den pratglade, berättade att hans vänsterhänta hustru har ett enormt intresse för släktforskning, ja, hon har studerat just detta vid något universitet, mest för att lära sig tyda handskrifter från 1500-talet.

Ja, nu handlade det mest om brev som skrivits av emigranterna.



Då visade det sig, att där var en märkbar skillnad i breven hem från just svenska utvandrare.

I brev från holländare, tyskar och andra, skrevs det mest om längtan efter släktingar och vänner, medan breven från svenska män och kvinnor mest handlade om saknaden efter naturen.

Intressant, tyckte jag.



Svensk familj som kommit till Minnesota.

Och i någon artikel läste jag att för bara 160 år sedan var Sverige det fattigaste landet i Europa och när fattigdomen och utvandringen var som störst, gav sig var femte svensk av från fosterlandet.

"Under emigrationen från Sverige till Nordamerika under 1800- och 1900-talet lämnade ungefär 1,3 miljoner svenskar Sverige och flyttade främst till USA.

Visserligen hade den orörda jorden längs den amerikanska gränslandet en stark dragningskraft på fattiga jordbrukare från hela Europa, men vissa faktorer blev särskilt lockande för svenskar.

Den religiösa intolerans som den svenska statskyrkan utövade var illa omtyckt, och likaså var den svenska monarkins sociala konservatism och kulturella avståndstagande.

Befolkningsökning och missväxt gjorde att förhållanden på den svenska landsbygden blev allt
dystrare. Berättelser från tidigare svenska emigranter beskrev livet i den amerikanska mellanvästern som ett himmelrike på jorden och hyllade religiös tolerans, politisk frihet och alla tillfällen som fanns för att förbättra sin levnadsstandard."

Söndagsfönstret ....

... finns i Arvidsjaur och det var vden inofficiella världsmästarinnan i stickning som tog bilden.

Ja, men vännen Ulrika, såklart!

Hos Fabrikör Johansson ...

...är det minsann ordning & reda.

Det bränn bara virket ska sorteras för sig.

Snudd på styv kuling ...

Trots att jag försöker hålla för de små mikrofonhålen, tränger dånet sig in.
Den som vill titta på detta får nog skruva ner ljudet.

Och jag blir sex, sju år och sitter på sommarstugeräcket i Malå, med sjön bara ett tiotal meter därifrån .., och allra bäst är det när höststormarna viner .., det är då jag sitter där och låtsas att jag rider på en häst på prärien.

Aldrig, nej aldrig, mår jag så bra som då.

Femtio år senare är känslan exakt densamma.

Möte med en pratglad herre ....

"Det var den mannen jag stod och pratade med, du vet den där morgonen när T ringde och berättade att mojan var så sjuk ...,", säger pv.
På samma sätt som jag alltid kommer att minnas min f.d. arbetskamrat Helenes min när hon en lördagmorgon i april år 2008 räckte mig telefonen och sa ..., "det är från Ejdern, Elisabet" .
I samma stund visste jag: mamma var död.


Och så blir det sedvanlig promenad mot havet till.

Inte långt hemifrån möter vi en sportig herre av den mer pratglada sorten.

Ååå, vad han berättar!

Vi får veta att han varit jaktpilot i det militära, att han i det civila arbetat som teknisk ingenjör, han berättar om lumpartiden och ett äventyr i Hemavan och om en terrier som var som född att leva till havs och som dök från båten och vi får veta att mannen är lillebror och att han går tio mil i veckan i motionssyfte.

Sjuttiofem år är han och heter Bengt-Egon.

"Bengt-Egon ..?" säger jag lite förvånat.

"Jaa, med bindestreck mellan ...", säger han.



"Ja, titta här, jag har blivit opererad ett flertal gånger i mina händer - dom liksom krummar ihop sig -, och en läkare i England sa att såna här defekter i händerna, det hade vikingarna också, berättar mannen, som för övrigt är Vattuman, ja, bara så ni vet.



"Hej på dig du ..!" säger pv och låter den modigare av hundarna nosa lite.



Bara sedan igår har det töat nåt otroligt!
Vid rosa pilen syns resterna av pv:s skidspår.



Ett hundratal meter från det gula huset, finns den här nybyggda villan.

Av den pratglade mannen får vi veta att markägaren - tillika bonden som rår om grusvägen till höger på bilden - nekade det unga paret att köra på hans grusväg, vilket innebar en fördyring på totalt 400 000 för nybyggarna som tvingades flytta bottenplattan på huset.

En egen liten väg har dom också fått anlägga.



Det är en energisk herre, den där markägaren.

På minst tre ställen har han spänt upp vita plastband så vi alla ska förstå att vi, på inga villkor, får gå på hans små vägar.

Ajabaja.



Men det gör vi förstås ändå, ja, på den som löper mellan åkrarna får man faktiskt promenera.

Som små sjöar är det på lägdorna!



Sist av allt går vi över ljunghedarna och ner mot havet till.

Länge står jag där och bara Tar In allt detta ljuvliga och jag tänker att våra liv är så annorlunda och så lite vet man .., ty idag är det sista dagen som Anitha har sin Perra i närheten, om så i en kista ..., och själv står jag vid ett skummande hav och ser fiskmåsar flaxa omkring i den hårda vinden.

Det är väl det som är hullerombullerlivet.

Just så.

Till Anitha ....

Omsluten av varma tankar är du idag.