Morgon ....


Jag är sån människa som har svårt för att gråta när det är begravning.

Det har hänt att jag verkligen har försökt .., människor kan ju tro att man är totalt utan känslor, men det är nästan hopplöst.

Och när andra människor gråter hejdlöst, då blir jag själv kolugn.

Hur underligt som helst är det.

Men när jag läser om barnen Manning, då flödar tårarna.

Fotoutmaning ...

Bild 8. Någon jag saknar.


Mamma.

Och jag stod där och borstade hennes tjocka hår; det var det bästa hon visste.

Till slut hade hon somnat.

Dagens fönster ...

... finns i den charmiga lilla staden Alingsås.

Där befinner sig för närvarande världsmästarinnan i sock, - resp. sjalstickning, nämligen den här rara madamen.

Det var hon som i flykten - sittandes i en bil -, fångade fönstret med sin mobilkamera.

För övrigt ....


.... gillar jag verkligen programmet "Veckans Brott".

Samt båda programledarna.

olikheter ...


jordbävning i Nya Zeeland

gråtande människor

en komplett galen Khadaffi som håller tal

själv tittar jag på "dansbanan i Täfteå"

pv övar körsång

så olika är våra liv

Eftermiddag ...

Flera stora träd fälldes i höstas och såna som var mindre också.
Det är dessa som nu tas om hand.
Och pv får ett ryck och sågar sönder gamla lastpallar och annan bråte.
Sen tittar han på sin sambo och nickar nöjt .., jo, det är hon som manar på honom.
Nog var det bra mycket enklare att leva som ungkarl och göra som man vill.
Tror jag att han tänker.

I ett par timmars tid ägnar sig pensionatsvärden åt att kapa sedan i höstas nedfällda träd, och därefter klyvs veden.

Det är handkraft som gäller.

Själv kånkar jag på ris och kvistar och slänger vedträn och sånt som går att elda bort mot vedtraven.

Det är underligt .., jag som räknas som en pratglad madame blir alltid tyst när jag arbetar och i lilla affären får jag förklara för arbetskamraten att .., "bara så du vet, jag är inte sur, men när jag har mycket att göra blir jag så koncentrerad ..." och så är det nu också .., pv står och sågar och sågar och har hörselkåpor för öronen och jag kånkar och kånkar och mellan varven sätter jag mig på altanen och bara pustar ut och känner efter hur det är i handen och knappt ett ord säger jag .., sitter där bara ., allt medan sigge nilsson och pElle håller sig i närheten.

Aldrig är pElle så glad och sprallig som när vi är ute tillsammans.

Hejåhå, då blir han som ung på nytt och svingar sig galant upp i plommonträdet eller skuttar iväg uppför slänten och sitter där sedan och håller koll, allt medan sigge går som en tiger på savannen.

Hela han är som en liten tiger.

Vid halvtretiden börjar det att snöa.

Lätta flingor är det.

Knappt att man ser dem.

Knappt en vecka kvar ....

... till stafettvasan!

Idag kom flaggan som underbara Nathalie, min systerdotterdotter, har målat.

Nu fattas bara en pinne, så den som åker sista sträckan och kommer inspurtande (nåja, åkande ...) i målet i Mora, har något att vifta med.

Befriad ....


Å, sicken lycka att kunna använda båda händerna när man duschar.

Inga problem längre att tvåla in sig på kroppens högra sida!

Och inte att tvätta håret!

Plötsligt kan man diska också.

Och skriva som vanligt på tangentbordet.

Med viss möda kan man nu skruva av locket på glasburken som innehåller pl.marm.-10.

Sånt tänker man inte på annars.

Det gör man nu.

Fotoutmaning ...

7. En bild jag aldrig har publicerat.

Det får bli en bild av AP som mockar i stallet.

Om henne kan man säga följande: hon är nr två av tre syskon, hon är Oxe, känslig, omtänksam, enligt Emil och Emma ..."världens bästa moster", hon är vänfast, duktig på att berätta historier och hålla tal.., rättfram, icke-inställsam, tämligen envis, fräknig, skulle aldrig kunna arbeta på UD som diplomat .., är hem-kär ..., ofta lösgodissugen .., till utseendet lik sin mormor - men, enligt sin pappa - i sättet lik sin morfar -.

Och så ska hon åka sista sträckan på Stafettvasan.

Det är alltså den tösen som ska skida i mål i Mora med team-Taurusflaggan i högsta hugg.

Precis som sin moster, tycker hon väldigt mycket om ränder.

Dagens fönster ....

"Jodå, det finns fönster på den här bilden.

Men anledningen att jag tog den är mannen som står på det svarta taket.

En snöskottare.

Inte riktigt min sorts jobb kan jag säga.

Inte på den nivån iaf.

I synnerhet inte på den nivån ..."

Och fönster - och snöskottarfångerska är damen med det goda minnet, nämligen Cecilia N.

Nelly ....?

Nä.

Alice.

Men lika go och fin.

Efteråt ....

Den glade unge mannen från Ulricehamn.
Eller i alla fall hans högerfot.

Klockan 13.00 har jag tid på ortopedmottagningen och halv ett är vi där.

Pv gör mig sällskap och så slår vi oss ner i väntrummet bland andra gipsade människor och får veta att gips-personalen och läkarna har lunch, men det är okej, det är ju vi som är tidiga.

I ena hörnet står en tv påslagen.

Plötsligt kommer en ung man inhoppande på kryckor och han ler så varmt och jag förstår ingenting .., tänker att han kanske tror att vi känner varandra men nu har misstagit sig .., men han bara fortsätter att smajla och till slut frågar jag ..., "alltså .., borde jag känna dig ...?" och då ler han ännu mera och säger att ..."ja, men vi satt ju på akuten samma lördagmorgon" och då förstår jag ju!

Så trevlig är han!

Vi får veta att han egentligen kommer från Ulricehamn men nu bor i Halmstad ..., att han studerar till byggnadsingenjör och var ute på praktik när olyckan hände, typiskt, när han ville visa hur duktig han var .., då blev det i stället sjukskrivning och en bruten fotled.

Och vi pratar om skidåkare som kommer från Ulricehamn (Oskar Swärd, Hanna Falk och många andra ...) och om hur knepigt det måste vara att hoppa omkring på kryckor (han bor på andra våningen, men säger att det är breda trappor, det är ingen fara alls ...) och att köra bil går inte (han har en Mazda som borde besiktigas i dagarna, men det går ju inte .., fast bra om det blir lite varmare ute, ty stötdämparna är dåliga och det märks mera om det är iskallt ute ...,, säger han), utan numera är det buss som gäller, men det går också bra.

Hela han är som ett enda leende och lite eller mycket påminner han om skidåkaren Marcus Hellner, tänker jag .., ja, ni vet, det där breda smajlet.

När det är min tur att ta bort gipsen, får pv göra mig sällskap.



Det är inte långt ifrån att han bleknar och faller avsvimmad till golvet.

Jo, jo .., han som skulle filma själva sågandet, det fick jag allt göra själv.

"Å, det är ingen fara, du förstår .., själva klingan bara v i b r e r a r .., det är inte som en såg!" förklarar sköterskan och tittar lite oroligt åt pensionatsvärdshållet.

Han har ställt sig vid en bit ifrån och tittar ut genom fönstret - där persiennerna dessutom är neddragna -.

Och så - vips - är gipsen borta!

Efter en liten stund kommer dr Kent (samme läkare som tog emot på akuten) och säger att det ska nog bli bra det här och att jag har så ont när jag rör (eller böjer tummen, då är det allra värst!) beror på vätska som har samlats runt båtbenet och då blir det stramt och svullet, men jag behöver inte vara orolig, det går inte sönder .., och jag känner ju själv när smärtan tar emot.

Alldeles ovant känns det att vara gipsbefriad.

Att klicka-av-sig bilbältet går inte (inte om man använder tummen och trycker på) och i bilen sitter jag och böjer och sträcker efter bästa förmåga.

Testar liksom.

Sist av allt blir det ett besök i affären.

Alla är så tillmötesgående - vi står ute på kontoret och pratar och tittar på schemat och Carina förklarar det här med mejeriordern på torsdag och säger att nä, det blev inte så dumt med den där Yoggi Yallan som jag beställde, det gick åt (pust!) -, och Mattias och Britt-Marie ansluter och så blir det mera surr och jag ber att få en dags frist .., bara så att jag får böja och sträääcka lite och känna vad handen tål och det beviljas.

Och jag får med mig lönebeskedet och blir överlycklig över en nästan-riktig-lön - sjukskrivning till trots -, ååå, så roligt det är med pengar på det tämligen tomma kontot!

Ja, så blev det.

På onsdag bär det av.

Då ska jag arbeta.

Det känns bra.

Nu ska jag berätta om det som jag inte förstår.

1. Absolut inte begriper jag mig på systemet med "målpunkter" för att hitta rätt på sjukhuset i den här närbelägna staden, men om detta har jag redan skrivit.

2. På det sjukhusets akutmottagning, på väggen alldeles intill väntrummet, sitter en stor tavla, märkt TRIAGE.

"Triage ..., vad betyder det?" frågar jag, som inte har tagit studenten.

Jo, det betyder att man har ett infört ett finurligt system när det gäller att prioritera/sortera patienter, så där så att den sjukaste patienten hamnar först i kön.

"Men är det verkligen något nytt ..?" säger jag häpet.

"Njaaa .., men det är ett himla bra system ...", svarar sköterskan, som är en man.

Jaså? För mig är detta inget annat än vanligt sunt förnuft.

Det tredje som jag inte förstår är följande.

3. Efter en tid med s.k cirkulärgips, plockas den av .., jag får träffa en vänlig läkare som säger att nånting är fel i tummen/handen eftersom jag inte kan böja tummen som jag ska, så nu blir det ny gips och så småningom, ja, ganska snart, magnetröntgen.

Bara några dagar senare får jag tid för denna röntgen.

Gipsen tas av, handen placeras i något som liknar en gjutform och så skjutsas jag in i "tunneln" och efter kanske 20 minuter, är detta överstökat.

"Såja, nu går du till ortopeden, så får du ny gips där!" säger röntgendamen.

Så det gör jag.
Lydigt.
Att köra bil (magnetröntgandet försiggår hos en privat aktör med kortare väntetider, dit remitteras man från det närbelägna sjukhuset) utan gips på vänsterhanden är inget annat än en ren tortyr (att få på sig bilbältet är bara att glömma!) men jag hittar - utan att följa målpunktssystemet - till ort.mottagningen, tas emot av vänlig personal och handen gipsas igen.

Sen är det meningen att jag, om några dagar, ska få veta resultatet av magnetröntgen.

Men ingen hör av sig .., och efter sex dagars väntar ringer jag själv upp till ortopedmottaghningen och förklarar mitt ärende.

"Ja, men det är ju meningen att patienten själv ska ringa upp, men det är många som sitter hemma och väntar på ett samtal ...", säger sköterskan.

Jaså?

Då undrar jag: hur ska jag som patient veta när röntgenutlåtandet är klart?
Hur ska jag veta vem jag ska tala med?
Är det öht möjligt att jag, bara så där, kan få tag i en läkare via telefon, det har jag aldrig varit med om!

Det är det inte nu heller, får jag veta.

Läkaren som remitterade mig tiill magnetröntgen, nej, hon arbetar inte längre på mottagningen och någon annan läkare att tala med finns inte heller, och ingen telefontid .., men kanske - kanske -, att "dr Kent kan ringa upp dig, men säkert är det inte, ja, du får väl se?" säger sköterskan.

Man tar sig för pannan.

Vad är då vitsen med att snabbt magnetröntgas?

Nej, jag förstår det inte.

Är inte detta ett underligt system, så vet inte jag!'

Uppdaterat: men se nu fick jag genast svar, inte av doktor Kent, men väl av syster Y.
Klockan 13.00 ska jag infinna mig på ort.mottagningen där jag ska få träffa dr Kent. Bäst det är blir jag friskförklarad och kan börja arbeta igen! Halleluja!!

Om ni vill se nånting vackert ....


... så klicka er in hit och sedan klickar ni upp bilden.
(Det är ett måste. Och ja, jag har säkerligen varit "fröken" i mitt förra liv och vill därför gärna bestämma ,-).

Då, om inte förr, förstår ni varför jag ibland längtar hem.

(Nästa gång fotografen tar en sån här bild, ska jag be att hon vinklar kameran ett snäpp till vänster, så kommer Ringvägen 29 också med.)

Omgivningen ...

Så här ser det ut när man kommer gående från kustvägen och svänger rakt mot väster, mot havet till.

Vid pilen skymtar den stora byggkranen vid fabrikör Johanssons sommarhus, och grannhuset skymtar också, byggt i brunt tegel och nästan som i "herrgårdsstil", säkerligen från sekelskiftet.

Det vita huset stod klart före jul.
Där bor en ung familj med två små barn, ja, det var den familjen som fick anlägga en egen liten vägsnutt, då grisbonden förbjöd dem att nyttja sträckan från det vita huset till lilla grusvägen i förgrunden.

Under säkert ett års tid hart vi kunnat följa det här husbygget och jag tycker fortfarande att det är så ...., underliga proportioner ..., ja, att huset i profil liknar en pekingeser med intryckt nos.

På åkern växte i fjol härligt doftande raps!

Fotoutmaning ...

6. En bild på mitt syskon.

Detta är min störstasyster Rigmor - eller i alla fall delar av henne -.

Rigmor är Jungfru, f.d. dialyssköterska (på hennes kylskåpsdörr satt ofta hälsningar från patienter som tackade för hennes omsorg, nu är hon sedan några år tillbaka "friherrinna" och styr sin tid som hon vill ..) , hon har ofta randiga (och röda) kläder och är en hejare på att lösa tidningen Vi:s korsord.

Och så är hon en flitig biobesökare.

I Rigmors fickor finns alltid söta, små pappersnäsdukar redo att användas.

Hon är, med andra ord, förutseende.

Dagens fönster ...

"Hej!

Ett fönster kommer här farandes till Dig.

Fångat idag ute vid fågelstationen längst ute på ön.

Någon har ritat en fågel i rimfrosten. Hoppas den syns.

Vilken otrolig vinterdag det har varit idag!

Hej från mig!

Turtlan."

Idag ....

... ser det ut så här på grannens tomt.

Om vi ska göra om detta ...?

Utfodra vad jag tror är svältande rådjur ..?

Svar: nej.

Inte ett enda strå är uppätet och pv rycker och sliter i höet och låter det sedan torka i solskenet ..., ja, vi får nog elda upp eländet.

"Hördu, du ska väl inte lägga ut bilden på bloggen ..?" säger pv.

"Ja, men det var ju min idé, du behöver inte skämmas ..", svarar jag.

(Men betänk att vi igår upptäckte kraniet från ett litet - säkerligen ihjälsvultet - rådjur ..., jag tycker ändå att tanken var god ...).

Söndagförmiddag ...

... i ett gult hus på en kulle.

Precis som pElle, vet sigge nilsson - precis på pricken -, var värmen finns.



Jo, högst uppe på soffan ..., i lilla glappet ovanför elementet.

Just där kan man ta sig en förmiddagsslummer, allt medan matte läser gårdagens GP och tittar på "Helikopterhjältarna".

I köket sitter husse och lyssnar till "Gomorron Sverige" i P1.


// Om detta fenomen läste jag igår hos Eva på Frösön (på FB).
Nu läser jag det ännu en gång, fast i GP.
När jag, för flera år sedan skuttade omkring på dejtingsidan, fick man ibland mail av män som i första brevet/kontakten avslutade med "Kramiiiiz" eller "Puss och kram". För mig kändes det .., underligt, och när jag då i n t e svarade på samma sätt, upplevdes jag förmodligen som iskall.
Och om det s.k. "boostandet" på FB ..., där framför allt ungdomar, boostar"/berömmer varandra .., ja, jag tar hellre det, än motsatsen.
Andra åsikter om detta.