Satt där mot solvarm klippvägg och lyssnade till fiskmåseskrin .., och räknade till sju svanar.
Längre bort simmade några ejdrar och jag tänkte på hemifrångrannen Margareta Nilsson som inte längre finns till och hur mycket en enda människa kan komma att betyda i en ung människas liv .., jag tänkte på hennes "lakasoppa" och på tryckkokaren som så ofta stod på spisen och närapå skrämde vettet ur mig - som en tickande bomb tycktes den -.
Och medan fåglarna flög av och an, tänkte jag också på kvinnan i min ålder, hon som var så mjuk och rar .., och som själv valde att avsluta sitt liv.
"Så hemskt .., så förfärligt hemskt ...!" sade jag till hennes mamma.
För vad säger man?
"Ja, det är värre än hemskt, det är hundra gånger värre .., och jag förstår inte hur jag någonsin mer i livet ska hitta tillbaka till glädjen ...", sade mamman.
Och hon vittnade om alla skuldkänslor.
All ångest.
På spiselkransen stod ett fotografi av kvinnan.
Ett tänt ljus vid sidan om.
På detta tänkte jag där ute vid havet.
Fotoutmaning ...
Bild nr 15 (ja, jag har fastnat på bild nr 15).
En bild på dina barndomsvänner.
Ett enda album har jag från min barndom och det albumet är som bortblåst.
Men jag minns bilderna - i alla fall några av dem -.
Där var en på kamraten Leif Sidén och jag själv .., vi stod ute vid en snödriva, jag hade byxor av vadmal på mig och "luddor" med snörning och Leif stod intill och intill oss en strävhårig tax, tillhörande herr Mattsson från Dalarna.
Och där fanns en bild av lekkamraten Eva-Lena och jag själv där vi lekte cowboy och indianer.
På min vänstra höft satt ett pistolhölster .., det var i den vevan som bröderna Cartwright visades på tv.
Men programledaren pratar nonstop och berättar nästan hela historien, så den till studion inbjudne skådespelaren får mest säga "ja", "javisst", eller ..., "just det".
Sen blir det en trailer för skidskytte.
Sånt som man inte känner till ...
Det finns mycket som man inte har en aning om.
Som j a g har en aning om.
Inte visste jag att det finns människor som t.ex ger en hemlös man eller kvinna en femhundring och i gengäld låter registrera sin bil på den personen ..., och sedan är det fritt fram att parkera precis var man vill eller köra hur fort man önskar, ty någon adress att skicka böterna till finns uppenbarligen inte och för övrigt finns inga pengar att betala några böter med.
"Det finns en adresslös människa i Malmö som på papperet är ägare till 2000 bilar ...", får jag veta.
Herrar Rexxie och Gunnar i Jämtland tycker att Anders borde ha tagit hand om spindeln på ett mer ömsint sätt, ja, den spindel som häromnatten kom spatserande mot sängen där sonen just hade lagt sig för att sova.
"Han hade väl kunnat lägga den i blomkrukan ..?" föreslog Rexxie.
Nu är det så här, att Familjen Spindel som bor här i huset, inte är av det mer normala slaget.
Nej, nu pratar vi S t o r a S p i n d l a r.
Vi pratar om spindlar som har hårda ben och som definitivt inte ryms i en liten blomkruka, därifrån tar den sig säkerligen med stege!
På bilden ser ni den spindel som jag fann i badkaret och jag kan lova att inom 2 sekunder hade jag hoppat upp från nämnda kar!
Det h ö r d e s när spindeln promenerade mot badkarets botten .., benen var liksom hårda.
I vanliga fall är jag inte ett dugg rädd för spindlar .., en sådan bodde under två års tid i mitt badrum i Ystad - längst uppe i badrumstaket - och med den småpratade jag lite så där var morgon, men se den här sortens kryp .., nätack.
Ja, till den underbare pv som drog igång detta med stafettvasan .., till slutspurtaren Anna -"lill-Ann-Gerd" - med stel och fokuserad blick .., till Maria och sin lätt avslappnade inställning ..., till den ytterst vältränade Micke på förstasträckan som sa "hur kan man leva med sig själv?" när han tänkte på dom som fuskade i spåret och skejtade fast man inte fick .., till Anders som chockade oss alla med sitt skidåkande - trots brist på träning och rätt teknik - .., och till Gunnar från Jämtland som kom och hejade på dem alla .., detta är till er.
Ni är verkligen mina c h a m p i o n s och det finns inte ord för hur mycket jag älskar er!
Maria, allmänt känd på den här sidan som "Dr Böhlander", har tränat på ett annorlunda vis. Hon tar det piano. En runda på 3.5 kilometer tillsammans med pv ..., sen tyckte hon att det räckte.
När lillasyrran - projektlederskan - var ute på träningsuppdrag, lät sig storasyster bjudas på glühwein vid Gustavsbacken.
"Ja, det löser sig ..", sa hon lugnt och log filurigt.
När hon lämnar chipet till Anna i Hökberg, är det andra tongångar.
"Fy, jag höll på att spy när jag såg målet, men tänkte att då skäms Anna, så det var bara att bita ihop!"
Efteråt. Anna har åkt sista sträckan och kommer skidande i mål med en blick som är mer död än levande.
Även Anna har haft spykänslor och berättar livfullt om den sista sträckan.
Det är nog därför pv nästan skrattar på sig.
Underbare vännen Gunnar från Vaplan har åkt buss i mer än fem timmar och står vid upploppet i Mora tillsammans med oss övriga .., ja, vi väntar ju på Anna.
Så rart av dig, Gunnar!
" ... och ni skulle ha sett ., f*n, jag höll på att dö .., och jag frågade en som åkte om det var många backar kvar och då sa hon .., ja, ett par och jag tänkte .., ett PAR!!, men det här ska vi göra om .., nästa år tar vi kortvasan också, men nu måste jag stretcha ...!" säger tävlingsmänniskan, tillika lillasystern, tillika Oxen .., AnnaPanna.
Min pappa var alltid puttrig (för att inte säga upprörd) när idrottsmän gick i mål utan att verka utmattade. Då hade man minsann inte kämpat tillräckligt. Om dom dessutom påstod sig vara nöjda med en sjätteplats, då tyckte han att det var ännu värre.
Men se Annas målgång, den hade han gillat!
I bakgrunden står Gunnar och funderar över hur bilderna blev.
"Maria, du är ju för galet underbar !!" säger pv och kramar om skidlöperskan med den något annorlunda träningsmetoden.
Men stiliga glasögon hade hon minsann när det skidades, för att inte tala om den tjusiga röda mössan som hon stajlat på ett alldeles särskilt sätt och som fick oss alla att falla baklänges av skratt när vi fick se bilderna från hennes målgång i Hökberg.
"Nästa år ska jag minsann ladda .., då ska jag satsa .., ja, jag ska ha snygga tajta byxor!" säger Maria och då faller vi baklänges igen.
Han gör det på en - för honom - rekordtid: 8 timmar, 19 minuter och 46 sekunder.
Vid målgången står Anders och jag själv och hela tiden hejar vi nästan mest av alla, även på såna som vi inte känner .., och jag tänker på min pappa som var speaker på skidtävlingar i Malå och hur jag - som tonåring - skämdes .., när jag hörde honom heja vilt på skidåkare.
Nu är jag precis likadan.
Och Anders går minsann också i sin morfars fotspår, ja, vad gäller hejandet.
Första växlingen. Micke har åkt jättebra och ska nu växla över till Anders. "Anders, det är en ganska brant backe här nedanför starten ...", säger jag. För min inre syn ser jag hur han kommer att dråsa omkull och bryta såväl skidor som ben. Men ack .., sonen åker sin sträcka jättebra och sätter rejäl press på tredjemannen, pv.
Det finns saker man kommer att minnas mer än annat.
Anders har knappt haft mer än ett riktigt träningspass på skidor och är heller inte uppvuxen med att åka på längden.
Några timmar på rullskidor i Skåne har det dock blivit, men det är också allt, ja, vad beträffar skidträning - för övrigt är han en ytterst disciplinerad träningsmänniska -. (Som ni förstår finns inga gener från mödernet i den kroppen).
I Mångsbodarna skulle Anders ta vid efter Micke.
Dit kom pv och Anna för att hjälpa till att ändra lite på vallningen, ja, till Anders.
"Testa nu och se om det blir bättre fäste ...!" säger pv till Anders.
Då ser sonen lite förvirrad ut och säger ... "ja, men alltså .., jag vet inte riktigt hur det SKA kännas när det är bra ...!"
Och sååå vi skrattar!
Och Micke, som här har åkt förstasträckan på en bra tid, han berättar följande.
"Ja, ni förstår, jag hade bestämt mig för att INTE ta rygg på någon annan skidåkare, nej, jag skulle göra mitt eget race .., men efter en stund insåg jag ju att jag KUNDE inte ta rygg på nån .., alla åkte ju så fort!"
Finns två projektledare med i laget, blir det aningen enklare.
Anna är Ordförande. (Det är vi för övrigt vana vid sedan hon var en liten tös ..., så det är praktiskt.)
"Få se nu .. först kör jag och Thomas Micke till starten i Sälen. Mamma och Maria, ni har ju bil B och åker till Mångsbodarna, där Anders ska ta vid efter Micke och sen kör ni raka spåret till Oxberg ...! Maria, har du koll på hur vägen går ...?"
"Hit ska du komma sommartid, då har vi bygdedagar här ...", sa den rara och vänliga funktionärsdamen, som - en stund senare - lät mig spela in när hon pratade riktigt älvdalsmål.
Det här har varit en sådan omtumlande och härlig vecka!
Barn och barnbarn har suttit med I-phones och Ipads, men tänk, jag har levt helt utan internet i en hel vecka och har ännu inte fått utslag av abstinens ,-)
Jag förmodar att detta är väl ungefär som att vara på avgiftningsläger för missbrukare?
Och oändligt mycket skratt och glädje har det varit och att tävlingsinstinkt finns i generna hos Team Taurus deltagare (och lagledaren, Mrs Nilsson), därom råder inga som helst tvivel!
Vi kom hem kring midnatt .., Anders körde den största delen av sträckan från Sälen till Stensjö och sedan stöööp vi i säng! sigge nilsson kröp omgående ihop och lade sig hos Anders .., pElle kom upp på övervåningen och sov mellan pv och mig själv .., och nu har herrarna givit sig av mot stan .., Anders tillbaka till Malmö och pv ska jobba och jag är ledig fram till i morgon klockan tre.
Vilken glädje, nu hinner man landa mentalt.
Tack för alla rara kommentarer och jättetack till dig, du underbare Gunnar, som kom och hejade fram laget vid målet i Mora!
