Litet utdrag från Anita Nilssons bok, vars titel jag har glömt.
Men underbar var den.
Det är när jag sitter ute i solen, som hon ringer på min mobil, hon som idag har kört vanvettigt många mil för att träffa en helt okänd man, som ändå känns som en bekant.
Dom träffades via en dejtingsida.
Till dejtingsidor har jag ett alldeles särskilt förhållande.
Har man varit tillsammans med samme man i trettiofyra - från att man var femton, tills man var fyrtionio -, har man, av rätt naturliga orsaker, inte så stor erfarenhet av andra män.
Blir man då, i den åldern, ensamseglare, kan det vara rätt så knepigt att träffa någon ny.
Om det nu är det man vill.
Är man
inte intresserad av krogliv och tycker man
inte att kurser är livets höjdpunkt (dessutom arbetar man kanske kvällar och har svårt att boka upp sig), då är
dejtingsidor rätt så bra.
Under loppet av ett och ett halvt år, träffade jag kanske tio män. Det var helt oskyldigt .., fika på Fritidsbaren i Ystad eller på Olof Viktors i Glemminge och visserligen hyrde jag bil och körde till Karlskrona och åt lunch tillsammans med en trevlig sjörövare och visserligen hälsade jag på en fårfarmare i mörkaste Småland, men jag var en pryd madame som ville ha "eget rum", så särskilt ekivokt var det inte.
Eller rättare sagt: inte alls.
På dejtingsidan var alla männen högutbildade; ja, jag var nog nästan den enda med ett "arbetar-yrke" och jag minns en långtradarchaufför som var så lycklig över att jag svarade på hans brev, "det gör nästan ingen när dom ser vad jag har för yrke", skrev mannen.
Där fanns en överläkare som undanbad sig frågor om sjukdomar och jag skrev att då var det väl synnerligen fånigt att i sin presentation öht nämna att man
är överläkare .., han ville förstås tala om hur begåvad han var och herr överläkaren skrev och läxade upp mig efter noter och menade att jag var på gränsen till oförskämd.
Ja, ja.
Jag tog det inte så allvarligt.
Dessutom påstod sig alla vara utomordentligt vältränade och ägnade minst tre kvällar per vecka åt någon form av gymnastiska övningar.
Alla utom jag.
"Du kommer
inte att träffa mig på Friskis & Svettis och inte på golfbanan heller ..., ho-ho .., finns det någon intresserad kvar ..?" skrev jag.
Ingen påstod sig vara tjock. Man kunde kryssa i en ruta för "lite rund" och vi var många som var "lite runda" på den sidan.
Hade rutan "fläskig" funnits, hade det kanske varit mer med sanningen överensstämmande, men då hade måhända intresset svalnat betänkligt hos de vältränade männen?
Herr Pensionatsvärden skrev att han var intresserad av golf, segling, samt körsång ..., och så var han ju akademiker och stod politiskt sett till vänster.
Själv var jag precis tvärtom.
Alla män som jag träffade, alla utom
en, visade sig vara
rara och trevliga!
En av dem blev en alldeles underbar vän och kom att göra Emil och mig sällskap till Samos.
Den där helgen i Köpenhamn.En annan rar herre som pratade norska - herr Akkurat & Morsomt -, tog mig runt på fyra olika
jazzklubbar i Köpenhamn och var sitt litet enkelrum hade vi och åt middag på restaurangen "Ankara" tre gånger på raken.
Nästan alla tyckte att jag var för "rationell" och varför hade jag så låga förväntningar och en man från Lund ansåg att jag var alldeles för egensinnig och nätack!
(Det finns nog dom som tycker att den mannen hade ett synnerligen gott omdöme!)
Fotograf: herr Sjörövare.
Men Sjörövaren som jag träffade i
Karlskrona, hör av sig med ojämna mellanrum och berättar, tre år senare, om nya äventyr på dejtingsidan och alltid blir han lika förälskad .., och när han skriver kallar han mig för "Eliza" och det gör mig så glad, fast jag inte vet varför.
Den siste som jag träffade - då hade jag bestämt mig för att skippa allt vad karlar heter - jag hade ju pElle och livet kändes så bra och nog kan man ha ett underbart liv som ensamseglare -, visade sig vara den där golfspelande seglaren som ägnade två kvällar per vecka åt körmusik och röstade vänster .., och en lördag i början av februari år 2008, hyrde jag en bil och
körde norrut, till landet Halland.
Det var då jag låtsades - även för min egen del -, att jag tog in på ett pensionat och eget rum fick jag och bjöds på god räkgryta.
"Vi låtsas att det är ett pensionat, så behöver man inte ha så höga förväntningar .., man bara träffas lite och pratar ..", sa jag.
Ett par månader tog det .., sen blev det som det blev.
Nu har jag, sedan snart ett år tillbaka, sagt upp ett fast arbete, lämnat min lilla 1:a och lämnat Ystad som är den finaste stad jag vet .., och nu bor jag alltså i det där gula huset, som inte alls var något pensionat eller vandrarhem, utan ett alldeles vanligt hus.
Inte är vi lika passionerade nu som i början .., och ofta är vi rätt så trötta eller så vill man läsa ut den där boken eller lyssna på Karlavagnen, men det går bra det med.
Efter det första mötet i landet Halland, förärades jag en tjusig blombukett till Alla Hjärtans Dag.
Tre år senare får jag en bettskena i födelsedagspresent.
Ja, det säger väl en hel del.
Nåja, vardagsliv tillsammans är inte så pjåkigt.
Och
allt detta har jag ikväll grunnat på, när jag fick det där sms:et från väninnan som jag tycker så mycket om .., hon som idag är ute på äventyr och hoppas finna den stora kärleken.
Jag håller tummarna!