Madamen med det osedvanligt goda minnet, Cecilia N, har besökt Trondheim och det ska jag säga er, att en mer flitig fönsterfångerska vet jag inte om där finns i vårt land!
En hel fönstersvärm, ja, nästan så där som Gunnars bin, kom svischande till inkorgen.
Så här skriver Cecilia:
"Räven fick mig att tänka på din Sigge som kommer travandes. På dörren till den affären fanns en affisch om begivenheten som vi var där för. Det visade sig att ägaren sjunger i kören som vi skulle sjunga med."
Pannrummet, där jag numera känner mig helt hemmastadd. Men för något år sedan eller mera, då, när jag hade fått nytt knä och var sjukskriven .., då var jag livrädd för alla spakarna och pv fick sätta lappar och markera hur jag skulle hantera dem.
Och pv har, efter kvällens körövning, cyklat hem (22 km enkel väg) i becksvart mörker och ösregn.
Ja, ja .., det finns många olika sorters sjukdomar här i världen.
Men glad i hågen är han och berättar - medan han eldar i pannan - om vad kören övat på ikväll.
"När blir nästa konsert ...?" frågar jag.
"Det blir ingen fler i vår, vi har ju redan haft två", svarar han.
Jaha, ja.
Just nu övas det bara för skojs skull.
Och detta är vad han nynnade på där han stod i vardagsrummet.
Detta är alltså vad kören - bland annat - sjöng ikväll.
(Och nu ligger Skellefteå AIK förskräckligt risigt till i hockeyn ..., ajajaj .., det blir kanske till att gratulera den här madamenom några dagar ...).
... kände jag mig när Johanna sa att "Bodil vill prata med dig, Elisabet."
Bodil är chefens fru.
Så jag lämnade kassan och gick till fikarummet, där även chefen himself befann sig och Bodil frågade om jag ville ha kaffe och jag sa att nä, det behövdes inte.
Sen blev det en halvtimmes prat.
Om hur jag trivs i affären och med arbetskamraterna och inte minst med chefskapet.
Sånt.
Hela tiden satt jag nära fönstret - i hörnet - och jag snurrade den röda hemköpspennan fram och åter och en gång tappade jag den på bordet och alldeles solklart kände jag igen symptomen .,. en slags osäkerhet.
Och så fick jag svara på en fråga.
"Ja, gärna!" sade jag.
Så till den som undrar om man vid femtiosju års ålder möjligen kan få ett nytt arbete och till och med fast anställning, vill jag bara säga: ja, det kan man!
Bilden: bloggmadamen, hon med harhjärtat, är väl tre, fyra år och besöker för första gången fotografen i Malå, Åke Burwall. Håret är lockigt och ganska blont. Med tiden ska det mörkna rejält.
"Titta fröken, där är solrosor!" ropar lilltösen när hon ser blommande raps.
... av en tågresa från Malmö till Ystad.
Småttingarna på bilden, till exempel.
Det är första gången på tåget för en del av dem och ååå, så spännande och vilket äventyr och alldeles stört omöjligt är det att sitta så där stilla som fröken säger att man ska.
Och somliga får spritt i själen bara av tanken på en resa till Indien. (Bloggmadamen, t.ex.).
Andra ... gör slag i saken, kollar passet och ger sig av.
Som sonen.
I morgonbitti klockan sex-noll-noll-pip lyfter planet från Kastrup.
Sjutton timmar senare är han framme i Los Angeles.
Glädjen är säkerligen densamma, som för ystra småttingar på ett Pågatåg.
... är det ju, att det ösregnar.
Vid tiotiden ....
Hällregn ute och gomorron-tv inne.
Den till synes så sympatiskaYukiko Duke recenserar böcker.
... har kommit susande från södra Frankrike och sedan tagit sig raka spåret till landet Halland och därefter snirklat sig in genom sängkammarfönstret som står på glänt och - sist av allt - pustande lagt sig till ro i min inkorg!
Och se där .., där finns även en hälsning från fönsterfångerskan!
Så här skriver hon:
"Hej i den halländska vårsolen!
Hoppas ni har fortsatt lika fint väder.
Här strålar solen och det blir lika varmt idag som hela veckan, upp mot 28-29 grader.
Det är precis på gränsen till att vara skönt - jag klarar inte för hög värme så det blir en pärs i sommar!
Såg att du efterlyste fönster.
Här kommer ett franskt av mera modernt slag, taget i området där vi bor. Så här ser det ut överallt på förmiddagarna.
Man hänger ut täcken och lakan på vädring, så som man gjorde förr i Sverige.
Lite dumt just nu kan jag tycka eftersom vi har pollen överallt - det bildas ett ljusgult lager inom ett par timmar på våra utemöbler trots att vi torkar och torkar.
Hur blir det då inte att sova med detta pollentäcke?
Man kan fråga sig vad det är som gör att man, redan i tidig ungdom, fascineras av ett visst land?
Ett land som man aldrig har besökt.
Ett land, så långt borta, ja, som vore det till månen.
Ett land där allt är så fullkomligt annorlunda än där man själv växer upp.
Så var det för mig när det gäller Indien.
Vad var det som hände?
Vad var det som fångade intresset?
Kan det vara att allt var så totalt annorlunda?
Min egen uppväxt i ett tryggt inlandssamhälle i norra norrlands inland och fjälltrakter .., ett samhälle med den obligatoriska Storgatan - som sannerligen inte var särskilt stor, men förvisso låååång - med Lundgrens Konditori , Burwalls Bok, - & Pappershandel .., med midsommarfirande vid hembygdsgården ..., med Ica och Konsum, Filadelfia och väckelsepredikanter och "Borgen" med Sven-Ingvars.
Och Solviksbadet och Forum-biografen.
Ååå, så långt ifrån Indien som man kan tänka sig.
Inga kor på gatorna, möjligen en och annan ren.
Ingen het currykryddad mat med ris, men palt och fläskpannkaka och ibland söndagsmiddag på Folkes bar - slottsstek med brunsås och kokt potatis -.
Ville man ut i världen, tog man bussen till järnvägsstationen i Bastuträsk.
Där, vid luckan för godshantering, fanns kartan över Sverige, men inte över världen.
På perrongen i Bastuträsk doftade det järnväg och äventyr och där var pling-plonget i högtalaren att Lapplandspilen var på ingång och snart skulle man sitta på tåget och höra dunket från skenskvarvarna och snart skulle äventyret börja.
Och världen kom närmare.
Och tänk, en alldeles vanlig måndagkväll i början av april sitter jag i den luggslitna loppisfåtöljen och med hjälp av SVT lämnar jag det gula huset på kullen och hoppar på tåget som ska ta mig från Amritsar till Bangalore ..., (vilka namn ... "Amritsar och Bangalore"!) och jag slår mig ner bland alla människorna som är så vackra och finlemmade och säkert blir det trångt för min omfångsrika rumpa, men åååå, vilket äventyr som tar sin början!
Ungefär så var det igårkväll.
Och någon gång ska det bli verklighet. Någon gång ...,ska jag ta tåget från Amritsar till Bangalore.
"Traffic in Bangalore", står det som rubrik på bilden som jag norpade från nätet. Ja, men det ser ju väldigt mysigt ut. Det är något bussbolag som gör reklam. Ska man ta sig över gatan, får man nog hålla kon i svansen.
Nja, jag kanske åker till en något m i n d r e stad, tänker jag när jag ser bilden.
Och titta här!
Innan man kliver på tåget i Amritsar, kan man ta ett - hopefully - svalkande dopp i kanalen i samma stad!
Ja, men det ser ju ..., ja, skönt ut.
Och fint hotell finns också och billigt! (Lagad mat till frukost, å, som bäst!)
Jag har en gammal moster som i alla år har velat åka till Venedig (igen, hon var där på 50-talet någon gång), men nu börjar hon nog tyvärr inse att det nog inte kommer att bli någon mer Venedig-resa!
Ja, nån enda gång ska jag väl ha en rubrik som verkar lite lockande!
Men så värst lös var den nu inte, elden .., och tänk, att jag fann detta eldande så himla roligt.
Man kan fundera över vad det är som orsakar den där rädslan?
Jag kom att tänka på två saker.
1. I min ungdom, jag tror att jag gick i femte eller sjätte klass, vaknade jag en tidig natt av att pappa sa att han trodde att det brann hos Bergströms Järn. Pappa stod i badrummet; han hade ställt sig på badkarskanten och där stod vi tillsammans och spanade ut genom det lilla fönstret och vi såg höga eldslågor slå mot himlen och jag minns skräcken.
Det visade sig att det var verkligen lagret hos Bergströms Järn som hade brunnit upp. Ägaren hette Axel Bergström och hans fru var vår klassföreståndare. Någon dag senare satt hon i katedern och var rödgråten. För övrigt sög hon alltid på Strepsils halstabletter.
2. Mera eld. Det är 60-tal och Valborgsmässoafton i Malå och nere på sjön, inte långt från Domänverkets kontor, har det dragits ihop till en jättelik majbrasa. Efter hand börjar den bli lite väl häftig den där brasan .., och lågorna slickar telefonledningarna .., ja, det slutar med att brandkåren tillkallas.
Jag minns ännu rädslan.
Kanske är det därför jag är så sjåpig numera?
(Men nu tyckte jag ju på slutet att detta var superkul, så det kanske ger sig. Vi har eldat upp massor från ensillagebalen, men lika mycket återstår. Minst.)
Efter någon timmes räfsande av slänten (det känns ungefär som när man försöker kamma ut ett långt och tjockt hår ...), tappar jag sugen.
Ja, den ligger väl och skräpar nånstans under en av alla lövhögarna.
Och där kommer grannfrun, vars mage nu är rejält rund, promenerandes längs vägen med sina tre golden retrievers.
Småprat .., klapp-klapp-klapp ..."ja, du var fiiiin du ..., ja, du också!"
Efter en stund ansluter den äldre kvinnan, hon som går på evighetslånga promenader med sina två hundar - en dalmatiner och en brun labrador -.
Mera småprat.
Det är varmt ute .., varmaste dagen hittills .., och jag lämnar räfsan åt sitt öde.
Resten får jag ta ikväll när pv är hemma och det finns sopsäckar att tömma allt räfset i.
Medan jag står där, springer pElle över till det ljusblå huset och jag försöker få honom att gå hem, men icke.
"Fy skäms på dig ...! Kom genast hem!" säger jag ilsket.
Sur som ättika, blir han .., öronen vinklas bakåt och inte det minsta bryr han sig i matte.
En stund senare, när jag har vittjat postlådan och är på väg uppför backen, ser jag honom.
Jodå, han har gått hem, men bara när han själv hade lust ..., och nu sitter han där bland lila krokusar och tittar oskyldigt - men aningen skamset -på sin matte.
"Vad då ...? Skulle jag ha varit olydig .., nä, det tror jag väl inte!"
Men pElle vet minsann att det är just vad han har varit.
En halv minut senare kliver vi in i huset och upptäcker - till vår förvåning - , att från hallen kommer en vilt främmande kattmadame spatserande och hon är gråspräcklig och alldeles omåttligt söt, men får brått att ge sig av .., vips, har hon tagit ett skutt över gärsgården och är försvunnen lika snabbt som hon kom.
Kvar står pElle och undrar vad som hände.
Nu är nog Jan lättad ...
För tänk, om den där raringen hade förvandlats till Carl Philip!
Var på "berget", dvs Hunneberg, häromdagen, och kom och tänka på dig när jag körde förbi ett av alla torp som finns här.
Fönstret tillhör "Bomstugan".
Det här torpet har förmodligen fungerat som en slags "vaktstuga", då den ligger alldeles vid vägen som tar en upp och ner för berget, från Vargön sett.
Tyvärr är de allra flesta torpen övergivna idag, men de står ändå kvar som en symbol från en svunnen tid.
Så här var det: jag räknade timmarna tills Mästarnas Mästare skulle börja.
När klockan var sju, gick jag ut till pv som då ägnade sig åt gräsmattegrävning och gjorde det med den äran.
"Men gräv nu inte av elledningen .....", gullbad jag.
"Det är ingen fara, den går i så fall bara till garagebelysningen ...", svarade pv lugnt.
En tjugo minuter senare var det godnatt.
Jo, ström fanns, men bara i hallen.
Om jag säger som så .., så osade det hett runt mina öron.
Det p y s t e.
Och stackars pv ägnade sig åt felletning, men utan resultat.
"Men ring Micke ..., han kan kanske ..?" sa jag.
Och upp på övervåningen - i det enda rummet där det ibland finns mobiltäckning - gick pv och ringde till herrn som en gång i tiden arbetade med elektricitet.
Och ära vare mågen!!
Vips, hade han klurat ut vad som felades .., pv gick ut och fixade med sladden och det varde ljus och tv:n gick igång och vi tittade på Mästarnas Mästare och jag bad om förlåtelse för att jag var så himla sur.
Från Mickes fru, AP, kom ett sms när jag berättade vad som hänt: "Äsch, vem bryr sig i tv! Stackars Thomas!"
Nu ska jag vara snäll och rar mot honom minst hela kvällen!
