Oväntat besök ...

En gång mötte jag henne i köket.
Kanske hade hon smugit in genom den öppna dörren och känt doften av kattmaten?
Oj, så rädd hon blev när jag kom!

Nu ser jag henne borta vid äppelträdet .., hon lapar vatten ur den vita skålen.

Skygg.

Håller noga koll på mig.



Så jag slår mig ner på trappan och sitter där och tittar på henne och då vågar hon sig fram .., hon stryyyyker runt mina ben och jag ser att hon har magrat - vilket inte syns på bilden - och hela tiden tittar hon åt alla håll.

"Är du hungrig lilla vän ...?" säger jag.

Och så får hon en liten asiett med kattmat och hon slukar allt i ett nafs .., jag har aldrig sett ett så välslickat fat .., lite grädde får hon också.



Allt går åt.

Och nu kommer väl någon att skriva att just så här får man inte göra, men det spelar ingen roll, jag gör det ändå.

Maten räcker till en till.

Ja, och den räcker till en till så länge som det behövs.

Svettframkallande ...

Det ska bli smarrig middag ikväll, har jag tänkt .., så jag kör till affären för att handla hem det som fattas.

Full fart är det bland gångarna .., alla varor hanns inte med i onsdags och vid fruktdisken står chefen och Mattias och fyller på bananer .., Carina kämpar på i mejerikylen och Martin letar rätt plats för majs på burk.

Ute på lagret möter jag Ann-Marie som är charkansvarig och jag lägger min hand på hennes arm och säger ..."känn, så kallt det är!!" och hon blir bara glad, ty i charken har det arbetats nonstop nu i studenttider och själv är hon varm - nästan het -, av allt jobb!

"Ta en titt i kylen Bettan, så får du se ...!" säger hon.

Där är smockfullt med festfat som ska hämtas under dagen!!



Där är fruktfat och där är fat med rostbiff och skinka eller grillad filé i skivor!


Och någon ska ha ett laxfat!



I fönstergluggen - ut mot själva charkdisken - skymtar Sofia.

Det är hon som läser till jurist, men sommarjobbar i charken.

"Trivs du med charkjobbet ...?" frågar jag.

"Javisst! Det är inte första sommaren jag är här .., jo, jag tycker om det!" säger hon leende.

Sen åker jag hemåt.

Hemöver ....

Det slår mig, när jag sitter på moppen och kör hemåt (men först tar höger här mot Skintaby och kör några kilometer extra, bara för att se hur där ser ut ...), att det är ungefär som att bada i havet .., det är en endorfinkick som gör att glädjehormonerna rusar runt som galna i kroppen!

Dom här hästarna möter jag varje dag på min väg till jobbet.
Fyra stycken är dom.

En av dem brukar ligga behagfullt utsträäääckt i gröngräset.

Det lilla röda huset som skymtar i kurvan, heter Backalyckan.


Säden vajar i vinden .., eller i blåsten.

Det blåser rejält från havet till och flera gånger gungar moppen till!

På andra sidan vägen ser - och hör - jag fåglar som tycks ha flygövning.

Massor med antingen starar eller kajor .., åååå, så det skriks och flaxas!

Molnen är hotfulla, men några minuter senare bryter solen fram.

Åååå, det blir varmt om händerna!

Roliga skyltar ...


... finns här.

Och dom kommer från Lycksele!

Den som arbetar där, har i alla fall gott om humor.

För fem år sedan ....


Då handlade det om detta.

Och bloggvännen Helene fanns ännu bland oss.

Några månader till fick hon.

Detta är tydligen vad som gäller numera ...?

Annonser

Gift, men utan Närhet?

Flörta & Chatta med gifta män. Gör livet levande och ha en affär!

www.victoriamilan.se

Vill du vara otrogen?

Saknar du krydda i föhållandet? Chatta & flörta på Prime-Date.se

www.prime-date.se/otrogen

Kvinnofridslinjen

Nationell stödtelefon 020-505050. Läs mer om mäns våld mot kvinnor.

www.kvinnofridslinjen.se

Fredagsfönstret ...

.... finns i Ystad och tillhörde min lilla lägenhet på ynka 31 kvm.

På trettioen kvadratmeter bodde jag i sju år och tänk, det gick hur bra som helst.

Den fina hästen är målad av den här madamen.

Hur och varför ...?

På besök hos arbetskamraten Maria får jag ta bilder av lilla Vera.


Ibland funderar jag på hur det kan komma sig att man - med somliga människor - genast känner att man tycker om dem?

Någonstans har jag läst att det kan handla om igenkänning.

Man möter någon som påminner starkt om någon annan som man tyckt bra om och så blir det liksom gratisskjuts på det viset .., av bara farten får man positiva vibbar av den nya människan.

Så kan det säkert vara.

Och tvärtom, förstås.

Man träffar en människa som påminner om någon som man inte alls kunde med och då blir det till att mötas i uppförsbacke.
I alla fall till en början.

Ikväll hade jag i kassan en kund som sååå påminde om en kund från Ystad och jag blev så rörd .., kände liksom hur hjärtat snördes samman och jag ville säga .. "men hej Siv!", fast kunden förstås inte alls heter eller är Siv.

Likadant är det med arbetskamraten Carina.

Jag vet precis varför jag tycker så mycket om henne: hon påminner om min mamma.

Hon är lika kort i rocken, rör sig med outtröttlig energi .., hon är fräknig och kan se otroligt koncentrerad ut. När hon står i kassan framför mig och jag tittar upp och ser henne, då får jag den där inuti-varma-känslan.

Det handlar om igenkänning.

För att inte tala om att jag alltid blir så glad när jag ser småtöser som påminner om lilla Vera Hansson i Ystad.

Det är hon som är på bilden här ovanför.



Och Veras vänstra hand.

Blir man inte lycklig av att se på en sådan, då vet inte jag!


Veras mamma, Maria.

Vera är dotter till den alltid så rara f.d. arbetskamraten Maria - det var Maria som alltid mötte en med ett varmt leende -, ja, det spelade ingen roll var i affären vi sågs, nog log hon så varmt.

Vera har även en storasyster som heter Alva och det var Alva som ofta - när hon var yngre - ropade "hej Tettan!" när hon kom in affären och såg mig i kassan.

Hjärtevärme rakt av.

Allt det tänkte jag på idag.

Mängder av besök ....

.. har vi fått den senaste tiden.

Tusentals besökare, rent av.

Såna här.

Mot friheten ...!

Rosa pil = vinklat ben ...
Jag säger som någon som kommenterade hos Stationsvakt: "ingen artros där inte!"


Var gång jag ser en geting, humla eller vanlig mygga stånga sig närapå blodig för att ta sig ut genom ett stängt fönster, drabbas jag av nånting som liknar ångest.

Tänk, att ha friheten så nära ..., och så tar man sig inte ut!

Och inte förstår den lilla krabaten varför heller!

Det är då som Räddningspatrullen rycker ut ..., och med hjälp av ett glas och en tunt papper (att fösa in flugan i) så brukar det hela sluta lyckligt.

Medan jag har suttit här vid bordet och surfat runt lite, har den här långbeningen kämpat förtvivlat för att nå friheten och det smärtar mig att erkänna att Räddningspatrullen ännu inte har lyckats i sitt arbete.

Till råga på allt har den arme krabaten förlorat sitt högra ben .., men titta så vig den är .., det vänstra har han eller hon vinklat rakt av!

Torsdagsfönstret ...

..... kommer från landskapet som har ett alldeles eget rum i mitt hjärta, nämligen Skåne.

Den som stod där med fönsterhåven och fångade det här vackra ljuset, var ingen mindre än madamen i söder - vännen Kerstin Hedgren -.

Tack och bock, säger jag.

Och bilden visar en fönsterglugg från Glimmingehus.

Resumé ...

Stressig dag på jobbet.

Eftersom hyllorna gapade halv - (eller hel) tomma efter helgens äventyr, kom det hur mycket varor som helst med leveransen och var man än gick, mötte man en ung man eller kvinna som fyllde in varor!!

Själv har jag kämpat med mejeriet .., och fyllt upp läkemedelsbiten och lite av godiset och batterier och annat som finns vid kassorna, men å, vilket jobb de på golvet utförde!

Där var den flinka Emmeline och där var Martin och Nellie, chefen och Mattias och i charken fanns Sofia, som läser till jurist men sommarjobbar just i charken!

Nu finns i arbetsstyrkan en blivande gymnasielärare, en blivande socionom och en blivande jurist! Inte illa!

Innan dagen var slut upptäckte Lena att det blivit fel på en ATG-kortinbetalning och det var jag som tog emot den. Aj, aj, aj!

I morgon ska jag ta från egen plånbok och ersätta butiken, fy, så p i n s a m t!

Körde hem med moppen .., därefter raka spåret tillsammans med pv till Steninge, där jag tog ett ganska långt bad i havet.

Herr Pensionatsvärden har i eftermiddag cyklat tio mil och en kilometer.

I förrgår nio mil.

Nu är han trött och jag är fylld av beundran.

Trädgårdsdags ....

Uppe i slänten, där vi - hopefully - ska ha en Friggebod vad det lider, har pv rensat bort såväl kirskål som nässlor och där har det planterats potatis, morötter, dill och så någon slags "vildblommor", vilka jag beställde från danska företaget Vivara.

Åååå, det skulle bli så fint! tänkte jag.

Fröpåsen var inte större än Liptons variant och det visade sig att det här var grobara frön!

Oj, vad det växer!

Men .., när jag börjar titta lite närmare, ser jag ju att det som det finns mest av bland allt det "vilda", det är ju nästan exakt samma växt som jag ihärdigt försöker få bort från rabatten!!

Något slags ogräs med små, gula blommor!

Hrmmmmmmm.



Nu hoppas vi bara att det som var morotsfrön, verkligen förvandlas till just morötter.

Tre små rader är det.

Och här, i slänten, växer det bra.

Här är soligt mest hela dagen.

En slags frihet ...

Tre timmar innan det är dags att åka till jobbet, tar jag moppen och susar iväg längs kustvägen.

Passerar Ugglarp .., ser Herr Prickig Häst och massor av andra hästar .., passerar svartvita kossor som ligger och idisslar i gröngräset .., handlar stekpåsar i Slöinge .., väljer annan väg hem .., tar större vägen via Getinge .., ser gamla bilar på en gård .., upptäcker ett vackert hus som är till salu .., och inne i Getinge kommer jag puttrande på moppen och tre tonårsflickor som går en bit längre fram, vänder sig leende om .., kanske tror dom att här sitter en stilig ung man, men ack .., det är en snart sextioårig tant som kommer körande och jag ler för mig själv.
Töserna ler inte.


I Steninge Kyrkby ser jag hur skolbarnen gungar ... - det är väl rast förstås - .., och sen blir det långa allén där det mest är skugga och för en stund blir det kyligt om benen ..., och så Steninge och havet där framme och då svänger jag höger och har bara några kilometer kvar ..., passerar vandrarhemmet .., Stora och Lilla Skipås .., skylten med Falkenbergs Kommun .., och då är jag nästan hemma.

Grannen i det vita huset har hämtat posten, nu hör hon mopeden och vänder sig om och vinkar.

Jag vinkar också.

Sen uppför backen.

pElle tar emot mig .., stryyyker sig längs mattes ben.

På altanen sover sigge nilsson.

När matte luras ....

Så här är det.

pElle må vara världens underbaraste katt, men .., särskilt smart är han inte tämligen lättlurad är han.

Inte på några villkor vill han äta kattmat som stått framme ett par timmar.

Nej, då sätter han sig precis som på bilden och bara glor på fatet.

Inte ett jam kommer över hans läppar ., han bara sitter där, ja, han kan sitta en halvtimme och stirra på fatet och till slut fattar man ju.



Och då gör matte som så .., att hon tar kattmaten som ligger på fatet och häller tillbaka det i burken eller påsen och så säger hon ..."nu lilla pElle ska du få ny mat ..." och så åker samma mat tillbaka till fatet.

Och dååååå minsann ..., tycker pElle att det är som bäst.

Då äter han.

(Bäst att förtydliga. Nej, jag blandar inte ut maten med ny mat.
Det är samma mat, men ur en tom burk ,-)

Onsdagsfönstret ...

.... finns i Ångermanland.

Stickmadamen, hon som ordnar stickläger i Dalarna och annorstädes, var fönsterfångerska.

Som små utropstecken ...

I rabatten finns massor av Vallmo.

Här ser dom röda ut, men egentligen är dom orangefärgade.

Men se, det tror inte pv på.

Kväller ....

Tar moppen och kör till Steninge .. - jag avskriver bad nere hos oss, där går man i bakom lilla ön, dvs, om man inte vill gå i från land och det vill jag inte, och ingen ser en .., är ingen annan där nere, känner jag mig ensam och att det är på gränsen till lite pirrigt ... - , här, i Steninge, finns en pir ut och en stege och man har land mitt emot, väl synligt.

Och Göstas café ligger bara en bit bort.

Alldeles ensam är jag.

På en skylt - på väg till stranden - står att man inte bör bada ensam, men det gör jag.

Vattnet är ljummet .., det är så övermåttan ljuvligt att det går inte i ord att beskriva.

Simmar l ä n g e.

Dyker.



Ovanför bryggan ser jag fiskmåsar som intresserar eller irriterar sig omåttligt på min moppehjälm som ligger på bryggan.

Kanske är det det svarta märket som får dem att ilskna till?

Jag dyker .., vänder mig om .., ligger raklång och tittar mot himlen ..., och tänker att detta är som ..., meditation.

Som en slags förlossning.

Det spelar ingen roll hur trött jag är .., hur inutislut på jag är .., får jag bara kliva ner i havet eller i en insjö - vilket som -, blir man som pånyttfödd.

(Nu fattas bara "halleluuuuja!" och att vi sträcker upp våra händer mot skyn ,-)



Efteråt ..., sitter jag en stund och tittar på ett sällskap ejderhonor som simmar i grupp.


Fyra småttingar pinnar på mellan dem.
Så många mammor
Så få barn!
Och som småttingarna simmar!!


Vänder kameran mot piren.

Till vänster där uppe - men inte i bild - ligger vandrarhemmet där vi hade bloggträff för två år sedan.

Vi var ett 20tal .., några sov över .., andra åkte hem sent på kvällen.

Och vi åt räkgryta och sjöng och Perra spelade gitarr och sjöng han också.

Den här sommaren finns han inte med oss.

Så fort går det att tillvaron tar en helt annan vändning.

Just därför struntar jag i skylten om att man inte bör bada ensam.

Just därför simmar jag omkring i ett ljummet hav.

Jag tänker att det handlar om att Ta Vara På.

Utslagen ...

Det spelar ingen roll hur högt vi ropar "siiiiiiiiggeeee!", så fortsätter han att sova.

Förmodligen är det värmen som tar knäcken på honom?

Igår trodde vi att han var var hädangången ..., ända tills jag tog en liten ljusstump och kastade på golvet nedanför honom .., då tittade han upp - så där lite förvånat -, undrade väl vad matte pysslade med ...?

Mellan varven jagar han sädesärlor och små fjärilar och äter kokt fisk med god aptit.

Hemöver ...

Vilken dag på jobbet!

Efter helgen är nästan allt slut när det gäller färskvaror och det är inte långt ifrån att jag svimmar när jag ser mejerileveransen!

Först från Wapnö ..., sen kommer två fullastade pallar med ost, sill och juice .., och en stund senare är det dags för Arla med all mjölk, fil, youghurt, creme fraiché och gud-vet-vad!

Och så brödet från Östras som ska tas in och vårt eget som ska gräddas och ordrar som ska skickas in i tid och därefter en kvart i fikarummet då vi - bland annat -, pratar om glädjen i att ha kvar sina föräldrar.

Bodil, min chefs fru, hennes pappa är ofta och hjälper till i affären .., och mamman tittar nu och då in och hälsar på.

Nog minns jag en eftermiddag när Bodils pappa omfamnade sin 45-åriga dotter och sa - med så otroligt mycket ömhet i rösten - : "åååå, min älskade dotter!"

Om det pratar vi.

Och detta att man saknar sina föräldrar, ofta har att göra med barnen .., studentfester och avslutningar .., barnbarn som kommer till världen .., bröllop och husbyggen .., sånt.

Det är då man önskar att dom hade varit kvar.

Sen blir det full fart igen!

Till min lycka har chefen ringt in den rara "Alex" som ska hjälpa mig med alla varorna och inte hinner jag med allt, men mycket ändå och när klockan är kvart i ett, då tackar jag för mig.


Tankar moppen .., och kör hemåt i lätt duggregn.

Luften är mild.

När jag passerar Steninge kommer doften av tång .., jag ser en liten citronfjäril ., där är smörblommor och lupiner (överallt lupiner!) och vackra stenmurar och nu kan jag köra med bara en hand och känner mig inte längre osäker.

Att ha moped och få susa fram genom ett somrigt landskap .., det är lycka det.

Men det visste ni förstås redan.