Man kan - av bilden att döma -, tro att detta är De Deprimerades Sällskap.
Det är det sannerligen inte.
Och pv är vanvettigt trött, på gränsen till att hamna i koma, men erkänner det inte.
Notera hans fokuserade blick. Att cykla Vätternrundan tar på ....
Ack, vilken lycka att bli bortbjuden på söndagsmiddag!Allra helst om man har sin egen familj på inte-middags-avstånd.
Döttrarna med familjer bor femtiofem mil åt nordost, sonen sjutton mil söderut.
En syster bor i Australien, den andra i Skåne.
Så pv:s moster och morbror blir som en extra liten familj för min del.
Nu bjuds vi på underbart god lax med tillbehör och ett gott vitt vin till!
Med på middagen är även Gösta och Sonjas dotter Maria med sin man Roger.
Roger är från England och säger att det är lite svårt att hänga med i pratet när vi är många som surrar samtidigt och det är det den här kvällen.
Medan vi pratar om kulturkrockar i Indien och om olikheter i parförhållanden, sitter Roger och Marias hund Alice vid Göstas fötter och väntar på godbitar.
K a n s k e .., k a n s k e .., ja, om hon har tur?
Mitt emot mig sitter Maria.
Kvällsljuset faller så fint över hennes klänning.
"Men åååå, så vackert!" säger jag.
Och Gösta, som är sjuttionio år och inte alldeles kry, blir trött och lägger sig på sängen.
Engelsmannen får visa sin hand, allt medan Indienpratet fortsätter.
Han berättar om chocken över att se fattiga människor ligga döende på gatorna - allt medan andra bara passerar ...-, han berättar om små barn utan en enda trasa på kroppen, inga skor, ingenting .., ååå, han tycker inte om systemet, det gör honom så upprörd.
"Och på tåget .., alla serverades te i plastmuggar och precis varenda en slängde den urdruckna muggen genom kupéfönstret .., det blev hundratals, ja, kanske tusentals muggar under en enda resa!" säger han.
Maria försöker balansera åt andra hållet.
... allt medan Gösta tar igen sig och ligger där och smålyssnar på allt pratet.
Och pv blir också trött och tar igen sig hos morbror.
Ett stort inramat fotografi sitter på väggen ovanför sängen.
Fotografiet visar Gösta och Sonjas tre barn, två döttrar och en son, ja, i yngre år.
Nu, finns bara två av barnen kvar.
Hon, den äldsta - den så innerligt älskade storasystern och dottern - finns, sedan ett halvår tillbaka, inte längre i livet.
På spiselhällen står tre fotografier av henne.
Göstas hand.
Denne driftige smålänning som har varit så energisk i sitt yrkesverksamma liv.
Nu är det som dåligt med orken.
Innan vi tackar för oss och åker hemåt, ger jag honom en varm kram.
Hans stora hand klappar lite på min rygg .., så där "klapp-klapp-klapp".
