Ett torsdagsfönster ...

... från det fagra Ångermanland!

Jag behöver väl inte säga vem som tog bilden ...?

Ja, det börjar på U och slutar på a.

Och det är inte Ulla,.

Om det blåser ute ..?

Ja, det kan man lugnt säga.

"Det är efterdyningarna av Irene ...", förklarar pv som har koll.

Och det är knappt man kan stå upprätt nere vid havet.

Om Ingrid, Bengt och en rödhårig dam.

I kassan idag - världens underbaraste kunder -!

Där är ett äldre par från Jämtland, vilka nu är här på två veckors semester och paret bor i Steninge, alltså bara några kilometer härifrån, och dom är så himla trevliga och pratar glatt var gång det är besök i kassan!

Jag får veta att dom blir kvar här veckan ut.


Kartan.

"Men kom och drick kaffe hos oss, så roligt att träffa människor som är nästan-hemifrån!" säger jag och ritar som hastigast en vägskrivning på baksidan av ett kvitto och segelbåten är med också, då blir det enkelt att hitta.

"Men jättegärna!" säger kvinnan, som visar sig (någon frågar) heta Ingrid.

Och sen kommer en rödhårig madame med färgstarka kläder och vill betala sina varor.

Jag frågar vad hon arbetar med?

"Åå, jag är dramalärare i Getinge", säger hon leende och lite förvånat.

Och så pratar vi om våra arbeten och vad man kanske har drömt om att arbeta med (jag berättar om det där att ha sitt värv i en reception på en vårdcentral och kvinnan, som har gått i pension sedan ett par år tillbaka, säger ..."men är det verkligen för sent för dig?" och jag säger att det är det nog) och vi pratar om mänskliga möten och lite annat.

Men det är inte slut där.


Baksidan av en inköpslista.
På framsidan kan man läsa följande: "Blöjor, bindor, mandlar, spaghetti, frukt, leverpastej, ostkaka och kaffe."

En annan kund, en kvinna i ungefär samma ålder som dramaläraren, har köpt två vackra Cyklamen och jag ler för mig själv och berättar om den där unga kvinnan som låg på öron-näsa-hals i Umeå samtidigt som jag själv (den våldsamma bilolyckan 1970) och hur jag minns när flickans pojkvän kom och hälsade på henne, ja, han satt vid hennes sida och med sig hade han en bukett med små, rosaröda cyklamen!

Tänk, att man kan minnas sånt!

Och kvinnan framför mig, hon säger att för henne är Cyklamen likvärdigt med hennes mamma.

"Det var min mors älsklingsblomma, hon hade den i brudbuketten när hon gifte sig och det berodde nog på att dom var så fattiga och min mormor hade en Cyklamen och där fick mor ta blommorna ....", säger kvinnan.

"Vad hette din mamma?" frågar jag.

"Inga ..., hon dog vid sextio års ålder ...", säger kvinnan.

Och då blir det lite prat om sorg och saknad och detta att man verkligen tänker så ofta på sina döda föräldrar, i alla fall om man har haft ett gott förhållande till dem.

Så var min dag i kassan och just såna här dagar bara ä l s k a r jag mitt jobb!

"Kunden framför allt ....., eller ..?"

Här kommer ännu ett inlägg (man tror knappt sina ögon!) när det gäller kunder kontra personal.

Det är Agnetha, före detta malåbo, som skriver så här:

"Att vara sambo till en föreståndare (J) på ICA i det lilla samhället var inte heller så lätt.

På den tiden när affären var stängd söndagar så hände det att kunder ringde på eftermiddagen för att de glömt att köpa diskmedel t ex och undrade om han kunde komma ner till affären så att de kunde köpa det.

En lördagnatt ringde telefonen kl 02.00 på natten.

Det var en kund som undrade om J kunde komma till affären för de behövde köpa lite frukosttillbehör, de hade träffat några på hotellet på kvällen och bjudit hem dem till frukost dan därpå, men där gick gränsen, han åkte inte till affären mitt i natten.
J erbjöd dem att återkomma morgonen därpå men de dök aldrig upp.

/Agnetha"



Och själv minns när jag min före detta man - som ende polis boende i samhället -, var kommenderad till Stockholm eller Göteborg och jag en sommarnatt vaknade av att ett antal unga män stod och bultade på vår ytterdörr!

Så våldsamt eftertraktad har jag tyvärr aldrig trott mig vara, ja, så att det bildas kö utanför ytterdörren .., och det visade sig att ett annat pojkgäng hade idkat biljakt efter dom på-dörren-bultande-grabbarna och nu ville dom senare - dom jagade - ha hjälp av polisen, men han var ju borta!

Till närmaste bemannade polisstation var det tretton mil.

Enkel väg.

Och mitt i natten var det och jag ringde mina "kollegor" hos polisen i Skellefteå och innan jag visste ordet av hade jag köket fullt med unga män och någon begärde dryckjom och fick besviket bara ett glas vatten och som inte detta vore tillräckligt, passade vår stövare på att smita ut genom ytterdörren och när hon kom hem, ja, då hade hon rullat sig i människodynga .., och barnen var inte alltför stora och undrade vad som stod på.

Dagen därpå, när jag var trött och slut på efter detta kaotiska äventyr, satte jag mig vid skrivmaskinen och författade ett öppet brev till polismästaren i Skellefteå polisdistrikt, ja, jag sade helt enkelt upp mig som vikarierande polis.

Det är därifrån bilden kommer.

Teckningen stod Norra Västerbottens "Tecknar-Olle" för.

Enjängda Elisabet ....

Till dig som frågade vad "enjängd" betyder .., jag hittar inte inlägget bara, vill jag säga så här:

Enjängd är lika med ensidig. Tjatig. En som alltid gör på samma sätt.

Sån är jag i mångt och mycket.

Hos Sven ...

Bilden tog jag för flera år sedan, under ett besök på äldsta dotterns arbetsplats.


... ni vet, Promenader och Utflykter, läser jag ett som vanligt krumelurigt blogginlägg, ja, det handlar om japaner.

Just då är jag nyvaken och minnets byrålåda står på glänt .., inget är i vägen och plötsligt sköljer minnena över mig! Som en stor våg, är det .., och jag skriver ner kommentaren, som egentligen inte har så mycket med inlägget att göra, annat än att det handlar om en man från Japan.

Det var detta jag skrev och det kan lika gärna få bli ett eget inlägg, ty snart ska jag ta mopeden och åka till jobbet och det är närapå storm ute!

I min ungdom hade vi en japan boende hos oss under några månader; en skidåkare som var i Sverige för att träna och i Arjeplog - på en skidtävling - frågade speakern om det fanns någon som kunde tänka sig att ha denne japan inneboende ett tag?

Min pappa, som inte kunde ett ord engelska - förutom "yes box allright" - han sa väl just det till speakern och med oss i bilen hem till Malå, satt japanen som hette Takashi.

Takashi kom att bo i min systers rum och ägnade sig åt gymnastiska övningar var morgon - ute på Ringvägen -, vilket grannarna fann oerhört förvånande.

Och så lärde han sig att äta långfil med rökt fläsk och tunnbröd och kom på mig när jag kysste kudden i sängkammaren, ja, jag låtsades att det var någon pojke förstås, förmodligen Lars-Gunnar?

I garderoben hade Takashi ett stort svartvitt porträtt av sin syster som hade valts till Miss Tokyo och så småningom hamnade han i Dalarna och kom att gifta sig med en av Vasaloppets kranskullor.

Varje jul fick vi julkort med hälsning på japanska.

Vi tyckte att det var oerhört exotiskt och jag minns det hur väl som helst!

När jag nu googlar på hans namn, ser jag att han bor i Mora och tydligen ännu är gift med kranskullan Kerstin.

Och döm om min förvåning, när jag även hittar detta.

Och så några fönster ...

... från Nora, i Västmanland.

Just det.

Ulrika svingade håven.

Genom rymden ...

... kommer ett "nattfönster" susande och landar i min dator!

"Jag ääälskar att bo här!" skriver den omåttligt lyckliga världsmästarinnan i stickning.

Och så ett kvällsfönster ...

... från landet Halland, där det i skrivande stund blåser kuling.

Ja, och så regnar det förstås.

Letar en annan bild ...

... men hittar något helt annat!

Åå, vår cocker Linte ...., på stranden i Ystad.

En av alla hundar som så till den milda grad har förgyllt ens liv!

En bohuslänning som 1993 hamnade hos oss i Skåne.

Sista två åren i hans liv levde han tillsammans med mig - i stan ., i den där lilla 1:an.

Det gick det med.

Och han lärde sig att åka pågatåg till och från Helsingborg och varje kväll hoppade han upp i sängen och låg längst nere, vid mina fötter.

En riktigt fin kompis var han!

På turistbyrån - eller en solskenshistoria -.
Eller både-och.

Apropå minidebatten om kunder som kommer i sista minuten, eller rättare sagt, dom som har satt det i system, så får jag ett mejl från sportigajenny, hon som i sommar har arbetat på turistbyrå i Gränna.

Så här skriver hon.

"Hej Elisabet!

Jag måste bara delge en händelse, av många som inträffat kring "fem i..."

Det var näst sista jobblördagen på sommarjobbet och kl. var 17.50, vi stänger kl. 18.00.

In kommer ett lite äldre tyskt par lätt stressade/skärrade.

De berättar delvis på svenska att de varit på SJ i Stockholm och köpt tågbiljetter samt boende i Köpenhamn till dagen därpå och tre nätter framåt.
De fick dock aldrig någon bekräftelse på detta utan hade enbart sina tågbiljetter och ett kassakvitto, och de visste nu inte vart i Köpenhamn de skulle bo.
Och de undrade således om jag kunde hitta hotellet åt dem!

Första tanken är: men hallå, HUR ska jag hitta hotellet som ni bokat in?
Kvinnan visste dock att hon skulle känna igen hotellet om hon fick se det på bild och att entrén på hotellet liksom var i hörnet på huset!
Ingen vidare hjälp för min del!

Jag tänkte att jag går självklart in på SJ:s hemsida, där bör ju info och bild finnas.

Men, självklart så drabbas den sidan av nåt tekniskt fel så jag kommer inte åt hotellen i Köpenhamn.

Då ringer jag till SJ, men utrikesförsäljningen har självklart stängt.

Nästa tanke är då att gå in på visitcopenhagen.se och se om jag kan hitta något hotell där som kvinnan känner igen?
Och se det gör hon!
Så jag ringer hotellet, har tur som får prata med en svenska.

Men det finns ingen bokning på namnen jag fått eller via SJ.
Kvinnan var dock fortfarande säker på att det var detta hotell.

Ca 18.20 inser vi att vi inte kommer något längre denna dag, så vi kommer fram till att jag tar en kopia på kassakvittot, där jag hittat en säljarkod, och så återkommer paret kl. 10 på söndag morgon!

Kl. 09.40 på söndagen ringer jag till SJ i hopp om att utrikesförsäljningen öppnat, och det har den, efter en liten telefonkö är det äntligen min tur.

Men att ha en säljarkod det hjälpte inte.
Vad hon i andra änden behöver är ett bokningsnummer, Men något sådant har jag inte sett!

Men så helt plötsligt hittar jag det där bokningsnumret på kassakvittot, och vi lokaliserar hotellet.
Inte det hotell som kvinnan var bombsäker på, utan ett helt annat...

Kl. 10.02 kommer det tyska paret in, och jag kan tala om för dem att jag hittat deras hotell i Köpenhamn! Jag behöver väl knappast berätta om lättnaden och glädjen hos dem?

Och jag drog faktiskt en lättnadens suck för mig själv, eller jag gjorde kanske en liten segergest när jag lokaliserat deras hotell, för det var en liten seger även för mig.

Och jag förstår dem.

Tänk själv att ha bokat hotell men inte vet vilket det är!
Men just i det ögonblicket när de klev innanför dörrarna på jobbet och de började berätta om sitt problem önskade jag att de inte kommit in. Och rent mentalt var jag redan hemma! ;)

Att börja leta efter nålen i höstacken var det allra minsta jag ville göra precis innan stängning.

Självklart visar man inte detta utåt utan man sitter där med ett leende på läpparna och lovar att göra allt man kan för att hitta hotellet åt dem!

Detta par bad dock om ursäkt för att de orsakat att vi kom hem senare än planerat, och då känns det lite lättare!

Och som den servicemänniska man är så svarar man: "That's absolutely not a problem! I will call SJ the first thing tomorrow morning, and hopefully I have an answer for you then. See you tomorrow, and I hope you have a nice evening. Well, as nice as it can be... Bye bye!"

Och med det berömda leendet på läpparna!"

Akut längtan ...

I väntan på grönt ljus.
Då riktas kameran åt höger.

Det finns människor som kan äta samma sorts bröd år ut och år in, ja, det bakas ju nytt förstås, men själva grundstommen är exakt densamma.

Till den gruppen hör inte undertecknad.

Idag, helt plötsligt bara, drabbas jag av akut längtan efter mjukt tunnbröd med bredbar leverpastej och smörgåsgurka som pålägg!

Det där våldsamma längtandet kommer exakt i den stund jag sätter igång kaffebryggaren och utan att tveka avbryter jag bryggandet .., tar på mig jacka och halsduk, hämtar hjälm och mopednyckel och så susar jag iväg till affären!

Nu, - i vägomläggningstider -, (det byggs cykelbana, gissa om pv är glad!) tar det aningen längre tid och där är stoppljus och periodvis ont om plats på vägen och det blåser kuling och är svårt med balansen.

Det tar kanske tolv minuter enkel väg?

Men hjälp, så underbart det är!




På tillbakavägen, just vid Backalyckan, är det rött ljus.

Precis så där så jag hinner ta fram kameran och fånga fölet som alltid håller sig nära-nära sin mamma och sedan åker jag sista biten hemåt, genom Steninge där det doftar tång och vidare mot Skipås där en liten ekorre ligger ihjälkörd på ena sidan av vägen och där ett sällskap skator nu har kalas.

Då är jag nästan hemma.

Det är den sjätte september och tänk, jag är barfota i sandalerna och luften är ljummen.

Fabrikör Göransson ...

Och varför drog jag inte ut sladden där uppe till höger för?
Och varför tog jag bilden i så skarpt motljus?
Nåja.
Nu ska jag läsa DN och har inte tid att ta ännu en bild.


Oj, oj, oj ..., så många pl.marm - 11 vi kommer att ha i vinter!!

Detta är bara en b r å k d e l av vad som producerats av den idoge pensionatsvärden.


Och den är u n d e r b a r t god!!

H a v ....

Kuling längs hela kusten ...

... det är vad som väntar, säger meteorologen på SMHI.

Jo, det blåser friskt, men solen tittar fram mellan molnen och det är varmt och skönt.

Längs strandkanten sitter hundratals trutar eller måsar, vilka flyger upp när vi närmar oss.

Lite längre bort .., hoppandes mellan stenarna, ser jag sädesärlan.


Ååå, så lycklig man blir av att få springa fritt nere vid havet!

Hit och dit och hullerombuller far han omkring, harry boy!



Dyra hundleksaker i all ära, men inget är så lajbans som att hitta ilandflutna plastförpackningar!

För att inte tala om t å n g!

Lediga-dagsfönstret ...

... låg där i min fönstermapp och deppade.

En fönsterbild från Regementsgatan i Ystad, ja, det var mitt fönster.

Imorgon ....

... behövs ingen uppstigartid.

I morgon kan jag göra precis vad jag vill.

Eller inte vill.

Om det ösregnar, så där som idag, kan jag ligga på soffan Ektorp tillsammans med världens underbaraste harry nilsson och kanske kommer sigge och pElle också in och jag ska tända ljus som doftar vanilj och jag ska reprislyssna till någon sommarpratare och läsa söndagens DN från första till sista sidan och jag ska göra mig en god frukost och kalasa på förvällda vaxbönor.

Och lösa korsord.

I alla fall försöka.

Det är vad jag ska göra.

// Den vackra och i mina ögon sinnliga tavlan, målades av min favorit, Anna Ancher.
Om henne kan ni läsa här, ja, om ni nu är intresserade.


Så här såg hon ut, Anna.

I början av 90-talet promenerade vi omkring i Skagen och passerade då det hus där Anna och hennes mer berömde konstnärsman hade bott i. Det var nu som ett litet museum, men tyvärr stängt just då. Någon gång ska jag titta in där!

Men det kan ni göra nu på studs, om ni vill.
Klicka här.

Fem i ..., om att komma sent.

Bert sa...

Även i min bransch känner vi igen det där fenomenet.
(Detta att kunder kommer precis i sista minuten. / Elisabet.)

Och saken är den att våra "produkter" inte kan hämtas på hyllan, utan måste tillverkas i stunden.

Kunden lämnar alltså uppdraget och förutsätter att vi ska sitta på övertid och göra klart så att hon eller han ska ha en bekräftelse på mejlen senare på kvällen (då h*n förmodligen sitter hemma och äter middag, eller är på bio.)

Vi har också ett annat fenomen.
Jag jobbar uteslutande med tjänsteresor.

Det vi tycker är märkligt är att våra kunder inte får beställa sina tjänsteresor under tjänstetid. Näe - de tar kontakt och är skärrade under lunchen (då vi av naturliga orsaker har något decimerad styrka, ty sådana är vi att vi behöver mat) och vill ha än det ena än det andra utfört.

- Kan jag återkomma när det är klart.

- Men jag är ju på lunch och sen ska jag på möte... (???!!!)

Samma fenomen sker kvart i fem.

Idag satt jag i telefon med en knepig grej vid 1650-tiden, då en kund ringer till en kollega och säger: "Säg åt Bert att mejla mig ett förslag snabbt, för jag ska gå hem om ett par minuter."

Han fick sitt förslag.

Men det tog nog trekvart, dvs långt utöver min arbetsdags slut.

Sen finns ju de där andra, förstås.

De som ser människor.

Igårkväll .....

Och jag släppte ut harry för sista kissrundan.

Det var då jag hörde den.

Och kom att tänka på den här sången.

Snart dags för avfärd ...

Snälla arbetskamrater kommer ihåg att spara upphittade inköpslistor.


...., till en lååång dag bakom kassa 1.

Från nio till sju, minus lunch och kafferast.

En dag fylld med tidningsreturer,varubeställning, tidningsmottagning, spel på hästar, Lotto och Keno och vanligt kassajobb och lära sig veckans extrapriser och lite sånt.

Men i morgon ..., stundar ledig dag!