Dagens fönster ...

"Mina favoritfönster ...", skriver Kjell, sjörövarmannen från Stockholm.

Utsikten är från Dalarö.

(Och just såna matbordsstolar tycker jag om! hälsar Elisabet.)

Tänk på vilodagen ...

"Ja, nu tror jag snart att vi har ved så vi klarar oss i vinter ...", säger pv.



Vedklyven .., ack, vilken uppfinning!

Och där står pv iklädd sin fars gamla arbetsoverall med friskluftsintag lite här och var (jag vill bara meddela att pensionatsvärden under denna overall bär ett mörkblått träningsunderställ) och nyss kluvna vedträn flyger baklänges genom luften och landar på stora traven.

Mellan varven planerar vi för Friggeboden .., den inbyggda altanen som ska bli ett vardagsrum .., balkongen där vi ska kunna sitta och njuta av sol och nybryggt kaffe .., (men då måste eken fällas och förhoppningsvis även grannarnas enorma björk som nog sjunger på sista versen ..., kan man hoppas på en rejäl storm i vinter kanske ...?) och så förstås: stenläggningen från infarten och till entrén.

Och kaminen, den glömde jag.



Och harry, han springer runt, runt och leker för sig själv, fast ibland kommer han till husse och smågosar lite.

Jag står vid diskbänken och tittar ut .., det är då jag ser dem.

Tre inköpslistor från Västerås ...

Från min kollega Jessica i Västmanland, kommer här tre upphittade inköpslistor.

Först kom enbart listorna, men med lite lock och pock .., så kom det lite mera.

Vi får till exempel veta att Jessica är nummer två av fyra syskon, att hon är Kräfta och hemkär och trygghetstörstande.

Dessutom har hon höger tumme upp.


Så här berättar hon om yrkesvalet.

"Jag har arbetat i butik i 22 år. Började på en OK- mack i Härnösand, sen flyttade jag och min man till Västerås och där började jag jobba på Vivo.

År 2000 började jag på Ica, jobbade extra där för att dryga ut mammaledigheten då jag var hemma med vår yngsta dotter Cornelia.

Från 2002 har jag jobbat som data, - och konfektyransvarig och så har jag hand om brödet och miljötänket i butiken .

Jag är på golvet, på kontoret och i kassan, jag älskar variationen!

Vi är 15 st som jobbar i butiken (extrapersonal inräknat ).

Det gör att alla gör allt så att säga, perfekt tycker jag :)

Vi har chark där vi styckar allt kött själva, det tycker jag är toppen !

Hälsningar Jessica."

Från Eva i Tyresö ..

... som brukar kommentera här mellan varven, kommer en alldeles ljuvlig bild av sju små leta-mat-pickande fåglar (snäppor ...?) på den halländska stranden, ja, kanske är det rent av stranden i Haverdal ...?

Inte vet jag om bilden var ämnad för publicering, men jag lägger in den ändå .., den gör mig glad!

Tack snälla, säger jag.

Skräddar Molin ...

Eller varför jag blir alldeles len i hjärtat av att läsa Torgny Lindgrens böcker.
Det är språket. Och satsmelodin.
Det är min pappa som kommer tillbaka till livet, fast han har varit död i trettiosex år.
Just så där pratade pappa när han träffade någon "hemifrån", från Kalvträsk.
Bilden visar min pappa som lillpojke.

Och så här skriver herr Lindgren.

"Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn.
Men det han sydde vart icke bra.
En ytterrock åt Nylundius, predikanten, han som nog var far åt Isabella Stenlunds oäktpojken, och rocken var oppå tok för smal där i midjan och ohyggligt bred över axlarna, han var omöjlig att predika i.
Och en kappa åt Sabina i Avabäck, men hon vart så liten att Sabina icke kunde knäppa henne.
Och svartkostymen åt Konrad Israelsson i Lakaberg, han var så sned att han bara kunde hava honom däri kyrkan, där syntes det ju inte.
Så sedan var det ingen som ville hava något nytt.
Molins hade flyttat in i Sara Lundmarks huset sedan hon var död, lillhuset hitom Inreliden. Det var Jakob Lundmarks Gerda som rådde om stället, hon tyckte det var bra att någon såg åt om huset.
Det är högfärden, sade skräddar Molin, dem hava jämt varit högfärdiga i de här trakterna. Och fattigdomen. Dem hava icke råd att sy sig kläderna.
Kvinnan hans, Judit, var stor och grann, håret hennes var svart och smålockigt och det såg ut som om hon hade målat sig kringom ögonen fast det hade hon icke, och hon hade kindgroparna och hon skrattade ofta för att låta granntänderna sina, ingen kunde begripa hur han hade fått tag i henne, huru han hade erövrat henne, för han var en stackare. Han hade puckeln. Det var ingen storpuckel, men ändå."

Från boken Berättelserna där Torgny Lindgren samlat alla sina hittills tryckta noveller.

Och ja, vi säger han och hon om rockar och kostymer och knivar och allt möjligt.

På väg ut på promenad ..

... blir det lite dressyrövning med harry.

Nu kan vi platsa honom (ja, det fungerar nästan alltid ...) och kommer det en bil (vilket inte händer ofta) längs lilla slingervägen här vid havet och harry är okopplad, ropar vi "sitt!" och då sätter han sig lydigt och väntar tills bilen har passerat.

Och han kan lägga sig också minsann (ja, jag förstår att ni häpnar över denna oerhört begåvade hund ,-) och gå fint i koppel.

Ja, ja.

Vi var ju på kurs hos lillmatte, det spelar kanske in.

Och medan husse och harry tar långrundan, bakar matte scones och ska fint på frukostbordet.

Det har varit frost i natt.

Rätt man på rätt plats ...?

En dam som har skrivit in till Mifforadio och beklagat sig över dom utvecklingsstörda som leder programmet, ja, hela programmet beklagar hon sig över, den damen, Karin Johansson, arbetar på ett gruppboende för utvecklingsstörda.

Vore jag förälder till någon av de som har sin vardag på det boendet, skulle jag nog bli orolig.

Vore jag chef för samma boende, skulle jag be att Karin Johansson kom in på mitt kontor.

Söndagsfönstret ..

"På tur till sommarstugan.

Plockar ihop och stoppar kuddar och täcken i vaccumpåsar.

Slurp med dammsugaren så krympte alltihopa.

Nu väntar en vinter och sen kommer ju våren.
Då packar vi igen.

Härligt!

Turtlan som fångade ett av stugans fönster."

Och så ett kvällsfönster ...

"Utsikt genom husvagnsfönster en dag i april, någonstans i Frankrike 2011" , skriver avsänderskan som heter, eller kallar sig, Titti.

Och utanför regnade det, ser man på bilden.

Tack och bock, säger jag.

Undrar just ...

... om man skulle anmäla sig till en fönsterputsarkurs ...?

Eller helt enkelt leja en fönsterputsare.

För bästa resultat.

oktober ...

och medan jag tömmer blomkrukorna

hör jag plötsligt tranorna

högt över havet seglar dom

stiger hela tiden uppåt

och samlar sig

en bra stund blir jag stående och följer dem med blicken

sen

som på given signal

ger dom sig av

tackar liksom för sig

och följer kusten

söderut

Förmiddag i landet Halland ...

Och det ska bli äggröra och bacon till frukost, men äggen är på upphällningen.

"Jag åker dit och köper ett flak ..!" säger jag till pv.

Det är åtta grader varmt och i baksätet ligger harry och funderar vad som nu är på gång.

Såja, efter kanske två minuter är vi framme vid hönseriet.

På lagårdstaket sitter kajor uppflugna på rad.


Här uppe på höjden syns havet och jag skymtar även Falkenberg.
Några hästar går i hagen.


Inne i själva "äggbutiken" ( ett vanligt rum bara, där man själv betalar och lägger pengarna i en kassabox) finns olika sorters flak med större eller mindre ägg och där är pannkaksägg och en jumbovariant.

Ett stillsamt kacklande hörs från andra sidan väggen.
(Frigående höns som är inomhus).

Och har man inte förärats honung från den generöse Gunnar i Jämtland, finns även sådant att köpa här. Ugglarps-Honung.


Själv köper jag ett flak mellanstora ägg för 45 kronor och eftersom jag har en femtilapp i fickan, får det även bli två jumboägg för 2:50 stycket.

(Ni ser väl hur finurligt gardinen passar in i sammanhanget ...).


Där utanför, i en stor hage, ligger morgontrötta får och gonar sig i morgonljuset.

Alldeles tyst är det.

Det tycks bli en härlig morgon.



Och nu vankas frukost!

Nej, rättvist är det inte ...

Sjusovaren - med betoning på sju -.

I vanliga fall stiger pv upp klockan 05.00 varje morgon och cyklar en timme senare iväg till stan. (Ja, ska man cykla 24 km får man kliva upp tidigt).

Vid uppstigning tar han även med sig harry, som släpps ut och får morgonkissa.

Men väldigt ofta (nästan alltid) händer det att harry vill ut redan klockan 4, vilket ju är rent okristligt tidigt ..., och ofta (läs: alltid) är det då pv som vaknar (ja, det är förfärligt!) och som öppnar ytterdörren och så, efter någon minut, är harry klar och springer glatt upp till matte som sover gott, (eller låtsas sova ..., ja, det är ju ännu värre!) och så snurrar han ihop sig som en boll och ligger där tills den där hårt sovande matten kliver upp. (När husse tackar för sig, ligger harry ändå kvar, ja, han liksom övertar husses säng.)

Men nu har pv fått nog och det kan man ju sannerligen förstå.

"Ja, i morgonbitti får du ta honom, då ska jag verkligen sova ut!" sa pv igårkväll och det får man väl anse vara en rimlig begäran.

"Självklart! Ja, absolut att du ska få vila ut!" sa jag vänligt och tänkte att det är ju bara underbart att på sin lediga lördag lämna sängvärmen vid fyratiden för att rasta hunden.

Väldigt underbart, är det, allra helst som någon i familjen alltid är ledig lördagar och någon annan endast varannan, och då, på den hett efterlängtade lediga lördagen, ja, då gäller alltså uppstigning vid fyra.

Vad tror ni händer?

Tror ni kanske att harry vaknar klockan 3?

Nej, inte alls.

Den här lördagen, då hans matte ska vara kissvakt, då sover harry glatt vidare.

Ååå, så han sover ..., och inte förrän halv 7 går pinkreveljen!

Det är väl detta man kan kalla för en slags orättvisa, tänker jag.

Och nu är klockan 7.17 och jag ska gå ut i nattsärken och hämta morgontidningen.

Dagens fönster ...

... finns i Nora, i Västmanland.

Ulrika - flitigaste fönsterfångerskan i världen, tror jag -, tog bilden!

Kväller ....

Ja, den må vara på gränsen till utsliten, men jag tycker så oändligt mycket om dom här raderna av Tomas Tranströmer.

Jag hade dem nedskrivna på ett vitt papper, som sedan tejpades fast på kylskåpsdörren.


Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte
omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är
människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den
solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och
Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.


Tomas Tranströmer
ur För levande och döda (1989)

Och tänk ..., även hos människor i små gula hus, öppnar sig valv bakom valv.
Oändligt.

Någon behöver hjälp ....

Cecilia N sa...

Håller med dig. Det var mycket "Norrland" i den övre bilden och jag tänker nog också hellre på turkost badvarmt vatten än det mörkblå på himlen i norr nu i kväll, det som de hade talat om på radion i såna termer i morse att maken bytte till vinterdäck ...

Men mest kommenterar jag idag för att be dina kunniga läsare om hjälp inne hos mig. Jag har varit i skogen och fått med mig ... ja vadå?

Alldeles enkelt är det inte ...


... att få i pElle två större piller.

Och så ett kvällsfönster ...

Man skulle kunna tro att bilden är tagen hemma i Västerbotten, så där vid någon insjö eller större tjärn ute i skogen.

Så är det inte.

Bilden är från Dalarö och den som tog den var Kjell, han som brukar ägna vintermånaderna åt att hissa segel i turkosfärgat vatten - långt borta -, på andra sidan klotet.


Då kan det se ut så här.
Båten heter Tre Viljor.

Just nu, i början av oktober, skulle man väl lätt som en plätt kunna tänka sig att dyka rakt ner i det där härligt turkosfärgade havet.

En dag på jobbet ...

Fredagmorgon vid åttatiden.
Tvekar en aning .., ska jag ta bilen eller moppen?
Det är nästan storm ute, men uppehåll .., och jag väljer moppen.
Vinglar ibland lite hit och dit, men den där frihetskänslan uppväger allting.
Åååå, så härligt det är!


Stannar till i Steninge och fångar himlen för ett ögonblick.
Släpper förbi några bilar.
Känner lagårdsdoften från Stigs kor.


Att vara kassörska, är nästan det bästa som finns, i alla fall ibland.

Och det är full fart på morgonen .., kassorna ska tas fram och alla morgontidningarna och plötsligt kommer kvällstidningarna med sina bilagor och allt ska skrivas in och det som är överblivet returneras ..., och från ATG har det kommit nya kuponger som ska sättas fram i tipsavdelningen och chefens underbare svärfar Sven-Åke hjälper mig att fixa dörrarna som inte vill öppnas som dom ska och så kommer förstås kunderna och det ska hyras släp och lösas in spelvinster och skickas paket .., en hemstickad tröja, två virkade grytlappar och en bok av Camilla Läckberg .., allt detta paketeras i en grön kartong som ska skickas till släktingar i USA, ja, fast inte mina.



Vid halv elva blir det fikarast.

Igår hade vi KU (konceptuppföljning)-besök.
Det betyder att en kontrollant från Hemköp kommer på besök och inspekterar butiken .., kontrollerar att vi håller efter bäst-före-datum, att där inte är tomt i hyllorna, att vi har rätt storlek på etiketterna och att där finns etiketter till varje vara .., han kollar om soptunnorna är rena och så där så vi inte har oordning i butiken och så får man ett visst antal poäng och blir man inte godkänd så noteras detta och kontrollanten återvänder för ny inspektion inom några veckor.
Ett mail går ut till alla hemköpsbutiker och där får man då skämmas, dvs, om man inte har klarat poängen och därmed inte godkänts, ja, butikernas poäng redovisas.
Ni kan ju gissa vilken press detta är!
Och ni förstår ju också att vi blev godkända igår.
Tårtan från Östras Bageri bjöd chefen på och den var himmelskt god!


Personalrummet är litet och som alla andra personalrum i butiker .., inte särskilt ombonat.

På anslagstavlan sitter försäljningssiffrorna .., där finns en lapp om insamling till arbetskamraten som har blivit mamma för första gången .., någon har tackat sommarjobbarna för att dom varit så rara och trevliga och någon annan har besökt Kivik och sett den jättelika äppeltavlan; det är den - äppeltavlan,, dock inte årets - som är på vykortet.

Och på bordet varuprover .., nya brödsorter .., kex från en ny leverantör.


I charken arbetar idag Ann-Marie och Peter.



Såja, nu är jag tillbaka till kassan efter fikat.

Nej, det är inte särskilt ombonat här heller och ibland tänker jag att i mitt nästa liv, då skulle jag verkligen vilja arbeta i en vacker miljö!
Nåja, detta är verkligheten.
Längst till vänster syns postdisken, sen kommer ATG-maskinen och intill den Svenska Spels apparat.
Ni kan ju tänka er att en kund har spelat på hästar för 166 kronor och så diverse spel på Lotto/Keno för 344 kr och så har han eller hon handlat varor för 189 kr.
Alla dessa summor ska separeras och läggas i respektive kassa, men så kanske kunden vill betala med sitt Visakort - ja, alltsammans - och säger då att FÖRUTOM att spelen och maten ska betalas, så vill han/hon dessutom ha ut 350 kronor mera än det totala beloppet.
Då gäller det att man har koll, det vill jag lova, för rätt summa ska sedan till rätt kassa.



När klockan är två och jag tänker att åå, nu är det bara en timme kvar (benen värker!), kommer Carina och säger att nu är det dags för mig att gå hem för dagen.

Va? Vilken lycka!
Jo, jag har läst fel på schemat.

Ute på lagret kämpar chefen med att sätta ihop ett ställ.
Vid pilen hänger vårt allra viktigaste arbetsredskap: sprättkniven!


Och jag tar på mig anoraken och halsduken och tittar in i köket.

Där sitter Ann-Marie (ansvarig för charken) och prickar av sina varor på följesedeln, medan Peter (också i charken) gnuggar sig i ögat.

Peter och Ann-Marie är u n d e r b a r a arbetskamrater!


Och så hemåt i blåsten!

Möter Sven-Åke och Elvy som kommer körande och vinkar så glatt .., och se där kommer en byggare med sin firmabil och han vinkar också .., och sist av allt blir jag omkörd av Ann-Marie som också har slutat för dagen.
(Hon är inte bara charkansvarig, hon är bondmora också.)

Det är då jag tänker att det är just sånt här, som gör att man känner sig lycklig.
Eller att j a g känner mig lycklig.

Ibland hör jag människor som säger att ..., "å, det är så skönt att vara anonym".
Så är det inte för mig.
För mig är det en trygghet och en hel massa glädje; detta att man är en del av ett större pussel .., att man blir igenkänd .., bara en sån enkel sak som att någon vinkar glatt och hälsar.

Eller som den gamla tanten som idag bad Carina - som just då stod i kassan - att hon skulle hämta mig från fikarummet.

Jag tog för givet att jag hade gjort fel, slagit in fel vara eller nånting sånt, när Carina kom och hämtade mig.
Så jag gick till kassan och där stod den lilla tanten (som hade höga kindkotor och såg ut att kunna vara av samesläkt) och jag frågade om det var nånting jag kunde hjälpa till med?

"Nej, jag ville bara säga .., du vet, jag är från Arjeplog egentligen, ja, några mil utanför Arjeplog och jag vet ju att du också kommer från det hållet ., ja, det vara bara det jag ville ..", sa tanten och looog så varmt.

Det är det jag menar.
Att vara en del av nånting.

Förmiddag ...

... eller morgon, i landet Halland.

Och detta är den bästa dagen; det är dagen när man vet att tre lediga dagar ligger där som guldkorn framför en.

Återstår nu att arbeta till klockan tre och därefter är det bara att susa iväg hemåt!

Och alla ni som - liksom min australiensyrra -, heter Birgitta: grattis på namnsdagen!