Ikväll ringde chefens fru ...

Nu blir det en ny sjudagarssväng igen.

Äjmen.

En hel svärm med kvällsfönster ...

"Och på andra sidan viken speglar sig Landstingskansliet ....", skriver Cecilia N.

Trädgårdsbloggen ...

Ja, i sommar har blommorna på altanen inte visat sig från den allra bästa sidan.
Pelargoniorna, som i fjol var så oerhört vackra, har mest deppat.
Humlen drabbades av ohyra och såg skorväten ut.
Ack och ve.
Och blomlådan under fönstret här vid datorbordet, den där jag planterade kryddväxter, ja, den blev till en enda stor flopp!
Till sist gav jag nästan upp.
Och nu har jag tömt dom flesta krukorna .., nu får dom stå där och vila sig i några månader.


Men inomhus är det aningen bättre.
Plötsligt börjar orkidén blomma .., den som sett stendöd ut!
Och jag, som aldrig varit någon större fantast av just såna blommor .., hmm, ja, jag börjar ändra åsikt.


Här har jag fibblat lite med bilden i redigeringsprogrammet.
Nu tycker jag att blomman blev ännu vackrare!


Titta, så fin!


Och novemberkaktusen (som byter namn till påsk ...), den håller koll.
Vet att nu minsann ..., nu är det dags att börja blomma.


Men madame Krysantemum deppar.
Ja, hon åker nog till komposten idag.

"Kärlek" ....

.... stod det som rubrik på bilden.

Det är tre av farmors barnbarn som nu ska vara med på minnesstunden.

En har kommit från Upplands Väsby, en från Ekerö .., och minstingen - som är störst - från Malmö.

Och tänk, jag får vara mamma åt dem alla tre!

(Och jag kan ju säga en sak: här har plattången varit framme !
Alla tre har lockigt/vågigt hår. Ja, åtminstone två av dem ,-)

Den där lediga dagen ...

Då tar jag harry med mig och går ut i solskenet.

Tänk, det är som på våren!

Här är jag vid Eckes lilla hus och vänder mig om och tittar upp mot det gula huset på kullen.
Alldeles intill porlar en liten bäck.
En kråka jagar en större rovfågel - just så ser det ut -, men det kanske är tvärtom?


Och vid polska ambassaden, där det inte längre står några polskregistrerade bilar, utan i stället en företagsbil med text på utsidan om Avfuktning , där är gräset ännu nästan lika grönt.
+

Och i åkerrenen syns ännu spår av sommaren ...


Vi tar långrundan och harry är alldeles till sig av glädje!
Hit och dit springer han .., och mellan varven gömmer jag mig bakom stora enbuskage och då kommer han i raketfart och med nosen i marken och letar rätt på matte.
Stor lycka och mycket svansviftande!

Mitt i alltsammans hittar han en död och frostnupen liten näbbmus.
Över sådana skrivs inga minnesord.
Inga tal hålls.
Man kan undra hur den lilla musens liv har sett ut?


Ingenting i världen är så roligt för harry, som att hitta pinnar!
Och han vet p r e c i s var han lämnade pinnarna under tidigare promenader!


Nu har vi gått mer än halvvägs och är nere vid båthamnen.
Många har tagit upp sina båtar, men inte pv.
När vi står där hörs gnirk och gnark från bryggan.
Båtljud.


På väg uppför backen mot Fabrikör Johanssons bygge.
Nu är det i det närmaste klart och om några dagar ska det hela inspekteras.
Långt där nere ser man fågelön (till höger på bilden).
Jag, som tog på mig sticketröjan under anoraken, svettas ymnigt.
Solen värmer i ryggen.


Små tistlar som pryder hedmarken ...


Och Fabrikör Johanssons bygge.
En bit därifrån står två unga byggare och arbetar och harry springer fram och nosar och viftar på svansen och sen upptäcker han en bit kvarglömd isolering som han nog tror är en råtta eller nåt sånt..., åååå, så roligt han har med en lilla grejen!



Ja, så här ser det ut!


Och här bor håltagaren Einar Johanssons son med familj.

Tycker jag att det här gamla huset är mycket finare än Fabrikörens mångmiljonmiljonbygge?

Svar: ja.

När allt är över ...

Hos farmor i Hjällbo.
Då, i ett annat liv.

Idag är det minnesstund i Göteborg efter min före detta svärmor, Eva.

Barn, barnbarn och barnbarnsbarn samlas nu och tar farväl av kvinnan som har varit mamma, farmor och gammelfarmor.

Farmor (så kallar jag henne, eftersom det är vad hon är till mina barn) var, åtminstone till ytan, tämligen kärv och oerhört rakt-på-sak.

Inuti, var hon betydligt mjukare.


Hon älskade att titta på naturprogram i tv .., hon älskade sina schäfrar och var en otrolig djurvän .., hon hade ordning och reda och trots ständig sjukdom och knapert om pengar, lyckades hon alltid klara av tillvaron.

När farmor första gången kom på besök till mitt föräldrahem, var jag aningen orolig.
Hon var i allting så olik min mamma och jag tänkte att .., ja, men hur ska detta gå?

Efter några timmar sa min pappa - filurigt leende -: "Men vilken trevlig kvinna och vilken snygg kropp hon har!"

Farmor hade grova händer och hon gick på ett alldeles särskilt sätt ..,. lite vaggande och hon pratade ofta om att hon hade ont i "mellangärdet".

För mig är ordet "mellangärdet" synonymt med farmor.

Hon bar nästan alltid förkläde - eller minns jag helt fel -?

På hennes diskbänk fanns virkade grytlappar och små dukar och hon var totalt orädd det mesta här i världen.

Utan farmor .. hade jag aldrig träffat mannen som är en sån underbar pappa till mina barn .., och utan farmor .., ingen Maria, Anna eller Anders .., utan farmor: ingen Emil, ingen Emma.

Men idag är det slut.

En efter en faller ifrån .., nu är det vår generation som står längst fram i ledet.
Närmast stupet ,-)

Och för en stund sedan läste jag på hemtidningens familjesida på nätet och jag tänkte att jaaaa .., det är verkligen så här det är .., det är livets gång det här.

Och medan jag drack kaffe och kalasade på pv:s valnötsbröd och klappade harry som satt vid min sida .., läste jag om en annan kvinna som inte längre finns till.

Jag läste om Gerd.

Så här stod det, bland annat:

"I unga år arbetade mamma som piga, kocka, och barnflicka. När hon flyttade till Aspliden arbetade hon i byns affär, Edmarks och på Stuvshopen, Kristineberg. '

Under några år blev det lokalvård åt Vägverket och Boliden på olika arbetsplatser. Därefter utbildade hon sig till vårdbiträde och arbetade inom hemtjänsten.

Vid 63 års ålder valde mamma att gå i förtida pension för att få mer tid att vara tillsammans med pappa, oss barn och våra familjer.

Vi växte upp i ett hem med mycket kärlek, omtanke, fasthet, traditioner och goda rutiner. Mamma fanns där, när vi kom hem från skolan. Hon fanns där för sina mor- och farföräldrar, för sina syskon och vänner och för vår pappa, inte minst under alla år han varit sjuk.

Mamma bara gjorde!

Lagade mat, bakade, städade, tvättade.

Det var ordning och reda, fasta mat- och fikatider. Det fanns alltid något hembakat att doppa i kaffet, saften eller mjölken. Ingen, ingen i hela världen kan tillaga så goda stuvade makaroner som hon kunde!

Mamma hade alltid något för händerna. Hon omvandlade tyg, garn och färg till trasmattor, kläder, gardiner, dukar och tavlor. Hon gick kurser där hon lärde sig att måla på olika material, snickra, hantera dator och prata engelska.

Mamma tyckte om att dansa, lyssna på musik och lösa korsord.

Melodikrysset var det bästa krysset av dem alla. Mamma åkte gärna ut på fisketurer, sommar som vinter. Det blev även många promenader tillsammans med pappa och hundarna. Mamma Gerd värnade även om alla barn ute i världen, om fred och om miljön, samt djuren, både vilda och tama."

Undrens tid ...

... är verkligen inte förbi, men det kan ju - i och för sig - ha ändrats sedan igår?

Ty i natt har det varit rejäl frost och kanske har ringblommorna fått tacka för sig?

Avsändare till bilden är Titti från Haverdal.

Så här skriver hon:

"Hejsan

Kunde inte låta bli fota våra ringblommor, IDAG 10. nov !

Ha dé gött (bohuslänska)."

Lediga-dags-fönstret ...

Och här sitter pElle coh tittar in genom fönstret och kanske studerar han brevet från Holms Golfklubb, adresserat till pv.

(Ja, förr om åren spelade herr pensionatsvärden golf. Sånt har han inte tid med nu. Nu målar han sovrumsgolvet i stället ,-)

Såväl pElle som sigge nilsson hoppar alltid upp på fönsterblecket och krafsar lite för att få komma in i värmen .., eller till maten, rättare sagt.

Men en sak skiljer dem åt: sigge backar åt sidan när jag öppnar fönstret, pElle, han hoppar ner och får sedan hoppa upp igen.

Just intill det här fönstret sitter jag och skriver, ja, jag har det på min vänstra sida.

Imorgon ...

... stundar ledig dag.

Om vädret är som idag .., tänker jag ta harry med mig på en riktigt lång promenad längs havet.

Och jag är så glad, så glad ..., alldeles nyss ringde sonen och meddelade att han och Josefine kommer att tillbringa hela vasaloppsveckan med oss i Sälen och så är det ju stafettvasan då på fredagen, då Josefine hoppar in för Maria och tar hennes sträcka - den fjärde och näst sista -.

Vilken otrolig glädje!!

Bilden här ovan tog jag i Grekland.

"Mormor .., såna där bilder tar du när du inte har nånting särskilt att skriva om på bloggen och bara vill han en bild, så där .., vilken som!" sa Emma och log.

Hon var nämligen med på den semestern.

Och jominsann, den tösen känner sin mormor.

Några kvällsfönster från ....

"Hej!

Nu var det väl ett tag sen du fick fönster av mig, men idag fick jag med mig kameran på stan.
En vacker dag med sol och grönt gräs så det kanske rent av konkurrerar med polska ambassaden. (Eller var det någon annan tomt som hade så grönt?)

Här kommer två bilder som visar fönster på badhuset.

Den övre bilden visar resten av gaveln ut mot vattnet och jag har inte sett det tidigare, men visst ser det ut som en sån där båt som man snickrade ihop av lite brädstumpar?
I mittenvåningen finns resaturangen och på taket finns en nybyggd bastu!
Tyvärr började det nyrenoverade badhuset läcka i den delen som bastun tillhör, så den delen är stängd igen och jag har inte varit där än.

Men visst är det lite häftigt att ha en bastu på taket med havsutsikt?


Jag tyckte det var så grann färg på himlen i fönstret där lönnen speglar sig.
Innanför de fönstrena har badhusrestaurangen ett "finrum" som man kan reservera om man vill äta avskiljt.

Hälsningar Cecilia N."

På vift ...

Klockan tolv-noll-noll ska vi samlas för gemensam lunch, alla vi som ska delta i postutbildningen i Falkenberg - fast egentligen är det mer som en massa information -, plus att det ska bli grupparbeten där diverse postproblem ska lösas.

Nästan en hel timme i förväg är jag på plats, då jag är osäker på var Strandbadens hotell ligger och alltså får jag fördriva tiden bäst jag kan.

Där är ofattbart vackert och från matsalen som är jättelik, är utsikten ..., ja, man kan tro att man befinner sig på holiday i Grekland!

Och jag slår mig ner i sköna fåtöljer och hittar gamla uppslagsböcker och stannar till vid avsnitten som handlar om Abessinien, Aceton, Afrika och Andrés luftfärd.

Och Antwerpen.

Hur intressant som helst är det!


Och där sitter jag för mig själv och ser lunchgäster komma och gå (mest män .., det är byggarbetare i Fristadsbyxor, men även mer eleganta herrar med kostym och tjusiga portföljer) och jag försöker lista ut vilka som - eventuellt - är butiksanställda och lite nervöst är det och det irriterar mig omåttligt.

För ..., i vanliga fall möter jag ju hur många människor som helst per dag och långt ifrån alla är bekanta, men detta .., att hamna i ett sammanhang där jag aldrig tidigare har varit - det ska senare visa sig att jag är den enda som inte har gått olika postutbildningar eller varit med på såna här träffar -, då känns det lite rejält pirrigt.

Allt handlar förstås om självkänslan .., detta att jag inser att jag nog är den som kan minst när det gäller posthantering, ja, i det här sällskapet.

När klockan är fem i tolv är vi alla samlade och jag hamnar vid ett bord tillsammans med två töser från Ica i Falkenberg och där är någon från byggmarknaden i Vessige och nån annan från Ica i Ullared (det blir mycket prat om Gekås ...) och så är det då människor från Hylte och andra platser som jag knappt vet var det är.

Allt går bra!
Det blir gruppövningar och diskussioner (har fungerar detta med fullmakter .., vem får hämta ut vad och vilken behörighet erfordras och det är trasiga eller saknade paket hit och dit ...) och fikapaus efter halva tiden (lunchen var för övrigt ljuvlig!) och vid det laget har nervositeten lagt sig och det känns bra.

Kursledaren är en kvinna i 50-årsåldern som ibland pratar till oss, ja, som vore vi småbarn.
Sist av allt får vi var sitt färdigfrankerat vykort.

"Nu kan ni posta det till vem ni vill i hela världen, portot är betalt!" säger hon leende.


Och så här ser det ut när jag är på väg till bilparkeringen .., jag säger bara det .., sååå vackert!

Förmiddag ...

Trött pElle på bordet i Ystad.


Soffprat från SVT ..., ljust blå himmel utanför fönstret och på bordet står en kaffekopp.

Senare idag postinformation i Falkenberg och titt-in-i-en-bokhandel.

DN får vänta tills ikväll.

Och jag får inte glömma att köpa hem fågelmat.

Zlatan ..., Zlatan.

Lyssnar till P1 och recensenten Gunnar Bohlin.

"Den bästa arbetsklasskildringen av idag!" säger herr Bohlin.

Ja, det handlar om boken om Zlatan.

Och om hans familj.

Om hans pappa, som i flera kilometer bar en nyinköpt Ikeasäng på axlar, då familjen inte hade någon bil.

Bland annat.

Faktiskt tänker jag köpa den boken.

Dagens fönster ...

"Om man nu är i landet Småland på besök så vill jag fånga ett fönster därifrån till Dig och kanske framförallt till PV.

Innan jag nu ska köra hemöver så gick jag en promenad runt hotellet i det fina vädret.

Idag en klarblå himmel och en höstsol som lyste fint på detta fönster.

Hälsningar från Turtlan på vift."

Och Eva berättar ....

"Hej Elisabet!

Får man komma med två oaser? I så fall:

Min första oas är stugan vid skogsbrynet.
Att kunna kliva rakt ut i det gröna, utan några grannar i närheten, det är det bästa som finns. Att sitta på altanen en sommarmorgon och höra fågelsång och invänta dagen, det är något som jag längtar till under hela vintern.
Vid skogsbrynet kan jag så och skörda.
Måla, både hus och tavlor.
Där firas många sommarkalas med släkt och vänner.
Min allra finaste oas på jorden.


Min andra oas är fjällvärlden.
Denna bild är från sommarens tur till Tänndalen i Härjedalen.
Vi var där en ljummen julikväll, solen stod högt på himlen och det var helt tyst.
Den milsvida utsikten, som fjällvärlden bjuder på, gör något med oss människor.
Det blir lättare att andas.

Kram Eva."

Barbros oas ....

"Hej här kommer min oas, den strand på en ö i höga kusten där jag tillbringat de senaste 25 somrarna.

Här har mina barn lekt, badat, lärt sig ro och lärt sig åka vattenskidor.
Nu är det barnbarnen som roar sig på stranden.

På den här stranden träffade jag min prins för 19 år sedan, för att tre år senare bli hans hustru på den brygga han landsteg några år tidigare.

Vi har vintrat in stugan och tagit upp båtarna, men längtar oerhört tills vi kommer dit nästan vår igen.

Kram från kusinen."

Och kan ni gissa .....

.... vem det är som har det här som sin alldeles egen oas ...?

Jo, det kan ni alldeles säkert!

Det är ju hon som gör fästingexperiment!

"Min oas ...."

Det finns ingenstans jag trivs så bra som i skogen!
Och allra allra helst vid en skogssjö tillsammans med sambon förstås.

Lugn, frihet och alldeles total avkoppling!
Jag blir alldeles lycklig bara jag tänker på det, så det är i sanning min oas :)

Fem inköpslistor från Västerås ...

Hej Elisabet!

Nu har jag samlat ihop en hel del inköpslistor som ligger i skrivbordslådan på mitt kontor.

Tänk att detta är så kul ;)

Här kommer några .

Ha det jättebra !

Kram, Jessica – kollegan ”i norr”.


Och här är det någon som är oerhört noga när det gäller det här med datum ....



En man, tror jag.


Ingen i min ålder - dom skriver inte joice på det viset -.
Jag gissar på 40 år?
Kvinna.



Kvinna född på 70-talet.
Troligen ska det bjudas på pizza?


// Och tack snälla, rara Jessica!! säger bloggmadamen.

Ulrika berättar ....

"Vattenhål har man ju många, utspridda lite här och där som små oaser i öknen, men det som betyder mest för mig just nu är Striberg.

Där bor min älskade rallysnubbe och hos honom trivs jag så oerhört bra.

(Egentligen är han som en separat oas.)

Byn ligger också så vackert, med böljande hagar och vackra gamla hus och många minnen/rester av gruvdrift/hyttor m.m. som är så vanligt i de här trakterna.

Innan jag träffade Marcus hade jag knappt satt min fot i Striberg, trots att det ligger så nära Kopparberg.

Fantastiskt fint landskap, en glädje att promenera i och njuta av!"

Och detta skrev alltså Ulrika i Västmanland.