Likadant hela tiden ..

I helgen som gick var vi ju på Ikea.

Och för fem år sedan ..., ja, tala om att vara enjängd!

Ja, ack ....

... att vägen till och från Hässleholm hade sett ut på det här viset .., i alla fall hade det varit härligt med den här omgivningen, men så var det nu inte.

Nej, inte alls!

Det var grått och disigt och som vanligt hopplöst att - efter Laholm - göra en omkörning.

Nåväl, femton minuter före utsatt besökstid var jag framme och slog mig ner i röntgenavdelnings väntrum.

Allt kändes bekant!

Där kom patienter med kryckor eller sittandes i rullstol .., någon (en äldre man som hela tiden frågade efter sina nycklar ...) kom liggandes i en säng med kisspåsen dinglandes vid sängkanten .., en patient som jag trodde var långt över sextio år - han sade sitt personnummer på engelska -, visade sig vara fyra år yngre än undertecknad!

Att röntga mitt knä tog kanske femton minuter ("om du får ta en bild på datorskärmen .., jaha, av din knäprotes .., nja, det går inte", sa sköterskan) och därefter ny väntan .., så pass att man hann bläddra igenom två Hemmets Journal och prata lite med en äldre kvinna som satt intill och stickade på något som skulle bli en grön kofta - "åååå, du tycker att garnet är vackert .., ja, det är växtfärgat!" - förklarade hon leende .., och därefter besök hos sjukgymnasten Pär - alltid lika vänlig och trevlig - och han sa att "allt är perfekt, du har fantastisk böjlighet i ditt knä och det kan inte bli bättre, helt enkelt!"

På väg därifrån stannade jag till vid ortopedmottagningens reception och bad att få lämna ett förslag.

"Ja, det går väl bra ...?" sa sköterskan aningen tvekande.

"Jo, när ni skickar kallelse till patienter, då borde ni på kallelsen meddela att p-automaten på patientparkeringen enbart tar bensinkort, inte ens mynt .., och tänk er nu att man har kört tjugofem mil totalt, tagit fritt från jobbet och kommer hit, betalat 200 kronor för besöket .., och så kan man inte använda sitt vanliga bankkort för att betala p-avgiften och har man då otur .., ja, då har man kanske en p-bot sittandes på framrutan när det är dags för hemfärd!"

Och sköterskan antecknade detta på en gul post-it-lapp och måhända slängde hon den så snart jag lämnat mottagningen, men framfört mitt budskap, det har jag i alla fall gjort.

På väg hem och med sju lettiska långtradare på rad framför mig (glöm omkörning), tänkte jag ännu mera.


Mitt ihophäftade ben några veckor efter operationen.
Svullet, precis som nu.
"Det var ju en himla tur att jag inte tog dig för benens skull ..",. brukar pv säga smajlande.

Jag tänkte på hur ensidigt det här utbytet är.

Visst, det är frivilligt att dela i ett forskningsprojekt, men jag tycker nog att jag satsar rätt mycket av såväl tid som pengar för femton minuter i ett svalt röntgenrum och fem minuter hos sjukgymnasten och inte ens ett ordentligt tack får man.

Om jag vore projektledare skulle jag nog fundera på om inte en blomstercheck vore på sin plats till de patienter som ställer upp på sånt här .., eller, om nu inte pengarna räcker till detta; ja, till gratis p-plats i alla fall?

Jo, det tycker jag och det ska jag skriftligen meddela herr projektledaren.

Men för övrigt var allt bara bra.

//Bilden togs på Irland för två år sedan .., vi hade hyrt bil och kört från Galway till Westport och var nu på väg söderut igen. Faktiskt hann jag tänka en hel del på Irland, allt medan de lettiska långtradarna kompiskörde längs vägen till Laholm.

Dagens fönster ...

... finns i Ystad och kanske finns lilla hunden kvar också? hälsar madamen som tog bilden, ja, samma madame som - om en stund - ska ge sig av mot Hässleholm för knäkontroll.

Tristare vägsträcka är svårt att finna, och rent hopplöst är det - när man svängt av från motorvägen -, att göra en omkörning.

Sist hamnade jag bakom en timmerbil och i fyrtiofem minuters tid fick jag ligga där bakom; hela tiden med blicken svepande mot klockan .., skulle jag hinna fram i tid?

Jag hade tre ynka minuter på mig, ja, när jag parkerat bilen utanför sjukhuset!

Tittar på dokumentären Vodkafabriken ...

.. och tackar Gud att jag inte föddes i Ryssland.

Så mycket elände.

Så mycket Vodka.

Så många konflikter och besvikelser

Så mycket längtan efter kärlek och trygghet.

Sånt som betyder mycket ...

Idag kom lugna, trygga Lena tillbaka från sin sjukskrivning och å, sicken fröjd!

När jag var ny i affären, då var hon verkligen min t r y g g h e t.

Och eftersom hon är den som har varit med längst; ja, hon har arbetat åt chefens pappa på den tiden han var ägare till butiken, så är hon också känd bland kunderna och det är många som har frågat efter henne under tiden hon varit borta.

Med sig hade hon en hembakad tårta och två olika sorters kakor - ja, hon har fyllt år - och efter detta kalas lär väl byxorna straaaaama ännu mera!

På eftermiddagen var det Malin som fick ta kassan och jag själv mejeriet och brödet.
Många kunder var det och stressigt så hemskt.

Malin är tjugo år och så oändligt mjuk och go!

Det är hennes hand ni ser på bilden här ovanför.

Och i charken arbetade Peter eftermiddag och han är precis likadan .,. lugn och sansad och ändå otroligt effektiv.


Här står Malin och pratar i telefon .., det är just innan jag ska åka hem på lunch för att rasta harry.

Och när arbetsdagen är tillända, det är då jag tänker på hur mycket det betyder att man trivs med sina arbetskamrater.

I Malå fanns Gerda Lundgren och Lena Mattsson som var som små guldstjärnor under många år och vi hade precis samma humor och det behövdes bara en blick .., så visste den andra vad man menade .., och på Fridhems Livs fanns Åse Andersson och Karina Fridh ..., och på Supermarket Maria Hansson som knackade på dörren till kontoret och alltid hejade när hon kom om morgnarna, och oavsett var man mötte henne i butiken, så möttes man av ett varmt leende .., ja, man blev så glad, så glad.

Och i lilla Hemköp här i Halland, ja, här vimlar det av rara arbetskamrater!

Faktiskt är det närapå oskattbart.

Och tyvärr är det ju tvärtom också; en enda surkart i ett arbetslag, kan fördärva stämningen för alla andra!

Tur att man har en snäll chef ..

... för det kom hem lite väl mycket Garant vispgrädde idag och jag säger inte vem som har gjort beställningen, men det börjar på E och slutar på bet.

Då förstår ni.

Att vara mejeriansvarig och dessutom bröd, - ost, sill, juiceansvarig .., ja, jysses, så jag beundrar Carina som är den som i vanliga fall sköter allt detta!

Det finns helt enkelt inte ord nog, för min beundran för henne.

Och så lycklig hon ska bli vid åsynen av all grädden ....,-)

NOT.

// Bilden: alldeles nyss rastade jag harry .., då såg det ut så här vid stora lagården och den porlande bäcken. Snart iväg igen till jobbet.

Då ...

Lilla stan Kokkari på Samos.

En öppen balkongdörr och havet där utanför.

Tjugo meter till vattnet.

Ungefär.

Frukost på balkongen.

Emil och jag själv och några år senare, pv och jag själv.

Och tandvärk.

Jag undrar hur hotellägaren, herr Thelinis har det, ja, i den grekiska röran?

Också en insikt ...

Ja, det har varit mycket tjat om jobb nu ett tag här på bloggen.

Men jag vet en som har det värre.

Samir.

Och pv har sett 15 000 .., säger han

Vackra bilder, nu i större format ..,

å, det hittar man här!

Hos Gunnar.

Dagens fönster ...

.... som bara skymtar så där lite, lite ..., finns i Italien och då vet ni förstås vem som stod där och viftade med fönsterhåven .., jo, lundafarmor!

Tack och tack! säger jag.

"Mera mat, mera mat ...!"

Någon pysselmamma till mina tre barn, det var jag inte.

Men en läs-mamma, det var jag.

Åååå, så vi läste om Lotta på Bråkmakargatan och tant Berg och tågresan när Lotta sätter skivor av prickigkorv på tågkupéns fönster, eller när hon rymmer till tant Berg och Lottas pappa kommer och hälsar på och försöker locka hem Lotta ..., och jag kommer ihåg Lottas docka som hette Viola Linnéa - med Astrid-Lindgren-betoning, så där på o:et i Viola ..-, och absolut att jag kommer ihåg när Lotta satt uppflugen i ett fruktträd och hängde plättar som löv och hela tiden sa hon ..."mera mat! mera mat!"

Det var vad jag tänkte på idag, fast inte på mat.

Jag tänkte på att dom här sista veckorna, då har mitt liv mest bestått av jobb.

Idag skulle jag ha varit ledig, men då blev det kvart i nio till halv två och därefter fem till sju och mest hela tiden har jag varit i mejerikylen och då blir konsekvensen att min högra knä nu ser ut som en fotboll.

I morgon är det - enligt schema - eftermiddag, men det blir heldag i stället, även då mejeriet.

Nåja.
Onsdag ska jag till Hässleholm för årlig kontroll och då är jag fri hela dagen, så det jämnar väl ut sig.

Och det var när jag stod där i mejerikylen och tänkte på allt detta, som det slog mig att just nu är det mest "mera jobb, mera jobb, mera jobb!"

För övrigt känns livet bra.

Elvis har lämnat oss ikväll - buhuuuuu -!

Och snart ska jag göra kväll. Det gäller att vara på hugget.

Tänk ...

... om exakt en månad, så vänder det.

Då har vi passerat den längsta dagen!

//Kläderna på tork .., ja, dom fanns i mörkaste Småland, alldeles intill Carl von Linnés barndomshem.

Idag ....

... är sista dagen som Elvis är hos oss, i alla fall för den här gången.

Oj, så långtråkigt det ska bli för harry, för mest hela dagarna leker dom hejvilt eller ligger nära-nära-nära varandra.

Och ingen finns där då att dra pinne med och ingen som sitter och väntar på att jag ska säga "varsågod" när maten är serverad i hundskålen och ingen som kommer med nosen och buffar lite på låtsasmatte när hon ligger i sängen ..., och ingen som kurar intill pv om nätterna.

Men pElle blir nog glad.

Han är mest irriterad på den där typen som kommit hit och tagit hans plats i soffan.

Dagens fönster ...

Ååå, dessa härliga skuggor!

Fönstret finns i Rydals museum, beläget mellan Borås och Kinna och fönsterfångerska var den här duktiga fotografen.

Och så ett kvällsfönster från ...

Hej!

Här kommer två (det andra kommer senare) fönster till din samling.

Det första visade Bureå Hembygdsförening upp på Buredagen.

De efterlyste folk som ville adoptera ett fönster ;-)

Dvs, man skulle ”adoptera” ett fönster och måla det. Fönstren hörde till någon byggnad på hembygdsgården.

Hälsningar Anitha."

"Taxi, var god dröj ...!"

Tänk tanken att ni bor i ett inlandssamhälle och att ni vaknar en natt med fruktansvärda bröstsmärtor.

Tänk sedan tanken att det till närmaste lasarett är nio eller tolv mil och så vet ni att drabbas man av hjärtinfarkt så är det bråttom att komma till läkare .., och nästa tanke är då att ojdå, här finns ingen ambulans, den är nämligen indragen!

Det är helt enkelt inte klokt.

I södra Sverige gallskriks det om man får tre mil till BB .., jag kan tänka mig tanken om ambulanserna plötsligt försvann.

Men just så är det i många inlandskommuner.

Malå är en av dem.

Och här är länken till det reportaget från kvällens Rapport.

15.57 in i sändningen börjar det hela.

Och gissa om han testade "controllern" ....

Om pv hade fått välja, så hade det blivit en säng som man kan höja och sänka.

Ni vet .., en sån där som man ligger där och manövrerar med en fjärrkontroll.

Men .., så har han ju en (enjängd) sambo som har begåvats med livlig fantasi .., och det kan jag lova er, att jag för min inre syn såg allt som kunde hända med den sängen!

Jo, jo .., tänk om strömmen går bäst som man sitter där och läser en bok och sen får man tillbringa resten av natten i hjärinfarkt-läge och nog såg det väl aningen "rappligt" ut det är underredet .., nej, "jag vill ha en vanlig säng!" sa jag.

Så blev det också.

Men madrassen fick han minsann bestämma.

Och så här blev det ...

Nästan hela dagen har vi tillbringat på det stora möbelvarhuset i Helsingborg.
Ja, på Ikea.

En inköpslista hade vi minsann tagit med oss, men den blev kvar i bilen och redan efter några minuter bara, så hade jag gjort mitt första - men inte sista - avsteg från listan.

I kundvagnen hamnade då tre stoooora kuddöverdrag i linne, helt i min smak!!
Det är ett av dessa ni skymtar på bilden här ovanför.
Snyggast var den där lilla randiga infodringen, den gjorde hela alltet nästan!


Gardiner i nån slags sandfärg inhandlades också.

Nu måste gardinstång upp och tanken är att gardinen ska gå hela vägen mot väggen, liksom för att bredda fönstret, då jag avskyr smala gardiner, i alla fall hos mig själv.

Till pv:s oerhörda lycka visade sig just dessa gardiner vara utrustade med Guds gåva till mänskligheten: nämligen o m t a g!

"Ååå, jag får nästan stå ... päls!" utbrast herr pensionatsvärden saligt vid åsynen av de två banden.
(Nåja, dessa kommer inte att användas ..-).


Icke allenast kuddöverdrag inhandlades, nej, även tre jättelika kuddar, vilka är så stora så det mest troliga är att vi nu hädanefter får sitta på stolar och titta på tv.

Vi ryms helt enkelt inte i soffan Ektorp.


Människor som tycker om färg .., tycker nog att pensionatet är grått och trist.

Jaaa, men det slog mig när jag tittade igenom mina bilder på bildbloggen, jo, att jag verkligen tycker om den här färgskalan .., den som är på bilden här ovanför.

Den ger mig lugn och ro.

Men nu undrar kanske någon nyfiken stackare om vi bara köpte detta .., kuddöverdrag och kuddar?

Nej, nej.

En dubbelsäng med ljuvlig madrass till inhandlades .., diverse överdrag .., underlakan .., kronljus och värmeljus (jag), blockljus (pv) .., en jättelik blå badhandduk (till mig ...), ja, det var nog allt.

Lunch blev det också; en helt bedrövlig stekt spätta för min del och fläskytterfilé med pommes till pv (han var nöjd) och nu är vi hemma och pv tycker att detta att fylla golvsprickor/glepor med latex är en pina och själv ska jag värma gulaschsoppan.

Den nya sängen kommer - hopefully - att kunna invigas nästa helg, till första advent.

Apropå advent: sämre jultillbehör än på Ikea är svårt att uppbringa!
Inget utbud alls att tala om.

B e d r ö v l i g t.

För övrigt var allt bra och alla människor (kunder) såg trötta ut och småbarn grät och en amerikansk man uttryckte sin förtjusning över en stor rislampa, men fick snabbt en åthutning av sin hustru och sen blev det inget lampköp .., och så där var det nog för det mesta.

Att göra större inköp på Ikea, ja, det är nog en prövning för äktenskapet.

Nåja, ännu är vi sams!
(Det blir väl omtagen som sätter allt på prov ,-)

Om Kerstin, Nisse, Tora, Arne och Solbritt.

När vi 1993 flyttade från Malå till Ystad, kom jag att häpna över hur underlig tillvaron är.

Människor som man minst av allt förväntade sig att höra nånting från, dom hörde av sig.

Grannfrun Kerstin Granwall skickade varje vecka ett stort, brunt kuvert fyllt med tidningsklipp hemifrån. Troget .., varje vecka under flera års tid!

Nisse Lundqvist, som vi aldrig umgicks med, skrev humoristiska brev!
Arne och Tora Hellsten - kunder från affären - hörde av sig med julkort!

Allt var så totalt oväntat.

Och när jag i fjol flyttade från Ystad, så hände samma sak.

Solbritt, som jag bara träffade i affären - hon är som en solstråle - och med ojämna mellanrum kommer hjärtevärmarhälsningar med hennes handstil som igenkänningstecken.

Tänk, vi har a l d r i g råkats, annat än i affären!!

Och på elisabetdagen .., då kom detta (bilden) med posten.

T a c k snälla! säger jag.

Mot nya djärfva mål ...

Ja, idag bär det av till Ikea i Helsingborg!

(Vi har ungefär lika långt till Helsingborg som till Ikea i Kållered utanför Göteborg, men av någon anledning väljer vi ofta att åka söderut).

Här ska inhandlas ett stycke säng + sängbotten och så alla ljusen inför advent, förstås.

Och kanske lite till.

Gardiner, till exempel.