Måndag och ömsom sol och ömsom moln och det blir ett par kilometers promenerande med gåstavar med m-o-t-s-t-å-n-d och därtill nyinköpta träningsskor och efter halva sträckan är håret hur lockigt som helst och jag doftar svett på samma sätt som mamma gjorde.
Jag råkade - för en tid sedan - läsa om en drygt 80-årig man med knäprotes som hade åkt Vasaloppet och det var
då jag sa till pv att kan
den mannen, ja, då kan jag åka nio kilometer om jag börjar att träna nu, ja, då kan jag ta fjärdesträckan i stafettvasan.
Pv menar att jag måste registrera längd och hastighet på rundorna, sånt är viktigt.
Själv har han diagram i sin dator och varje dag, exakt varje dag som han cyklar till och från skolan, förs tiderna in och det första och det sista han gör, är att se på klockan.
Sånt tycker jag inte är lika viktigt.
Så jag tar på mig någorlunda vettiga kläder och så stoppar jag kameran i jackfickan.
Det är väl ändå onödigt, tycker pv, ja, att ha med sig
kamera det är
träning på gång, men det tycker
inte jag och det första jag ser är en
vidunderligt grann råbock och alla som har sett filmen Deer Hunter med Robert DeNiro, kommer nog ihåg hjorten i början av filmen .., den stora som stod där och mötte jägarnas blick.
Det var efter bröllopsscenen.
Alldeles stilla stod den, hjorten.
Precis så är det nu också.
Högst uppe på klipphällen - nära den stora lagården - står råbocken och jag stannar upp och tar fram kameran och bocken står där och tittar lugnt på mig,
just så länge som det tar att göra sig redo och trycka på knappen ..,
då försvinner den.
Sen, nästan hemma igen,upptäcker jag två rådjurskid som raskt gömmer sig ute på sädesfältet.
Och jag ser överkörda sniglar ..., svalor som flyger hit och dit
just ovanför säden .., och nästan som en liten rabatt är där också, med gula blommor och blå kråkvicker.
Det doftar .....
sensommar.
Allt känns bra.
