Och så får hon en spricka i benet ...

Det finns yrkesgrupper som jag beundrar mer än andra.

Kvinnor eller män som rattar enormt långa lastbilsekipage, backar och har sig .., är en grupp.

Ambulansförare, poliser, sjukvårdspersonal är en annan stor grupp.

Planerare; såna som sitter med kartor på sitt skrivbord eller på sin dator och planerar motorvägar och av,-  och påfarter och som ska se till att leveranstider hålls och just det datumet ska asfaltläggarna vara på plats och allt ska stämma.
Projektledare, med andra ord.

Och så finns ännu en grupp: dansare!

För den som likt undertecknad saknar taktkänsla och är klumpig och fumlig, är detta att titta på människor som dansar och använder sin kropp, ja, det är nästan som magi!

Idag när jag låg på soffan Ektorp, råkade jag av en ren slump hamna i ett alldeles underbart program som handlade om just dans. Om koreografen Mats Ek som satte upp en föreställning på Kuba.

Det var fantastiskt! 
Vilka vackra människor! 
Vilka underbart vackra kroppar! 
Vilka rörelser! 
Och vilken ofattbar vacker musik till programmet!

Filmen, som är gjord av Susanna Edwards, ligger ute ytterligare några veckor och jag rekommenderar den å det varmaste!

Här är länken.

Sen undrar jag ..., finns där ett vackrare instrument än cello?

DBIV för Ulrika i Västmanland ...

Veckan har varit ett himla surr av jobb, det är tur man har en blogg så man vet vad som hänt och vad man gjort... ;-D

Jag har i allt jobbande lyckats klämma in...

 ... ett par omgångar garnfärgning - det är alltid en riktig höjdpunkt!

 ...en härlig fikastund vid Loftcaféet i Kopparberg tillsammans med Chrille och Max. 

Nygräddad våffla med sylt och grädde en solig och nästan sommarvarm dag.

Och hon är så fin, så fin i sina glasögon! säger Elisabet.

 ...många träningsstunder och mysstunder med Max.

Hälsningar Ulrika.

När allt rämnar ...

Å, jag tyckte så mycket om den första boken!

Igenkänning förstås, men inte enbart.
Jag tyckte om sättet den var skriven på och all underfundig humor.

Så när pv fyller år, ger jag honom författarens senaste i present.

Vi delar på boken och igår, när jag mest låg raklång under täcket, sträckläste jag alltsammans.

Tyckte jag om den?

Nja. Inte särskilt.

Man kanske kan säga att författaren är påhittig - bara tanken på själva historien är ju, om inte orimlig, så ovanlig -, men jag känner mig aldrig hemma mellan bokstäverna.

Små korn här och där .., men inget mera.

Betyget: 4 av 10.

DBIV för Eva på Frösön ...

Hej Elisabet!

Det bästa i veckan var nog stunden i morse. Jag citerar vad jag skrev på facebook:

Stoppa barfotafötter i stövlar. 
Dra fleecetröja över nattlinnet. 
Och sedan 
vandra ut över vidsträckta åkrar. 
En slags frihet.

Så helt underbart skönt var det att vakna upp vid skogsbrynet efter en vecka i stan. Ikväll åker vi tillbaka igen, den här helgen har varit som en lisa för själen.

Kram Eva

// U n d e r b a r  bild, Eva!!! Den säger nästan lika mycket som alla ord!

DBIV för mig själv ....

Frånsett den där lyckliga stunden när Anders skjutsade mig till Koralgatan 49 i Malmö och där hämtade min försvunna resväska (som dessutom inte var min, utan lånad av äldsta dottern ...), så var det bästa den här veckan  b a d e t   i havet, jag tror att det var på tisdagen.

Harry satt vid vattenbrynet och höll koll på matte ..., medan jag själv navigerade mellan brännmaneter och jag dök och lät svalt vatten skölja över pannan och jag kände hur allting bara var så rätt.

Kanske ska jag ta ett dopp i havet även idag?

Rätt man på rätt plats ...

Hos Monica läser jag om glädjen över att de fängslade journalisterna nu fått komma hem.

Ja, den glädjen var verkligen stor - även hos mig -, jag som från början tyckte att det var aningen korkat att ge sig in på såna äventyr och sedan förvänta sig stor uppslutning från hemlandet.

Det tar jag tillbaka.

En som verkligen har min fulla beundran, är diplomaten Jens Odlander.

Var gång jag har hört hans röst, har jag tyckt att den påmint om Ingemar Odlanders .., ni vet, han som under en tid arbetade på Rapport, tror jag?

Nu kollade jag: Jens Odlander är son till denne Ingemar Odlander.
Ja, det förklarar ju det mesta.
(Pappa Odlander, vilken jag hade väldigt stort förtroende för som nyhetsankare, har nog västerbottniskt påbrå .., ja, han är nog från trakten kring Norsjö, ty ett av hans namn är Hertur ..., det ni ,-)

Och detta, att denne diplomaten Jens Odlander - född 1963 -, inte ställer sig själv i centrum, utan bara helt kortfattat meddelar ..., "uppdraget slutfört", det tycker jag om.

DBIV för Cecilia N i Härnösand 

Det måste vara världsvida spinnaoffentligtdagen som vi firade idag lördag.
 Eller att när jag kom hem därifrån så hade maken lagat mat. Trots att det var min vecka. (Eller var det att jag kunde rida igen efter min cykelolycka med revbensskada?) Hm. Så bra att den här veckan hade så mycket bra när det varit glest med det på sistone.

http://cessistickar.blogspot.se/2012/09/wwsipday-rapport.html

Cecilia N

// Klicka gärna på länken, så kan ni få en titt på madame N ,-)

DBIV för Turtlan i Värmland ...

Hej!

Kanske är det för tidigt att bestämma sig för vad som är veckans bästa men vad vinner över en kväll i båten?

Vi steker hamburgare till middag i all sin enkelhet. Värmer bröden i stekpannan. Smakar kalasgott.

Från båten får vi en helt underbar utsikt. Himlen blir eldfärgad.

Tyst är det. En stor fågel med långa ben och lång hals sveper förbi. Det måste ha varit en häger. Eller vad annars?

Rogivande!

Men vilka jättemyggor det är på besök ikväll... Invasion.

Turtlan.

Dagens fönster ...

Det borde förstås vimla av fönster i London, tycker man.
Jo, det gör det också, men där finns förstås också den där vita gardinen och till sist ser alla fönster likadana ut och man tänker att bakom den vita finns säkerligen något färgglatt eller något tyngre i gardinväg som stänger ute ljud och kyla, men likväl så struntar man till slut i att ta fram den "vanliga" fönsterhåven.

I bussarna finns inga gardiner.
Där finns människor på väg Till eller Från.

Man sitter där bakom dem och undrar över deras liv och vardag och innan man stiger av, har man tagit en bild av ett fönster och där skymtar ett gjutjärnsstaket och träden i Kensington Garden.

Det är väl ungefär det hela.

Rapport från Västergötland ...

"God kväll!

Här, vid utedasset i torpet, frodas "pv:s mynta", som vi kallar den.

Kram 

från Mian och Jan."

 

// Och vår mynta är nu på upphällningen och duger inte längre som teblad. Jo, kanske om vi hade torkat dem. Godare te har jag aldrig smakat och tänk, hela våren och sommaren har vi njutit av detta! Är det pipranka som växer längs väggen ...?

DBIV för Eva från Tyresö ...

Ja, nu kör vi igång igen med den här veckans bästa.
Eva från Tyresö har garderat sig och skrivit "en höjdpunkt denna vecka" och det går ju precis lika bra.
Det behöver inte nödvändigtvis vara den bästa.
Det kan också vara just ett ögonblick som etsade sig fast.
Förstapriset är kylskåpsmagnet som jag föll pladask för i London.
Varmt välkomna med era bidrag!

Så här skriver Eva:

"En höjdpunkt denna vackra höstvecka i Tyresö var dovhjortarna.

Aldrig förr har de varit så nära huset och ingen vet var de kommer ifrån.

Kanske från någon skärgårdsö på isen eller simmande?

Det lär finnas fler.

De stod en lång stund på vår lilla radhustomt mitt i samhället

och jag stod innanför fönstret.

Eva i Tyresö"

Utsikt från en soffa ....

Mest hela dagen blir jag sängliggande.
Först i sängkammaren, där harry gör mig sällskap och ligger nära-nära-nära.
Jag tänker att om jag får en dödlig sjukdom och får möjlighet att välja, så vill jag dö hemma med harry intill mig - om han är i livet då -.

Under täcket håller jag Mikael Niemis senaste bok, den som pv fick i födelsedagspresent, men jag orkar inte läsa.

Senare på dagen kommer skorstensmannen; han som ska undersöka hur det går att ordna med kamin i vardagsrummet och vad som behöver göras.
Då är jag uppstigen och sitter ute i solskenet där det bjuds på kaffe och gifflar.

Mannen, som är jämnårig med mig (Vattuman, född på Alla Hjärtans Dag) är uppvuxen i Bromma, men nu bor han söder om Halmstad och berättar om sitt arbete och hur bra han trivs, ja, just för dagen målar han spröjsade fönster i Båstad och egentligen drömde han om att bli advokat eller fotograf.

"Fotograf .., det hade nog varit intressant", säger han.

Och vi pratar om åldriga föräldrar; hans mor och far är över nittio år men är skröpliga ..., och vi säger att detta med att leva länge - bara-för-att -, inte är nånting att stå efter.

sigge nilsson vit vattenbyttan ...

Medan vi surrar om detta, har pElle hoppat upp på trädgårdsbordet och skorstensmannen sträcker fram handen och stryker honom ömsint över huvudet.

"Ja, själv har jag tre katter ...", säger han.

Efteråt, när pv frågat vad det hela kommer att kosta på ett ungefär och mannen åkt sin väg, lägger jag mig på soffan.
Tar anoraken över mig och gömmer barfotafötter under pläden.
På tv visas handboll och mellan varven som jag somnar och drömmer förfärliga saker - så där att jag badar i ett blodfyllt hav - tittar jag lite på handbollsmatchen.

Och pv kommer in och frågar hur det står till?
"Du kan väl googla på Salmonella och biverkningar av Losartan ...?" säger jag.
Så det gör han.

Så ringer telefonen.
Det är AP.
Tillsammans med syskon och respektive är hon i Ystad och firar sin pappa som igår blev sextio år.
Han var sjutton år när vi träffades, själv var jag femton och alldeles oerhört blyg.
Nu är han sextio.
Det är ofattbart.
Vart tar livet vägen? 

Och AP berättar om kalaset och nu har hon och Micke skjutsat Anders till Malmö och jaaa, hon är lika förtjust i hans nya lägenhet som jag själv blev vid besöket där, och om det pratar vi förstås; glädjen i att ha utsikt över takåsar och vackert taktegel ..,  och om semesterplaner ..,. och Nellys frivolt i den branta trappan i Ystad och allt möjligt annat.

AP är som ett energipiller.
Eller som medicin.

Efteråt vacklar jag upp från soffan Ektorp .., kokar varm choklad och tar hårdmackor med ost till .., och pv säger, när han - en stund senare, som är nu ... - lyssnar till tangentknattret, att "men nu tror jag nog att du är på bättringsvägen?"

Och från och med på måndag ska jag gå tillbaka till min ordinarie blodtrycksmedicin.
Att känna sig "låg" och på gränsen till deprimerad, det är inte vad jag har varit van vid, men just så har det känts.
Det är som att inutiglädjen har sluuurrrrpat ut med det sista av badvattnet.

Nu ska det bli bättre.

Ännu mera ...

Dag 3 i London.

Vi har åkt bussrundtur, strosat i Hyde Park ..., och Emma har shoppat ännu mera .., och på kvällen har vi biljetter till föreställningen Stomp; den som jag blev tipsad om här på bloggen - stort tack för det -!

Teatern heter The Ambassadors Theatre och ligger på West Street om jag minns rätt.
Det är aningen knepigt att hitta rätt, men en uteliggare står vid ett gathörn och ropar ut att han minsann kan ge vilsna information och det kan han .., och får ett pund som tack och vi hittar rätt.

Som alltid vill jag vara ute i god tid och efter att ha hämtat ut biljetterna (köpta via nätet och när jag hämtar dem sitter kvinnan i biljettluckan och letar efter mitt namn i liten papplåda med register i bokstavsordning .., ingen dator där inte, men det fungerar!) går vi till en pub inte långt därifrån och jag köper en Gin & Tonic och Emma en Cola och så sitter vi där och bara har det skönt.

Själva föreställningen - Stomp - var urhäftig! Vilken kraft och energi!!
Vilken livsglädje!
Och så roliga dom var!

Utanför teaterentrén upptäcker jag ett välbekant namn.
Ahaaa .., Gudrun Sjödén!
Stolt och glad blir man.
Eller jag.

Dagens fönster ...

... finns i närheten av Portobello Road i London.

Och det kan man ju konstatera, att här har i alla fall ingen ägnat sig åt Feng Shui.

Tror jag.

Olikheter ...

London: fredag.

Emma är svårt drabbad av shoppingbacillen och till slut ger jag upp.

"Nä, du får gå själv till den där butiken, så möts vi här när du är klar!" säger jag.

Hon har varit där en gång tidigare och hennes lokalsinne är bättre än mitt .., alltså slår jag mig ner vid Picadilly Circus - just vid fontänen - och det är helvetiskt varmt och där är liv och rörelse och prat och ljud som hela tiden studsar som små pilar mot huvudet!

I ena handen håller jag min vattenflaska, i den andra kameran.

Till höger om mig sitter en kvinna från Düsseldorf; hon är genomblöt av svett och säger att hon längtar bort från city.

Rakt framför mig sitter eller står en skoklass från Italien .., en lärarinna eller resledare försöker hålla koll på vilka som är på plats.

Och där sitter jag och tittar ut över omgivningen och efter någon timme blir jag orolig, men upptäcker att jag har fått ett sms (inget ljud på min I-phone ...) där det står: "lång kö i kassan, kommer snart, puss!"

Jag tar en klunk vatten .., häller lite på stekheta fötterna .,. blaskar mig i ansiktet.

Och just då, i den stunden, tänker jag på stillheten vid Stensjö Strand.

/Nej, jag tror inte att detta är av världshistoriskt intresse, allt om resan till London, men den här bloggen är som en dagbok för mig. Ja, så ni förstår varför jag lägger ut sånt här.

"It´s nice walking today ..."

Söndag mitt på dagen i London.

Vi är på väg till Hyde Park och tar bussen som går från High Street Kensington.
Bakom oss sitter en pappa med sin dotter som kanske är fem år och hela tiden pratas det livligt om det här med årets gång och hur det kommer sig att årstiderna förändras.

Jag sitter alldeles stilla och lyssnar, medan Emma fibblar med sin I-phone.

När vi är nästan framme, vänder jag mig om och frågar om pappan möjligen är lärare?

Han leeeer stort .., förstår på pricken varför jag undrar.

"Yes, sort of ...", säger han.

Och jag tänker, som så många gånger tidigare, att det spelar ingen roll hur fantastiska byggnadsverk det finns på ett resmål .., det är alltid människorna som sätter spår.

Och jag tänker också på hur mycket det måsta betyda att ha en förälder som är så engagerad och verkligen ger sig  t i d  att förklara - det var som ett samtal mellan två vuxna människor -.

En stund senare klev far och dotter av bussen och jag tittade ut genom fönstret och såg (och hörde) dem fortsätta pratet om årstider och solen gång.

// Ska man kunna urskilja årstidspratet, måste man nog ha rejält med ljud. Bara så ni vet.



Sen Hyde Park.

Det är där den idoge och så vänlige renhållningsarbetaren ideligen blir avbruten av turister som inte riktigt har koll på kartan.

Dagens fönster ...

... kommer från Västergötland och det var Mian - på väg till jobbet - som tog fram fönsterhåven!

Och om någon .... 

... mot förmodan  i n t e   har upptäckt hur underbart hon skriver

- och fotograferar -

och

kombinerar ord & bild

så finns hon här.

Och här är vinnarna ....

Vinnarna ..... 

Filmen som ska laddas upp, "står i kö hos youtube ...", säger dom.

Men nu återstår endast 7 % att ladda upp.

Håll ut.