Tycker jag om ...

Sånt här.

Till exempel.

DBIV .....

Veckorna bara susar iväg .., nu är det dags igen att leta fram den här veckans bästa stund!

Det där ögonblicket som har etsat sig fast.

Så här är det: det finns bloggvänner som tycker att dom har vunnit för ofta och som därför inte vill skicka in sitt bidrag - så himla artiga är dom -så den här gången blir vinsterna enbart sånt som har kommit som sponsorpresenter, då behöver ni inte känna på det viset ,-)

Vill ni vara med?

Mejla då till bisse151@gmail.com och gärna bild till.

Förra veckans vinnare blev Monet (som fick fyra kort från Olga Magnusson - tack igen Olga! -) och tröstpriset, ett kort inhandlat i London, gick till STORARTAT i Göteborg, dvs, Ann.

Tre ytterst kreativa kvinnor samlade på två rader ...(här ovanför), inte illa!!

Eva från Tyresö var först på plats den här gången; hon har hittat svamp!

DBIV för Eva från Tyresö ...

Ett veckans ögonblick hände nyss.

Jag hittade två fjällskivlingar!

Hjärtat hoppar alltid till när jag ser de vackra skapelserna.

De var helt larvfria och blir så oemotståndligt  goda.

Det fanns KarlJohan smörsopp kantkremla och kantarell också.

Alldeles i dikesrenen.

Hösthärligheter.

Kram från Eva just nu i Haverdal

Lördag ...

En kamin ska installeras i vardagsrummet och äntligen, efter månader av prat som utmynnat i inget-beslut-alls .., börjar vi komma till skott.

Pv ringer skorstensmannen och säger att vi nu är i det närmaste klara, ja, vi har valt kamin och nu är det upp till honom när han kan börja arbetet med skorstenen och själva installationen.

Grå eller svart ...?
Täljsten ..:?
Gjutjärn på toppen, så där så man kan värma en kastrull?
Alternativen tycks oändliga.

 

Mellan varven läser jag DI:s helgdel Weekend.

Ett reportage handlar om advokater som är mer inne än andra.

På sidan 10 står det så här: " I Norge ställde några stajlade pressfoton nyligen till rabalder inför rättegången mot massmördaren A.B.B. På bilderna poserade försvarsadvokat Geir Lippestad och hans tre biträden i en glassig studiomiljö."

Som illustration till texten har man valt bilden här ovanför. 

Geir Lippestad sitter längst till vänster. 

Men ..., "glassig studiomiljö" ...?

En gång ...

... skrev jag ett mail till redaktören från Namn och Nytt - sidan i DN och berättade att en av anledningarna till att jag tycker så oerhört mycket om DN, det är dom små notiserna som Åke Ekdahl skriver.

Jag blir alldeles överlycklig över att få ta del av hans krumelurtankar när det gäller småfåglar.

En gång hade han författat ett brev från en fågel som givit sig av till Afrika och jag tog kopia på texten och lade den i den jättelika bingen med solrosfrö som vi har på jobbet och det fanns kunder som tog sig tid att läsa och då såg man hur dom drog på munnen.

Idag är en sån dag när jag tackar min lyckliga stjärna för att DN kommer i vår postlåda och det är helt och hållet herr Ekdahls förtjänst.

Och nu lyssnar jag till Rödhakens "knäppande" med en annan insikt.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och där satt en pensionatsvärd och studerade dagens tidning .. mest handlade det om de olika partiernas upp, - och nedgång och han sa ..., "ja, för Annie Lööf går det inte så bra ...".

Hos doktorn ...

Alltid lika intressant är det.

Lite jämtländsk reklam ...

Hej hej..!

Köp sommarens härliga honung från Vaplan.

Honung skördad av byns egna blommor...!

Välkommen hem till mig på Kustvägen 12 i Vaplan.

Eftersom jag är en "glad pensionär" så är jag är hemma här på gården mest hela tiden ;-)

Ring gärna och boka:  070 - 516 63 10

Skynda fynda - är det slut så är det slut ..!

Honungsburkarna innehåller ca 400 gram härligt god honung som är inhämtad från närområdet ca 3 km radie.

50:- / burk + ev frakt. Gärna kontanter men det går även att sätta in pengarna på ett bankkonto.

VÄLKOMMEN!

PS - Till alla ni som redan har bokat honung - burkarna finns att hämtas.

Gunnar Rindå

Kustvägen 12    830 40 Nälden.

070 - 516 63 10

Gösta ...

 - pv:s underbare morbror som i höstas fyllde åttio - har just köpt sig en dator.

Hans livs första.

Å, så jag älskar den mannen!

Gösta i unga år.
Yngst av fyra syskon, Lejon, född i Ljungby, väldigt orädd - "ger sig på allt möjligt", säger pv -, enveten, musikalisk, social. Slutade röka vid åttio års ålder.

En driftig ung man som kom att bli duktig på främmande språk .., och han är otroligt allmänbildad och framför allt: himla snäll!

Vi brukar låtsas att vi bor i Frankrike och så kindpussas vi lite så där - dutt-dutt - när vi träffas.

Och så några eftermiddagsfönster ....

Här kommer en fönsterbild till dig som jag hittade nyss. 

 

Den är inte tagen i Frankrike utan i vintras när vi besökte Stockholm för att träffa då nyaste lilla barnbarnet. 

 

Vinterblekt och kallt var det och tyst och stilla i hus och på gatorna. 

Typiskt svenskt hus från femtiotalet.

 

Hälsar

Monet

På väg hem ...

... från havet, där harry har fått rusa av sig och hämta pinnar ute i vågorna, upptäcker jag Ecke som sitter i solskenet ute på tomten.

Så jag låter harry få komma loss och han springer genast fram till den här långe mannen som han tycker så mycket om och Ecke småpratar med harry och klappar honom på huvudet .., så där "klapp-klapp-klapp" och säger ..."jäääa, du är fin du harrrry, du har blitt vuxen och douktig ..!"

Ecke, åttiotre år, är uppvuxen i Ystad och pratar en för mig ljuvlig skånska.

Nu har han nackspärr.

"Vet du hur man botar sånt ..?" säger han.

Nja, det vet jag väl inte.

"Ja, ja, det finns värre saker här i livet än nackspärr ..", säger Ecke tröstande till sig själv.

Igår, när jag körde akut till Folktandvården och tänkte att nu åker nog den här tanden och jag kände mig ledsen över vilka konsekvenser det skulle få .., då tänkte jag på samma sätt - att det trots allt finns det som är bra mycket värre -.

Min svåger väntar på besked från sin läkare - har han en elakartad tumör eller inte - och systersonen, även han i Australien, har förlorat sin ungdomskompis sedan första klass .., 35-årige Steven drabbades av flera tumörer i hjärnan och nu blir det begravning och hans hustru, som nu är änka, är bara tjugonio år.

Sett i det perspektivet .., ja, vad är då en förlorad tand?

Rakt intet! 

Tänkte jag.                                                   

                                    

Till intresseföreningen ...

Den nya blodtrycksmedicinen består av små, söta, rosafärgade piller.

"Valsartan Krka", heter dom.

Jag tycker att dom är på gränsen till söta, dessutom är dom pyttesmå, mycket mindre än på bilden!

Det kan ju faktiskt hända att vi kommer att trivas riktigt bra tillsammans.

Ett möte ...

Det var 60-tal när hon kom till familjen, dom som hade den där underliga tingesten i badrummet - den som jag långt senare förstod var en bidé - och mamma sa att den lilla tösen med det blonda håret var adopterad.

Jag tror att hon låg i en ljusblå barnvagn, men jag är inte säker.

Ibland var jag barnvakt åt den lilla tösen och hennes storebror, som för övrigt också var adopterad.
Faktiskt kände jag inte till någon fler som kommit till en familj på det viset.

Och nu har det gått femtio år och det är fredagförmiddag när hon ringer.
Av en händelse har hon - för ett bra tag sedan - ramlat över min blogg och där känt igen sig .., framför allt minns hon min mamma, som för den då unga tösen blev till en slags trygghet.

Så här skriver hon i en kommentar:

"Men det är nog inte så många mammor som lånat ut sig och förmedlat något så starkt till många andra barn som din mamma!!!! Jag vet då att av alla andras mammor som jag träffat på genom livet så har din mamma en alldeles speciell plats hos mig och jag har förstått att jag inte är ensam. Jag gick på en kurs i början på veckan som handlade om samspel mellan vuxna o barn och då kunde man berätta om ngn vuxen som man som barn minns speciellt. Det var väldigt fina historier bland oss 14 som var med och bland alla historier var din mamma med som en vuxen som jag själv minns väldigt starkt!!!!!" 

Nu ringer hon alltså och jag ligger på soffan Ektorp och har en yllepläd över benen och det blir en massa prat om allt möjligt, men nästan allting är viktigheter och har med våra liv att göra.

Hon berättar om hennes livs resa och jag får höra om letandet efter hennes biologiska mamma ("jag gick till sist till pastorsexpeditionen och kvinnan bakom disken tog fram en bok och när hon för ett ögonblick inte var närvarande, hängde jag liksom över disken och såg då namnet på min mamma ...."), och hon berättar om mötet när hon verkligen träffar sin mamma .., hon berättar om ett telefonsamtal (då har mamman avlidit) där en man i andra änden av luren säger att hon nog bör sätta sig, "för jag tror att jag är din bror".

Det är som att lyssna till en följetong i radio eller att få vara med om programmet "Du vet inte vem du är".

Jag frågar om hon någonsin hittade sin biologiske far?

Jo, det med.

Och hon berättar om det allra första mötet .., och hur snäll och rar han var - och är - .., att han är lång ("det kan förklara varför jag var huvudet längre än min mamma, jag som aldrig varit lik nån, jag som alltid känt mig vilsen ...!") och jag får veta vilket yrke hennes pappa har haft och att hans fru inte är så värst förtjust i uppdykandet av en dotter, född långt innan hon (frun) kom in i bilden.

"Och han visste inte ens att jag fanns .., till och med för sina syskon hemlighöll mamma sina två barn som genast lämnades bort för adoption!" säger hon.

"Men tänk, att han som är min biologiska pappa, hans två döttrar har likadana namn som mina två flickor...!" säger hon med en slags förundran i rösten.

Vi pratar också om hur våra liv har sett ut.

Hennes: först en framgångssaga med en stilig man och gott om pengar och flådigt leverne .., och sedan uppbrott, ny man och ett veritabelt helvete ("ja, jag läste det du skrev i ett blogginlägg om kvinnor som misshandlas av sina män, såväl mentalt som fysiskt .., och att du inte för ditt liv förstod hur man kunde stanna kvar ..., jag läste det och tänkte att .., ja, jag ska inte skriva, men jag visste ju ...", säger hon) och sedan, äntligen, ett slags lugn och ro och också en slags försoning med livet som det har varit och en massa bearbetande förstås.

Och känslan av skuld.
Och också av att ha kommit hem.

Hela tiden med vi pratar, ligger jag och noppar ludd från pläden.

Hennes liv är så diametralt olikt mitt eget .., och ändå finns det beröringspunkter som blir till igenkänning.

Är det inte så det är - egentligen -, att dom flesta av våra känslor är så oerhört allmän-mänskliga .., det handlar om att känna sig älskad och bekräftad, det är väl ändå det viktigaste av allt?

Den där känslan av att vara del i något större.
En Familj.
En pusselbit.
En släkt.

Noppet. 

Ja, jag förstår mycket väl varför jag blir så glad när jag ser gamla fotografier av sedan länge döda Westerlundare och Bergmän .., det är just den där känslan.

I säkert en timmes tid pratar vi.

Jag får veta vad hon arbetar med - hon kommer från en familj där det var viktigt med utanpåverk och detta att man skulle vara lyckad -.., och så hittar hon sin biologiska familj ..., och vi pratar om syskonkontakt .., och jag frågar vad hon gör när hon är ledig?

"Njaa... jag pysslar mest .., jag tycker helt enkelt om att vara här ute på landet", säger hon. 

Sist av allt frågar jag hur det ser ut där hon sitter .,. är det på en stol eller ....? och då gapskrattar hon och säger att "ja, jag sitter på ett fårskinn  i en dimblå soffa av märket Dux Playboy, vi köpte den på Blocket för 1500 kronor, mest för att jag tyckte att det skulle passa så bra här med en hörnsoffa och sambons föräldrar hade haft just en sån .., och han gick med på att hämta soffan, ja, faktiskt på direkten fixade han med släp och ..." säger hon och jag hör leendet genom luren.

Och så får jag veta att hon är Vattuman.
Eller kvinna.

Efteråt, när vi har slutat att prata och sagt att vi förstås ska träffas och gå på café, då, när jag åker söderut, känns det som om jag har varit ute på en lång, lång resa.

Och ja, jag har fått löfte att berätta om detta.

Fredagmorgon ...

Igår hade jag allvarliga planer på att åka till Byggextra  och införskaffa virke till Arken.
Ja, pv hade väl fått bygga.

Men se idag .., då vaknade jag till ett icke-smattrande mot fönsterblecket!

Halleluja!

Och jag tar harry med mig och går ner mot stranden och håret är svettrufsigt, men jag tänker att det är lugnt .., det är inte ofta man möter någon den här tiden på morgonen.

Då kommer en herre joggande och med sig har han en svart labrador.

"Jaha, det är harry .., ja, men vi har träffats flera gånger ..", säger mannen och vi släpper hundarna som springer som rusiga på ängen.

Och så frågar mannen, som jag hoppas att jag aldrig har träffat förut, hur vi har det med hummer?

"Hummer ...? Ja, vi fiskar inte hummer ..", säger jag.

"Ja, men jag menar i affären där du arbetar ...?" säger han då.

Jaha, ja, på det viset.

På väg hemåt igen, kommer en av grannarna (dom som bor nästan närmast havet) gående för att hämta dagstidningen. Mannen är klädd i vit badrock av frotté och går rak i ryggen med en slags bestämda steg.
Jag tänker att han nog har varit militär.

Eftersom jag inte har någon större lust att skrämma slag på nymornade grannar, saktar jag farten och vi nickar bara som till hälsning - nick-nick -, just så.

Och det blåser friska - men ljumma vindar - och himlen skiftar ideligen i färg.

Ibland kan man till och med inbilla sig att det ska bli soligt och fint.

Men idag måste jag hitta min mössa!

Dagens fönster ...

... kommer från Ulrika i Västmanland.

Sååå vacker utsikt från en busskur!

När fjärrkontrollen är min ...

Det finns en tv-kanal som heter Axess.

Där ramlar jag ofta på helt ljuvliga naturprogram - vackra och sinnliga och intressanta -!

Men inte bara det.

Kvinnan som är speaker, talar den allra mest ljuvliga franska jag någonsin har hört.

Ja, hennes röst är som sammet.

(Där finns även en massa andra intressanta program! Bara så ni vet. Ja, snart börjar det här programmet, som jag tänker titta på.)

I säkert en timmes tid ...

Brev från mamma när hon var frisk.

... pratar jag med en god vän.

Det är flera år sedan vi hördes av .., jag förstår att nånting måste ha hänt.

Jo, vännens mamma har drabbats av demens.

Allting känns igen.

Frustrationen .., det ständigt dåliga samvetet ..., känslan av otillräcklighet.

Och ilskan .., den man inte får känna, men ändå känner.
Och ångesten.
Känslan att inte bli trodd, när andra människor inte ser hur illa ställt det är.

"Mamma kan ju skärpa sig när hon talar i telefon med någon bekant .., då låter det som om hon är helt normal, men jag vet ju ...", säger vännen.

En frisk mamma.

Det var nästan det värsta; detta att från såna som kände mamma få höra att ..."men kan det verkligen vara så illa, hon låter ju preciiiiis som vanligt?"

Om detta pratar vi länge.

Vännen är totalt slut på .., ja, fullkomligt dränerad på energi.

"Och hon säger så tokiga saker .., tror att pappa lever .., eller att ...!" säger vännen.

Man försöker att rätta .., att förklara, och jag säger att du, det lönar sig inte .., det hjälper inte, för henne är det ju en verklighet .., hon tycker sig se det hon ser.

Min egen mamma började hallucinera och såg elefanter ute på ängen  i Bjäresjö, och en dag - Anders var kanske elva, tolv år, påstod hon sig se en apa i ett av våra fruktträd .., och "titta, där är stora hästflockar!" sa hon och skyndade sig in i huset ..,  och när hon kom på gruppboendet, då vaknade hon på nätterna och berättade för nattepersonalen hur hon såg sin fars kista stå i ena hörnet av rummet .., för mamma var det förstås verkligt och man kan bara ana ångesten.

"Jag hittar henne ofta uppkrupen i ena hörnet av sängen där hon sitter med täcket omkring sig och är alldeles rödgråten ...", sa Inger som jobbade natt och var en komplett ängel.

Och jag berättar vidare.

"Jamen, precis så är det!! P r e c i s  så!" säger vännen.

Och jag önskar att alla som har en anhörig som drabbats av demens, ja, att dom kunde få telefonnummer till andra som varit med om den anhörigresan .., så där så man förstår att man inte är ensam .., att det är så här det är .., att det - hemska tanke - kan bli ännu värre .., men att man - förhoppningsvis - en gång kommer att få tillbaka bilden av en frisk förälder och att man då känner den där kärleken så stark, men att det är svårt just när man står där vacklande - mitt i stormens öga - ..., innan man fått hjälp, innan den som är sjuk har fått komma till rätt sorts boende.

Ungefär så.

Dagen idag ...

... blev hektisk.

Jobb från åtta till ett - var det tänkt - men i stället fick jag låna Mattias bil, (en underbar Ford!) och köra in till Folktandvården på Nyhem, där en akuttid blev min och så hamnade jag i stolen hos en tandläkare med yvigt skägg .., han var från Irak visade det sig och var rar och vänlig på alla sätt och vis och tandsköterskan berättade att halva hennes släkt härstammar från Tornedalen och även från Umeå.

Hon frågade den skäggige om han kände igen min dialekt .., och han funderade en stund och hummade lite.
Nja, inte riktigt.

"Ja, men hon pratar ju precis som Gunnel!" sa sköterskan och log.

Och tandläkaren, vars namn jag har glömt, gjorde en provisorisk fyllning och var så snabb och effektiv, ja, jag har nog aldrig varit med om dess like! Min ordinarie tandläkare, Birgitta Estelius i Helsingborg, är ett under av ..., ja, hon är så ofattbart mjuk på handen!

Här var det mera .., karlakraft .., pang på, bara!

Tio minuter tog det hela och sen var det bara att öppna plånboken och tacka för sig.

Nyhem, där folktandvården ligger, ligger inte långt från Sturegymnasiet där pv håller hus och jag parkerade fel och fick gå en bit och höll nästan på att komma för sent, men klarade mig med någon minut tillgodo.

Trevlig personal i receptionen var det - tänk - vad sånt betyder mycket!

Haverdal och även Stensjö är ett i det närmaste totalt homogent område, rent etniskt.
I affären har jag nog endast haft en enda färgad kund .., annars är det halläningar och smålänningar rakt av och det är förstås inget fel med det, men aningen enjängt kan det förstås bli.

På Nyhem, var det helt annorlunda!
Det var som att komma till en annan värld!

Och det kändes så bra .., lite som om en bit av stora världen plötsligt uppenbarade sig!

Nu blir det elegant lunch i form av varm korv med bröd .., och sen ska jag sträcka ut på soffan Ektorp.
Anoraken vilar redan.

Dagens fönster ...

... speglar sig i klockan som hänger på väggen i det gula huset.

Och nu på morgonen är det alldeles stjärnklart ute .., det kommer att bli en kylig moppetur till jobbet.

Eva från Tyresö ...

... har varit på besök och passade då på att ta emot tröstpriset - boken "Damernas detektivbyrå" som Anna-Karin i Halmstad så generöst bidrog med -!

Den äkta maken var också här .., och det blev våfflor med grädde och sylt och det blev prat om allting, mest om hur det var förr och så jämförde vi förhållandena i Halmstad (där herrn från Tyresö är uppvuxen), Norrköping (Eva), Ljungby (pv)  och Malå (jag själv).

Vi pratade om hur det var att köpa mjölk i ett mejeri .., om maträtter i ens barndom - älg, hare, tjäder, ja, även fisk, var vardagsmat i mitt barndomshem -, och potatislandet gav så pass mycket skörd att det räckte hela vintern. Eva, hennes man och pv pratar om kålsoppa.

Och vi pratar om Frysföreningen .., när en frysbox inte var allas egendom.
Själva hade vi - som så många andra - frysfack i källaren på Konsum i Malå .., jag minns exakt spiraltrappan och kylan och skräcken att bli instängd; att dörren skulle gå i baklås!

Eva har tidigare arbetat som speciallärare, men lever nu som Friherrinna på heltid.

Hon har lååångt och tjockt hår med aningen grå stänk i det mörka .., och hon har smala ben och smala armar ... och jag tycker så mycket om hennes händer!

"Ska du ta kort på dem ..., men jag har ju plockat kantareller idag och ....!" säger hon urskuldande.

Jag säger att det gör inget.