Dagens fönster ...

... finns i ett rött hus nära havet, allt uti landet Halland.

Stranden vid Ugglarp ...

Där uppe på toppen gick vi.

Harry sprang efter små kaniner och jag upptäckte en stege ner till havet från klippan längst ute.

Härligt!

Alzheimer ...

"Men ska du inte gå till skolan idag ..?" säger kvinnan som är närmare nittio.

Hennes dotter är snart sjuttio.

"Nej, men det är ju lördag idag ...!" svarar dottern.

"Ja, men då går ni väl halvdag ...?" fortsätter mamman som är orolig för dotterns skolgång.

Och frågan upprepas gång på gång.

På gång.

Hullerombullerlivet i ett nötskal.

DBIV  för mig själv ...

Fem kilometer härifrån ligger Ugglarp och ändå är allt så annorlunda.
Där finns klippor. Bulliga, runda klippor och stranden är bred och helt olik den i Stensjö.

Dit åker vi, när regnet för ett ögonblick har upphört.

Vi går norrut, längs stranden, men vänder efter en stund om och går upp över kullen (varifrån man har utsikt över stranden söderut) och harry blir som galen och springer ut och in under vindpinade enbuskar som - totalt ogenomträngliga - ligger efter marken ..., och pv säger att jag måste vara försiktig när jag kasar mig ner för hala klippor och han räcker ut handen och säger "håll i här, jag vill inte att det händer dig nånting!"

På södersidan upptäcker vi två röda stugor.
Det här är en av dem.
Ack, vilken sinnlig lycka att sitta där och blicka ut över havet och stranden och kitesurfarna, vars segel åker upp och ner i skyn.

Vid stugknuten.
Rester av sommaren.

Motljusbilder blir mörka .., men ååå, så vackert där var!
Och det doftade .... hav.
Och porlade från det lilla deltat.

På norrsidan ser det ut så här.

På vissa ställen är sanden täckt av musslor och snäckor .., det krasar under fötterna när man går!

Och det var uppe på den här bumliga berghällen som vi tog oss och där, på toppen, växte mest enris!

Små och större harpaltar sprang hit och dit och retade nästan livet ur en allt mer flåsande harry.

Jo, det här var nog veckans bästa, tror jag.

DBIV för Eva på Frösön ...

Oj, är det redan dags!

Veckorna går så fort och nu sitter jag och funderar över vad som varit bäst denna vecka. Jag minns inte riktigt vad jag har gjort, tycker att varje dag flyter in i varandra.

Jag bestämmer mig för att dagens inköp varit det bästa.

Jag har väldigt "besvärliga" fötter, att hitta skor som passar är inte lätt. Nu har jag länge sökt efter ett par kängor som jag kan ha året om. Som är bra att vandra i, på gator som på fjäll. Jag har provat och provat men inte funnit några som suttit skönt. Vill man ha ett par riktigt bra kängor så kostar de mycket, väldigt mycket och då måste de passa bra.

Men idag hittade jag ett par, på "Gå och löpkliniken" i Östersund.
Jättetrevlig personal som tog god tid på sig att hjälpa mig, kunniga människor.

Och tänk, nu har jag gått med kängorna inne i flera timmar och de är helt underbara. Nej, de är inte snygga men det var jag inte heller ute efter. Jag vill kunna gå utan att få ont i fötterna, det är det viktiga. Så nu laddar jag inför långa promenader med min hund. Det härliga med detta var att jag hade sålt en tavla så jag kände att jag kunde köpa dessa dyra skor. Underbart!

Kram Eva.

DBIV för Ann i Göteborg ....

Det bästa förra veckan var absolut Helsingborgstrippen. 

Den innehöll enbart trevligheter.

*Övernattade hos en gammal klasskompis och blev inbjuden på knytkalas med Janssons frestelse, öl och Gammeldansk och skånsk äpplekaka (som blev mitt bidrag). Mycket prat, många skratt och varm stämning långt in på småtimmarna.

* Kalvlever Anglais intogs hos ovannämnda klasskompis enligt tradition. Suveränt! Mycket prat och skratt till långt in på småtimmarna.

*Nätverkslunch på mysig restaurang, Madame Moustache (ett besök där kan varmt rekommenderas). Där träffade jag några företagare, som jag “känner” sedan tidigare via Facebook, och flera nya bekantskaper gjorde jag också. Det var roligt!

* Innan bussen gick hem igen till Göteborg hann jag med att gå in i finaste garnaffären “Tant Thea” på Möllegränden (bara namnet!). Elisabeth, som har affären, hälsade mig med :

-Nämen, STORARTAT! Vad roligt att se dig igen!  och stoooor kram på det.

Man kan inte annat än bli glad av ett sånt bemötande. Vi har bara träffats en gång tidigare och det var på förra årets Stickstämma, men vi har bloggat ihop länge.

Jag gick runt i hennes fina butik och klappade garner och suckade och fastän jag (nästan) bestämt mig för att inte köpa nåt med mig hem, så blev det lite grand i alla fall. Det går inte att motstå fina garner i silke, merinoull, ullgarn från Lana Grossa, som bara finns hos Tant Thea i hela Sverige, bananfibergarn...och...och...och...

Det blev garn till minst 2 sjalar och ett roligt turkos garn som ser ut som rastaflätor.

OM ni inte varit hos Tant Thea och får tillfälle...gå in där eller läs hennes blogg och titta på hemsida. Hon skickar gärna beställningar också över hela landet.

Heja Tant Thea!!!

Naturligtvis kostade det mycket energi, men det var det sannerligen värt!

kram Ann

Tycker jag om ...

Sånt här.

Till exempel.

DBIV .....

Veckorna bara susar iväg .., nu är det dags igen att leta fram den här veckans bästa stund!

Det där ögonblicket som har etsat sig fast.

Så här är det: det finns bloggvänner som tycker att dom har vunnit för ofta och som därför inte vill skicka in sitt bidrag - så himla artiga är dom -så den här gången blir vinsterna enbart sånt som har kommit som sponsorpresenter, då behöver ni inte känna på det viset ,-)

Vill ni vara med?

Mejla då till bisse151@gmail.com och gärna bild till.

Förra veckans vinnare blev Monet (som fick fyra kort från Olga Magnusson - tack igen Olga! -) och tröstpriset, ett kort inhandlat i London, gick till STORARTAT i Göteborg, dvs, Ann.

Tre ytterst kreativa kvinnor samlade på två rader ...(här ovanför), inte illa!!

Eva från Tyresö var först på plats den här gången; hon har hittat svamp!

DBIV för Eva från Tyresö ...

Ett veckans ögonblick hände nyss.

Jag hittade två fjällskivlingar!

Hjärtat hoppar alltid till när jag ser de vackra skapelserna.

De var helt larvfria och blir så oemotståndligt  goda.

Det fanns KarlJohan smörsopp kantkremla och kantarell också.

Alldeles i dikesrenen.

Hösthärligheter.

Kram från Eva just nu i Haverdal

Lördag ...

En kamin ska installeras i vardagsrummet och äntligen, efter månader av prat som utmynnat i inget-beslut-alls .., börjar vi komma till skott.

Pv ringer skorstensmannen och säger att vi nu är i det närmaste klara, ja, vi har valt kamin och nu är det upp till honom när han kan börja arbetet med skorstenen och själva installationen.

Grå eller svart ...?
Täljsten ..:?
Gjutjärn på toppen, så där så man kan värma en kastrull?
Alternativen tycks oändliga.

 

Mellan varven läser jag DI:s helgdel Weekend.

Ett reportage handlar om advokater som är mer inne än andra.

På sidan 10 står det så här: " I Norge ställde några stajlade pressfoton nyligen till rabalder inför rättegången mot massmördaren A.B.B. På bilderna poserade försvarsadvokat Geir Lippestad och hans tre biträden i en glassig studiomiljö."

Som illustration till texten har man valt bilden här ovanför. 

Geir Lippestad sitter längst till vänster. 

Men ..., "glassig studiomiljö" ...?

En gång ...

... skrev jag ett mail till redaktören från Namn och Nytt - sidan i DN och berättade att en av anledningarna till att jag tycker så oerhört mycket om DN, det är dom små notiserna som Åke Ekdahl skriver.

Jag blir alldeles överlycklig över att få ta del av hans krumelurtankar när det gäller småfåglar.

En gång hade han författat ett brev från en fågel som givit sig av till Afrika och jag tog kopia på texten och lade den i den jättelika bingen med solrosfrö som vi har på jobbet och det fanns kunder som tog sig tid att läsa och då såg man hur dom drog på munnen.

Idag är en sån dag när jag tackar min lyckliga stjärna för att DN kommer i vår postlåda och det är helt och hållet herr Ekdahls förtjänst.

Och nu lyssnar jag till Rödhakens "knäppande" med en annan insikt.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och där satt en pensionatsvärd och studerade dagens tidning .. mest handlade det om de olika partiernas upp, - och nedgång och han sa ..., "ja, för Annie Lööf går det inte så bra ...".

Hos doktorn ...

Alltid lika intressant är det.

Lite jämtländsk reklam ...

Hej hej..!

Köp sommarens härliga honung från Vaplan.

Honung skördad av byns egna blommor...!

Välkommen hem till mig på Kustvägen 12 i Vaplan.

Eftersom jag är en "glad pensionär" så är jag är hemma här på gården mest hela tiden ;-)

Ring gärna och boka:  070 - 516 63 10

Skynda fynda - är det slut så är det slut ..!

Honungsburkarna innehåller ca 400 gram härligt god honung som är inhämtad från närområdet ca 3 km radie.

50:- / burk + ev frakt. Gärna kontanter men det går även att sätta in pengarna på ett bankkonto.

VÄLKOMMEN!

PS - Till alla ni som redan har bokat honung - burkarna finns att hämtas.

Gunnar Rindå

Kustvägen 12    830 40 Nälden.

070 - 516 63 10

Gösta ...

 - pv:s underbare morbror som i höstas fyllde åttio - har just köpt sig en dator.

Hans livs första.

Å, så jag älskar den mannen!

Gösta i unga år.
Yngst av fyra syskon, Lejon, född i Ljungby, väldigt orädd - "ger sig på allt möjligt", säger pv -, enveten, musikalisk, social. Slutade röka vid åttio års ålder.

En driftig ung man som kom att bli duktig på främmande språk .., och han är otroligt allmänbildad och framför allt: himla snäll!

Vi brukar låtsas att vi bor i Frankrike och så kindpussas vi lite så där - dutt-dutt - när vi träffas.

Och så några eftermiddagsfönster ....

Här kommer en fönsterbild till dig som jag hittade nyss. 

 

Den är inte tagen i Frankrike utan i vintras när vi besökte Stockholm för att träffa då nyaste lilla barnbarnet. 

 

Vinterblekt och kallt var det och tyst och stilla i hus och på gatorna. 

Typiskt svenskt hus från femtiotalet.

 

Hälsar

Monet

På väg hem ...

... från havet, där harry har fått rusa av sig och hämta pinnar ute i vågorna, upptäcker jag Ecke som sitter i solskenet ute på tomten.

Så jag låter harry få komma loss och han springer genast fram till den här långe mannen som han tycker så mycket om och Ecke småpratar med harry och klappar honom på huvudet .., så där "klapp-klapp-klapp" och säger ..."jäääa, du är fin du harrrry, du har blitt vuxen och douktig ..!"

Ecke, åttiotre år, är uppvuxen i Ystad och pratar en för mig ljuvlig skånska.

Nu har han nackspärr.

"Vet du hur man botar sånt ..?" säger han.

Nja, det vet jag väl inte.

"Ja, ja, det finns värre saker här i livet än nackspärr ..", säger Ecke tröstande till sig själv.

Igår, när jag körde akut till Folktandvården och tänkte att nu åker nog den här tanden och jag kände mig ledsen över vilka konsekvenser det skulle få .., då tänkte jag på samma sätt - att det trots allt finns det som är bra mycket värre -.

Min svåger väntar på besked från sin läkare - har han en elakartad tumör eller inte - och systersonen, även han i Australien, har förlorat sin ungdomskompis sedan första klass .., 35-årige Steven drabbades av flera tumörer i hjärnan och nu blir det begravning och hans hustru, som nu är änka, är bara tjugonio år.

Sett i det perspektivet .., ja, vad är då en förlorad tand?

Rakt intet! 

Tänkte jag.                                                   

                                    

Till intresseföreningen ...

Den nya blodtrycksmedicinen består av små, söta, rosafärgade piller.

"Valsartan Krka", heter dom.

Jag tycker att dom är på gränsen till söta, dessutom är dom pyttesmå, mycket mindre än på bilden!

Det kan ju faktiskt hända att vi kommer att trivas riktigt bra tillsammans.

Ett möte ...

Det var 60-tal när hon kom till familjen, dom som hade den där underliga tingesten i badrummet - den som jag långt senare förstod var en bidé - och mamma sa att den lilla tösen med det blonda håret var adopterad.

Jag tror att hon låg i en ljusblå barnvagn, men jag är inte säker.

Ibland var jag barnvakt åt den lilla tösen och hennes storebror, som för övrigt också var adopterad.
Faktiskt kände jag inte till någon fler som kommit till en familj på det viset.

Och nu har det gått femtio år och det är fredagförmiddag när hon ringer.
Av en händelse har hon - för ett bra tag sedan - ramlat över min blogg och där känt igen sig .., framför allt minns hon min mamma, som för den då unga tösen blev till en slags trygghet.

Så här skriver hon i en kommentar:

"Men det är nog inte så många mammor som lånat ut sig och förmedlat något så starkt till många andra barn som din mamma!!!! Jag vet då att av alla andras mammor som jag träffat på genom livet så har din mamma en alldeles speciell plats hos mig och jag har förstått att jag inte är ensam. Jag gick på en kurs i början på veckan som handlade om samspel mellan vuxna o barn och då kunde man berätta om ngn vuxen som man som barn minns speciellt. Det var väldigt fina historier bland oss 14 som var med och bland alla historier var din mamma med som en vuxen som jag själv minns väldigt starkt!!!!!" 

Nu ringer hon alltså och jag ligger på soffan Ektorp och har en yllepläd över benen och det blir en massa prat om allt möjligt, men nästan allting är viktigheter och har med våra liv att göra.

Hon berättar om hennes livs resa och jag får höra om letandet efter hennes biologiska mamma ("jag gick till sist till pastorsexpeditionen och kvinnan bakom disken tog fram en bok och när hon för ett ögonblick inte var närvarande, hängde jag liksom över disken och såg då namnet på min mamma ...."), och hon berättar om mötet när hon verkligen träffar sin mamma .., hon berättar om ett telefonsamtal (då har mamman avlidit) där en man i andra änden av luren säger att hon nog bör sätta sig, "för jag tror att jag är din bror".

Det är som att lyssna till en följetong i radio eller att få vara med om programmet "Du vet inte vem du är".

Jag frågar om hon någonsin hittade sin biologiske far?

Jo, det med.

Och hon berättar om det allra första mötet .., och hur snäll och rar han var - och är - .., att han är lång ("det kan förklara varför jag var huvudet längre än min mamma, jag som aldrig varit lik nån, jag som alltid känt mig vilsen ...!") och jag får veta vilket yrke hennes pappa har haft och att hans fru inte är så värst förtjust i uppdykandet av en dotter, född långt innan hon (frun) kom in i bilden.

"Och han visste inte ens att jag fanns .., till och med för sina syskon hemlighöll mamma sina två barn som genast lämnades bort för adoption!" säger hon.

"Men tänk, att han som är min biologiska pappa, hans två döttrar har likadana namn som mina två flickor...!" säger hon med en slags förundran i rösten.

Vi pratar också om hur våra liv har sett ut.

Hennes: först en framgångssaga med en stilig man och gott om pengar och flådigt leverne .., och sedan uppbrott, ny man och ett veritabelt helvete ("ja, jag läste det du skrev i ett blogginlägg om kvinnor som misshandlas av sina män, såväl mentalt som fysiskt .., och att du inte för ditt liv förstod hur man kunde stanna kvar ..., jag läste det och tänkte att .., ja, jag ska inte skriva, men jag visste ju ...", säger hon) och sedan, äntligen, ett slags lugn och ro och också en slags försoning med livet som det har varit och en massa bearbetande förstås.

Och känslan av skuld.
Och också av att ha kommit hem.

Hela tiden med vi pratar, ligger jag och noppar ludd från pläden.

Hennes liv är så diametralt olikt mitt eget .., och ändå finns det beröringspunkter som blir till igenkänning.

Är det inte så det är - egentligen -, att dom flesta av våra känslor är så oerhört allmän-mänskliga .., det handlar om att känna sig älskad och bekräftad, det är väl ändå det viktigaste av allt?

Den där känslan av att vara del i något större.
En Familj.
En pusselbit.
En släkt.

Noppet. 

Ja, jag förstår mycket väl varför jag blir så glad när jag ser gamla fotografier av sedan länge döda Westerlundare och Bergmän .., det är just den där känslan.

I säkert en timmes tid pratar vi.

Jag får veta vad hon arbetar med - hon kommer från en familj där det var viktigt med utanpåverk och detta att man skulle vara lyckad -.., och så hittar hon sin biologiska familj ..., och vi pratar om syskonkontakt .., och jag frågar vad hon gör när hon är ledig?

"Njaa... jag pysslar mest .., jag tycker helt enkelt om att vara här ute på landet", säger hon. 

Sist av allt frågar jag hur det ser ut där hon sitter .,. är det på en stol eller ....? och då gapskrattar hon och säger att "ja, jag sitter på ett fårskinn  i en dimblå soffa av märket Dux Playboy, vi köpte den på Blocket för 1500 kronor, mest för att jag tyckte att det skulle passa så bra här med en hörnsoffa och sambons föräldrar hade haft just en sån .., och han gick med på att hämta soffan, ja, faktiskt på direkten fixade han med släp och ..." säger hon och jag hör leendet genom luren.

Och så får jag veta att hon är Vattuman.
Eller kvinna.

Efteråt, när vi har slutat att prata och sagt att vi förstås ska träffas och gå på café, då, när jag åker söderut, känns det som om jag har varit ute på en lång, lång resa.

Och ja, jag har fått löfte att berätta om detta.

Fredagmorgon ...

Igår hade jag allvarliga planer på att åka till Byggextra  och införskaffa virke till Arken.
Ja, pv hade väl fått bygga.

Men se idag .., då vaknade jag till ett icke-smattrande mot fönsterblecket!

Halleluja!

Och jag tar harry med mig och går ner mot stranden och håret är svettrufsigt, men jag tänker att det är lugnt .., det är inte ofta man möter någon den här tiden på morgonen.

Då kommer en herre joggande och med sig har han en svart labrador.

"Jaha, det är harry .., ja, men vi har träffats flera gånger ..", säger mannen och vi släpper hundarna som springer som rusiga på ängen.

Och så frågar mannen, som jag hoppas att jag aldrig har träffat förut, hur vi har det med hummer?

"Hummer ...? Ja, vi fiskar inte hummer ..", säger jag.

"Ja, men jag menar i affären där du arbetar ...?" säger han då.

Jaha, ja, på det viset.

På väg hemåt igen, kommer en av grannarna (dom som bor nästan närmast havet) gående för att hämta dagstidningen. Mannen är klädd i vit badrock av frotté och går rak i ryggen med en slags bestämda steg.
Jag tänker att han nog har varit militär.

Eftersom jag inte har någon större lust att skrämma slag på nymornade grannar, saktar jag farten och vi nickar bara som till hälsning - nick-nick -, just så.

Och det blåser friska - men ljumma vindar - och himlen skiftar ideligen i färg.

Ibland kan man till och med inbilla sig att det ska bli soligt och fint.

Men idag måste jag hitta min mössa!