... att man tittar ihjäl sig på tv, men det må väl vara hänt.
Ikväll en dokumentärfilm från 2013 av Lars Lennart Forsberg.
Filmen som inte blev av
Svensk dokumentär från 2013.
Vad händer med en människas jag när hon går i pension och inte längre har jobbet att luta sig mot? Dokumentärfilmaren Lars Lennart Forsberg ställde den frågan till ett tiotal pensionärer men hann aldrig fullfölja sitt projekt. Olle Häger och Kjell Tunegård fick ta över och låter de mejl som växlades mellan Lars Lennart Forsberg och Olle Häger bli nycklar in till den film som aldrig blev av.
Vad händer med en människas jag när hon går i pension och inte längre har jobbet att luta sig mot? Dokumentärfilmaren Lars Lennart Forsberg ställde den frågan till ett tiotal pensionärer men hann aldrig fullfölja sitt projekt. Olle Häger och Kjell Tunegård fick ta över och låter de mejl som växlades mellan Lars Lennart Forsberg och Olle Häger bli nycklar in till den film som aldrig blev av.
För människor som har hela sin identitet i sitt yrke, måste detta att gå i pension kännas svårt.
I filmen vittnar en före detta universitetschef och en landstingsdirektör - två kvinnor - om just detta, medan mannen som arbetat som kirurg tycks trivas alldeles utsökt med allt det nya.
Och jag minns min pappa som - när han gått i pension - stod vid köksfönstret och tittade bort mot Domänverkets kontor några hundra meter hemifrån och arbetskamraterna som körde dit och därifrån med sina bilar.
"Du förstår Elisabet, man känner sig som en gammal, uttjänt väg som ersatts av en ny, mycket bredare väg och med fin asfalt!" sa han med sorg i rösten.
Det var tur för pappa att Domänverket ville rationalisera och därför erbjöd (läs: tvingade) många att gå i förtid.
På så sätt förunnades han några år i frihet och dom blev bra, ja, när han väl hade hittat tillbaka till sig själv och sin egen självkänsla. När han insåg att han inte var sitt yrke.