Kontroll ....

"25 minuter" står det på gps:en att det ska ta att åka från Stensjö till bilprovningen på Åkarevägen i Falkenberg och det är precis vad det gör också.

Till Falkenberg hittar jag alltid, men just till Bilprovningen ..., nja?
Och en sak är säker: gps:en måste vara Guds gåva till mänskligheten, eller i alla fall en av dom bästa uppfinningarna! 

Som vanligt är jag där alldeles för tidigt.

Går in och anmäler mig (sånt fixar man själv via en datorskärm numera, jaha, det visste jag inte ...) och sen tar jag harry på kissrunda medan vi väntar på vår tur. Det är mycket att noooosa på när man är på främmande mark .., många grässtrån som ska undersökas .., många tuvor som ska revirmarkeras.

Det är inte ofta som jag lämnar någon bil till besiktning, men likväl tycker jag - ja, trots denna begränsade erfarenhet - att dom som arbetar just där är synnerligen trevliga typer!
I Ystad hade vi många av dem som kunder; alltid så vänliga och trevliga var dom!

Och medan Saaben står där inne och får domen (ett bromsrör som börjat rosta ..., bland annat), har vi gått in igen och jag läser Metro och ser en annons som jag tycker är himla bra.

Den här.

Kör sedan hemåt igen och efter Heberg svänger jag av mot en för mig helt obekant väg till Slöinge.
Vackra, röda trähus med ännu vackrare fönster står lite här och där; många är dom inte.
Ett av dem heter Klockaregården.
Vägen slingrar sig neråt och jag tänker på Guy som i en kommentar skrev att Halland är så platt.
Jo, jo.

Stannar till i Slöinge vid lilla bageriet och köper levainbröd och tre glaserade bullar (till dragningen ...) och utanför det röda huset, ser jag murgrönan så glansig och fin i rabatten.
Dålig skärpa, men det får ni ta .. , jag hade bara mobilen med mig.

Lämnar Slöinge.
Passerar djursjukhuset och känner hur det hugger till i hjärtat.

Sen hemma igen.
Brygger kaffe och tar en macka .., lyssnar till fågelsång från någon exotisk regnskog .., drömmer om vår och inser att jag borde städa.

Ungefär så.

Om att känna sig trygg ...

Turistguiden i London, i vit skjorta längst till höger - tala om trygg i sin yrkesroll - !

Att se hur människor utvecklas - från att ha varit i det närmaste vettskrämda - till att i stället utstråla en slags ljuvlig trygghet, det är nånting som jag tycker är så helt underbart!

Till stor del tror jag att det beror på egna erfarenheter.
Skräcken när jag började med ansvaret för kassaräkningen i Ystad .., och tiden här i Halland med om möjligt ännu värre rädsla att göra fel bland hästspelare eller Lottokuponger, ja, den känslan kan jag lätt som en plätt känna igen.

Minns ni Åsa Bodén, meteorolog hos SVT som nästan skakade var gång hon - i alla fall i början - skulle berätta om morgondagens väder!

Åååå, sicken ångest jag själv hade .., ja, det var nån slags medkänsla för henne!
(Hon kanske inte alls var nervös, men det var det hon - i alla fall i mina ögon - utstrålade!)

När Studio Ett:s eminente Anders Holmberg gick över till SVT, då hade jag samma känsla.
Alldeles stel satt han i nyhetsstudion och jag vred mig likt en mask i soffan.

Nu ..,. är han varm i kläderna och utstrålar ett avslappnat lugn!
H ä r l i g t!

Och själv känner jag precis samma sak; nu är jag helt trygg i min yrkesroll igen och allt blir förstås så oändligt mycket roligare!

Rami Shaban ... som dirigerar med inlevelse.

Igårkväll, i programmet Maestro, där olika kändisar får lära sig den svåra konsten att dirigera, där kunde man uppleva just det där, ni vet .., när det lossnar .., när någon hittar en Nyckel som befriar.

Det hände fotbollsmålvakten Rami Shaban och jag satt i soffan och bara njöt.

Fyrtiosju minuter in i programmet börjar förvandlingen.

Dagens fönster ...

Ja, frågan är om inte Nora är fönsterälskarnas eget Paradis?

Här är ännu ett fönster därifrån och det var Anitha i Bureå som agerade fotograf.

Tack snälla!

Återhämtning ...

Hemma från jobbet.
Förkyld .. men kanske mest av luggsliten.

Ligger på sängen i Gunnars rum och sover tre timmar rakt av.
Harry vid mina fötter.
Nära, nära.
Igår var han tokig och hopplös och när vi gick i säng gnydde han, så där som han aldrig tidigare gjort.
Kände säkert av all spänning och alla känslor.

Nu ligger vi tillsammans på överkastet Indra och medan vi sover faller mörkret.
Vaknar långt senare.

Dricker varm choklad (trygghet)  och gör limpmackor med grevéost .., tittar på Maestro och rörs till tårar av fotbollsmmålvakten Rami Shabans dirigentinsats.

Regn och slask utanför fönstret.
Telefonsurr med äldsta dottern.

 Allt känns bra.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Det bästa förra veckan var när Anders (min yngste) ringde berättade att han fått fast anställning.

Han har jobbat sedan han tog studenten och flyttade hemifrån i samma veva. 

Han har haft jobb hela tiden, mest på telemarketingfirmor, och han har avskytt varje minut av det, men gått dit ändå. Han har varit på olika ställen och sålt allt från Omega-3piller till el i Finland och det har gått ganska bra för honom, men lönen har varit usel.

Jag har fått bisträcka då och då med lite lån men i det stora hela har han klarat sig själv. Jag beundrar hans envishet och uthållighet och därför var det extra roligt nu när han ringde och sa att han fått fast jobb.  Nu jobbar han som säljare på ett skolfotoföretag och han trivs som fisken i vattnet.

Det är han verkligen värd, lillplutten (som fyllt 21). 

Ann.

DBIFV ....

I morgon är det sedvanlig dragning i Uppmuntringslotteriet (ja, jag är rejält förkyld och är idag hemma från jobbet - halva personalstyrkan har närapå drabbats -), men   o m   allt är som det ska, så blir det dragning hos Sonja & Gösta.

Följande ligger och skvalpar i den lilla tillbringaren, men fler ryms!

Det är ...Anne i Mantorp, Ulrika i Västmanland, Eva i Tyresö .., Hedgrenskan i Skåne .., mossfolk i Örebro .., Monet i Frankrike .., Anna-Lena i Tumba .., Eva på Frösön ..., STORARTAT i Göteborg ...,  och annannan i Portugal.

Någon fler som vill dela med sig av glädjen?

Du hinner i så fall.

Mejla till bisse151@gmail.com, så får du också chansen att vinna antingen två fina örngott, välja en av flera böcker .., och inte minst möjligheten att få vira den underbara vackra sjalen från STORARTAT runt halsen!

Från Lillan i Cornwall ....

The Last Battle

If it should be that I grow frail and weak,
And pain should keep me from my sleep,
Then will you do what must be done,
For this--the last battle--can't be won.

You will be sad I understand
But don't let grief then stay your hand,
For on this day, more than the rest,
Your love and friendship must stand the test.

We have had so many years,
You wouldn't want me to suffer so.
When time comes,
please, let me go.

Take me to where to my needs they'll tend.
Only, stay with me till the end,
And hold me firm and speak to me
until my eyes no longer see.

I know in time you will agree
It's a kindness you do to me.
Although my tail its last has waved,
From pain and suffering I have been saved.

Don't grieve that it must be you
Who has to decide this thing to do;
We've been so close--we two--these years.
Don't let your heart hold any tears.

(Author unknown)

Lillan i Cornwall

Grattis, grattis ...!

Idag fyller min kusin Barbro 60 år.

Hon är en av de allra mest energiska människor jag känner och när det gäller det där med energin, så borde hon vara min mammas dotter ..., det måste vara nåt genetiskt som hoppat över mig i alla fall!

Pluggar inte Barbro, så väver hon.
Eller målar om skåp.
Eller snidar knivar.
Eller gör storkok.

Och här kommer ett jättestort grattis till den omåttligt energiska madamen från mig!!

Ett extrafönster från Lanzarote ...

Livet är inte alltid ett enda rakt spår.

För Turtlan är det kämpigt just nu.

Långt hemifrån ..., och med en en älskad pappa som är svårt sjuk.

Så här skriver hon i ett mejl som kom igår:

"På hemväg längs havet efter lunch idag så ringde det på telefonen.
Gick runt ett hörn för att svara. Det lät så från havet så för att höra bättre så gick jag runt ett hörn. Satte mig i en trappa för att prata en stund.
Då fanns det här fönstret där.

På bänken sitter ett par tillsammans. Det där att vara två har betytt mer än någonsin för mig de här dagarna här nere.

Turtlan nere på ön."

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Vilken fin bild du har tagit, Anne!

I veckan var jag lite krasslig så mitt bästa var allt att ligga nedkrupen i sängen och läsa.

Efter att ha kämpat med en pocket på över 1200 sidor så var det så härligt att plöja
rakt igenom 2 lagom tjocka och lättsamma deckare.

Mmmmmysigt!

Anne i Mantorp

Par-Avion-brev från pElle ...

I katthimlen är gräset alltid grönt.

Hej igen!

Det är jag, pElle, som skriver.
Nu blev ni allt förvånade va, men jag tänkte jag skulle berätta lite om hur jag har det.

Jo, ni förstår, jag kom upp till katthimlen vid tolvtiden igår och ni kan aldrig tro hur trevligt det är här!

Först av allt mötte jag min mamma Bodil och där var också moster Ylva och efter en stund kom min älsklingsbror Henke springande och han hade med sig andra brorsan, Nisse, som inte har varit i katthimlen så värst länge.

Henke sa att jag inte skulle vara orolig, här är allt bara bra!
Man får färsk fisk varje dag - både till frukost och middag - och tänk, man blev helt frisk också!

Senare på dagen kom Linte-Pinte, en cockerspaniel som fanns i huset i Bjäresjö när jag föddes.
Och i en hage en bit bort, stod AP:s häst Taurus och åt färskt gräs!
Ja, man träffar en massa bekanta, mattes mamma Ann-Gerd (henne träffade jag också i Skåne) bor också i himlen, men hon hade så bråttom, så henne hann jag bara tvär-prata med!

Jag i mattes famn. Där trivdes jag allra, allra bäst. 

Det underliga när man är i katthimlen, det är att man kan se allt som händer i det förra livet, ni vet, på  jorden. Och jag såg hur ledsen matte var och när hon körde hem från affären igårkväll, då satt hon i bilen och svalde och svalde och sen torkade hon tårarna mest hela tiden och när hon kom hem, då hade pv köpt tio röda rosor för att trösta henne och han skulle just ge henne en kram, men då sa hon ..., "nej, nej, nej, du får inte säga nåt, för då brister allt på riktigt!"

Matte är så konstig när det gäller sånt där.
Hon gråter mest när hon är ensam.
Sån har hon alltid varit.

Blommiga gardinen.

Senare på kvällen, i det gula huset, då svepte husse in mig (mitt ytterhölje, ja, ni förstår ..) i en av dom där blommiga gardinerna som matte aldrig tyckte om och då log matte jättemycket ..., och sen lade han allt det i en hemköpspåse och nu ligger det där yttre i frysen ute på altanen.

Där ska det yttre ligga tills jag begravs i vår.

Senare igår, när jag blivit visad runt i katthimlen, då fick vi besök från en annan himmel, en som ligger alldeles intill och man kan träffas om man vill, faktiskt hur ofta som helst!

 Gunvor. Vi var också bästa vänner!

Och vet ni, då kom Gunvor, pv:s mamma och hon lyfte upp mig och höll om mig och sa att hon hade längtat efter mig, ja, faktiskt hade hon saknat mig varje dag sedan hon kom till sin himmel!

Gunvor brukade prata engelska med mig när jag bodde hos henne.

"pElle, ska vi go to bed ...?" sa hon när det var kväll och då fick jag ligga i hennes säng.

I natt har jag legat på hennes mage och sovit.

Nu får ni ha det så gott .. jag har inte tid att skriva mera idag, vi ska ut och busa nu, jag och bröderna!

Om ni ser sigge nilsson, så hälsa honom från mig!
Ni kan hälsa till harry också .. jag berättade om honom för Henke igår och då skrattade vi.

(Det var inte alltid han var så himla trevlig ..., men nu minns jag bara det roliga.)

Jam, jam till er alla från er vän, pElle!

Dagens fönster ...

Om fem veckor är vi i vackra Dalarna.

En som redan har varit där - närmare bestämt i Rättvik - är stickmadamen Ulrika.

Det var där hon tog fram fönsterhåven.

Efteråt ...

... tar jag ut lådan från bilen, den där lådan där lille pElle ligger ihopkurad.

Och så hämtar jag harry .., öppnar lådan och visar honom.

F ö r s i k t i g t,   f ö r s i k t i g t   noooosar han på pElle, undrar kanske hur det är fattt?

Sen ropar jag på sigge nilsson som kommer springande nerifrån slänten, för att sedan gena under altanen ..., och jag ställer lådan på trappan och låter även honom titta.

Sist av allt får kartongen stå i det som ska bli en inglasad altan.

Nu ska pElle få tillbringa en tid i frysen, för att sedan få en egen liten gravplats under något av fruktträden - men det blir när tjälen gått ur marken -.

Så är det.
Och nu har jag slutat att gråta och har druckit kaffe och tagit mig en ostmacka.

Snart är det dags för jobb.

pElle finns inte mera ...

"Vilken fin katt du är pElle ...!" säger veterinären och pElle spinner och spinner.

Och han är så innerligt go och fin mot veterinären som säger att knölen till 99 % inte är en varböld, han är uttorkad, har tandlossning och troligen problem med njurarna.

Efter en stunds prat kommer vi överens om att inte inleda en massa undersökningar och behandlingar som kan utmynna i en eventuell operation.

Veterinären är  u n d e r b a r  och när jag säger ..."ååå, förlåt att jag inte kan behärska mig .., det kan ju inte vara så trevligt att se gråtande människor på jobbet ...", så är hon bara vänlig och klappar på kinden.

Och så kommer hon efter en stund in med en spruta och han får ett stick i magen.

Ser ni knölen ovanför hans högra öga?

"Får jag hålla i honom ...?" frågar jag och det får jag.

Så han ligger i min famn och möter min blick och ännu andas han ..., vi är ensamma i rummet och jag säger att han har varit världens finaste katt och tack snälla pElle för alla dom här åren .., både i Skåne på landet och i min lilla etta .., hos pv:s mamma Gunvor i Ljungby och i Steninge och dom där dagarna i Alingsås och tack för alla nätter du har legat vid min huvudkudde och jag har stoppat in handen under din mjuka mage.

Sen tippar han huvudet bakåt och sen är det slut.

Litet brev från pElle ....

Gammal bild. Då jag var stor och tjock.

Hej alla vänner!

Idag ska jag till djursjukhuset i Slöinge.
Jag mår inte bra.
Ovanför mitt högra öga har jag en stor knöl och jag har är inte längre stor och tjock, utan när matte håller i mig, säger hon att hon att "ååå, så liten du har blivit pElle .., man nästan sticker sig på dina skulderblad och på ryggraden!"

Sista veckan har jag inte sovit hos matte och pv, utan legat kvar nere på soffan i vardagsrummet.

Nu har matte ringt till sjukhuset.
Kvart över elva ska vi vara där.
Hon har letat fram ett koppel också; jag som aldrig i hela livet har gått i koppel eller haft halsband, men det måste man ha, det måste alla djur som kommer till sjukhuset ha, säger matte.

Jaaa .., så är det, mina vänner.

Vad då?
Om jag är nervös?

Lite.

Matte är också lite orolig, hon pussar mig på huvudet och säger snälla saker, men det har hon alltid gjort.

Hej då!

Er vän pElle.

Dagens fönster ...

Naturum Trandansen.

Vintertid används byggnaden för Öppet hus-aktiviteter på helgerna. Falbygdens fågelklubb sköter en utfodring för örnar i södra delen av Hornborgasjön (ungefär där tranorna rastar på våren) och i Naturummet kan man stå inomhus och titta på rovfåglar.

Klockan är 16. Nu skymmer det, vi väntar på att stänga och äter upp de sista varmkorvarna som inte har blivit sålda :-)

/Mian

Det bästa för Ulrika i Västmanland ...

De 6 dagar gamla kattungarna hemma hos min syster. Varma, runda, go'a. :-)

Och så hela den här helgen, då jag haft stickmys i Rättvik igen.
21 personer var vi och vi hade det sååå bra.

Underbara, härliga stickerskor!
Inte blev det sämre av att några av dem är mina allra närmaste vänner.

Det bästa för Eva i Tyresö ...

"Här är en grekisk familj ...", säger hon som är mormor.  En lycklig familj. Tror man.

Det allra bästa för en mormor som har ett autistiskt barnbarn vars känsloliv går upp och ner och där tröttheten hos hela familjen - och även hos morfar och mormor som hjälper till i kaoset efter bästa förmåga -, ja, det kan vara en sån enkel sak som att man inte blir förkyld. 

Att hon som är mormor ...,  har klarat sig från influensa, fast hon besökt "härden".

Det var veckans bästa för Eva i Tyresö.

Det bästa för Hedgrenskan ...

Vänner - är som själva livets hängslen - tänker Elisabet.

Det bästa i veckan - och i livet - är familj och vänner som finns där när livet går lite i motlut!

Kerstin

Det bästa för Mossfolk i Örebro ...

Det bästa i veckan kan ha varit middagen och spelkvällen vi hade igår. Med goda vänner, god mat och en massa trevligt prat. En riktigt riktigt bra kväll.

Men det kan också ha varit att schemana mottogs så bra på jobbet. Vi har lite ändrade arbetsförhållanden och nya tider som ska synkroniseras med andra förskolor av olika anledningar och jag jobbade och jobbade med ett schema och vet vilket rabalder det kan bli om just en massa ändrade tider. Det blev det inte. Alla i arbetslaget var nöjda. Så skönt!

 

 

Vilken totalt underbar bild, Karin!

 

Ja och så är Cosmos förstås en stående källa till glädje. Jag önskar förstås att jag hade mer tid för hundträning och skogspromenader, men han har anpassat sig riktigt bra till dagis och får dagligen springa lös med sina kompisar i skogen. Härligt!

Dessutom har det varit ett fantastiskt väder hela veckan! Helt underbart! Riktigt vinter!

/Mossfolk