Dagens fönster ...

Här dök plötsligt upp ett fönster som gjorde att tankarna flög iväg mot hallandskusten.

Gunnar.

Sånt man blir glad av ...

Gatukonst av amerikanen David Zinn.

Helt ljuvligt, om jag får säga det själv.

Men hej på dig du, moster Gunvor! 

Mormor fick först tre barn, sen tre till. Den första av andra omgången var moster Gunvor.

Det är klart att hon hade mängder med andra egenskaper, men för mig var moster Gunvor förknippad med fräknar, skratt, blommor, mera blommor, getter och en massa glädje.

Det var på köksbordet hos moster Gunvor som kusinerna fick ta in en liten killing, bada honom, ställa honom på bordet och sen föna honom torr.

Och så var hon så snäll mot en då liten Elisabet, som kände sig aningen bortkommen där i fjällvärlden, tillsammans med alla kusinerna - det nästan vimlade av dem - tyckte man.

Moster Gunvor var som en stor famn.

Ett stort tack till hennes barnbarn Lotha som har skickat flera bilder från släkten i Dikanäs!

Long time, no see ...

Vaknar fem och tänker att om jag har tur, kanske jag kan ligga under täcket och lyssna till andliga sånger som börjar klockan sex, men det gör jag förstås inte.

Jag somnar om.

Stiger upp vid sju .., moppar till jobbet klockan nio.

Sen är det full fart hela dagen.

Det är morgontidningar och kvällstidningar .., mejeriet .., frukten .., datumkoll .., kassan förstås .., posten .., spel och ännu mera spel (den som igår köpte en ATG-andel för 125 kronor kunde kvittera ut 700 kr) ..., utlämning av bufféer .., brödgräddning .., och så kvällen då, när alla annonsskyltar ska tas ner .., och varor som står utanför entrén ska plockas in .., det tar liksom aldrig slut.

Kör hem i våldsam blåst och nästan-mörker. 

Vinden kommer från havet; det är knappt jag kan hålla mig och moppen på vägen.

Jag ser hur vågorna slår över klipporna i Steninge och just då kommer jag ihåg att jag har glömt min Iphone på jobbet och jag kommer också ihåg att en man berättade att han varit och kitesurfat i Ugglarp och där hade han sett många som badade. 

"Sjutton grader lär det ha varit i havet ...?" sa han.

Jaha. 

Då ska det bli ett dopp i böljan den blå innan det är dags att arbeta i morgon.

Allt det tänker jag på.

Och så är jag hemma och kör upp för backen .., ser pv stå i köket och harry möter i dörren.

Vi hade bestämt hemlagad pizza, men pv har ändrat på menyn och i stället blir det fisksoppa - på pv-vis -, nånting så vanvettigt gott -, med laxbitar, egna morötter och potatisar ..., och det är så smarrigt så det är närapå svimningsläge och han bjuder på ett stort glas vitt vin och jag har ont i knäna och är totalt slut på. 

T o t a l t.

Men harry är pigg och alert.
Så även herr pensionatsvärden.

Och alla vinsterna är postade, utom marmeladen till mossfolk.
Pv måste sortera alla burkarna, så det blir rätt i leveransen.

Så är det.

Ni glömmer väl inte ....

... att göra ett besök i ett av vårt lands vackraste landskap?

Uppiggningsmedicin ...



Igårkväll när jag kröp ner under täcket, ja, då låg redan den elkonverterade sambon där på sin sida och inte såg han särdeles trött ut heller .., nej, han hade sin Ipad på magen och sa ..."men lyssna, vilken härlig musik, jag hittade den mer av en händelse!"



Så det gjorde jag.
Lyssnade.



Vi spelade samma låtar om och om igen och jag sa ..."å, tänk .., tänk om man finge sitta vid en uteservering någonstans där det är ljummet och så lyssna till sånt här .., ha ett glas gott rött vin framför sig och god mat på ingång .., och syrsor som spelar så där lagom bara ..., det vore väl nånting?"

Jo, det var vi helt överens om.




Och sen kom denna!

Sydamerikansk dagbok ...

"Så sitter jag här igen.

Midsommar kom och gick och i slutet av denna regntunga midsommar kom så Kristina och hennes bror med vännen Kennet. Mycket kärt besök.

Med sig hade de 15 paket gåvokläder, varav två var utdelade på Boliviasidan.

Oj, så glad och lycklig jag blev när jag öppnade ett paket som det stod "Ann-Gerd - privat" på!
Där var handdukar, sysaker i mängd, tre stycken saxar, barnfiltar, pennor, radergummin, ja, allt man kan önska sig när man har miltals till det mesta man behöver. Oj, så bra!

Vänta bara när nu Felipe kan börja arbeta igen. Då ska jag sitta och sy barnkjolar i mängd, så många fina tygbitar som jag fick på kuppen.

Jag har delat ut till de trasigaste skolbarnen och igårkväll var Frisias här och hämtade en säck med kläder till de större flickorna som går i skolan. Givetvis har jag bekymmer att de blir arga om jag inte ger alla som tigger, men jag vill bara ge de som som jag alltid har sett har ont om .
De som bara vill ha för att få nytt, för vänta tills det blir bättre tider.

Så har det varit fint besök här igen. Idag kom någon skolchef från Salta på besök.
Jag satt och tog ett fotbad när de kom, men det störde inte att vandra runt i kvällsdressen ...

Ja, här avbröts jag igen.

Det har varit en ovanligt orolig kväll. Slagsmål mellan två familjer utanför Felipes hus - med hela mötesskaran som intresserade åskådare -.

Sedan kom de med en grabb som var sjuk och jag ljuger inte om jag säger att det var säkert 20-talet åskådare i släptåg. Jag körde samtliga utanför grindarna innan jag ens började intressera mig för den sjuke.

Så kan jag tala om att jag äntligen har hittat Sverige på radion!
Utlandsnyheterna finns på många språk, nu gäller det bara att komma på när just den svenska uppläsningen börjar. Tre gånger har jag fått in Ekot.

Hoppas att allt är gott därhemma. De fina herrarna från Salta frågade hur länge jag tänkte bli kvar i Argentina och vad svarar man på sådant?

Ikväll kunde jag emellertid ha slutat min Argentinatid fortare än kvickt.
När jag gick från Olles i mörkret, så snavade jag, och eftersom jag hade väckarklockan i handen - jag ville ha den korrekta tiden för att kunna passa radionyheterna - så när jag då föll framstupa fick jag väckarklockan rakt i solar plexus.
Jag låg i mörkret och tänkte att nu är det nog färdigt.
Inte kunde jag få luft och det brände som eld i bröstet. Sedan började det surra i huvudet, men efter en stund raglade jag hemåt.
Nu är allt över.

Ja,nu ska jag göra kväll.
Klockan är 8 minuter i elva på kvällen och utlandsprogrammet pågår från Stockholm, men på spanska.
Nej, nu är det nyheter (svenska) på portugisiska!

Kramar till er alla frå a´mor!"

//Elisabet säger: om du kan följa med i mitt liv här nere på jorden mamma, så vill jag bara säga en sak: som jag älskar dig och din livsglädje och humor och självdistans! 

Söndagsfönstret ...

På väg mot en fin ö i det fina vädret så passerar vi en liten fin träsegelbåt.

Där blev det ordet fin x 3.

Snabbt upp med telefonen  för att fånga fönstervyn.

Idag ett fönster till PV och hans förhoppningsvis inte flimrande hjärta.

Turtlan på båttur.

// Nu blev han glad! hälsar sambon.

Lördag med förhinder ...

Det börjar på fredagkväll, strax efter middagen.
Då har pv fått flimmer igen.

"Igen" är egentligen fel uttryck, för så ofta händer det inte och för det mesta går det över av sig själv. till exempel om han tar harry med sig ut och cyklar med vådlig fart .., eller om han gör armhävningar eller någon annan fysisk aktivitet.

Men nu hjälper det inte.
Och inte det minsta vill han åka in till akuten.
(Han har nog norrländska gener i sitt blod ...?)

"Jag har ju nyss ätit, då blir det ändå ingen elkonvertering på minst sex timmar ...", säger han.

Tidigare i veckan fick vi veta att hans svägerskas bror - bara några år äldre än pv - plötsligt hade dött när han låg och sov - nån hjärtknäpp - och med det i färskt minne  v ä g r a r   jag att ha den ärade pensionatsvärden hemma med flimmer, så jag skjutsar in honom.

Det är mörkt och dimmigt ute .., nästan spöklikt.

Och fredagkväll på akuten .., ni kan ju tänka er!

Väntrummet är bräddfyllt av människor som sitter uppradade på stolar och alla tycks titta på en tv som visar en actionfilm av något slag.
En liten tös kräks om och om igen .., en kvinna lutar sig mot sin man och stönar av och till och en äldre dam pratar enormt högljutt i sin mobiltelefon.

Minst fyra timmars väntetid, säger sjuksköterskan som har arbetat tjugo år - först på hjärtintensiven -, sedan på akuten, och han tar ett EKG som visar flimret (men det är stadigt .., låg puls som vanligt) och så säger han att pv får välja mellan att övernatta på sjukhuset eller hemma i Stensjö och om flimret då fortsätter när morgonen randas, ja, då är det bara att åka in och få en elkonvertering.

Så det gör vi.
Åker hem.

Sex på morgonen väcker jag honom (ligger han inte ovanligt stilla och tyst ...??) och frågar hur det är ställt och han kollar pulsen vid halsen och säger att ..."nej, det flimrar" och då åker vi in igen.

Det är en alldeles  u n d e r b a r t   vacker morgon!
Strålande sol och blå himmel och dimslöjor över åkrarna.
På vägen ligger överkörda harpaltar och skatorna har förstås stort kalas.

Så här ser det ut när jag kommer hem igen.

Hela vägen hem förundras jag över den här morgonen som är så vacker!
Björklöven har börjat gulna .., några enstaka träd skimrar i rött.

Och harry blir förvånad när inte husse är med .., sigge jamar och vill ha mat - helst på en gång -, jag tar mig nybryggt Zoegakaffe och slår mig ned vid datorn.

Andra frukosterar också.
AP sms:ar en bild från en morgon i Ekerö.

Och nu blir det ett skutt in i duschen!

Ps. Mossfolk - vill du ha plommon, rabarber eller björnbärsmarmelad? Ds.

Dagens fönster ...

Om man åker till Österbotten i Finland (bara på andra sidan Västerbotten), då kan man upptäcka så här vackra fönster och titta, så annorlunda utsmyckade!

Såå fint, särskilt det där lilla "taket" ovanför fönstret.

På Nybyvägen .., där upptäckte fotografen ännu fler fönster!
Det ser nästan ut som om det vore gammaldags glas i fönstren på nedre botten .., titta, så dom nästan glänser!

Det är ellem i Skellefteå som besökt sin mammas hem-by och där hade hon (ellem) håven redo!

Tack snälla!

Sydamerikansk dagbok, del 4. 

Publicerat i hemtidnigen den 5:e maj 1979
Detta är brev som mamma skrev till mig, som jag sedan kortade ner och lämnade till Norran.

Puntana den 15:e mars 1979
Skolorna började förra måndagen och Mirjam började första klass för andra eller tredje gången. Det har aldrig varit någon ordning på hennes skolgång, därför blir det till att ständigt börja om från början.
Som den beslutsamma lilla fröken hon är, tog hon samma dag, utan att någon visste om det, sin femårige lillebror Felipé med sig och tågade bort till skolan och anmälde även honom.
Så .., nu har jag två skolbarn.
Två som stjäl pennor och radergummin som dom kommer hem med varje dag. Jag har ett rysligt jobb med att få ordning på deras känsla för mitt och ditt.
Genomgoa är de i alla fall och jag tycker verkligen om dem av hela mitt hjärta!

I väntan på kläder ...
Jag har erbjudit en 14-15 årig moderlös grabb med gammal sjuk far, att arbeta mellan klockan 8 - 11 hos mig på dagarna och hjälpa gårdskarlen. För detta får han frukostthé och middag innan skolan början klockan 12. Hans far äter här också ibland, så vi är ett riktigt storhushåll.

Jag känner mig riktigt stolt. Jag som aldrig har kunnat sy, har lappat, lagat och ändrat kläder hela veckan till ungarna. Idag kom en liten parvel och följde Felipé hem från skolan.
Vilka trasor han hade på sig! Byxan så söndersliten uppifrån och ner och så hopsnörpt att den väl inte gick att laga mera. Jag stod där och tänkte ..., "tänk om det varit mitt barnbarn."
Så tog jag en röd flickoverall, klippte av den på mitten, satte dit en liten dragkedja framtill och ett gummiband i midjan. Vips, hade grabben ett par hela byxor! Hela tiden stod han som fastnaglad vid dörren.

Oj, oj, oj så många trashankar här finns! Vad jag längtar till dess att jag ska få klädsändning från Malå!

Födsel med problem.
 Förra måndagen hämtade vi med bil en fru, 2.5 mil härifrån. Klockan 1 på natten hade hon  fött sitt nionde barn. Klockan 6 på morgonen sändes två av de äldre barnen via cykel hit för att skaffa hjälp. Moderkakan hade inte lossnat.

När kvinnan väl var här hade jag inte mod att "våld-dra", så jag bad en lärare som studerat medicin i tre år och som lossat moderkakan på sin svägerska, att komma och hjälpa mig. Och si .., han slet helt frankt ut den!

Jag gav två injektioner blodstillande direkt och inget hände.
Hon har legat här en hel vecka på grund av blodbrist och infektionsrisk. I vanliga fall brukar jag ge patienterna mat, men dessa indianer föredrog att laga maten själva.
Här var full folksamlinig!
Som vårdare hade de tagit med sig grannfrun som själv har en ettåring med sig. Så var tre av de övriga nio barnen här så gott som hela dagarna, eftersom två av barnen har papegojsjukan och skulle ha injektioner samtidigt.

Maten lagades ute på cementplattan framför "sjukhemmet" (Elisabets anmärkning: sjukhemmet = en liten vit byggnad med ett enda rum, en slags mottagning ....) och ni kan tro att det var bökigt. Men oj, så snälla och rara de är mot mig! Kom med kött och ko-ost och bjöd på thé på indianmanér, alltså thé i en trägrej med stålsug i. Så suger alla, undan för undan.
Jag kände mig som en riktig indian när jag tog min del ur flaskan.
Dessa människor är dock inte indianer, utan djurskötande Chako-bor som har dragit runt och stannat här.
Ja, livet är i sanning brokigt.

Just nu är det alldeles tyst i Puntana.
Klockan är fem på kvällen. Bara någon enstaka fågel piper till och långt bort i bakgrunden hör jag barnens skratt på skolgården. Siestan är just slut, så folk har inte hunnit komma igång.

Karlote, kattrackarn som fött tre små söta ungar i en igenknuten pappkartong med barnkläder som stod under min säng medan jag var i Tartagal, sussar så sött i fåtöljen. Glömsk av allt elände som blev för henne på grund av hennes kull. Nu har jag beslutat mig för att  ä l s k a  Karlote, så nu ligger hon på mina fötter om nätterna.

Ps. Vilka framsteg! En dag i veckan kom lille Felipé hem alldeles glädjestrålande och sa: "Ann-Gerd, idag har jag inget stulit i skolan ..!" Ds.

Och här är vinnarna ...



Tre stycken blev det!

Förstapristagaren får boken .., tröstpriset - det dubbelvikta kortet med trift på omslaget - går norröver ..., och armbanden går söderut.

Stort grattis till er alla tre och tack Gösta för att du ställde upp!

Och TACK Sonja för världens godaste crepés med den allra ljuvligaste stuvning (kräftstjärtar, dill och annat ...) och äppelkakan till efterrätt! Vilket kalas!

// Den som eventuellt inte kan se filmen, får ge sig till tåls tills senare ikväll, då ska jag berätta hur det gick.

Läsvärt ...

Tänk,att  en dag ..., är rubriken.
Just det.

Det är inte ofta det uppdateras på den bloggen.
Men när det händer, är jag där på momangen!

Och någon letar och letar och letar ...

Underbara bilder - som alltid - och läsvärt!
Finns här.

Och här finns hon som bjöd på nygräddade våfflor och soppa.
Fast inte samtidigt.
En hel hoper värme fanns där i huset i skogen.

Det bästa för Bloggblad ...

Med risk för att bli lite tjatig – så var det här doppet veckans höjdpunkt. 

Och även sommarens slutpunkt.

Jag vill inte tro att det var det ganska kalla doppet som först gav maken (alltså han doppade sig själv två gånger – fast inte frivilligt, utan för att binda fast och göra loss båten) en förkylning och sen mig. Fast han smittade nog mig… men efter alla häxbrygder känner jag mig betydligt bättre idag.

Hälsningar

Från Bloggblad i den blå soffan…

I eftermiddag ....

.... blir det alltså dragning i uppmuntringslotteriet.

Det blev ovanligt många den här gången och känn dig hedrad Gustav Fridolin .., det är ju boken som du skänkte som ska lottas ut!

På bilden anar ni något av hur det ser ut på mitt stora skrivbord.
("Mitt" ....? Det är pv:s släktklenod ...).

Där finns glasbyttan redo .., där ligger förra veckans vinnare - Cecilia N:s armband -, där är veckans tröstpris (det i mina ögon så vackra kortet, inhandlat i Varberg) .., där är ett tredje tröstpris, armbanden från Gunilla Bjurklint ... vi kan ju hoppas att Gunnar eller Guy vinner dessa, så kan dom göra sig tjusiga värre!

Kapten Haddock håller så där allmän koll och längst till vänster ser ni alla små lottlappar som vimlar omkring här i huset. Om vi hade varit enstöringar, pv och jag själv, och någon helt utomstående tilldelades den ärofyllda uppgiften att tömma huset .., och sedan fann dels små lottlappar och sen miljoner inköpslistor .., då undrar jag vad dom hade sagt? Eller tänkt ...?

Självaste Gösta har idag Notarius-Publicus-ämbetet i sin hand.

Ja, nu vet ni.

Det bästa för Annika i Kävlinge ...

...är helt klart dagarna hos mamma i Flensburg. 

 

Vi har fnissat och gapskrattat och pratat om både roliga och svåra ting, grävt i hennes trädgård, promenerat vid hamnen, tittat på kläder som mamma sparat från 70-talet, lagat mat tillsammans och druckit gott vin... 

 

Helt enkelt verkligen njutit av att vara tillsammans.

Och inte kan man tro att hon är 75 år, min mamma!?

Varma kramar till dig Elisabet och fönsterleverans kommer också om en stund.

Mitt eget bästa ...

Det var nog ändå doppet i havet häromsistens ..., småpratet med Stig - som hoppade i efter mig - och surret med Susanne och Lena som satt på en bänk, en bit uppåt stranden till.

Men även morgnarna vid havet här i Stensjö.
Som idag ..., nästan helt vindstilla.
Och vid vattenbrynet spatserade mängder med strandskator!
En liten sädesärla vippade förbi.

Och när jag hade varit förbi affären (nu stundar arbete nästan oavbrutet fram till nästa fredag) och kom hem, såg jag rosen där vid husväggen och jag tänkte att så olika vi människor är ..., pv älskar sina rosor och själv föredrar jag små luktärter eller sommarens hundkäx.
Men det går ju ändå.

Allt som allt har det varit två fina veckor.
Många små guldkorn. 

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Hej!

 

Hinner jag vara med trots att jag såsat med att berätta om mitt bästa i veckan?????

 

Det allra, allra bästa som hänt är att bästa väninnan har fått ett riktigt jobb efter att

ha varit placerad i fas 3 under minst 3 år. 

 

I måndags började hon och nu hoppas jag innerligt att det kommer bli ett roligt och trevligt jobb för henne.

 

Hastig kram från Anne i Mantorp

Dagbok från Sydamerika ..., del.3

Mamma med knäppta händer längst fram. Tänk, om hon hade anat ...

Så här står det i hemtidningen inför det följande dagsboksinlägget: 

"Utan lön arbetar malåbon Ann-Gerd Nilsson med att hjälpa indianerna i ett ökenområde i norra Argentina. Hon är enda svensk för närvarande på en hjälpstation i Puntana, en bit från Bolivias gräns. I sin tredje dagboksrapport ger hon glimtar ur vardagslivet i ett samhälle långt från vår välfärd.

"Jag har fortsatt städningen idag. Så har jag kokat soppa på anco och lök. Anco är en grönsak stor som en melon och med gult kött. Man kokar och passerar och får en härlig soppa. Anco finns i "kintan", trädgårdslandet här utanför. 

Mirjam (en tös som mamma tog hand om, så småningom även hennes lillebror Felipe / Elisabets anmärkning) har haft en flicka hos sig hela dagen, så även hon åt av soppan. Sedan kokade jag och la in rödbetor, kokade frangalla - en slags majsgryn - som vi åt ikväll med sylt till. 

Jag har haft ganska många patienter som Felipe, en av hjälpkarlarna, inte vetat någon råd med. 

Så har jag läst - min bibel och spanskan -.

Idel problem ...

Nu pyser Optimuslampan så hemtrevligt i rummet. Lena, min företrädare, fick en motor installerad. Den skulle ge oss kraft till en såg, men tar en liter olja per eftermiddag. Det blir inte så att jag använder den. 

Jani, en man från Turkiet med grekiskt ursprung, har monterat den. Han ska få sätta dit en ny för samma pris. Idel problem, så här i utkanten av landet. 

Bilden från Svenska Journalen ...

Lär barnen tacka ... 

4:e januari kl. 18.00

Mirjams lekkamrat har varit här hela dagen. Hon föll i den sjö som bildades nedanför huset när regnet vräkte ner. Jag tvättade hennes klänning i flera vatten, men den är ändå grå. De bor ju i rishyddor där det ständigt ryker, så vad kan man begära?

Männen däremot har ofta rena kläder. 

Flickan är väl tio år? Jag har lärt henne att säga "gracias". De tackar aldrig. Men nu har jag lärt dem.

Så har jag bakat bröd, stekt fårkött som "trollkarlen" prackade på mig fast jag sade att jag inte hade några pengar. Mycket gott. Så har jag läst spanska.

En  grupp på sju personer kom gående från Bolivia.

Två hade smärtor nedåt ljumskarna, barnen diarré. Tyckte det var så synd om dem, att förutom medicin, fick de av mina dagsfärska bullar. 

Jag har haft några omläggningar och Felipe håller på med patienter som går här dagligen. Dagen är fylld av bestyr.

 Flickorna har sytt dockkläder för hand. Riktigt fina. Lena varnade mig för att vänja barnen att vara inne hos mig, men jag tar risken. Livet skulle bli trist om jag bara var för mig själv.

Som oss andra ...

Indianer skiljer sig inte från andra. Ute i världsvimlet skulle många tas för vilken nationalitet som helst. Men givetvis finns verkliga urtyper. Klädda i våra kläder märker man emellertid inte mycket av skillnaden. 

Klarade Boliviaborna utan tolk. Mannen tolkade till spanska, de övriga talade mataco. 

Glädjen snart slut ...

Morgonens gudstjänst började redan kl.8.00. Senare blir det för hett.

Tänk - jag förstod mycket idag ! En man kom och ville få en tand utdragen, och jag glömde bort att jag inte kan spanska, så vi pratade. 

 Sedan har jag varit ute på kampamentet till en sjuk fru som troligen har gallstensanfall. Därefter flera andra patienter. 

Ute på cementplattan framför mottagningsrummet sitter nu fyra flickor och syr dockkläder. Verkligt fint! Nu har jag inte fler tygbitar, tyvärr, så glädjen tar väl också snart slut ...

Hälsningar á mor.

Dagens fönster ...

Skånskt fönster, taget speciellt för dig då vi vandrade runt i barndomens Torekov i somras. 

Med svenska små figurer i fönstret dessutom!

Kram från Monet

// Och tack snälla! säger jag.