...., hittade jag i stadsdelen Kensington i London.
lördag 20 september 2014
Tack och adjö ....
Igår var det alltså dags att för alltid säga adjö till fine Gösta.
Ni som har varit med här vet hur mycket han kom att betyda .., ja, han blev helt enkelt som en fadersgestalt för mig.
Om man själv har förlorat sin pappa i relativt tidiga år, aldrig träffat sin morfar eller farfar - vilka båda dog långt innan man själv föddes -, ja, då kan ett möte med en underbart fin och snäll och go människa bli till nånting viktigt.
Så, var det med Gösta.
Begravningsakten hölls i lilla Olaus Petri - kyrkan mitt i stan.
Den ser inte mycket ut för världen, men visade sig vara varm och fin, med vackra träfigurer på vänster sida om altaret,.
Vi var där i god tid, väldigt god tid .., och då var där bara kistan, den kvinnliga - och sååå rara - kantorn, samt pv:s brorsdotter Kajsa, som kommit från Jämtland och nu skulle spela trumpet för sin pappas morbror Gösta.
Så .., jag satt i bänken och lyssnade till övandet och tänkte på vad som komma skulle.
Och på vad som hade varit.
Sen, när alla begravningsgästerna kom (och det var många, Gösta hade en stor vänskapskrets) .., tänkte jag bara på en enda sak: att jag var den enda som hade somrigt bara ben!
Men vid kaffet efteråt, då bad jag faktiskt - i mitt tal - Gösta om förlåtelse för just den sakens skull .., och jag tror nog att han hade överseende och mest log lite plirigt åt den där hopplösa västerbottensmadamen som inte har lärt sig hur det går till här i världen.
Dessutom läste jag upp bloggvännernas fina och ömsinta hälsningar, ja, från dagen då jag här på bloggen berättade om vad som hänt Gösta.
Inte en enda gång tog jag upp min kamera, förutom när Kajsa övade på trumpeten.
Filmen just här ovanför tog jag under ett besök hos familjen Pehrson.
Igår var det alltså dags att för alltid säga adjö till fine Gösta.
Ni som har varit med här vet hur mycket han kom att betyda .., ja, han blev helt enkelt som en fadersgestalt för mig.
Om man själv har förlorat sin pappa i relativt tidiga år, aldrig träffat sin morfar eller farfar - vilka båda dog långt innan man själv föddes -, ja, då kan ett möte med en underbart fin och snäll och go människa bli till nånting viktigt.
Så, var det med Gösta.
Begravningsakten hölls i lilla Olaus Petri - kyrkan mitt i stan.
Den ser inte mycket ut för världen, men visade sig vara varm och fin, med vackra träfigurer på vänster sida om altaret,.
Vi var där i god tid, väldigt god tid .., och då var där bara kistan, den kvinnliga - och sååå rara - kantorn, samt pv:s brorsdotter Kajsa, som kommit från Jämtland och nu skulle spela trumpet för sin pappas morbror Gösta.
Så .., jag satt i bänken och lyssnade till övandet och tänkte på vad som komma skulle.
Och på vad som hade varit.
Sen, när alla begravningsgästerna kom (och det var många, Gösta hade en stor vänskapskrets) .., tänkte jag bara på en enda sak: att jag var den enda som hade somrigt bara ben!
Men vid kaffet efteråt, då bad jag faktiskt - i mitt tal - Gösta om förlåtelse för just den sakens skull .., och jag tror nog att han hade överseende och mest log lite plirigt åt den där hopplösa västerbottensmadamen som inte har lärt sig hur det går till här i världen.
Dessutom läste jag upp bloggvännernas fina och ömsinta hälsningar, ja, från dagen då jag här på bloggen berättade om vad som hänt Gösta.
Inte en enda gång tog jag upp min kamera, förutom när Kajsa övade på trumpeten.
Filmen just här ovanför tog jag under ett besök hos familjen Pehrson.
fredag 19 september 2014
Och så ett eftermiddagsfönster ...
Hej!
Här kommer ett fönster till dig från Rosersbergs slott ikväll.
Strax innan middagen slog vi oss ner i salongen en stund.
Det har varit ett späckat program så skönt bara vara sig ner.
Så där satt jag och kollegan hemifrån och enades om att vi båda gillade de där sittpuffarna väldigt mycket.
Fönstret fångade jag till dig.
Gokväller från Turtlan.
Hej!
Här kommer ett fönster till dig från Rosersbergs slott ikväll.
Strax innan middagen slog vi oss ner i salongen en stund.
Det har varit ett späckat program så skönt bara vara sig ner.
Så där satt jag och kollegan hemifrån och enades om att vi båda gillade de där sittpuffarna väldigt mycket.
Fönstret fångade jag till dig.
Gokväller från Turtlan.
torsdag 18 september 2014
Efteråt ...
... när jag suttit ute i solen i någon timme, med två hundar vid min sida,
tar jag bilen och kör till Steninge.
Jag har med mig min gamla baddräkt, den med lös resår, bara för att den är så himla skön.., och jag tänker att det spelar ingen roll, för det är säkert ingen där - på piren - den här tiden på dagen.
Det är det.
Det är sju personer just där.
Tre vuxna och fyra barn - barnen fiskar krabbor -.
Dessutom är dom vuxna kunder i affären och hejar vänligt när jag närmar mig.
Nåja.
Jag struntar i om hängrumpan syns mer än vad som är behagfullt och så kliver jag ner i vattnet som även idag är kring sexton grader och efter en stund kommer samma dam som badade samtidigt igår - hon som hade termometer med sig - och vi simmar omkring lite och förundras över att man uthärdar när det är så kallt.
"Men hade vi varit jättesmala, då hade vi nog tyckt att det vore outhärdligt ...?" säger kvinnan.
Och så kommer hon ihåg nånting som hände för något år sedan, två äkta par som var ute i en båt och alla dråsade i havet och endast kvinnorna överlevde, mest tack vare deras hull.
Jaha, ja.
Då ska man alltså inte säga att det är skönt i havet, utan iiiiisande kallt, tänker jag och ler för mig själv.
Men skönt var det!
... när jag suttit ute i solen i någon timme, med två hundar vid min sida,
tar jag bilen och kör till Steninge.
Jag har med mig min gamla baddräkt, den med lös resår, bara för att den är så himla skön.., och jag tänker att det spelar ingen roll, för det är säkert ingen där - på piren - den här tiden på dagen.
Det är det.
Det är sju personer just där.
Tre vuxna och fyra barn - barnen fiskar krabbor -.
Dessutom är dom vuxna kunder i affären och hejar vänligt när jag närmar mig.
Nåja.
Jag struntar i om hängrumpan syns mer än vad som är behagfullt och så kliver jag ner i vattnet som även idag är kring sexton grader och efter en stund kommer samma dam som badade samtidigt igår - hon som hade termometer med sig - och vi simmar omkring lite och förundras över att man uthärdar när det är så kallt.
"Men hade vi varit jättesmala, då hade vi nog tyckt att det vore outhärdligt ...?" säger kvinnan.
Och så kommer hon ihåg nånting som hände för något år sedan, två äkta par som var ute i en båt och alla dråsade i havet och endast kvinnorna överlevde, mest tack vare deras hull.
Jaha, ja.
Då ska man alltså inte säga att det är skönt i havet, utan iiiiisande kallt, tänker jag och ler för mig själv.
Men skönt var det!
En torsdag i september ...
Först var det tänkt att jag skulle arbeta .., och sen inte .., och sen sms:ade rara Johanna och undrade om jag möjligen kunde ta hennes två sista timmar och en stund senare fick jag ett sms där det stod att det behövdes inte, för hon slutar tidigare än hon först trodde.
Så nu har jag en helt ledig torsdag framför mig.
Det är fint ute.
Blå himmel. Höstigt ljusblå.
Lite vind i träden.
Och jag är hundvakt igen, nu till friherrinnans hund Shejken som har intagit spaningsläge och ligger längst uppe på soffan .., ja, kanske tror han att matte ska komma och hämta honom snart, men då tror han fel .., det kommer att dröja tills på måndag.
På promenaden mötte vi kaxige lillkatten Messi och Shejken tycker inte om andra katter och försökte norpa den lille krabaten, men då blev det uppläxning av låtsasmatte och sen gick vi vidare och Messi gömde sig bakom oxelhäcken.
Igårkväll, efter att pv varit och inspekterat vattenläckan, sprang den läck t o t a l t.
PANIK.
Å, vad jag tyckte synd om honom där han stod i köket och inte sa ett ljud, bara t ä n k t e.
Till sist gick han ut i kolsvarta höstmörkret, ålade sig in under husgrunden .., hade med sig ett plaströr och några slangklämmor och så lyckades han skarva ihop eländet och nu kan vi i alla fall duscha och köra tvättmaskinen och så stänger vi av huvudvattenkranen mellan varven, tills allt lagats ordentligt.
Den här gången tog pv med sig hemtelefonen och det kändes underligt att höra honom där underifrån .., allt medan jag dirigerades till diverse kranar.
Det finns inte ord för hur mycket jag beundrar denne mans idoghet och envishet och förmåga att fixa såna här saker ..., jag hade aldrig krupit in under huset!
(Jag hade inte kommit mig in heller, för den delen, men o m ...!).
Och tänk .., det visade sig skilja en endaste dag i levnadsålder mellan Gösta och hans syster,
pensionatvärdens mamma.
En enda dag!
Jag tycker att det är nästan helt ofattbart!
Först var det tänkt att jag skulle arbeta .., och sen inte .., och sen sms:ade rara Johanna och undrade om jag möjligen kunde ta hennes två sista timmar och en stund senare fick jag ett sms där det stod att det behövdes inte, för hon slutar tidigare än hon först trodde.
Så nu har jag en helt ledig torsdag framför mig.
Det är fint ute.
Blå himmel. Höstigt ljusblå.
Lite vind i träden.
Och jag är hundvakt igen, nu till friherrinnans hund Shejken som har intagit spaningsläge och ligger längst uppe på soffan .., ja, kanske tror han att matte ska komma och hämta honom snart, men då tror han fel .., det kommer att dröja tills på måndag.
På promenaden mötte vi kaxige lillkatten Messi och Shejken tycker inte om andra katter och försökte norpa den lille krabaten, men då blev det uppläxning av låtsasmatte och sen gick vi vidare och Messi gömde sig bakom oxelhäcken.
Igårkväll, efter att pv varit och inspekterat vattenläckan, sprang den läck t o t a l t.
PANIK.
Å, vad jag tyckte synd om honom där han stod i köket och inte sa ett ljud, bara t ä n k t e.
 |
| Första försöket. Dagsljus. Senare var det becksvart. |
Till sist gick han ut i kolsvarta höstmörkret, ålade sig in under husgrunden .., hade med sig ett plaströr och några slangklämmor och så lyckades han skarva ihop eländet och nu kan vi i alla fall duscha och köra tvättmaskinen och så stänger vi av huvudvattenkranen mellan varven, tills allt lagats ordentligt.
Den här gången tog pv med sig hemtelefonen och det kändes underligt att höra honom där underifrån .., allt medan jag dirigerades till diverse kranar.
Det finns inte ord för hur mycket jag beundrar denne mans idoghet och envishet och förmåga att fixa såna här saker ..., jag hade aldrig krupit in under huset!
(Jag hade inte kommit mig in heller, för den delen, men o m ...!).
Men det finns annat än rostiga vattenledningar.
I morgon är det fredag.
Då ska vi ta farväl av finaste, finaste Gösta Pehrson.
Och tänk .., det visade sig skilja en endaste dag i levnadsålder mellan Gösta och hans syster,
pensionatvärdens mamma.
En enda dag!
Jag tycker att det är nästan helt ofattbart!
onsdag 17 september 2014
Idag ...
Det allra ljuvligaste sensommarväder begåvas vi med .., det är nästan ofattbart .., och från Australien kommer mejl där det vittnas om att våren har anlänt .., "vi har tjugotvå grader varmt och jag har vårstädat och putsat fönster och gjort fint i trädgården, ja, allt förutom citronträdet som ska beskäras först när det blir höst", skriver min syster lyriskt och jag tänker att du kommer nog att bli förvånad Birgitta, då, när jag berättar att vi idag har suttit på stranden i Steninge i var sin solstol - friherrinnan och jag - och två gånger simmat och dykt i absolut klart vatten, må så vara att det bara var sexton grader varmt, men ändå, vi är ju ändå i mitten av september och lite till!
Det är vad jag tänker.
Stranden i Steninge, alltså.
Ett femtiotal meter till vänster om oss, sitter en man i självaste adamsdräkten.
Han är i vår ålder kanske, relativt vältränad .., och går nu och då ut i havet och plaskar lite .., ångrar sig, går upp längs piren .., doppar höger fot i vattnet och vänder sedan om och går rakt mot oss .., vi blundar mot solen och för att vara artig ..., sen rundar han våra solstolar .., jag hör honom alldeles där bakom .., så går han till sin stol .., står där och sträääcker på sig och har sig, allt medan skarvarna en bit ute till havs sitter på stora stenar och torkar sina vingar.
Vi har kaffe med oss i var sin termos ..,. friherrinnan bjuder på en saftig chokladkaka .., och vi pratar lite om hennes hund som ska tillbringa några dagar hos oss i det gula huset.
Sen åker vi hemåt.
Var och en till sig.
I bilen tänker jag att septemberbad är dom allra bästa.
Och ja, jag rev av en liten lapp som önskade mig lycka och kärlek.
Det är väl kanske det viktigaste ändå.
Det allra ljuvligaste sensommarväder begåvas vi med .., det är nästan ofattbart .., och från Australien kommer mejl där det vittnas om att våren har anlänt .., "vi har tjugotvå grader varmt och jag har vårstädat och putsat fönster och gjort fint i trädgården, ja, allt förutom citronträdet som ska beskäras först när det blir höst", skriver min syster lyriskt och jag tänker att du kommer nog att bli förvånad Birgitta, då, när jag berättar att vi idag har suttit på stranden i Steninge i var sin solstol - friherrinnan och jag - och två gånger simmat och dykt i absolut klart vatten, må så vara att det bara var sexton grader varmt, men ändå, vi är ju ändå i mitten av september och lite till!
Det är vad jag tänker.
 |
| Vy upp mot kustvägen. Vandrarhemmet skymtar längst till vänster. |
Stranden i Steninge, alltså.
Ett femtiotal meter till vänster om oss, sitter en man i självaste adamsdräkten.
Han är i vår ålder kanske, relativt vältränad .., och går nu och då ut i havet och plaskar lite .., ångrar sig, går upp längs piren .., doppar höger fot i vattnet och vänder sedan om och går rakt mot oss .., vi blundar mot solen och för att vara artig ..., sen rundar han våra solstolar .., jag hör honom alldeles där bakom .., så går han till sin stol .., står där och sträääcker på sig och har sig, allt medan skarvarna en bit ute till havs sitter på stora stenar och torkar sina vingar.
Vi har kaffe med oss i var sin termos ..,. friherrinnan bjuder på en saftig chokladkaka .., och vi pratar lite om hennes hund som ska tillbringa några dagar hos oss i det gula huset.
 |
| Anslagstavlan just innan stranden ... |
Sen åker vi hemåt.
Var och en till sig.
I bilen tänker jag att septemberbad är dom allra bästa.
Och ja, jag rev av en liten lapp som önskade mig lycka och kärlek.
Det är väl kanske det viktigaste ändå.
Och en bild till kattis ...
Hon som inte tycker om petunior.
Tänk, att man kan strosa omkring i London och plötsligt komma att tänka på bloggvänner.
Hon som inte tycker om petunior.
Tänk, att man kan strosa omkring i London och plötsligt komma att tänka på bloggvänner.
Vid frukostbordet ...
Varje morgon tilldelas vi plats i hotellets stora frukostmatsal och två av tre gånger hamnar vi intill ett par i vår ålder eller lite yngre.
Den första morgonen bär mannen keps och jag tänker att han kanske är irländare; det är en sån typ av keps, ni vet .., ja, som en irländsk man som är ute på promenad och tittar till sina får. Nåt sånt. Och han är liksom fyrkantig hela han.
Kvinnan är ganska lång och till synes vältränad .., hon har håret uppsatt i en knut på toppen och där sitter vi och äter frukost intill varandra; det är bara några centimeter mellan borden som är anpassade för två.
På söndagen, den sista dagen, hamnar vi fyra i den andra frukostmatsalen, den som är mindre och mera intim. Och fortfarande borden intill varandra.
Då blir det automatiskt lite småprat .., ja, så där var man kommer ifrån och vi får veta att paret är från Texas - från Corpus Christi - och nu är dom alltså i London på semester, men dom har även besökt Irland.
Kvinnan heter Toy och mannen Don.
Hon är hårfrisörska och han arbetar på ett oljeraffinaderi.
Och så sitter vi där och pratar om vad vi har gjort och vad vi tycker om London och både kvinnan och mannen är så förvånade över hur oartiga engelsmännen är.
Det är knappt jag tror mina öron!
Och vad skulle dom tänka om dom kom till vårt land, ett land där kvinnor kan bli upprörda om en vilt främmande man ger dem en komplimang, eller om någon håller upp dörren för dem.
"Tänk, här ser vi män som inte reser sig upp och erbjuder sin plats på bussen eller tunnelbanan när en kvinna kommer .., det skulle a l d r i g hända hemma i Texas, det har man fått lära sig sedan man var barn .., var man inte varit artig mot kvinnor eller äldre, ja, då hade man fått en smäll av pappa ...", säger Don leende.
Han kan bara inte förstå det.
Och vi som tycker att engelsmännen är sååå artiga!
Då kommer jag ihåg anna of sweden som ju berättade om livet i USA och hur hon reagerade när hon hade flyttat hem till Sverige igen, ja, över att vi svenskar kunde vara aningen buffliga och inte så artiga som amerikaner, och jag undrar om inte Monet i Frankrike skrivit om samma sak?
Det tänker jag på just då .., att allt verkligen är relativt och beror på vad man är van vid.
Nå, men vad mera pratar vi om?
Jo, om dom enorma avstånden i Texas och om vapen, till exempel.
Självklart har familjen vapen hemma, såväl till jakt som till att försvara sig med, och om det pratar vi också, om olikheterna.
Men det finns sånt som är likt också.
Toy och jag själv har tre barn, varav det sista är ett rejält sladdbarn.
Nu ska deras eftersläntare - en son - flytta hemifrån, men just nu, när paret är på semester, tar sonen hand om husets hundar, en beagle och en boxer.
En katt finns också i familjen.
Och vi pratar om hur det var när vi väntade det där sista barnet och hur det kändes sen.
Glädjen över att bli mamma igen.
När frukosten är avklarad frågar jag om .., ja, om händerna, ni vet ., och det går bra, säger dom båda.
Och när bilden är tagen och vi reser oss upp och lämnar bordet .., då får jag av kvinnan den varmaste kram jag fått på evigheter .., lääääänge känns det som .., och jag blir så rörd så jag nästan börjar att gråta.
Vilket fint möte det var!
 |
| Fr.ån vänster Toy med fina naglar, Don, pv och jag själv. |
Varje morgon tilldelas vi plats i hotellets stora frukostmatsal och två av tre gånger hamnar vi intill ett par i vår ålder eller lite yngre.
Den första morgonen bär mannen keps och jag tänker att han kanske är irländare; det är en sån typ av keps, ni vet .., ja, som en irländsk man som är ute på promenad och tittar till sina får. Nåt sånt. Och han är liksom fyrkantig hela han.
Kvinnan är ganska lång och till synes vältränad .., hon har håret uppsatt i en knut på toppen och där sitter vi och äter frukost intill varandra; det är bara några centimeter mellan borden som är anpassade för två.
På söndagen, den sista dagen, hamnar vi fyra i den andra frukostmatsalen, den som är mindre och mera intim. Och fortfarande borden intill varandra.
Då blir det automatiskt lite småprat .., ja, så där var man kommer ifrån och vi får veta att paret är från Texas - från Corpus Christi - och nu är dom alltså i London på semester, men dom har även besökt Irland.
Kvinnan heter Toy och mannen Don.
Hon är hårfrisörska och han arbetar på ett oljeraffinaderi.
Och så sitter vi där och pratar om vad vi har gjort och vad vi tycker om London och både kvinnan och mannen är så förvånade över hur oartiga engelsmännen är.
Det är knappt jag tror mina öron!
Och vad skulle dom tänka om dom kom till vårt land, ett land där kvinnor kan bli upprörda om en vilt främmande man ger dem en komplimang, eller om någon håller upp dörren för dem.
"Tänk, här ser vi män som inte reser sig upp och erbjuder sin plats på bussen eller tunnelbanan när en kvinna kommer .., det skulle a l d r i g hända hemma i Texas, det har man fått lära sig sedan man var barn .., var man inte varit artig mot kvinnor eller äldre, ja, då hade man fått en smäll av pappa ...", säger Don leende.
Han kan bara inte förstå det.
Och vi som tycker att engelsmännen är sååå artiga!
Då kommer jag ihåg anna of sweden som ju berättade om livet i USA och hur hon reagerade när hon hade flyttat hem till Sverige igen, ja, över att vi svenskar kunde vara aningen buffliga och inte så artiga som amerikaner, och jag undrar om inte Monet i Frankrike skrivit om samma sak?
Det tänker jag på just då .., att allt verkligen är relativt och beror på vad man är van vid.
Nå, men vad mera pratar vi om?
Jo, om dom enorma avstånden i Texas och om vapen, till exempel.
Självklart har familjen vapen hemma, såväl till jakt som till att försvara sig med, och om det pratar vi också, om olikheterna.
 |
| Skellefteå BB den 2:a juli 1986, jag blir mamma för tredje gången. |
Men det finns sånt som är likt också.
Toy och jag själv har tre barn, varav det sista är ett rejält sladdbarn.
Nu ska deras eftersläntare - en son - flytta hemifrån, men just nu, när paret är på semester, tar sonen hand om husets hundar, en beagle och en boxer.
En katt finns också i familjen.
Och vi pratar om hur det var när vi väntade det där sista barnet och hur det kändes sen.
Glädjen över att bli mamma igen.
När frukosten är avklarad frågar jag om .., ja, om händerna, ni vet ., och det går bra, säger dom båda.
Och när bilden är tagen och vi reser oss upp och lämnar bordet .., då får jag av kvinnan den varmaste kram jag fått på evigheter .., lääääänge känns det som .., och jag blir så rörd så jag nästan börjar att gråta.
Vilket fint möte det var!
tisdag 16 september 2014
Kommande vinster i lotteriet ...
Det är knappt man vågar berätta det, men förutom goda middagar, så shoppade jag bara fyra saker.
Fyra saker!
Jo, det var tre helt ljuvliga kort (lilla butiken ligger i anslutning till tunnelbanan High Street Kensington och jag bara älskar deras utbud av kort och presentpapper!), det är dom ni ser här.
Det översta tycker jag nog symboliserar själva tanken med lotteriet.
Det fjärde var ett presentpapper som jag tänker rama in .., å, det blir nog en fin tavla, men den ska jag behålla själv.
Så sant, så sant.
Och det tror jag att det här också är.
Korten är dubbla och kommer att lottas ut i kommande lotterier.
Ett per gång.
(Pv då ...? Jo, han shoppades loss alldeles omåttligt och köpte trettiotvå eller trettiofyra tvålar, alla av samma märke. Han tänker tydligen hålla sig ren resten av livet.)
Det är knappt man vågar berätta det, men förutom goda middagar, så shoppade jag bara fyra saker.
Fyra saker!
Jo, det var tre helt ljuvliga kort (lilla butiken ligger i anslutning till tunnelbanan High Street Kensington och jag bara älskar deras utbud av kort och presentpapper!), det är dom ni ser här.
Det översta tycker jag nog symboliserar själva tanken med lotteriet.
Det fjärde var ett presentpapper som jag tänker rama in .., å, det blir nog en fin tavla, men den ska jag behålla själv.
Så sant, så sant.
Korten är dubbla och kommer att lottas ut i kommande lotterier.
Ett per gång.
(Pv då ...? Jo, han shoppades loss alldeles omåttligt och köpte trettiotvå eller trettiofyra tvålar, alla av samma märke. Han tänker tydligen hålla sig ren resten av livet.)
Mitt eget bästa ...
Fredagkväll i London.
Nästan som min dröm ..., ni vet, den där .., ja, den som påminner om en stor, härlig italiensk familj.
Från vänster pv, Maria (som närapå blev helbrägdagjord .., diskbråcket höll sig på behörigt avstånd under dom här dagarna), Ellie, Emma, Sabina, Anna och Micke.
Ellie och Sabina är bästa kompisar till Emma.
Och Sabina har just förlorat sin snälle farfar.
Om honom berättade hon mycket; hur snäll och smart han alltid var .., hur han kunde fixa allting .., från motorgräsklipparen som tjorvade sig, till husbyggnationer och annat. Och hur han blev allt sjukare och nästan försvann .., armarna som blev tunnare och tunnare .., och hon berättade leende om lillkusinen som skulle rita nånting till farfar efter hans död, och hur hon tecknade solar och annat glatt ..., och hur samma lillkusin undrade var man nu ska titta när man pratar med farfar?
Uppåt eller neråt?
En sån otroligt fin kväll blev det och så småningom var lokalen i det närmaste fylld av människor i olika åldrar.
Det var nog mitt allra, allra bästa.
Fredagkväll i London.
Nästan som min dröm ..., ni vet, den där .., ja, den som påminner om en stor, härlig italiensk familj.
Från vänster pv, Maria (som närapå blev helbrägdagjord .., diskbråcket höll sig på behörigt avstånd under dom här dagarna), Ellie, Emma, Sabina, Anna och Micke.
Ellie och Sabina är bästa kompisar till Emma.
Och Sabina har just förlorat sin snälle farfar.
Om honom berättade hon mycket; hur snäll och smart han alltid var .., hur han kunde fixa allting .., från motorgräsklipparen som tjorvade sig, till husbyggnationer och annat. Och hur han blev allt sjukare och nästan försvann .., armarna som blev tunnare och tunnare .., och hon berättade leende om lillkusinen som skulle rita nånting till farfar efter hans död, och hur hon tecknade solar och annat glatt ..., och hur samma lillkusin undrade var man nu ska titta när man pratar med farfar?
Uppåt eller neråt?
En sån otroligt fin kväll blev det och så småningom var lokalen i det närmaste fylld av människor i olika åldrar.
Det var nog mitt allra, allra bästa.
Om man är van vid Ejdervägen i Stensjö ....
.... så blir londontrafiken i mäktigaste laget.
Jag skulle - lätt som en plätt - kunna tillbringa mesta delen av tiden i någon av alla parkerna.
Trafikbruskaos är helt klart inget för mig.
Den här lilla enminutsfilmen är tagen vid apoteket Boot´s, alldeles intill tunnelbanestationen High Street Kensington. Till den hade vi kanske fem minuters promenad.
Och som vi häpnade över alla cyklister som kom susande i samma filer som bilar och bussar; det var, åtminstone för mig, ett smärre mirakel att ingen blev överkörd!
"Men du ..., nästa gång kan vi väl åka till sydvästra delen av England, till Cornwall, t.ex ...?" säger jag till pv, han som absolut inte vill traska omkring i någon fler storstad.
Han tycker att en bilsemester i Skottland vore perfekt.
Ja, vi får väl se.
(Filmad med min Iphone .., så blir det därefter).
Och ja, jag har tydligen ett överskott på bloggenergi .)
.... så blir londontrafiken i mäktigaste laget.
Jag skulle - lätt som en plätt - kunna tillbringa mesta delen av tiden i någon av alla parkerna.
Trafikbruskaos är helt klart inget för mig.
Den här lilla enminutsfilmen är tagen vid apoteket Boot´s, alldeles intill tunnelbanestationen High Street Kensington. Till den hade vi kanske fem minuters promenad.
Och som vi häpnade över alla cyklister som kom susande i samma filer som bilar och bussar; det var, åtminstone för mig, ett smärre mirakel att ingen blev överkörd!
"Men du ..., nästa gång kan vi väl åka till sydvästra delen av England, till Cornwall, t.ex ...?" säger jag till pv, han som absolut inte vill traska omkring i någon fler storstad.
Han tycker att en bilsemester i Skottland vore perfekt.
Ja, vi får väl se.
(Filmad med min Iphone .., så blir det därefter).
Och ja, jag har tydligen ett överskott på bloggenergi .)
Jean och Cyril ...
Å, alla dessa mänskliga möten som blir till små mentala doppvärmare!
En av morgnarna sitter jag i hotellets foajé och väntar på pv.
Intill mig, i en skinnsoffa, sitter ett par i 70-årsåldern .., kvinnan håller hela tiden sin hand på mannens ben ., dom pratar och skrattar, eller h o n pratar, mannen säger just inte så mycket.
Så jag frågar om dom är här i London på semester?
Jo, det är dom såklart.
"Vi firar vår trettioförsta bröllopsdag!", säger kvinnan och ler så ömt mot sin äkta hälft.
Från Nottingham är dom .., en dag återstår av vistelsen i London ..., varje år blir det samma sak .., några dagar i huvudstaden .., ja, fast deras barn har föreslagt Tobago eller nånting lite mer exotiskt, men nej, det är just så här det ska vara, säger Jean.
Och så frågar jag om jag får ta en bild av deras händer?
"Of course, dear!" säger Jean.
Och medan jag tar bilden, tänker jag att hon påminner om min barndoms tant Sylvia, hon som alltid var så glad och nästan skrattpratade.
Hjärtat blir varmt.
Å, alla dessa mänskliga möten som blir till små mentala doppvärmare!
En av morgnarna sitter jag i hotellets foajé och väntar på pv.
Intill mig, i en skinnsoffa, sitter ett par i 70-årsåldern .., kvinnan håller hela tiden sin hand på mannens ben ., dom pratar och skrattar, eller h o n pratar, mannen säger just inte så mycket.
Så jag frågar om dom är här i London på semester?
Jo, det är dom såklart.
"Vi firar vår trettioförsta bröllopsdag!", säger kvinnan och ler så ömt mot sin äkta hälft.
Från Nottingham är dom .., en dag återstår av vistelsen i London ..., varje år blir det samma sak .., några dagar i huvudstaden .., ja, fast deras barn har föreslagt Tobago eller nånting lite mer exotiskt, men nej, det är just så här det ska vara, säger Jean.
Och så frågar jag om jag får ta en bild av deras händer?
"Of course, dear!" säger Jean.
Och medan jag tar bilden, tänker jag att hon påminner om min barndoms tant Sylvia, hon som alltid var så glad och nästan skrattpratade.
Hjärtat blir varmt.
Det bästa för Turtlan i Karlstad ...
Hej!
Du brukar skriva att du är "enjängd". Mina bidrag kan lätt tituleras detsamma.
Mitt bidrag blir återigen en båttur.
Soligt och fint. Bara lite vind så vi gasade på i 18-20 knop. Lite som om man flyger över vattnet. Vi brukar annars tuffa fram i 7 knop för är det lite vågor så blir det studsigt och hoppigt i 20 knop.
Middag i aktersoffan i skön septembersol vid en brygga. Småprat med ett segelbåtspar som köpt sin båt i Skottland och seglat hem den ända hit. Glassköp från självserviceglassboxen där nära bryggan till dessert.
Sånt gillar jag och det har jag ofta skrivit. Eller hur!
Turtlan
//Elisabet skriver: allra bästa madame sköldpadda ..., du får vara precis hur enjängd du vill!
Hej!
Du brukar skriva att du är "enjängd". Mina bidrag kan lätt tituleras detsamma.
Mitt bidrag blir återigen en båttur.
Soligt och fint. Bara lite vind så vi gasade på i 18-20 knop. Lite som om man flyger över vattnet. Vi brukar annars tuffa fram i 7 knop för är det lite vågor så blir det studsigt och hoppigt i 20 knop.
Middag i aktersoffan i skön septembersol vid en brygga. Småprat med ett segelbåtspar som köpt sin båt i Skottland och seglat hem den ända hit. Glassköp från självserviceglassboxen där nära bryggan till dessert.
Sånt gillar jag och det har jag ofta skrivit. Eller hur!
Turtlan
//Elisabet skriver: allra bästa madame sköldpadda ..., du får vara precis hur enjängd du vill!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)