Dagens fönster ...

Sex fönster från min mormors hus i Dikanäs.
Tre vackra fönster och tre modernare.

Om det där tafsandet ....

Det ska jag säga, att detta som det nu vittnats om - hur unga män tafsar och har sig på unga töser - till exempel vid stora utomhuskonserter, det hade jag absolut noll koll på, ja, jag menar att det sker så öppet och att töserna kan känna sig närmast omringade.

Däremot minns jag min egen högstadietid i Malå .., gånger då man kom gående i korridoren och såg några pojkar närma sig och man anade .., jaha, nu skulle man bli föst en trappa ner i källaren och där skulle dom försöka dra upp ens jumper för att kontrollera hur stora (eller små) bröst man hade.

Den där  f a s a n!
Och hur jag slogs och kämpade och   v ä g r a d e, jag som var så blyg.

Men aldrig att jag kände någon rädsla vid stora uppträdanden (hur stora dom nu var på Malåborg .., Sven-Ingvars show på utomshusscenen väckte kanske inte såna heta känslor ...?), ja, tanken fanns helt enkelt inte att det skulle kunna hända.

I tv och radio diskuteras detta nu livligt, ja, inte mina upplevelser, men andras.

Jo, jag tror verkligen att detta med vilken kultur man vuxit upp i har betydelse.
Och ja, jag tror  (och vet) också att det finns svenska män som gör samma sak.

Jag minns mannen som ibland hälsade på hemma hos oss och som - när inte mamma var hemma -, brukade jaga mig runt, runt för att få "känna på brösten" .., ja, han låtsades att det var på skoj, men det var inte ett dugg skojigt och jag bara avskydde det.
Så utsatt man var!

Vad är det som gör att somliga män tar sig dom här friheterna?

Jag minns annat .., jag minns dagarna i London tillsammans med en då femtonårig Emma och hur männen nästan  d r e g l a d e  när dom såg henne .., män i alla åldrar .., män i min egen ålder!
Och med "dreglade" menar jag .., män som nästan slickade sig om munnen och verkade tro att en femtonårig tös skulle falla i farstun av glädje för deras uppmuntran, det var ju knappt att hon kunde möta blicken hos en vanlig man för att det skulle bli så där.

Fy, jag var nästan spysjuk och hade god lust att ta en käpp och slå till dem!
(Det var väl mormors-beskyddarkänslan kanske ...?).

Vad är era erfarenheter?

Och hur få bukt med detta oskick?

En - i mina ögon - intressant diskussion om detta, fördes i morse i Gomorron Sverige.
Ungefär 21 minuter in i programmet börjar det.
Gulan Avci (Liberala kvinnor) och Svente Tidholm (projektledare för "Fatta man") tar sig an problemet.

Mitt på dagen ...

Och så ringer friherrinnan - den mest fantastiska hemtjänstpersonal som kan finnas - och frågar om det är okej att hon svänger förbi med nystekta pannbiffar och lite annat?
Det är det.
"Lite annat" visar sig - förutom pannbiffarna - vara hennes egenhändigt tillagade grönkål, ett hembakat bröd, samt en liten glassbytta med pepparkakor, bondkakor och en sort till, en som som ska visa sig smaka citron.

Nelly blir över-sig-av-glädje när hon upptäcker vem som kommit!
Åååå, hon springer runt, runt, runt och hon till och med låter sig tas upp och smågosas med. och det ska jag säga, att det är inte många som får den äran!

Så sitter vi där är en stund och dricker kaffe och pratar och livet känns nästan som vanligt.

"Det här är första dagen som du inte är kritvit i ansiktet Bettan!" konstaterar friherrinnan.

"Lilla vännen,ligger du här och sover, så skönt att du vågar vara inne!" säger hon.

I rottingfåtöljen, den som står nära elementet och västerfönstret (varifrån man har en ypperlig utsikt mot fröuatomerna och alla fåglarna ...) ligger sigge nilsson och sover.
Numera struntar han helt i sin lägenhet i pannrummet, den som är högt belägen och med nästan som en säng där på toppen.
Nej, nu är rottingfåtöljen hans eget revir.

Det händer ibland att Nelly passerar, men då tittar hon åt sidan, så där som om han inte finns och sigge sover vidare.

På köksbordet upptäcker friherrinnan den lilla tändsticksasken där pv har sparat tomatfrön från årets inte alltför storslagna skörd.

Hon ler.
Det gör jag med.

Ja, är man sambo med en smålänning, så är man.
Här köps inga fröpåsar i onödan.

Man får trösta sig med Lars ....

Eländet med hostan bara fortsätter.

Igårkväll var det dags igen för den där nu-kvävs-jag-känslan och jag satte mig upprätt i sängen och gull-bad pv att dunka hårt på min rygg; ja, jag kände mig som en flämtande fisk på land och det är inte långt ifrån att paniken kommer krypande.
Till sist tog jag minsta dosen av hostmedicinen; den gjorde verkan men framkallade hemska drömmar. Vaknade kallsvettig och förskräckt.

När jag för tretton år sedan låg opererad på Ystad lasarett, hade jag som sängkamrat en kvinna som då var i den ålder jag är i nu och hon hade svår astma. Flera gånger per dag blev hon dålig och personalen kom inrusande och försökte hjälpa henne på alla sätt och vis och det var så ångestfyllt så det var inte sant, ja, bara detta att ligga i en säng intill och höra en medmänniska ropa på  l u f t!

S o m   jag har tänkt på henne och på andra människor som har det här problemet!

Pv:s pappa var under många år storrökare - från tonårstiden och kanske till sjuttioårsåldern - och drabbades då av KOL och fick ha syrgasapparat hemma. Hur mycket ångest (eller ånger)  ska man inte ha då?  

Och Bente i Norge (f.d. rökare med svår astma ...) om du läser här, lycka till!

Nu blir det frukost och sen ska jag gå runt på gräsmattan och försöka få så mycket frisk luft som möjligt i kropp och knopp. Det är isgata nere på Ejdervägen. Och pv är sämre än igår.  

Nåja, det kan förhoppningsvis bara bli bättre och ikväll väntar ju detta.

// Ps. Idag på morgonen upptäckte pv post från igår som låg och väntade i lådan. Tack rara Eva på Frösön och Mian i Falköping! Vilka fina kort ni har gjort!!!!  Ds.

Dagens fönster ...

Snart känner ni kanske igen er .., det här är också från tyska Haselünne och det var AP som var på hugget och hade håven med sig.

Tack snälla! säger mamman.

Det bästa för ellem i Skellefteå ...

Hej!

 

Det bästa denna vecka var i söndags då vi var bjudna på KAFFEREP! En av vännerna brukar ha sån tur att hon på en av församlingens marknader brukar vinna ett julbak med 5 sorter. Tror det var fjärde gången nu. Men hon köper massor av lotter också! Så ordnar hon kafferep tillsammans med en av vännerna och bjuder in en massa trevliga människor. I år var vi 20 st och de flesta kände varandra sen förr. De år det inte funnits vunna kakor blir det knytkalas. Då tar alla med sig de sista kakorna som skramlar i kakburken och det räcker och blir över. En trevlig söndagseftermiddag när julkalasen är över och alla barn och barnbarn åkt hem till sitt.

 

Så måste jag också räkna till det bästa att jag lyckats få igång det trådlösa nätverket ikväll. Köpte en ny router och fick noggranna instruktioner på affären. Det var inte så svårt men jag blir  svettig och stressad av sånt!

 

Nu ska jag dricka en kopp té och sen plocka undan julsakerna. Det brukar också kännas bra efteråt! Även om det som känns gruvsamt just nu är att gå ut i snöyran och hämta in lådorna som grejorna bor i.

 

ellem

Mitt eget bästa ...

Vi sitter i vardagsrummet och gör absolut ingenting, när en duns hörs mot västerfönstret.
Det visar sig vara en liten fågel (grönfink ...?) som navigerat lite eller mycket galet och nu ligger alldeles stilla på snötäckta marken.

Pv skyndar sig ut och agerar Räddningspatrull och en stund senare kommer han in med den lilla pippin som får vila i mörkret och värmen mot mitt bröst .., jag virar sjalen om mig ..,  allt medan jag  försiktigt, försiktigt stryker med fingret över fågelns huvud och säger snällord, så där som "lilla, lilla pippi .., hoppas att du klarar livhanken" .., och jag andas så lugnt jag bara kan och tänker att jag får inte hosta så den blir rädd.

I kanske en kvart, tjugo minuter får den lilla krabaten vila där inne mörkret.
Mellan varven tittar jag till den .., jo, den tycks leva .., och så småningom börjar den blinka lite och röra på spindeltunna benen.

Då tänker jag att nu har den nog piggnat på sig.

Och sen kommer Räddningspatrullen igen, tar den återuppståndne i sin hand, öppnar ytterdörren och så flyger den lilla pippin sin väg.

Det bästa för Pernilla ...

Det bästa på länge var förra veckan med skönt, kallt vinterväder och snö och möjligheten att leka i snön med mitt tvååriga busfrö. Pulkaåkning, snöänglar och bara att leka med snön.

Krya på er i det gula huset
/Båthuspernilla

Det bästa för Ulrika ....

"Det bästa bästa är träningen!" säger Ulrika.

// Och jag säger så här: det bästa med dig Ulrika, det är att vad du än gör, så är det all-in!

En tisdag ...

Vårdcentralen i Slöinge - den jag bytte till då deras väntrum visade sig vara så ombonat - har ett system som innebär att alla vardagar mellan klockan nio och tio på morgonen, ja, då får man komma och ställa (om man är snäll kan man få sitta också) sig i kö för ett kortare möte med en av läkarna.
Är man där i god tid - jag kommer dit redan kvart över åtta - och har man tur (vilket jag har) behöver man inte vänta så länge och tänk, för mig räcker det med en kvart!

Igår hade jag bestämt mig för att arbeta på torsdag, men hela kvällen hostade jag nåt så förfärligt och sent på kvällen fick jag ingen luft (arma människor som har KOL eller astma!) och Bodil på jobbet hade tidigare på dagen sms:at och tyckt att även jag borde kolla upp mig, så just därför körde jag till Slöinge.

Samma läkare som förra gången.
Kvinna i 35-årsåldern, rar och vänlig, iskalla händer.
Samma fråga ..., "jaha Elisabet, vad kan jag göra för dig?"

Och det lyssnas på hjärta, tas blodtryck, snabbsänka och det blir ny väntan och jag hostar mig nästan sönder och samman och går till patienttoaletten för att dricka vatten .., möter mig själv i spegeln och tänker att ..."är detta jag???, jag har ju åldrats hur mycket som helst på den här veckan!"), får så träffa den vänliga läkaren igen som meddelar att någon lunginflammation har jag inte, men förhöjda värden och att arbeta på torsdag tycker hon inte är en bra idé, inte lördag och söndag heller för den delen, så det blir sjukskrivning veckan ut.

På väg hem igen tänker jag på jobbet och att jag måste ringa och berätta detta och jag har sån ångest så det är inte klokt.

Ja, jag vet, det behöver man inte ha, men om man nu råkar vara skapad på det viset, så har man det.
Det hjälper inte med logiskt prat.

Och jag kommer hem och berättar för pv som är så snäll och rar och pressar juice av blodgrape (bara till mig, sånt är alldeles för surt tycker han ) och jag sätter mig i soffan och suckar rakt av.
Och så tar jag mobilen, tänker att det är lika bra att få det gjort .., och sms:ar så jobbet.

Nu är det avklarat.

Tisdagsfönstret och lite till ...

Ena dagen ett fönster från Gideå.
Nästa ett från norra Tyskland.
Och idag ett från .., Jämtland!

Nej, det är inte Eva på Frösön, det är Lena i Östersund som tagit fram fönsterhåven!

Så här skriver hon:
Hej Elisabet!

Läser att ni är krassliga, sänder många krya på er tankar till både dej och din man!

Vi har haft några dagar här med isande kyla. Trots att termometern hölls sej runt -25 så var jag ute på några korta promenader. Jag tog några snabba bilder med min mobil. Vackra men kalla vyer som kanske gör sej bäst att ses på mobilen. Tror du kommer att tycka att de är oskarpa och med ett trist blåstick. 

 

Fönsterbilden är tagen genom fönstret intill mitt arbetsbord här hemma. Det framgår nog inte hur mycket snö som kommit i natt men ca 30 cm är det. Kanske lite mer för det har fortsatt att snöa hela dagen , dock inte lika intensivt som inatt.

 

Jaja, vädret kan jag ju inte göra så mycket åt men nog längtar jag efter barmark och plusgrader, det är mer praktiskt då.

 

Glada hälsningar från Lena i Östersund

 

// Tack Lena! Jag gör så här, eftersom det är dragning på ringblommesalvan och dom vackra konstkorten nu i veckan, så får du vara med av bara farten. Vi säger att det här var ditt bästa.

Kram på dig!

Diagnosen ...

Lunginflammation på vänster sida.

Och knappt någon röst.

Så är det för pv.

Att vara hemma ....

Att vara hemma när man är ledig från jobbet, det är en sak.
Då bara njuter man!
Eller jag.
Men när man är hemma för att man helt enkelt måste, då blir det annorlunda.
Och det blir så enbarmligt långsamt.
När krafterna sedan börjar återvända, är det som att man vaknar upp till en vardag igen.

Man upptäcker att blommorna under en veckas tid närapå förtvinat.
Några sätts i diskhon och får akutvård.
En ser döende ut - under flera timmar - men repar mod och blir grön och fin igen.
Och bladen sträcker på sig!

Och man står i västerfönstret och tittar ut på småfåglarna .., på mesar, talgoxar, domherrar och nötväckor .., på hackspett och koltrastar och fyra skygga fasanhönor.
Fröautomaten till vänster bilden inhandlades i höstas hos Lantmännen.
Den var betydligt dyrare än den till höger och så oändligt mycket mer opraktisk!
För att fylla på frö måste man skruva av taket och ställa ifrån sig själva automaten; dessutom blir skålen längst ner för djup, så där samlas vatten. Ingen fågel äter nåt därifrån.

Den gamla, till höger, där lyfter man bara på locket och fyller man på!
Hur enkelt som helst och där är alltid fåglar på besök.

Förutom den här goda köttfärsgratängen som friherrinnan kom med, så har vi intet ätit ett enda rejält middagsmål sedan influensaeländet kom insvepande. Det har mest varit fil eller ingenting alls.
I kylskåpet hittar jag nu på morgonen ett paket jäst .., och av det lilla vetemjöl som finns kvar, bakar jag lite frukostbröd.
Alldeles darrrrig är man efteråt, men ändå .., det känns skönt.

Radion är påslagen.
Idag handlar det mesta om David Bowies bortgång.
Nej, han var aldrig min favorit, men han fanns där ju.
Liksom en del av ens liv, om än aldrig så liten del.
Som en bit av en tapet.
Och man tänker att det är många nu som har försvunnit.
Kön framför blir kortare.
Jo, så är det, det är inte alls nåt eländigt, så är det ju bara.

I DN:s dödsannonser verkar dom flesta numera tacka för sig vid väldigt hög ålder.
Det märks tydligt att vi människor lever allt längre.
Men med kända artister är det liksom annorlunda.
Där går datumet ut fortare.

Sånt kan man tänka på en måndag i januari när man inte har just nånting att göra och mest hostar.

Måndag ...

I ett gult hus på en kulle.

Och sigge vet inte att David Bowie är död, nej, han håller koll på alla små och större fåglar som kommer flygande till fröautomaten.


 

Dagens fönster ...

.... kommer även det från tyska Haselünne i Niedersachsen och fångades av AP.
Tack snälla!

Och jag googlade på just Haselünne och fann en liten (så liten är den inte, men efter nån minut ser man vad det handlar om) film som fick mig att le.
Är det detta vi kanske ska satsa på friherrinnan?
Här är den, filmen.

Och här en mer turistigt välkomnande film om Haselünne.

Livet, ja ....

Detta är femte dagen vi tillbringar inomhus och allra mest i viloläge.
Ibland - när man känner sig lite piggare - orkar man diska bort och göra lite finare i vardagsrummet, men oftast orkar man ingenting.

Vi tittar på skidåkning, förundras över norrmännen som är så ofattbart duktiga och vinner allting .., dricker kaffe bara en gång per dag .., letar Alvedonpillren .., pv går ut med harry .., jag matar småfåglarna .., sen är det Horace Engdahl på SVT och U2 på tvåan och jag kommer ihåg en resa till södra Spanien och vi hyrde en radhuslägenhet och i poolen som var gemensam med andra hyresgäster, där badade U2:s livvakt, en stor och kraftig man.
Vi tyckte att han var himla trevlig.

Och jag sms:ar Bodil på jobbet och berättar om dagsläget.
Inget jobb i morgon.
Frågar hur hon har löst det?
Hon tror att det ska ordna sig.

Om man arbetar på en stor arbetsplats, då kanske det känns mindre, det här att stanna hemma, men när man vet hur ens arbetskamrater också längtar efter lediga dagar och att inte behöva jobba extra hur mycket som helst .., då blir det ångestfyllt att inte vara på plats.
Nej, det handlar inte om att tro sig vara oumbärlig, men man vill inte krångla till det.

Och värst av allt är att pv har börjat förlora rösten.
Minns ni?
Hela december i fjol och en bra bit in i januari, var han i det närmaste stum.
Nu kan det vara på gång igen.

När man känner sig dödens less på att stirra rakt ut i tomma luften (eller på kristallkronelampan med dom eleganta skärmarna ...) skrollar man sig fram på Facebook.

På malåsidan har någon skrivit om doften i gamla mejeriet, det som var beläget bara ett par hundra meter från vårt hus. Vi är flera stycken som kommer ihåg det där med doften .., doften av ost och ..,. en slags syrlighet i luften.

Och plinget från dörren när man öppnade den.
Där inne stod tant Maddy Lindgren och öste upp mjölk i hinken som man hade med sig .., det var en härlig miljö, jag tyckte så mycket om den!

Och på Instagram diskuteras detta med hur man får i småttingar penicillin och jag minns det själv med fasa .., hur svårt det var och hur förfärligt äckligt den smakade, åtminstone Kåvepin i flytande form!

Andra tipsar om konton värda att läsa och det är alla hem som är så fantastiskt fina och perfekt sammansatta och jag tänker att ibland ser alla likadana ut.
Ett enda verkligt superpersonligt hem har jag besökt och det var under ett kort besök hos Anna-Lena och hennes man i Tumba!
Så  h e l t  annorlunda än allt som visas upp på olika sajter!
Inte lika modernt, men så ... ombonat och tryggt.

Ja, sånt ..., vardagligheter bara .., kan man fundera på en söndag i mitten av januari, när orken är på upphällningen.

"Men skriva orkar hon minsann!" tänker nån.

Ja, men att skriva det här tog inte mer än tio minuter och min hjärna skulle väl sprängas och flyga i små bitar, om man inte fick skriva av sig lite.

Hoppas att ni har det bra, alla ni vänner där ute i världen!

Söndagsfönstret ...

Ååå, vilket vackert, vintrigt fönster som fångats av Cecilia N!
Kanske är det här hon arbetar, i Gideå kyrka/församling?

En söndag ...

... ser det ut så här i det gula husets vardagsrum.
En säng har burits ner från övervåningen och nu behöver vi inte längre trängas i soffan.

Eländet fortsätter.
Ena dagen har hostat tackat för sig, sen kommer en natt fylld med inget annat än hosta och man vaknar dyblöt i svett och ligger i mörkret och lyssnar till olika program i P1.

Ett av dem är detta. 
Så himla bra gjort!

Pv tar harry på promenad och nelly, som är livrädd när vi hostar, ligger för sig själv i Gunnars Rum.

Och så bestämmer jag mig för att städa lite i vardagsrummet och efteråt är jag skakig i benen och får lägga mig på sängen och dra djupa andetag.

Man tänker på alla gamla som bor ensamma i småbyar utan grannar .,. man tänker på dom som är svårt sjuka och inte ser nån utväg .., man tänker på dom som har drabbats av Guineamask som växer och frodas och kan bli två meter lång och till slut kommer ut - oftast via foten eller benet - och det lär göra helvetiskt ont och då tänker man att fy farao, influensa kan man stå ut med, men inte Guineamask!

Så kan det också vara.

Och så ett lördagsfönster ...

... fångat av AP som just nu befinner sig i tyska Haselünne, beläget i Niedersachsen.

I ett annat liv bodde mina barns pappa och jag själv på ett alldeles underbart hotell i Egestorf, en liten korsvirkesidyll och där, på en badplats, fanns en skylt där det stod nånting om ekar som växer just i det vackra Nidersachsen, men det var förstås på tyska och rimmade.

Tänk, att sånt kan man komma ihåg.

Det bästa för Anne i Mantorp ...

Hej på dej och dom andra i din flock!

Nu har jag klurat och klurat och kommit fram till att det bästa för mig var både jul- och nyårshelgerna. Julen var helt underbart livlig med umgänge med familjen.

Nyårshelgen var också helt underbar fast lite tvärtom. Tillbringade den som ensam människa

med katt och hundar ute på vischan. Ja så olika såg helgerna ut för mig och jag tyckte som sagt väldigt mycket om båda sätten att fira.

Nu är det vardag i Mantorp och svinkallt och lite snö på backen och helt underbart vacker rimfrost på allt däröver. Det är ju också något av det bästa.

God fortsättning önskar jag nu till er och alla här i bloggflocken.

Anne i Mantorp