När det ordnar sig ...

Adn står det på handleden ...

Igårkväll på jobbet kom Adnan för att hämta ut ett paket.
Första gången vi träffades hade han ganska nyligen kommit från Syrien som flykting; så småningom anslöt hans unga fru och deras barn och en bror till honom dök också upp.

Adnan visade sig vara en pratglad man och så gott det nu gick, förde vi nån slags samtal som mest handlade om jag hade en susning om var man kunde hyra ett hus eller en större lägenhet?
Och så gick det lång tid innan vi sågs igen, men igår dök han upp.

"Hej Elisabet!" sa han glatt och jag frågade hur det har gått för familjen.

Då får jag veta att Adnans fru nu arbetar i en närliggande skola och själv pendlar han totalt tjugofyra mil per dag (till och från Göteborg), ja, han håller nu på att utbilda sig till långtradarchaufför!

Så underbart roligt!
Tänk, att äntligen kunna försörja sig; att bli en del i ett större sammanhang och att man liksom kommer in i samhället. Så härligt!

Långt efter att Adnan tagit sitt paket och lämnat affären, kände jag glädjen inom mig.
Och så skrev jag med hemköpspennan "Adn" på insidan handflatan, så jag inte skulle glömma att berätta det här för pv. Det gjorde jag inte heller.

// Om andra möten som gör hjärtat glatt, skriver den här madamen.

Det bästa för ..., kanske för Erik ...?

Det är länge sen "Det-bästa-rubriken" var på plats, mest för att jag inte vill tvinga på er att skriva om det som gjorde er glada, men häromdagen kom den här bilden från Eva i Tyresö.

Hennes barnbarn Erik är våldsamt intresserad av fiske (ett tag handlade det om att göra upp eld) och under ett besök på Lofoten, ja, då fick han väl ändå en fångst som heter duga.

Jag undrar hur många middagar den fisken räcker till ....

Tack Eva som skickade bilden!

När man är bortkommen ...

Sällan eller aldrig har jag känt mig så "lost" - så totalt bortkommen - som igår.
Vi hade hyrt släpvagn och skulle köra (jag körde, för första gången i mitt sextiotvååriga liv!) från Stensjö i Halland till Kågeröd i Skåne och i Skåne har jag såklart varit hur många gånger som helst och brukar känna mig hemma, men se, detta Kågeröd .., det hade jag noll koll på.
Min inre kompass sa att vi var nånstans i mitten av Skåne, men så var det ju inte alls, Kågeröd, ligger inte långt från Helsingborg!

Vägen dit, sedan vi svängt av mot öster, visade sig vara bedårande!
Om det nu var Söderåsen som bidrog till ett landskap som var så kuperat, med böljande kullar och nästan raviner .., ja, det vet jag inte, men ååå, så vackert det var!

Tanken med resan var att hämta trädgårdsmöbler, vilka jag hittat på Blocket.
Att sälja en sån fin grupp nu, när det är vår och allt, fick mig att tänka på skilsmässa i familjen eller nånting annat mindre trevligt.

Så visade det sig vara också.

Och vi kånkade sex stolar och ett ovalt bord till släpkärran - pv gjorde så gott han kunde med sin enda brukbara arm - och där fanns också en såååå pratglad och rar tös i elvaårsåldern som berättade att hon höll på med gymnastik och hon hjälpte oss minsann också att bära!

Så var det då dags för betalning.
Nu har jag ju skaffat Swish och jag var så lycklig över detta, men se, när pengarna skulle skickas iväg, så kom det hela tiden upp ett meddelande som sa att jag överskridit min betalgräns och jag fattade absolut ingenting!
Till sist förklarade säljaren hur Swish fungerar, att jag kanske bara hade den lägsta betalgränsen (jag visste inte ens att där fanns gränser!) och i så fall skulle jag ändra med en engångskod.
Engångskod?
Någon sådan hade jag inte.

Till slut kunde jag betala tre fjärdelar av priset och så frågade jag säljaren om han trodde sig att lita på mig, så skulle jag pytsa in resten så snart jag fick möjlighet, förmodligen idag.
Det var ju den där gränsen som skulle ändras.
Alldeles tvärsäker tyckte jag inte att han såg ut .. (anoraken, ni vet ...), men jo, det skulle gå bra.

När vi några timmar senare kommit hem, kopplade jag bums upp mig till internetbanken och där kunde man då lätt som en plätt höja betalgränsen och så var allt ur världen.
Underbart!
Och jag skickade ett mejl till mannen vars liv nu skulle ta en helt annan vändning - huset var nästan tomt - och alla som har varit med om en skilsmässa vet hur det känns att lämna nånting som en gång varit - och jag tackade honom för att han hyste tillit till oss och om han nu inte gjort det, så låtsades han bra i alla fall.

Lite senare fick jag ett svar.
"Jag är en bra människokännare (via jobbet), jag litade på dig", stod det.

Såååå glad jag blev!
Och nu är möblerna våra.

En förmiddag ...

Under en period av mitt liv - förmodligen i samband med någon av knäledsoperationerna eller möjligen när jag hade brutit handleden - sträckläste jag böcker av Joyce Carol Oates.

Jag började med "Blonde" och trodde väl att alla skulle vara lika bra, men så kändes det inte.
Ändå läste jag dem alla, nej, inte alla, men många av dem.

Idag på morgonen fick jag äran att ta DN:s kulturdel där jag upptäckte ett reportage om just Joyce Carol Oates; hon som ser ut som en spröd liten fågel men nog inte är det.

Det är Sanna Torén Björling som intervjuat författaren och där är härliga bilder tagna av fotografen Axel Öberg och jag tänker att jag älskar morgontidningar, särskilt när det är helg.

För övrigt väntar jag spänt på herr eller fru Sädesärla och så upptäckte jag i morse - när småfåglarnas fröautomater fylldes på - att gullvivorna i rabatten nu har börjat blomma. Ljuvligt!

Söndagsfönstret ...

"Hej!

Så här om lördagskvällen så flyttar jag bilder från kameran till datorn. Verkligen på tiden märker jag när de äldsta bilderna är från 2014. Inte så ofta jag gör detta som ni märker....
Städar och rensar bort men hittar också ett och annat. Bland annat en hel del fönster.

Här kommer ett av dem susande till Halland!

Hälsningar Turtlan".

// Turtlan ger även tips om ett radioprogram värt att lyssna till. Det här.

Akuten igen ...

Klockan nio skulle det vara bomläggning nere i lilla hamnen, den som av någon anledning kallas för Oskars Hamn. Massor med män (kanske alla båtägarna?) fanns på plats och jag cyklade ner i akt och mening att ta några bilder och föreviga det hela.

Plötsligt upptäcker jag hur pv ligger raklång på marken och är kritvit i ansiktet!
Min första tanke är att han har fått en hjärtinfarkt, så jag går dit och får då veta att han fått bommen (som är TUNG) rakt över handen - den tippade över på nåt vis - och oj, så ont han har i sin högra vänstra hand!

En gång hade jag ett brott på handleden, den andra gången en spricka och jag minns hur djävulskt ont det gjorde och när jag säger till pv att "du har säkert ett brott nånstans ..?" så säger han "nej, absolut inte!"

Men så är det.
Vi åker till akuten (jag kan den vägen utantill numera .., kan nog köra den i sömnen ...) och får rätt snabbt komma in till en sköterska, därefter till röntgen .., så till ett gipsrum där en ortopedläkare (islänning) har med sig en AT-läkare och vi får veta att där finns en fraktur på strålbenet och så blir det gips i en månads tid, just det.

Ibland tänker man att världen är så ond och eländig, men under den här väntetiden på sjukhuset tänkte jag att ..., nej, så är det verkligen inte, det vimlar av vänliga människor här i världen!

Som den solbrände mannen på sjuttiosex år som efter ett halvår på Cypern nu kommit hem till Halland och fått problem med ena ögat ..., eller den kvinnliga ögonläkaren som snart ska bli sextio och såg så alldeles omåttligt vänlig ut och berättade om hur svårt det var med det nya datasystemet ..., eller sköterskan som tog emot .., eller kvinnan som är kund i affären och hejade så glatt när vi möttes utanför röntgenavdelningen.

Och nu är vi hemma.
Mannen med gipsad underarm rättar prov (tur att det var vänster hand ...) och jag har räfsat och tillsammans har vi druckit kaffe i växthuset och sett småfåglarna flyga av och an till fröautomaten.
Hur många gånger har jag sagt att jag ska sluta mata dem?
Tre?
Fyra?
Men när det är frost om nätterna och kyliga morgnar, har jag inte hjärta att stå emot längre.

Dagens fönster ...

Nu är det Den Tiden, den tvåfärgade bilens tid: blå på taket och beige runtenom ...
Cecilia N

//Men inte för mitt liv begriper jag vad det rutiga är ..., hälsar Elisabet.
Är det nåt hundgaller?

Bilder från igår ...

Måtte grannens björk få stå kvar .., även om den lutar betänkligt åt vårt håll när
västanvinden ligger på.
Alldeles omåttligt vackert var det när jag kom hem vid halv nio igårkväll.
Lite ljusare mot havet till .., och så en jättegod köttgryta som debut-gjort .., med
irländskt kött av "stut eller kviga" .., potatis, morötter, palsternacka, rött vin och grädde.
Lägg därtill ett smarrigt rött vin.

"Så fint du har skrivit!" säger jag till Madeleine i charken.
Hon läser juridik på sin fritid.
Så kan det också vara.
Och så söker vi personal till delikatessen.

Och ute på lastbryggan står mängder med mejeriburar!
Man kan lätt anta att Carina - som är ansvarig för mejeri, ost, juicer, bröd, sill osv - har haft fullt upp.
Som jag beundrar henne!

Ett fredagsfönster från Harplinge ...

Utsikt från Sonjas vardagsrum ...

Igåreftermiddag var vi bjudna på middag hos pv:s moster Sonja.
Tidigare bodde hon och Gösta i en stor lägenhet - närmast en paradvåning - inne i Halmstad, med hänförande utsikt över Nissan ("floden Nissan") och slottet.
Dessförinnan i ett litet .., ja, nästan sommarhus i Haverdal.

Så dog Gösta och efter en hel del tvekan och så detta svåra att öht få fatt i en lägenhet, erbjöds Sonja en tvåa i lilla Harplinge, några kilometer söder om Haverdal.

Lägenheten är  - i mina ögon -  u n d e r b a r!
Byggd i mitten av 60-talet och så vettigt utformad.
Först en hall och så ett badrum med två stora, avlånga fönster och fint kakel .., ett kök som är så trivsamt - också med stora fönster - och ett bakbord som man kan dra fram (upptäckte pv genast) och så vardagsrum och sovrum på motsatta sidan.
En uteplats finns också, just nu översållad av krokus och snödroppar och en liten julros tittade minsann också fram! (Då tänkte jag på bettankax, hon tycker om julrosor).

När jag hälsade på Sonja för några veckor sedan, ångrade hon sig storligen.
Flytten, alltså. 
Allt var så annorlunda.

Nu .., kändes det bättre, ja, rent av bra  .., och det är ju inte konstigt att det tar tid; hela hennes tillvaro har ju förändrats sedan Gösta gick bort. Det är som ett nytt liv. Som att börja om från början igen.



En bra stund satt vi i köket och pratade om hur det kändes och när pv senare slog sig ned vid pianot (skulle det med eller inte ...? det fick följa med, bestämde Sonja ) tog jag fram den här lilla pjuttfilmen och så tittade vi tillsammans och loooog mest hela tiden.

Om August ...

Hemifrån-Ingela berättar om ett cafébesök.

Ytterst läsvärt, även om man inte har småbarn själv.

Det handlar lika mycket om dagens tillvaro.

Här.

En torsdag ...

Först jobb från åtta till ett.
Härligt!
Mest i mejeriet och så brödet ., kolla datum och så kassan en stund och bäst av allt: att få ta del av en sååå glädjande nyhet och den som berättade om det hela looooog med hela ansiktet. Underbart!

Sen hemåt.
Ringer friherrinnan medan jag kör hemåt och undrar om vi ska ...?
Det ska vi.
Så vi möts nere vid stranden i Steninge och då har jag redan ångrat mig, ty det blåser kalla vindar och vattnet är grumligt och inte ett dugg inbjudande, men är vi nu väl där .., så.
Ja, så blir det så.

Under tiden har pv bakat matbröd och bullar och vi som doppat oss i iskalla vattnet kör hemåt i var sin bil och så slår vi oss ned i växthuset (enda stället på den här tomten där det är lä) och det är varmt och skönt och hundarna gör oss sällskap, allt medan gransångaren filar på sin entoniga sång.

Vad pratar vi om?
Tja, om allt möjligt.
Om mina eviga sko-inköps-bekymmer ..,. jag avskyr att köpa skor .., och att jag måste ringa kvinnan i Varberg som syr linneklänningar (hon hade planer på att sluta med verksamheten) ..., och vi pratar om drömmar och om Iphones och alla möjliga finessser och att jag alltid har så bråttom.
Ungefär så.

Efteråt lägger jag mig på soffan och läser dagstidningen (förfärlig artikel om hus isarna smälter på Antarktis!)  och vid mina fötter trängs husets fyrbeningar.
Vilken glädje det är med djur!!
Vilken outsinlig källa till hjärtevärme!
Tack AP och Micke att vi får rå om Nelly!

Och snart är det kväll och då ska köra till Harplinge och äta pizza tillsammans med fina Sonja.
Just så.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Jag tänkte att du skulle få lite Skottlandskänsla så jag skickar dig en bild från The Highlands. Bilden är tagen i en av alla de små byar vi stannade till i, jag minns inte namnet på denna. Visst är gatunamnet fint? Kanske lite svåruttalat.

Ha det så fint!

Kram Eva."

//Elisabet skriver: tänk, så underbart det är med bloggvänner!  Jag minns när Eva och hennes familj besökte Skottland och hon - på sin blogg - lade ut en bild från  The Inn at Ardgour i Skottland och jag tänkte att ååå, att få bo så någon gång! Nu får vi just det!  Så roligt det ska bli!

En onsdag ...

Och vi är båda lediga.
En har påsklov och mår nu bra, ja, sedan den eländiga tanden helt enkelt drog ut.
Svullnaden har lagt sig och om ett halvår blir det brygga i munnen.
Själv struntade jag i den biten.

Likt ett oskrivet blad är ju inte den här onsdagen.
Kloklippning vankas vid tio, sen är hämtning av släpvagnen och så tar det väl tid att fylla den.
Jo du Gunnar .., nu bär det iväg!

Av snälla grannarna Gun och Göran fick vi sängar och byråer och det var helt och hållet mitt fel att vi tackade "ja", men nu blev det för mycket av det goda.

Häromdagen strålade solen mest hela tiden; det var då jag tog bilden av lilla Nelly som låg på soffan och just då sträääääckte ut sig i hela sin längd. Där ligger hon ofta om nätterna, invirad i filtar och så på morgonen hör jag pv stå intill henne och prata så snällt ..."hej, lilla prinsessan .., har du sovit gott ..?" säger han.

Och igår hörde jag gransångaren.
Det där enstaka exemplaret.

Lediga-dags-fönstret ....

... kommer även det från Porto i .., just det, Portugal.

Och då förstår ni att fönsterfångerska var madamen som är född och uppvuxen inte långt från Ystad, men som nu tillbringar sin tid som forskare långt, långt hemifrån.

Idag är en dag att minnas ....

1. Jag har fixat swish. På egen hand. Och jag har testat att skicka pengar och det gick bra.

2. Jag har även lagt in pris på en vara i datorn. Ja, ja .., jag har ju bara arbetat där i fem år.

3. Och så har jag fått ett paket Nickel av en vänlig kund i affären.
"Ja, vi pratade ju om sånt gammaldags godis häromdagen och när jag nu besökte Särdals Kvarn och såg paketet, då tänkte jag genast på dig ..." säger kunden som heter Bengt.

4. Och så har jag - men det har jag redan berättat - gått in på apoteket.se .., kollat hur min medicinlista ser ut ., beställt hem och fått orderbekräftelse.

Jo, minsann.
Det går framåt.

Dag 4 ....

Så här såg det ut på trappan ut mot Regementsgatan i Ystad, ja, tidigt på våren .., sen kom där pelargonior och annat som blommade fint.
I morgon - på min lediga dag - då ska jag köpa fina penséer och plantera i krukor!

Arbetsdagen har bara susat iväg!
Som alltid mycket att göra - inte en enda minut av dötid -.
Och pv kom och hämtade just efter åtta. Han har idag varit med om en yttterst traumatisk upplevelse; ja, han har nämligen besökt Folktandvården och där fått en tand utdragen, för övrigt hans första.

"Ja, ja, men det är väl inte sååå farligt ...?" säger jag.

"Jo, du .. jag har separationsångest!" säger han.

Den ångesten lär nog infinna sig även i morgon, ty då stundar röjning med stort R!
Jag har bokat en av affären släpvagnar precis hela dagen, nu ska allt iväg som inte ska vara kvar.
Tidigare har vi kunnat lämna allt till återvinningen i Halmstad, men nu är det slut med glädjen.
Vi hör ju till Falkenbergs kommun (gränsen går bara några hundra meter härifrån) och får således styra kosan åt motsatt håll - norrut -, men det går väl det med.

Sköna Hem ...

Av alla rum som finns i det gula huset, så är nog pannrummet det skröpligste.

Men sigge nilsson, han tycker precis tvärtom.

Visst var det alldeles nyss ....?

... som jag skrev att Emma fyllde arton år och ni skrev att "men det var ju inte länge sedan ni reste tillsammans och hon var åtta, nio år!"

Idag blir hon nitton.

Om två månader drygt tar hon studenten.

Stort grattis till födelsdagsbarnet och till oss i släkten som fick en sån  fin och rar tös att tycka om!

Litet kom-ihåg ...

Ni kommer väl ihåg den där spännande resan till Sydafrika som Gunnar gjorde i julas?
Nu har han lagt ut bilder igen.
Och "filmsnuttar".

Här.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet,

På långfredagen tog jag en promenad genom kvarter som höll på att vakna till en ny dag och fångade några fönster till dig.

Hälsningar annannan."