Det var den nittonde mars och jag var på väg till Liljevalchs vårsalong för att titta på Sven Teglunds akvareller - ångrade mig efter att ha stått i evighetslång kö - och på väg tillbaka till mötesplatsen där pv skulle dyka upp, passerade jag Gudrun Sjödéns butik.
Där var mängder med människor (läs: kvinnor och någon enstaka uttråkad man som satt och väntade) och jag hittade en slags tunika/kort klänning som såg så fin ut i spotlightljuset och att prova var inte att tänka på, så jag köpte den som den var.
Tänkte att den blir fin att ha på sig på "Night of the proms" senare på kvällen.
Så blev det inte.
Tunikan som var välgjord och fin på alla sätt och vis, var trång i halsen och det är det absolut värsta jag vet! Min mamma knäppte alla blusknapparna ända upp och jag fick nästan panik bara jag såg det och en av döttrarna har heller inga bekymmer med att ha knäppt hela vägen upp.
I ett par veckors tid har jag dragit på det här med att lämna tillbaka (läs: posta och skicka tillbaka), ja, jag tänkte att dom kommer att tro att jag har använt den under tiden och det hade jag inte, inte en gång!
Nu tog jag tjuren vid hornen och ringde deras kontor ., fick prata med en vänlig tös och nu får jag returnera och får pengarna tillbaka. Underbart!
Annat som - nej, inte är en befrielse - men som är underbart, är att den thailändske unge pojken som ett antal oförfärade bloggvänner och vi själva hjälpt ekonomiskt till en utbildning, nu är färdig bilmekaniker! Tack vare Wipharat i Arvidsjaur som översatte, fick vi veta att han har klarat sig bra och har fått ett betyg över snittet och nu är det bara att hoppas att den unge mannen kan få ett arbete så att han kan försörja sig framöver.
Tänk, vad en femtilapp eller hundring i månaden kan åstadkomma!
Stort grattis Winai!
Och kontot avslutades helt och hållet (att hålla på med utlandsbetalningar är dyrt) och nu kan jag lägga allt detta åt sidan.
Nu ska jag ut i solen!
