måndag 11 april 2016

Olikheter ...


Minst en gång per dag - ofta mer än så - frågar någon kund var jag kommer ifrån, allt med hänvisning till dialekten. Senast igår. Och det är alltid i positiv anda.

Det tänkte jag på när jag läse Anna-Lena Lauréns krönika, den här ovanför.

Måndagsfönstret ...


.... jo, men jag tycker verkligen sååå mycket om herr Stare som sitter uppe på tv-antennen och flöjtar så fint om dagarna, jodå, det gör jag.

Men att han nödvändigtvis måste bajsa precis på sängkammarfönstret, det är ju aningen mindre kul.
Av sex rutor har han lyckats pricka av fyra.


söndag 10 april 2016

Igår och idag ...


Efter dagar med gråmulet väder - med regn och rusk -  vände allt igår och det blev nästan som sommar. Försommar, i alla fall.

Vi ropade till grannarna som bor mitt emot oss, på andra sidan vägen, och frågade om dom ville ha kaffe och kanelbullar och tänk, det ville dom. Det var första gången vi satt tillsammans och ååå, så trevligt det var!
Kvinnan är från Östhammar i Roslagen och hennes man är uppvuxen i Halland och om några veckor väntas smått; det allra första barnet.
Just såna möten tycker jag så oändligt mycket om och kaffe och kanelbullar klarar man sig långt på.

Sen blev det jobb för min del och som alltid mycket att göra, men mer ändå nu, när dagarna är längre och värmen har kommit. Nu har man friskat upp minnet för plu-numret för grillkol och briketter och den sista timmen  - som vintertid kan vara ganska lugn - då är det full fart!

För första gången i vår cyklade jag till affären, men på väg hem vid kvart över åtta, ja, då föll mörkret hastigare än jag tänkt mig, så pv stod med bilen i Steninge och väntade och så fick cykeln och jag själv lift sista biten hem - den utan cykelbana -.
Men fram till dess .., ååå, det var som att cykla i ett hav av koltrastsång!

Nu är det söndagmorgon.
Natten mot idag har varit kall och tulpanerna som blev kvar ute på altanen, har frusit.
Jag har fyllt på fröautomaterna och nötväckan hade knappt tid att vänta på att jag skulle gå därifrån, så brått var det med frukosten. Nu är det slut i 20-kilossäcken och vi har ingen fler i affären.
Aj, aj.

Måtte värmen komma på allvar och därmed alla flygfän!


lördag 9 april 2016

Dagens fönster ...


... finns i Malmö och den som tog bilden var sonen.

fredag 8 april 2016

Befrielsen ....


Det var den nittonde mars och jag var på väg till Liljevalchs vårsalong för att titta på Sven Teglunds akvareller - ångrade mig efter att ha stått i evighetslång kö - och på väg tillbaka till mötesplatsen där pv skulle dyka upp, passerade jag Gudrun Sjödéns butik.

Där var mängder med människor (läs: kvinnor och någon enstaka uttråkad man som satt och väntade) och jag hittade en slags tunika/kort klänning som såg så fin ut i spotlightljuset och att prova var inte att tänka på, så jag köpte den som den var.
Tänkte att den blir fin att ha på sig på "Night of the proms" senare på kvällen.
Så blev det inte.

Tunikan som var välgjord och fin på alla sätt och vis, var trång i halsen och det är det absolut värsta jag vet! Min mamma knäppte alla blusknapparna ända upp och jag fick nästan panik bara jag såg det och en av döttrarna har heller inga bekymmer med att ha knäppt hela vägen upp.

I ett par veckors tid har jag dragit på det här med att lämna tillbaka (läs: posta och skicka tillbaka), ja, jag tänkte att dom kommer att tro att jag har använt den under tiden och det hade jag inte, inte en gång!

Nu tog jag tjuren vid hornen och ringde deras kontor ., fick prata med en vänlig tös och nu får jag returnera och får pengarna tillbaka. Underbart!


Annat som - nej, inte är en befrielse - men som är underbart, är att den thailändske unge pojken som ett antal oförfärade bloggvänner och vi själva hjälpt ekonomiskt till en utbildning, nu är färdig bilmekaniker!  Tack vare Wipharat i Arvidsjaur som översatte, fick vi veta att han har klarat sig bra och har fått ett betyg över snittet och nu är det bara att hoppas att den unge mannen kan få ett arbete så att han kan försörja sig framöver.
Tänk, vad en femtilapp eller hundring i månaden kan åstadkomma!

Stort grattis Winai!

Och kontot avslutades helt och hållet (att hålla på med utlandsbetalningar är dyrt) och nu kan jag lägga allt detta åt sidan.

Nu ska jag ut i solen!


torsdag 7 april 2016

Efteråt ....


.... kom solen fram och jag öppnade dörren och släppte ut hundarna och sa "snart kommer husse .., snart kommer han!" och harry spanade åt alla håll och kanter och hon som fyller tolv år i morgon brydde sig inte så värst, utan funderade nog mera på om det kanske kunde finnas nåt ätbart där ute, men det gjorde det inte.

Sen kom husse verkligen promenerande från kullen till - i dessa gipsade-handledstider åker han buss till och från jobbet - och harry blev galen av glädje och skuttade i världsrekordfart upp till den där älskade hussen som för övrigt hade med sig en bukett tulpaner till matte, dvs, till mig.

Fina, fina tulpaner, inhandlade på torget i Halmstad.
S p ä n s t i g a.



Fördelade dem i två glasvaser vilka inhandlats till billig penning på någon loppis (särskilt fina är dom om där lite etsat mönster på glaset) och där står dom nu och gör hjärtat glatt.

Glad blir jag också över kaffekoppen som jag hittade i antikhandeln i Sälen.
Det är den som skymtar till höger om tulpanen.

Torsdagsfönstret ...


.... ser ut så här och finns i landet Halland.

Och jag är ledig.

Just det.
Nåt jag inte förstår ...

I tv diskuterades till vilken klubb Zlatan kunde tänkas gå, då, när kontraktet med PSG går ut.
Till England, jo, men vilken av storklubbarna?

Det diskuterades tränare som skulle passa honom och så förstås pengar.
Självklart vill han komma till den klubb som kanske betalar mest.
Miljoners miljoner.
Ja, det trodde i alla fall journalisten.
Nu är ju det här rena spekulationer från massmedias sida, men ändå .., jag tänkte så här.

Om man är miljardär eller i alla fall har hundratals miljoner på banken, vad spelar det då för roll hur mycket pengar jag får av nästa klubb, jag kan ju lika gärna spela gratis?
Jo, jag kan förstå det om man tänker att .., å, jag kan skänka dom där ytterligare hundra miljonerna till Röda Korset eller så att människor kan gräva brunnar och få vatten, men för övrigt ...?
Blir man lyckligare om man har trehundra miljoner på sitt bankkonto, än om man har hundra?

Det här är inte kritik mot Zlatan - människor tänker olika och jag gillar honom skarpt -, nej, det är själva grundtanken.

Att innehavet av pengar skänker god sömn, det är jag helt förvissad om - jag har själv haft ont om pengar och vet hur ångestfyllt det kan vara när en tand går sönder och ska rotfyllas och känslan när man sitter framför kvinnan eller mannen i banken och vill få ett lån -, själva underdånigheten minns jag, jo, det vet jag hur det är.
Men detta att man bara vill ha mer och mer och mer?
Jag förstår det inte.

Om jag har tio hus, blir jag lyckligare då?

Sånt funderar jag på.
Idag ....


... ser det ut så här när man lämnar sängvärmen och tittar ut.
Nåja, det hade kunnat vara värre.

Njuter i stället av Gevalias  Arvid Nordqvists ur-goda kaffe Gran Dia ..., gör mig en macka .., tänder ljus
och småpratar lite med hundarna.

Lediga dagar kan användas till nästan vad som helst.

Man kan till exempel titta på Gomorron-Sverige i SVT, ja, så där lite lagom strötittande bara och där följa utvecklingen på Island och det är nästan så att man - ända till landet Halland -, kan höra mullret från upprörda människor.

onsdag 6 april 2016

Då kan jag ju passa på och fråga er ...

Här ska vi bo nästa helg. Värden är inte den gladaste mannen på jorden, men helt ok.


Minns ni något hotellboende som verkligen etsade sig fast i minnet?
Eller ett vandrarhem?
Eller Airbnb (har vi bokat tre omgångar av under resan till Skottland och Cornwall).

Nåt som var extraordinärt - inte i lyx kanske - men ett boende som ni tyckte alldeles särskilt mycket om? Som gör er glada bara vid tanken på det!

Eller rena skräcken?

Om  ni vill får ni gärna dela med er, så får vi ju alla förslag den dagen det vankas resor.
Nära eller långt bort spelar ingen roll.
Har du bild till är det ju bingo, men det går bra utan också.

Så här berättar friherrinnan i Steninge: 
"Ja, det var min före detta svärmor Brita och hennes kusin Elsa och så jag själv, vi körde bil härifrån till Schweiz - jag körde bilen - och på hemvägen tog vi in på ett hotell någonstans i mitten av Frankrike, nej, jag kommer inte ihåg namnet på stan .., men du förstår, där fanns bara ett enkelrum kvar - det fick Brita ta - och ett lite större rum till mig och Elsa.
Ååå, den sängen var inte stor som en riktig dubbelsäng och den var så nerlegad, så på natten liksom rullade vi mot mitten båda två och jag tog en kudde (mer som en rulle) och la i mitten  så vi inte skulle "krocka" och sen fick jag ut och hämta kartboken från bilen och stötta upp sängen med, den svajade mot golvet! Tre nätter låg vi där!" säger friherrinnan och gapskrattar.

Och så här berättar Anne i Mantorp ...
Jag minns särskilt när min bästa väninna och jag var på Madeira och skulle bo på ett litet familjehotell. Det visade sig att vi fick ett rum med dubbelsäng och som väninnor ville vi ha varsin säng. Nu skulle det kanske gått an om det inte var för att vi skulle få dela toa och dusch med flera andra rum. Vi protesterade och fick då bo hemma hos "Farsan och Morsan" som vi döpte hotellvärden och hans fru till.
Deras stora lägenhet låg högst upp i ett höghus och man kunde utnyttja taket att sola på. Och på dagarna var vi ensamma i lägenheten, men på nattkröken när vi kom hem så fick vi smyga. För på soffan i vardagsrummet sov sonen som vi norpat rummet från och i rummet intill oss sov Farsan och Morsan.
Vi minns boendet med glädje och har skrattat gott många gånger åt våra upplevelser på Madeira och med Farsan och Morsan.
Anne i Mantorp

Han som berättar om sin mamma ...

Cruella länkar i en kommentar till tidningen VI:s reportage från 2010,
en intervju med Kerstin Thorwalls son Gunnar.

Ja, det var väl ungefär så jag kände det när tv-serien visades.

Vilket helvete att vara barn!

Tack Cruella/Helena! 
Tack också Eva i Tyresö - du nämnde också tidningen Vi -!

Här är länken.
En ledig dag ...

Liten son dricker saft med sugrör ...

.... regnar det hela morgonen .., upphör samma regnande vid halvelvatiden .., pratar jag med friherrinnan .., och med min rödvitrandiga syster .., mellan-varven-tittas det på Gomorron-tv .., bjuder jag mig själv på kaffe .., tänker att jag borde baka -  alternativt köpa - ett gott bröd .., ringer pv .., ser jag såväl steglits som stenknäck ute vid vedboden ..., lyssnar jag till väckarklockans tickande och ska just till att stryka kläder.

 Dessutom läser jag - med glädje - om någon som tömmer en bil.

Och tittar på när en liten pyttekrabat tvättar sig

Sen lyssnar jag till detta.




Om att boka ett hotellrum ...


Igårkväll kom jag hem trött och slut på (det är jag alltid när jag kommer hem, men det går över fort, så det spelar inte så stor roll) och medan pv ägnade sig åt Champions Leauge-tittande, letade jag hotellrum i London.

Under tidigare besök har jag bokat hotellet Copthorne Tara i Kensington. Nära t-bana och lugnt och rofyllt. Ett stoooort hotell med hejdundrande (enligt mitt sätt att se det) frukostbuffé, nästan så där så man tror sig ha hamnat i paradiset. Det har varit tämligen dyrt och jag tillhör inte skaran som har placerat pengarna i något skatteparadis, men på semestern vill jag bo bra.
Ja, jag har absolut inte gått efter devisen "vi ska ju ändå bara sova där".

Under mitt letande slogs jag av hyr dyrt (läs: ännu dyrare) det har blivit med hotellrum i London och jag föll nästan baklänges när jag såg priser på långt över tretusen kronor per natt!
Men så ramlade jag på The Boltons Hotel, även det i Kensington.
Tolvhundra för en natt - ja, men det var ju i jämförelse rena REA-priset -, så det bokade jag snabbt.
Först efteråt läste jag tidigare gästers omdömen ....

Jodå, jag vet att man inte kan lita fullt på dylika, men om dom är negativa, då tror jag kanske att det i alla fall inte är personalen som suttit och skrivit ner sina åsikter.
Det var mycket "iskallt i vatten i duschen på morgnarna", "så trångt i rummet så man knappt kan vända sig", "perfekt boende för människor som vill utforska gruvorter" (inget för den som har klaustrofobi - nu gällde det korridoren -) och inte var frukosten något att hurra för heller.

Det var då jag ändrade filosofi till "ja, ja, vi ska ju bara övernatta, det spelar ingen roll".
Nästkommande dag tar vi bussen till Cornwall och vem har sagt att man måste duscha varje morgon, nej, just det.

Så här kunde några omdömen se ut.

Frukosten var inte värd sitt pris. Vattnet var kallt när vi skulle duscha på morgonen. Hotell personalen beställde en svart taxi till oss som tog ett extremt överpris. Bra läge. Nära till tunnelbanan

Stopp i badkar. Dåliga sängar. Saknade en hotellbar.

varmvattnet tog slut. kö till frukost. internet försvann 

Nåväl, andra tyckte att det var helt okej. 

(Sen tittar jag på Copthorne Tara som just då är bara hundralappen dyrare! Men frukosten kostar multum. Ja, ja. Det blir nog bra ändå.)
 
Dagens fönster ...


Så här skriver den värmländska madamen Turtlan.

"Hej!

När jag ändå är på hugget så kommer det fler fönster från min fönsterfångst, detta från 2015 och vårt besök i Röros. En otroligt vacker och fin stad i Norge som varit en gruvstad.
Verkligen värt ett besök.

Vilken längtan till sommar och resor detta ger!
 
Hälsningar Turtlan."

// Elisabet skriver: här hittade jag en film om Röros. Dit måste man nog åka någon gång.

Och har du aldrig besökt systerlandet i väster, så kan du förbereda dig så du inte blir chockad - positivt eller negativt -.

Det gör man med hjälp av en oerhört snabbpratande man och den här filmen.




Och här är en film som visar tio saker som gör att man vet att man har hamnat i Norge. 
Ganska rolig, faktiskt.

tisdag 5 april 2016

Olikheter ...


I min tidiga ungdom läste jag ofta min storasysters bok "Boken till dig",  skriven av Kerstin Thorwall.

Det var en så annorlunda bok och författaren verkade ta ungdomar på allvar. 
Kanske var det därför som jag kom att tycka så mycket om Kerstin Thorwall.

Lite äldre såg jag hennes illustrationer i olika tidningar, jag köpte några av hennes böcker, såg och hörde henne på ett kulturcafé i aulan hemma i Malå .., och då hade vi förstås redan kunnat ta ta del av hennes eskapader och hennes helt olika-alla-andra-tanters-liv.
Hon blev en massmedial följetong.

Tant Sylvia, en av alla tanterna hemma på Ringvägen.


Och det var väl det att hon var så annorlunda?
På Ringvägen i Malå fanns kvinnor som tant Margareta som visserligen ofta sa att "ååå, visst är han manlig Elisabet!"(ibland var dom "sensuella" eller karlaaktiga, då var det lite mera sting i det hela) när vi sett nånting på tv .., och där fanns tant Sylvia som kokade mormorssaft och odlade ärtskidor och tant Marianne som arbetade på Apoteket; där var tant Elsy som drev barservering och tant Ebba och tant Mary och alla var mer som vanliga.

I mammas dagbok från 1967 när hon besöker världsutställningen i Montreal och ska kliva på en buss, säger en man att mamma får gå in före honom i bussen, själv får han då ta nästa.
"Det var nog tur det, han hade Henning-Sjöström-sug-i-blicken", skrev mamma och jag, som trettonåring, trodde knappt mina ögon.
Lade mamma märke till sånt?!

Vad jag visste hade ingen av tanterna hemma någon älskare och ingen åkte till Gambia och älskade med tjusiga unga män, nej, kvinnorna hemma tog upp nät och rensade abborrar, odlade potatis, stickade och virkade och allt var som det skulle.
Som man i alla fall trodde att det skulle vara.

Men så fanns ju Kerstin Thorwall som bröt mot allt det där.
Som var precis tvärtom.
Som en exotisk fågel som vägrar sjunga i bur, utan vill flyga fritt.

När SVT nyligen visade serien om hennes liv - eller delar av det - med fullkomligt fantastiska Cilla Thorell som Kerstin Thorwall, såg jag den förstås. Så intressant det skulle bli!
Jo, det var intressant, men också ..., på gränsen till skrämmande!
Helt ärligt mådde jag fysiskt illa över hur otroligt egocentrisk huvudpersonen var, men så tänkte jag att .. ja, men är man psykiskt sjuk, så rår man ju inte för allting.
Ändå .., ville jag mellan varven ropa högt att: "men skärp dig människa!"

Och jag tänkte på hennes söner .., hur var deras tillvaro?
Tittade dom på tv-serien?
Hur kändes det?

Allt det där kom över mig när jag igårkväll läste en krönika i Svenska Dagbladet.
Margit Richert (för mig helt obekant) heter skribenten.
Om någon är intresserad att läsa den, så finns den här. 
Jag tycker att den var såååå läsvärd.

// Ruta Ett - Ann i Göteborg - tipsar om den här boken som handlar om just Kerstin Thorwall.
Dagens fönster ...


Ett bastufönster från Skinnskatteberg .., det hittade Ulrika i sin fönsterhåv!


När det ordnar sig ...

Adn står det på handleden ...

Igårkväll på jobbet kom Adnan för att hämta ut ett paket.
Första gången vi träffades hade han ganska nyligen kommit från Syrien som flykting; så småningom anslöt hans unga fru och deras barn och en bror till honom dök också upp.

Adnan visade sig vara en pratglad man och så gott det nu gick, förde vi nån slags samtal som mest handlade om jag hade en susning om var man kunde hyra ett hus eller en större lägenhet?
Och så gick det lång tid innan vi sågs igen, men igår dök han upp.

"Hej Elisabet!" sa han glatt och jag frågade hur det har gått för familjen.

Då får jag veta att Adnans fru nu arbetar i en närliggande skola och själv pendlar han totalt tjugofyra mil per dag (till och från Göteborg), ja, han håller nu på att utbilda sig till långtradarchaufför!

Så underbart roligt!
Tänk, att äntligen kunna försörja sig; att bli en del i ett större sammanhang och att man liksom kommer in i samhället. Så härligt!

Långt efter att Adnan tagit sitt paket och lämnat affären, kände jag glädjen inom mig.
Och så skrev jag med hemköpspennan "Adn" på insidan handflatan, så jag inte skulle glömma att berätta det här för pv. Det gjorde jag inte heller.

// Om andra möten som gör hjärtat glatt, skriver den här madamen.
Det bästa för ..., kanske för Erik ...?


Det är länge sen "Det-bästa-rubriken" var på plats, mest för att jag inte vill tvinga på er att skriva om det som gjorde er glada, men häromdagen kom den här bilden från Eva i Tyresö.

Hennes barnbarn Erik är våldsamt intresserad av fiske (ett tag handlade det om att göra upp eld) och under ett besök på Lofoten, ja, då fick han väl ändå en fångst som heter duga.

Jag undrar hur många middagar den fisken räcker till ....

Tack Eva som skickade bilden!


måndag 4 april 2016

När man är bortkommen ...


Sällan eller aldrig har jag känt mig så "lost" - så totalt bortkommen - som igår.
Vi hade hyrt släpvagn och skulle köra (jag körde, för första gången i mitt sextiotvååriga liv!) från Stensjö i Halland till Kågeröd i Skåne och i Skåne har jag såklart varit hur många gånger som helst och brukar känna mig hemma, men se, detta Kågeröd .., det hade jag noll koll på.
Min inre kompass sa att vi var nånstans i mitten av Skåne, men så var det ju inte alls, Kågeröd, ligger inte långt från Helsingborg!

Vägen dit, sedan vi svängt av mot öster, visade sig vara bedårande!
Om det nu var Söderåsen som bidrog till ett landskap som var så kuperat, med böljande kullar och nästan raviner .., ja, det vet jag inte, men ååå, så vackert det var!

Tanken med resan var att hämta trädgårdsmöbler, vilka jag hittat på Blocket.
Att sälja en sån fin grupp nu, när det är vår och allt, fick mig att tänka på skilsmässa i familjen eller nånting annat mindre trevligt.

Så visade det sig vara också.

Och vi kånkade sex stolar och ett ovalt bord till släpkärran - pv gjorde så gott han kunde med sin enda brukbara arm - och där fanns också en såååå pratglad och rar tös i elvaårsåldern som berättade att hon höll på med gymnastik och hon hjälpte oss minsann också att bära!

Så var det då dags för betalning.
Nu har jag ju skaffat Swish och jag var så lycklig över detta, men se, när pengarna skulle skickas iväg, så kom det hela tiden upp ett meddelande som sa att jag överskridit min betalgräns och jag fattade absolut ingenting!
Till sist förklarade säljaren hur Swish fungerar, att jag kanske bara hade den lägsta betalgränsen (jag visste inte ens att där fanns gränser!) och i så fall skulle jag ändra med en engångskod.
Engångskod?
Någon sådan hade jag inte.

Till slut kunde jag betala tre fjärdelar av priset och så frågade jag säljaren om han trodde sig att lita på mig, så skulle jag pytsa in resten så snart jag fick möjlighet, förmodligen idag.
Det var ju den där gränsen som skulle ändras.
Alldeles tvärsäker tyckte jag inte att han såg ut .. (anoraken, ni vet ...), men jo, det skulle gå bra.

När vi några timmar senare kommit hem, kopplade jag bums upp mig till internetbanken och där kunde man då lätt som en plätt höja betalgränsen och så var allt ur världen.
Underbart!
Och jag skickade ett mejl till mannen vars liv nu skulle ta en helt annan vändning - huset var nästan tomt - och alla som har varit med om en skilsmässa vet hur det känns att lämna nånting som en gång varit - och jag tackade honom för att han hyste tillit till oss och om han nu inte gjort det, så låtsades han bra i alla fall.

Lite senare fick jag ett svar.
"Jag är en bra människokännare (via jobbet), jag litade på dig", stod det.

Såååå glad jag blev!
Och nu är möblerna våra.

söndag 3 april 2016

En förmiddag ...


Under en period av mitt liv - förmodligen i samband med någon av knäledsoperationerna eller möjligen när jag hade brutit handleden - sträckläste jag böcker av Joyce Carol Oates.

Jag började med "Blonde" och trodde väl att alla skulle vara lika bra, men så kändes det inte.
Ändå läste jag dem alla, nej, inte alla, men många av dem.

Idag på morgonen fick jag äran att ta DN:s kulturdel där jag upptäckte ett reportage om just Joyce Carol Oates; hon som ser ut som en spröd liten fågel men nog inte är det.

Det är Sanna Torén Björling som intervjuat författaren och där är härliga bilder tagna av fotografen Axel Öberg och jag tänker att jag älskar morgontidningar, särskilt när det är helg.

För övrigt väntar jag spänt på herr eller fru Sädesärla och så upptäckte jag i morse - när småfåglarnas fröautomater fylldes på - att gullvivorna i rabatten nu har börjat blomma. Ljuvligt!