måndag 2 januari 2017

Och så ännu en lista ....

Inspirerad av Anna i Sheffield och en annan Anna - i Porto - hakar jag på.



Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Jodå, jag gick fram till ett sällskap till synes gladlynta konstaplar - det var i Edinburgh under prideparaden - och frågade om dom kunde tänka sig att göra tummen upp för Anders som skulle fylla trettio. Sen blev det gruppfoto ("kom och ställ dig här hos oss!" sa en av konstaplarna) och jag fick stå i mitten och tyckte att det var alldeles oerhört genant och när jag gått därifrån kom andra kvinnor fram och bad om en gruppbild, ja, dom ville också stå i mitten och vara omringad och poliserna ställde glatt upp. Pv stod en bit därifrån och log.
Under själva prideparaden kom en ung man med ett plakat där det stod "hug me!" och då hoppade jag in i ledet och gav honom en kram. Då log pv igen.

Vilka länder besökte du?
Det var inte många; Storbritannien och Danmark.

Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Jag hoppas på ett värkfritt år; att herr Toksvig-Larsen kan fixa mitt gamla protesknä på nåt vis. Det vore underbart!

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Inget särskilt. Men jag minns förvåningen när vi vaknade, lyssnade till nyheterna och hörde att Donald Trump hade vunnit i presidentvalet. Pv var i det närmaste i chock.
.
Vad var din största framgång 2016?
Framgång?
Nja, det var nog inget särskilt.

Bästa köpet?
Utan tvekan besticklådan från Ikea, tänk, att en besticklåda kan göra sån skillnad! Jag tror att den kostade femton kronor! Och den dyra spotlighten, tillverkad i Varberg av alla ställen. Då hamnade pv också nästan i chock. Ja, har man en smålänning till sambo så har man. (Men jag betalade den själv).

Vad spenderade du mest pengar på?
Utan tvekan resan till Skottland/Cornwall och Skagen. Den senare blev väldigt dyr, jag hade inte räknat med den starkare danska kronan och alla broavgifter. Illa planerat, Elisabet.



Gjorde någonting dig riktigt glad?
Hur mycket som helst!
Alla bad i havet .., oväntade möten med alla möjliga människor ..,  glädjen i att nelly trivs här, båtturen i Stockholms skärgård, festen på Ekerö. Och mötet med terriern Ivar i Skagen. Och doften av poppel.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ingetdera.
Jag hade mer ont än tidigare och det har begränsat mig i det mesta, men i det stora hela har jag nog begåvats med ett gott humör. Jodå, jag kan bli tvärarg, men det går över inom fem minuter.

Blev du kär i år?
Absolut! I Ivar, hunden.

Favoritprogram på TV?
Det måste vara "Line of duty" som vi såg fram emot varje söndagkväll.




Något du önskade dig och fick?
Resan till Skottland. Och Cornwall. Båtturen i Sthlms skärgård.

Något du önskade dig och inte fick?
Ett knä som inte är så eländigt.


Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Blev ett år äldre. Närmade mig pensionen.
Fick en underbart fönster från Lisbeth (Tankevågor, f.d. Londongirl) som visar handelsboden i Svartsö, där hon och maken Anders brukar handla sommartid.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja, det vanliga .., mitt knä.




Vad fick dig att må bra?
Närheten till havet.
Alltid.

De bästa nya människorna du träffade?


Spridda möten bara ..., som paret från Schweiz i Cornwall.
Dom bodde på loftet och vi en trappa ner, men vi möttes till frukost.
Härliga människor! Varma och goa.



Eller dom här glada människorna som satt bakom oss på sightseeingbussen i Edinburgh.
Det ösregnade och jag vände mig om och tittade in under deras regnskydd.
Leenden.
Glädje.
Detta var alltså i början av juli!


Eller besöket av Tryggve och hans mamma i affären.
Tryggve - cyklisten - som en gång övernattade hos oss - en helt obekant människa - bara så trevlig!
Nu tittade han in i butiken för att hälsa på.

Mest stolt över?
Inget särskilt.
Jo, att jag vågade fråga femton - tjugo totalt okända människor, kanske fler än så, om en hälsning till Anders på hans födelsedag, ja, det var i Skottland. Till en början var jag ganska nervös inför att ställa den där frågan och be att få filma .., mot slutet tappade jag all rädsla.
Och jag gick in på en polisstation i Kyle och ut kom en blyg polis och pratade in en hastig hälsning.
Ingen sa nej.
Alla loooog.



Bäst var Danny McFee i Plockton.

Högsta önskan just nu?
Att bli bra i benet så att man får ett mer ..., eller ett mindre begränsat liv.
Att Donald Trump som president ska lugna ner sig lite ..., att IS ska försvinna från jordens yta .., sånt förstås, men det är ju mer allmängiltigt.

Dagens fönster ...


.... finns i ett gult hus på en kulle, ja, och var den kullen finns, det vet ni ju.

Idag har Svea namnsdag.
Om någon av bloggvännerna heter Svea, så grattis!

Och så kan jag berätta att den som igårkväll på Sahlgrenska sjukhuset fick en ny njure, tycks må bra och njuren började fungera på en gång! Vilken glädje!

Den med bra syn kan skönja lite frost där ute på gräsmattan och himlen är ljust blårosa .., det är eld i kaminen och nu väntar sen frukost.

I ett annat liv - för si så där ett par år sedan - kände jag mig aningen förtappad om jag låg i sängen till åtta på morgonen. Det var som om dagen var förlorad.

Jag kan säga att den känslan har försvunnit; kanske med stigande ålder?

Visserligen vaknar jag vid sextiden .., ligger sen och lyssnar till P1, nyheter och tankar för dagen och lite annat och somnar av och till om, men känslan av förtappelse är som sagt försvunnen.
Det är rent av ganska skönt.

söndag 1 januari 2017

Nytt år, ny giv ....


Helt ärligt tror jag att pv och jag själv är landets sämsta nyårsfirare. Inte ens till tolvslaget var vi uppe och dom små champagneflaskorna som stod på kylning, står där ännu. Orörda.

Så här har jag alltid varit, men jag tänkte att kanske pv drömt om en storslagen nyårsfest med tjo och tjim och raketer och hattar på huvudet? Tänk, om jag på något vis hindrar honom.

"Nej, inte alls!" säger han och jag hoppas att det är inte är ett påhitt.

Så vi ligger under var sitt täcke och lyssnar till P1 och klockringning från landets alla domkyrkor och kanske några andra också och när raketerna brakar iväg som värst, tänker jag på hästen som står ensam i sin hage och kanske står där i sitt vindskydd och är förfärligt orolig.

Harry blir orolig och vill ligga på husses arm .., Meja voffar och påpekar att hon vill komma upp och det gör hon också och får ett täcke att sova på - på golvet - annars brer hon ut sig nåt så otroligt!
Helt oberörd är däremot nelly, men hon kanske inte ens hör smällarna?

På nåt sätt har jag halvdeles vänt på dygnet och har svårt att somna om kvällarna.
Då lyssnar jag till P1.
En kväll när jag snurrat tillräckligt länge, beslutar jag mig för att lyssna till en dokumentär som har rubriken "Flygkraschen i ishavet".

"Ja, ja, jag tvivlar på att du kommer att somna till den, där är vanvettigt spännande ...", säger pv, som ägnat fyrtiosju minuter åt det dramat, ja, när han var i Orsa och inte kunde sova.

Såååå spännande det programmet var!

Och nu på morgonen repristitt på filmen/dokumentären om Ingrid Bergman, men också ett intressant P1-program som handlade om skridskoåkaren Jonny Nilsson .
Kors, vilken glädje det är med tv och radio!

Nu är klockan ett.
Om en timme ska jag köra till jobbet för ett eftermiddagspass tillsammans med alltid så rara Cornelia. Hoppas att dom har fyllt upp rejält med Treo idag .., det brukar vara en storsäljare på nyårsdagen.

Ps. Och nu håller vi tummarna för en bloggvän vars äkta hälft har haft njurproblem och nu fått besked om att en ny njure väntar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Operation ikväll! Lycka till! Ds.

lördag 31 december 2016

Bilder från ett år som gått ....


Alla dessa möten.
Som kvinnorna ute på piren i Steninge .., gladlynta och pratiga damer och så mycket värme det blev!



Och alla bad i havet tillsammans med friherrinnan.
I Steninge och väldigt ofta i Särdal.
Och hemma här i Stensjö.


Någon gång - minst en gång per år i fall fall - tar pv och jag själv in på hotell Sekelgården i Ystad.
Där kan man ligga i sängen och lyssna till Mariakyrkans klockklang och till lurblåsaren.
Att komma till Ystad är som att komma hem.
Inte som till Malå, för det är ett annat slags hem - sprängfyllt med känslor - men ändå, ett hemma.



Och alla underbart rara kunder som man har haft förmånen att träffa under det här året.
Som Valter, till exempel.


Nån gång i slutet av februari började jag ordna med rumsbokningar i Skottland.
Dit skulle vi åka just efter midsommar.
Första övernattningen var i Pitlorchy.
I ett kollegieblock skrev jag ner allt viktigt och cruella skrev att det var till att ha såväl hängslen som livrem och jag tänkte att det är nog rätt typiskt mig. Jag har nämligen livlig fantasi och ser för min inre syn allt som kan hända.
Om jag nu har alla bokningar i min mobil och så tappar jag den!
Eller om den blir stulen!
Bäst att gardera sig med papper och penna ,-)


Och vi kom till vårt första boende och tänk .., det såg ut precis som här på bilden!
När den vänlige värden tagit min väska och visat oss vårt rum på övervåningen, gick vi på promenad pv och jag själv, längs den här vägen.
Det var inte långt ifrån att mitt hjärta gick itu av glädje.
Nej, någon storstadsmänniska är jag inte.
Blir jag aldrig.


Vi kom att älska Skottland.
I lilla Plockton fanns det här pusslet i ett butiksfönster.




Och där mötte vi den skäggige mannen som pratade in en födelsedagshälsning till Anders.


Pv köpte en keps.
Nej, jag köpte honom en keps och tyckte att han blev så fin.


Och det blev höst och jag köpte tulpaner i slutet av november.
Den lilla koppen till höger om vasen, inhandlades tidigare under året i Sälen.


I månadsskiftet oktober-november åkte vi till Jylland, närmare bestämt till Skagen.
Där, i den före detta svenska sjömanskyrkan - belägen tjugo meter från hotellet - träffade vi hunden Ivar och jag föll pladask.


På torsdagförmiddagarna när jag varit i mejeriet, har det blivit möten med olika leverantörer, eller rättare sagt, med chaufförerna. Alltid så trevliga är dom och alla är vi ju en länk i den långa kedja som går från producent till grossist och så hela vägen till butikerna.
Chaufförer av olika slag är ofta väldigt sociala och trevliga typer - kvinnor som män -.


Nelly tillbringar sitt andra år hos oss och är lite knäpp mellan varven.
Ganska länge kan hon stå och stirrglo rakt in i väggen, eller som här, under kaminen.
Men oj, oj, vad vi älskar henne!


I slutet av juli kom äldsta dottern med familj på besök.
På altanen satt Emil och pv och spelade backgammon och senare under året, blev Emil min kollega och decemberjobbade i en Icabutik i Upplands Väsby.
Kollegor .., jo, minsann!


"Ättapjött" - det är det barnet som kommer på slutet .., efter dom andra, en bra bit efter till och med.
Det här är min ättapjött - Anders -.
På facebook hade hans flickvän Maja den här bilden (hon är småländska, omtänksam och chosefri och såååå rar och fin) och rubriken var: "Det bästa under 2016".
Det tyckte faktiskt vi också att det var.
Det bästa.



Varje kväll - måndag till och med torsdag - har jag legat i sängen och lyssnat till Nordegren & Epstein.
Vilken glädje!
Vilka härliga programledare!


Och jag har hittat en bild av min farfar -  Anders Fredrik Nilsson i Kalvträsk - .
Den enda bild jag har av honom.
Han dog lite drygt fyrtio år av tuberkulos och året därefter dog hans fru, Anna Elisabet, även hon av tbc. Kvar blev fem barn, tre pojkar och två döttrar.




Det har varit ett år sprängfyllt med glädje, men också med annat.
Arbetskamraten som har varit så förfärligt sjuk och som nu säger att det går mot slutet.
Och pv:s bäste kompis Pelle som hittades död i sin lägenhet, så där poff, bara sextiotvå år gammal. Det var ju tänkt att dom skulle bli arbetskamrater i Getinge, men så blev det inte och pv drog tillbaka sin jobbansökan.


Själv har jag mer än någonsin insett hur fort livet susar iväg!
Snart har jag exakt två år kvar tills det är dags för pension.
Och den där lilla tösen på bilden, hon med bångstyrigt hår och händerna i sidan .., tänk, om hon hade anat vad som väntat!
Flytten till Stockholm .., tre barn och två barnbarn .., en underbart rar bonusdotter .., och Ystad och landet Halland och alltid hundar i närheten! Och en eller flera katter.

Jo, men det har varit ett bra år; ett på alla sätt och vis fint år.
Och förhoppningar inför det nya året?
Mest av allt att operationen av knäeländet blir av, även om det känns gruvsamt.
Bara  t a n k e n  på att ligga ihopkrupen i fosterställning och vänta på ryggmärgsbedövning och känslan av total ensamhet när man ligger på ett operationsbord .., ååå, den är hemsk.

Till sist så önskar jag dig som jag läser här  - vare sig du tittar in en gång per år eller varje dag - Ett Riktigt, Riktigt Gott Nytt År!

Tack för att ni finns och berikar mitt liv, för det gör ni verkligen!

Stor kram till er alla!
Elisabet




fredag 30 december 2016

Dagens fönster ....


Det trettionde (ett kvar ...).

"Hej!

Räknas ett fönster i ett båtkapell också som ett fönster? Hoppas på det.

Fångat igår kväll. Kvällen var ljus och fin. Lite imma på kapellfönstret. Lampan i aktern lyser upp och M står på bryggan och njuter av ljuset och den fina kvällen.

Sen något senare gick tvättmaskinen igång....

Hej från Turtlan."

torsdag 29 december 2016

Det tar aldrig slut ...

Nog har väl ändå det här året slagit rekord i dödsfall, ja, när det gäller så kallade kändisar?

Häromdagen dog Carrie Fisher, dagen därpå hennes mamma, Debbie Reynolds!

Debbies son Tod förlorar alltså först sin syster och nästa dag sin mamma!



Och vem minns inte (ja, i alla vi som  kommit en bit upp i åren ...) Debbie Reynolds i filmen "Singing in the rain"?



Och här lite mindre Gene Kelly (så bra han var!) och lite mera Debbie Reynolds.
Dagens fönster ....


Det tjugonionde (det närmar sig slutet ...).

Från Göteborg kommer här ett fönster och det är den STORARTADE madamen Ann (titta gärna in hos henne och se vilka underbara julkransar hon har gjort!!) som höll i håven. Så här skriver hon.

"Idag var jag  till biblioteket, som är beläget i “Kåken” kulturhusets tillbyggnad till f.d. Härlanda fängelse (som nu är administrativa lokaler.

I ena änden av byggnaden ligger Öppna Förskolan och i fönstret hänger den här textila skapelsen.
Matapparaten, med förklarande text:”Från macka till bajskorv”.

Jag såg inte förrän efteråt att f.d Härlandafängelsets alla fönster speglade sig i förskolans fönster. Tyvärr blev det suddigt och jag misstänker att orsaken är att det är dubbla fönsterrutor."


onsdag 28 december 2016

Nån glömde hårborsten hemma ....


Alla tre barnen, inklusive deras mamma som ju är jag, har fått självlockigt hår.
I tonåren hade jag nog kunnat begå brott om plattänger hade funnits och jag inte fått tillgång till en dylik. Som jag kämpade med tejp och dammsugare och strykjärn, allt för att få rakt hår.

Sonens hår, ja, det tackade för sig för flera år sedan, men vi andra, vi kämpar på för att få ordning på lockarna; det vill säga, att dom inte ska finnas.

Ikväll kom den här bilden.

I Orsa upptäckte nån nämligen att hårborsten - och förmodligen även plattången - blev kvar hemma.

Och tänk, att när andra har lockigt hår, tycker jag att det är så fint, men inte på mig själv!
Litet brev från Nelly .....


Godmorgon Elisabeth! 

Nu ska vi snart åka hem från Orsa. Thomas säger Ossa - det tycker Anna och Micke låter lustigt. Det tycker inte jag. 

Det har varit väldigt mysigt för matte och husse att få fira jul med mig. Jag har gjort matte glad var natt genom att ligga nära, nära, nära henne. Men nu börjar jag iaf längta hem. Längtar efter Harrys sällskap, dig och efter min sköna plats i soffan. 

Jag hoppas sannerligen inte det är snö hemma, för det tycker jag då verkligen inte om längre. Darrar bara jag ser en snöflinga. Fy. Matte var en djurplågare en dag och tog mig på en prommis i snön, men hon återfick vettet och bar mig till slut. 

Imorgon ses vi igen. Matte sa att du också är min matte. Hon sa att jag har en modern så kallad stjärnfamilj. Det är bra, då får många chansen att tycka om fina mig. 

Voff voff Nelly!
Och medan jag plockar bort lite ....

... lyssnar jag till detta. 

Programmet heter "Min bror och jag" och handlar om Anton som får en väldigt efterlängtad lillebror som visar sig ha en extra kromosom.
Klart hörvärt!


Och när jag körde hem från Malmö, lyssnade jag till Vinterprataren Olof Wretling. 
Log ofta. 
Kände en slags ömhet inuti över det han berättade om. 

Så många pärlor det finns hos Sveriges Radio!
Om Ingrid ....


Det var väl någon gång i vintras som pv, hans moster Sonja och jag själv gick på biografen Röda Kvar inne i Halmstad och tittade på dokumentären om Ingrid Bergman.

Sonja - som är en bra bit över åttio och hade passat tvillingbarnbarnen tidigare på dagen - hon må vara förlåten, men pv ...., ty båda två somnade innan filmen ens kommit till hälften och jag hade allt sjå i världen att se till så dom inte började att snarka!

Kanske var det därför jag var så splittrad .., att jag liksom inte fullt ut kunde koncentrera mig på vad som hände? Igårkväll satt jag i soffan Ektorp och såg filmen om igen, nu i lugn och ro.

Redan i tonåren fascinerades jag av Ingrid Bergman.
Det var kanske hennes annorlunda liv .., skilsmässorna ..., och barnen som var så vackra.
Och sonen som förknippades med prinsessan Caroline av Monaco och ena tvillingsystern som drabbades av skolios!

Och så alla filmerna!



Gasljus, till exempel, som nästan skrämde vettet ur mig!
Den lede Charles Boyer som försökte driva Ingrid B. till vansinnets brant!
Huuuu, så hemsk film och så fantastiskt bra spelat!

Missade någon gårdagkvällens dokumentär, så finns den att se här.

Och lite om mannen bakom det hela - Stig Björkman -, finns här.

Dagens fönster ....


Det tjugoåttonde ....

Monica i Lysekil är en av alla bloggare som jag har haft förmånen att träffa. Monica tillbringade nämligen en vecka i Steninge där hon deltog i en kurs i akvarellmålning och så kom hon då hit till oss och hälsade på och det var verkligen så trivsamt.

Vi badade i havet ..., fikade på altanen och  .., ja, det var som att träffa en gammal bekant!

Så här skrev hon om bilden:

Hej!
"Här kommer fönster i fönster från uterummet.
Vinrankan börjar att ta sig nu - fantastiskt! - då fungerar det med vår och sommar i år också!
Vårhälsningar från Monica i Lysekil."

tisdag 27 december 2016

Guldkorn .....

Anna i Porto, hon har ju sin adventskalander.
Nu har hon kommit till bokstaven N.

Åååå, jag tycker verkligen att ni ska klicka på hennes länk. 
Tänka sig, Nils Holgerssons underbara resa, men på  f r a n s k a!
Tisdag ....


Dricker kaffe och tittar på Gomorron Sverige i SVT och när den här bilden tas, har det diskuterats beroendet av nikotin. Eller egentligen är det den inbjudne mannen i mitten som pratar och pratar och pratar. Först får kvinnan säga nånting i ungefär 24 sekunder, därefter tar mannen vid och surrar i fem minuter (!), men så måste ju kvinnan få lite plats - det börjar bli pinsamt det här -, jo, i 26 sekunder kan hon få berätta om hjälplinjer för den som vill sluta röka, sen avbryts hon bryskt.
Då är det slut på det hela. Hon hade lika gärna kunnat resa sig upp och lämna bordet.


Så här ser det ut nere i lilla hamnen i dag.
Tre båtar ligger ännu i vattnet och en av dem har en smålänning som kapten.
Lite längre bort - i själva gattet mellan hamnen och öppet vatten - slår meterhöga vågor upp mot piren eller mot klipphällarna.
Där det blåser som mest, syns stora flockar av fiskmåsar som åker hit och dit i vinden!
Kanske grumlas vattnet upp av bottenslam och kanske finns där då extra mycket godis till frukost till hungriga fåglar?

På väg hem stannar jag till vid hästhagen och ropar på den där raggiga krabaten som just då står dold inne i vindskjulet.

"Kom får du smaka på äppelbitar!" säger jag.

Jodå, då kommer han genast lullande och där blir vi stående en stund och han tar så försiktigt äppelbitarna från min öppna hand och jag tänker att detta med en varm mule mot ens hud .., det är ändå så ljuvligt sinnligt.



Och så har jag pratat med arbetskamraten Gunilla.
Oj, så glad hon var!
Om man inte är frisk och kry, då kan ren och skär lycka vara detta att få hjälp med att duscha!

"Å, Bettan, det var så underbart!" säger hon och jag hör leendet genom luren.

Två gånger per vecka får hon njuta av en dusch.

Det kan man tänka på, när man själv gör precis som man vill.
Tisdagsfönstret ....


"Kvistbro ligger strax utanför Fjugesta och kyrkan tillhör Knista församling där jag gör praktik.
En av de finaste kyrkor jag varit in i. Den invigdes 1662."

Så skriver Ulrika och jag måste säga att åååå, så fin den ser ut att vara!
Och en moraklocka i kyrkan!

måndag 26 december 2016

Resumé ....


Så är det mesta av julen över och det känns som alltid  s k ö n t.
Ändå har det varit så himla trevligt!

Först tog jag harry med mig och körde till Malmö (ära vare gps när man ska hitta rätt) och hos Anders och Maja blev det så julaftonsfirande, tillsammans med mina barns pappa, hans fru Karin och så Majas föräldrar Claes och Monica som kommit dagen innan från Vetlanda.
Massor av god mat, mycket prat och skratt och så trivsamt julklappsspelande.
Det här var första gången vi träffade Majas föräldrar och liiite spännande var det allt. 

Värdparet bor i en hyreslägenhet i ett - vad jag tror - kanske 50-talsområde; det kan vara byggt tidigare också, i en lugn del av Malmö. Och tänk, vad det betyder när någon har ställt ut en stor keramikkruka fylld med granris utanför porten!  En jättestor hundrastgård med säkert tjugo träd att lyfta benet på finns i närheten. Sicken lycka för hanhundar!

På kvällen när jag låg under täcket hörde jag klockringning och på morgonkvisten rödhakesång!
Åååå, så underbart!


Steg upp i ottan och gick ut med harry.
Alldeles ensamma var vi, förutom sopkörarna som var igång.


Lägenheten känns stor och rymlig och där finns en öppen spis - som inte går att använda - men att ha levande ljus i den, ja, det blir ju hur hemtrevligt som helst!



Tanken var att jag skulle svänga förbi Hörby för att hälsa på min rödvitrandiga syster och hennes familj, men jag lyckades med konststycket att ideligen köra fel i en korsning (gps:en skickade mig fram och tillbaka hela tiden), så jag gav upp och tog E 6:an raka spåret hem.
Ja, fast lite utanför Ängelholm svängde jag av mot Åkersholm och Antik & Design där jag fyndat så mycket fint.

"Nu har jag en tavla som jag tror att du kommer att tycka om .., men den är i bilen, vänta lite ..!" sa innehavaren och återvände efter en stund med den tavlan som han håller i handen.
Det är ett minne från en liten flickas 1-årsdag, det var den 1:a oktober 1867 och så fint målad. Ramen är av glas med nån slags emalj på och jag måste skaffa ett rejält förstoringsglas så jag kan se vad som står i rutorna längst ner.

Dom här raderna har jag i alla fall kunnat utläsa: "Jag önskar dig blifva en blomstrande gren i Jesu trädgård den dyra. Håll dig från alla odygder sen, Ditt hjärta ej willas av yra."

Flickan hette Anna Andersdotter, bodde då i Tormatorp i Skåne.
Är det inte fantastiskt, så säg?


Ännu en äggkopp från Arabia hittade jag; den till vänster.
Nu har den högra en kamrat i köksskåpet, det känns säkert bra.


Och en gammal luggstliten nalle fick också följa med hem.
Man undrar just vem som har lekt med den nallen och kanske haft den nära sig, i sängen?



Kom hem igår mitt på dagen .., åt rester från lillejulafton .., gosade med sigge nilsson och tittade på en gammal svartvit långfilm med James Stewart (Livet är underbart) - riktigt bra - även om jag sett den tidigare. James Stewart är en av mina (var en av mina) favoriter, men Donna Reed som spelar hans hustru är minst lika bra! Fortsatte sedan med underbara Judy Dench i "Philomenia" - vilken film -, vilken skådespelerska!!

Idag är det oro i luften.
Jag har bytt pass för att få vara hemma ikväll, då jag - helt ärligt - är orolig för vad som komma skall i stormväg.
Nu har jag plockat undan allt som kan blåsa iväg .., stegarna har tagits ner och jag ska parkera bilen nere vid vägen, så inte grannens lutande björk - om den blåser omkull - spärrar vägen för mig; då tar jag mig inte ut.


Samma tid i fjol var det också storm - eller sviterna av den -, det var skrämmande hur upprört havet var! Den här bilden togs då.



Och det var då som omkullblåsta träd spärrade vägen när jag vid åttatiden åkte hem från jobbet.
Nu slängde jag ut en fråga till arbetskamraterna och det hela löste sig.
Inte roligt att tappa en dag då man har hundra procents påslag på lönen, men det får gå ändå.

Nu är det bara att hålla tummarna!


Annat som är trevligare: idag fyller svärsonen Micke fyrtiofem år.
Om man får barn tidigt, hinner dom nästan ikapp - så känns det -.

Micke är den snällaste av snälla .., han är lojal, gladlynt och skulle aldrig i livet komma på att fuska med att skejta på stafettvasan, ty "då kan man ju inte leva med sig själv", som han uttryckte det för några år sedan. Om detta har vi skojat hur mycket som helst och pv skrev några sångverser om det hela. Grattis du fina Micke! 


Det har åkts många mil skidor uppe i Orsa för Anna, Micke och pv. 
Igår blev det hjärtflimmer för den senare av dem, men det redde upp sig av sig själv, så nu är det full fart igen. Den här bilden kom på familjechatten. "Tjugo kilometer senare. Fikapaus.", skriver Anna. Det är väl förstås äggmackor som det kalasas på och jag anar att Nelly önskar få sig en smakbit. 

Så har det varit. 
Till er som eventuellt tittar in här säger jag: God Fortsättning på julen! Håll i hatten om ni bor i södra Sverige och tack för fina julkort som verkligen värmt hjärtat!