Och så blir det torsdag ...

Och det ser inte ut så här när jag är ute och går med harry, visserligen ligger åkrarna gröna, men himlen är grådisig, långt ifrån så här blå. Grått, grått, grått.
Nåja, om inte tillvaron tippat helt upp och ned, så lär våren komma med blå himmel och vitsippor nere i slänten. Det bästa är ju att  l ä n g t a.

Stackars pv är än mer krasslig idag och det är ju obegripligt, man tycker väl att han - som är så vältränad - borde vara motståndskraftig. Det här är tredje året på raken som han åker i backen; första svängen tappade han rösten i en drygt en månads tid, sen i fjol blev det lunginflammation och vanvettigt hög feber och nu detta.

Nu ligger han på soffan och gör just ingenting.

Själv sätter jag igång och eldar i pannan .., jag tar jag harry på promenad .., hälsar på hos hästarna .., har med mig äppelhalvor och morötter och hästen som förut gick ensam i sin hage, han får hålla sig lite för sig själv, ty den störste krabaten tycker väl att det var helt onödigt att komma dragande med en ännu häst; dom som hade det så lugnt och fridfullt i sin hage.

Efter en stund är det bara den ensamme (som heter Prince) och jag själv - dom andra två har lunkat in i det som är ett vindskydd/stall och äter hö -, men Prince är lite ..., ja, beter sig lite annorlunda: han står framåtböjd och liksom noooooosar och buffar mot marken .., med ena hoven drar han försiktigt, försiktigt i leran och så noooosar han igen .., jag förstår ingenting!

Men så ser jag!! 
Där, just framför hoven, ligger en död liten näbbmus!
Så försiktig han är med musen ..., han trampar inte på den .., bara buffar lite så där .., ja, som om han funderar över vad som har hänt?
Alldeles varm i hjärtat blir jag!

Monet/Monica och Bengt i sin trädgård ...

Igår - eller förrgår - fick jag ett mejl från Monet i Frankrike som berättade om ett kommande reportage i Aftonbladet, ja, det handlar om svenskar som brutit upp och flyttat till något annat land; i det här fallet då Frankrike.
Och igårkväll var det Uppdrag Granskning i SVT som tog upp samma sak, men då gällde det främst svenskar som flyttar till Portugal - mest av skatteskäl -.
Ett ytterst intressant program var det som väckte en hel del tankar.

Vi satt i soffan Ektorp och jag frågade pv om han kunde tänka sig att - för gott - bo utomlands, i något varmare klimat? Hans föräldrar hade under ett tiotal år en lägenhet i södra Spanien, där dom då tillbringade kulna vintermånader. Den biten hade han ju sett.
Men att flytta för gott?
Att sälja rubb och stubb?
Pratet gick hit och dit; mest hit.

Själv har jag ju min syster i Australien som exempel; i snart fyrtio år har dom bott i sydaustralien och kan absolut inte tänka sig att flytta hem till Sverige, men lite ensamt blir det nog. Många av deras vänner är inte alldeles pur-unga .., somliga har dött, somliga blivit dementa. Och sonen - tillika enda barnet - bor femtio, sextio mil från Adelaide.

Mamma - i toppluva - som delar ut medicin i södra Bolivia ....

Och mamma tillbringade tjugo år i Sydamerika, men då i full fart .., hon arbetade ju hela tiden.

Tja .., kanske inte just detta.

Vad skulle jag sakna mest av allt?
Kanske årstidsväxlingarna?
Och absolut det Monet - i reportaget - säger sig vara tacksam att slippa; att vakna av fågelkvitter klockan tre på natten.
För mig är det ju en outsinlig källa till glädje!
Koltrastsång i gryningen ...., vilken lycka!

Men sen kommer en annan aspekt: när vi i somras besökte Skottland och Cornwall, då kände jag dom sista dagarna att jag ville ha nåt för händerna. Nåt meningsfullt. Jag började diska undan hos värdparet där vi hade hyrt en AirBnb-lägenhet .., hade gärna vaskat golven också.
Och jag har redan nu meddelat min chef att jag gärna - om jag då är frisk och kry - hoppar in extra i butiken och jag kan mer än gärna tänka mig att besöka åldringsboenden och kanske ta människor äldre än mig på promenad eller läsa tidningar för dem.

Och så språket förstås.
Att inte kunna göra sig hundra förstådd.

Jag vet inte vilka ni är som läser här, men om ni är några stycken .., så .., vad tänker ni?
Och om ni alla hade ekonomiska möjligheter att flytta till norr eller söder .., hur skulle ni göra?
Dela gärna med er av era tankar!
Om ni vill.

Onsdag .....

Ledig dag, den första av tre ...., har ni hört det förut?

Det är underligt det här med tillvaron.
När jag arbetar är dom två sista timmarna den sista timmen rena helvetet; då har jag så ont så jag vet inte till mig, men det går ändå - det måste gå, för jag vill inte sjukskriva mig -.

Sen åker jag hemåt .., tar mig knappt ut ur bilen och än mindre in till huset (ofta kommer pv och möter mig och stöttar) .., ramlar ihop i loppisfåtöljen och blir sittande där i någon timme.
Det händer att värken då ger sig; eller så håller det på natten igenom.

M e n: var morgon när jag vaknar är värken borta!
Då kan jag - om inte gå som en vanlig människa nerför trappan -, så ändå, det fungerar!
Det är så helt ofattbart.

Alltså har den dagen känts bra.
Och jag gläds åt tulpanerna som håller på att blomma ut .., och jag har agerat vårdbiträde och servat pv med Alvedon och middag (han är ju sjuk).

Körde till affären och gjorde några skyltar som chefen bett mig fixa, men igår var det så mycket att göra, så det var bara att glömma nåt sånt som textning.
Här är en.

Vi hade ju bonusafton igårkväll och en av tävlingarna var att gissa hur många semlor som totalt såldes under förra veckan, ja, det är den skylten som är på bilden.
Semlorna hade Marie fixat och plastat - hon har arbetat på dagis och är påhittig -.

Sist av allt besökte jag fiskbilen som var onsdag står utanför butiksentrén.l
Där mötte jag Birgit och Valter som är de mest underbara kunder man kan tänka sig!

När jag var ny i affären och kände skräck inför det här med post och spel, då var Valter den som alltid peppade och sa snällord. Alltid! Och har man varit på semester eller sjukskriven en längre tid, ja, då möts man av en varm kram och välkomnande ord och det går nästan inte att beskriva hur mycket sånt betyder!

Om jag tänker efter har det - i varje butik där jag arbetat - funnits såna kunder.

I väntan på dansbussen till Tomelilla .... underbara människor och kunder!

I lilla affären i Ystad fanns det också såna.
Ser ni den långe mannen i vinröd kavaj? Han heter Jonas Nilsson och han var just en sån där som alltid var så vänlig.

Om jag frågade om han ville ha kvittot, då sa han alltid: "nej, jag litar på dig Bettan".
Bara en sån sak!
Och han sa det på ett så otroligt vänligt sätt! 

Nu är det kväll.
Vi har haft besök av friherrinnan som kört hit med sin fina Opel Astra och harry har smitit men blivit infångad (väldigt förvånad blev han ...) .., nelly har markerat att det är dags för middag (hon ställer sig helt enkelt vid matskålen och stirrar rakt fram) och jag har två lediga dagar kvar att njuta av.

Inte illa.

Vill du gå på kurs ...?

Ja, jag tänker ju börja läsa italienska för nybörjare i mitten av februari, men det finns ju andra varianter. Och tänk, vilken glädje att få en trevlig kursledare! Som här, till exempel.

Dagens fönster ...

Från den gamla kejsarstaden Huê i Vietnam, kommer det här fönstret.

Det var Guy i Arvidsjaur som hade fönsterhåven med sig.

Fler bilder som Guy har fångat, finns här, på Flickr.

Ännu en tisdag ....

Lite disigt, lite dimmigt, men skönt ändå.
Och sedvanlig hundpromenad.
Vi går förbi hästhagarna och jag är så glad att hästen som gått ensam hela vintern, att han nu äntligen har fått kompisar och i vänstra anoraksfickan har jag morotshalvor i en platspåse och nu är dom tre som får dela på godiset.
Såklart är det alltid nån som Ska Bestämma .., som alltid puttar iväg dom övriga, men jag fördelar rättvist och harry är livrädd för hästarna och drar sig gärna en bit därifrån .., nelly bryr sig inte det minsta.

Nere i reservatet möter jag en man som ska hämta lite enris; ja, nu röjs det i hela reservatet - det är som att varje enbuske ska bort - kvar blir bara ljung! (Det är väl Länsstyrelsen som står för den biten).

Vi står och pratar en bra stund och det visar sig att han har arbetat som skogshuggare och då blir det prat om just detta .., om doft av kåda och terpentin och han berättar om en dag innan jul för många, många år sedan, då, när han var klar för dagen i skogen och gick hemåt .., hur snön sakta föll och det där ljuset och snöflingorna och alla dofter! Numera har han besvär med hjärtat - förmaksflimmer som pv hade - och han vet precis vem pv är, det är ju han som cyklar för jämnan och mig känner han igen från affären.

Hela tiden medan vi pratar snurrar Nelly runt hans ben och blir ompysslad och klappad.
Hon är glad och viftar på svansen.

Nästan hemma blir det ännu ett möte; det är mannen som har två foxterrier - varav den ena är nästan blind -.
"Men du kan släppa harry, dom är vana att träffas ...", säger mannen och så blir det och harry får godis av mannen och tiken som är nästan blind, hon sitter vackert där på vägen; nästan som en cirkushund ...., och får också en smakbit.

Luften är ljummen.
Håret lockigt.

Och snart jobb. 
Två till åtta.
Och bonuskväll med säkerligen många kunder.

Igår hade jag den här lilla tösen i kassan .., hon hade med sig en låtsasorm som fick åka på kassabandet och ni nå tro att det var spännande värre. Jag frågade vad ormen hette? Det visste hon inte, men efter en stunds funderade kom vi överens om att den skulle heta Kajsa.

Annat som gjorde hjärtat glatt: en äldre kvinna som kom så försiktigt och gav mig ett paket och en kram. Paketet visade sig innehålla en bok och så en liten hälsning.
Så alldeles otroligt vänligt! 

De gånger jag har sökt arbete, har jag alltid tagit med kopior på såna här snällord, som för mig betyder låååångt mer än alla chefers ofta stela rader om gott uppförande och så vidare.
Med två år kvar till pensionen kanske jag inte behöver ta någon kopia på den här rara hälsningen, men den ska ändå sparas.

Det kan komma dagar när man känner sig helt otillräcklig; när livet kanske känns meningslöst, då .., då kan man ta fram och titta på en sån här liten lapp och tänka på alla underbara möten man haft under åren i butik.
Just precis så.

Måndagmorgon ....

Och det mesta känns förvirrande.
Gick i säng tidigt igårkväll och låg länge och tittade på en svt-play-dokumentär som handlade om suveräna sångerskan Amy Winehouse och hennes karriär och alldeles på tok för tidiga död.

För den som älskar Dinah Washingtons sätt att sjunga, blir Amy nästan lika bra.
Eller jämbördig.
Och tycker man sen om Tony Bennett, så blir förstås en duett mellan honom och Amy som pricken över i.

Dokumentären varade i mer än två timmar och det kändes som att befinna sig i en bil som förs fram i hög hastighet och man anar - eller vet - att det kommer att sluta i katastrof.
Men vilken röst den kvinnan hade!

Och sen blev det morgon och jag vaknade till en känsla av att allt var upp-och-ner .., och i drömmen hade jag jagats av en isbjörn och träffat gamla bekanta från Ystad, en salig röra var det, men det ljusnade lite ute och jag kom ihåg att idag på morgonen skulle jag skjutsa mittemotgrannen Agneta och hennes lille Julius till järnvägsstationen i Falkenberg och då blev det liksom rätsida på tillvaron.

Under resans gång berättade Agneta att den lilla familjen i april ska flytta till Falkenberg; till ett sprillans nybyggt enplanshus och oj, så roligt och spännande för dem, men liiiite ledsamt för oss, som verkligen har trivts med dem som grannar.
Och nej, vi har knappt umgåtts, men ändå .., det har blivit lite småprat och sånt och helt enkelt känts tryggt med dem.

Bilden från SVT:s arkiv.

Väl hemkommen tittar jag på Gomorron-sverige och i studion sitter Andreas Utterström som är en slags politisk kommentator hos SVT - en av många -. Jo, men det är så här, att jag fascineras verkligen av människor som vågar simma mot strömmen och lite så tycker jag att det är med den här mannen; man får lite andra vinklar av hur det är i USA och med Donald Trump och det tycker jag är livgivande.
Ungefär 1 timme och 17 minuter in i programmet lägger han ut texten.

Och han säger rent ut att "han älskar USA!" .., och det händer sannerligen inte ofta i ett svt-program.
Nej, jag älskar inte USA (å andra sidan har jag bara varit där en gång och det var några dagar i New York) och sannerligen inte Donald Trump heller, men jag tycker att det är intressant att få ta del av åsikter från olika håll, Ungefär som när vi i början av november besökte Danmark och jag häpnade över hur ..., ja, annorlunda reportagen från den amerikanska valkampanjen var, ja, i dansk tv, alltså.

Nu blir det intressant att följa det socialistiska primärvalet i Frankrike; två herrar är kvar: Benoît Hamon och Manuel Valls. På söndag avgörs det vem av dem som får möta vinnaren från den högra flanken, vem det nu blir. Jag hoppas inte Marine Le Pen, men vet å andra sidan absolut ingenting om de övriga kandidaterna.

Sist av allt nånting som jag verkligen ser fram emot: två övernattningar hos Gunnar i Jämtland, ja, i slutet av juli, är nu inbokade! Såå roligt det ska bli!
Först alltså en sväng norrut, till Jämtland och kanske Dikanäs och sen hemåt och iväg till Amsterdam!
Och om mindre än fem veckor är det dags för äventyret i Sälen.

Ajöken, sa fröken.

Söndagsfönstret ....

Mellansystern - ni vet, min kusin vars energi aldrig tycks sina -, hon har bland annat en dotter som heter Lotha och som i mångt och mycket tycks vara sin mors dotter. Hon är distriktssköterska, men ägnar sig även åt forskning - precis som sin mamma - och igår fick jag det här fönstret av henne; dottern, alltså.

Ett ångermanländskt fönster, tror jag.

Och någon i familjen Vahlan tycks ha gott om tålamod .., ja, med tanke på det stora pusslet.

Helgen ....

... har mest bestått av skidåkning och ännu mera skidåkning, men då från Ulricehamn och världscupen. Fantastiskt arrangemang och mycket spänning!

Men det har varit annat också. 
Ett samtal med en "nästkusin" i Hässleholm som ringde mig under en hundrastarpromenad.
Hon berättade att hennes pappa Bertil och min mamma hade haft ett kärleksförhållande, då, i ungdomens dagar, men att respektive mammor (min mormor, nästkusinens farmor) lyckades avstyra det hela, då släktskapet mellan dom två ungdomarna var för starkt.
Dubbelkusiner var dom.

Så här: mammas mamma Betty och Bertils pappa Nestor, ja, dom var syskon och mammas pappa Erhard och Bertils mamma Fanny, dom var också syskon. Och min mormor och hennes man Erhard (han som dog så ung), dom var kusiner. När jag skissade upp det här på ett papper för att lättare begripa det, looooog pv så hääääär mycket och sa "ja, nu går det upp ett ljus, plötsligt ser jag allt så klart och förstår varför du är som du är!"

När jag hade pratat klart med nästkusinen (så kallar hon det) och vi hade bestämt att träffas under något av mina besök i Hässleholm, tog jag fram mammas blå album, det som är så slitet.
Och där .., på flera blad, hittade jag bilder av denne för mig dittills okände Bertil och jag tänkte ..., men älskade mamma, så lite jag vet om ditt liv!

Sen bläddrade jag vidare i mammas album .., tittade länge på för mig obekanta ansikten, men tänkte att ju ändå är släkt. På kvällen bestämde vi - i alla fall preliminärt - att i sommar återigen besöka Dikanäs.

Resten av dagen blev gråmulen och disig.
Jag hade sprängvärk och tog mig knappt ur soffan.
Skidåkningen blev den stora glädjen .., det var nästan så att tårarna rann när Charlotte Kalla blev trea i sitt lopp och vi var så stolta över den härliga publiken i Ulricehamn!

Söndagmorgon och lika gråmulet ute. 
Jag fyller en plastpåse med morötter och äppelhalvor och går för att ge hästarna lite godis.
I hagen närmast Eckes går min favorit; kanske för att han går ensam i sin hage.
Hur försiktigt som helst tar han det som bjuds ur min utsträckta hand, men aldrig - inte en enda gång - att jag får klappa honom, ja, kanske att jag nuddat hans kind lite, men det är allt.

Men så kommer "husse" och då blir det annorlunda!
Åååå, som hästen nosar på hans kinder och i hela ansiktet och ägaren säger att det här är den allra, allra snällaste av hans hästar (han har kanske åtta, nio stycken) och hästen heter Prince, är valack och sex år ung och så har han haft bekymmer med maten.

Snart ska han få börja träna .., säger "husse".

I hagen mitt emot går två ston och längre bort två andra hästar - jag vet inte om dom är kastrerade, men dom sparkar ofta bakut och jagar varandra - och så finns där ett sto och ett föl på andra sidan lagården.

Och nu är det söndageftermiddag och ännu mera skidåkning .. herrarnas stafett och mellan varven rättar pv prov, men han känner sig krasslig .., hostar och harklar sig och ja, det ser inte bra ut.

För övrigt är allt väl.

Lördagsfönstret ...

Från mammas album kommer ett halvt fönster.

Det är "en vacker sommardag 1938", har mamma skrivit i sitt album.

När bilden tas är mamma sjutton år och längst till vänster sitter hennes blinde bror Ivan - han som dog i tjugoårsåldern - så är det minstingen Olaf i mammas famn och i mitten moster Lisbet som försöker se nånting för solen.

Bilden är tagen utanför mormors hus i Dikanäs.

Just en sån dag är det ...

En dag när solen formligen flödar från ljust blå himmel och man tar med sig en grön fleecefilt och sätter sig på stentrappan nån halvtimme eller så, allt medan bruset från havet hörs så väldigt tydligt .., så där så man funderar om det verkligen är havet eller om det möjligen är en luftvärmepump, men det är havet.

Sen får man för sig att man ska putsa fönster i det som en gång var en inglasad altan - mot vägen till - så det gör man. Harry sitter uppe i slänten och spanar ut över världen.

När man sedan kommer in, upptäcker man att pelargonian skjuter skott för fullt och då är det ju inte långt ifrån att vårkänslorna vaknar till liv, om dom inte redan gjort det.

Och snart är herr Trump USA:s president.

Och snart är jag på jobbet.

Dagens fönster ...

Även det från Vietnam .., från Hoi An och Guy var den som en gång tog bilden.

Jag förmodar att du saknar den där tiden med resor och möten och mycket att fånga med kameran, Guy.

Det här med att cykla ....

... må så vara med en el-cykel, å, vilken glädje det är!

Igår kom jag på mig själv med att sitta på sadeln och le mest hela tiden.

Jag passerade huset där det finns en skylt som varnar för "Yra höns och en galen tupp" (där bor Karin, kund i affären som pratar härlig värmländska) och där är Fabrikör Johanssons sommarhus eller villa med utsikt över havet (ett av flera hus som han äger) och med kedjor som spärrar all infart .., och sen vandrarhemmet på vänster sida .., och i Steninge doftar det hav och tång .., cyklar förbi friherrinnans hus och ser att det lyser i två av tre fönster .., så uppför seeega backen .., och sen är det mest raka spåret.

Vid busskuren nära Båtsmannens Väg står några ungdomar och fibblar med sina mobiler.

Och i Särdal, vid kvarnen, ligger ulliga får och vilar tillsammans - nära stängslet - det mot vägen.

Talgoxar pjut-kvittrar.

Sista biten är längs Klövervägen där många har sommarhus, men där det även är åretomboende. Somliga har byggt friggebodar i parti och minut .., och så förbi potatislagret och Trädgårdskompaniet .., på höger sida är fotbollsplanen och till vänster syns affären och längre ner, men då har jag redan svängt in mot lastbryggan, ligger Haverdals byskola som är så himla fin.

Väl inne i omklädningsrummet - då är klockan kvart över åtta - är jag illröd om kinderna, men pigg.

Dagens fönster ....

Från Hoi An i Hanoi kommer den här bilden - det var Guy som tog den och det var inte igår -.

Tack! säger jag.

Tänk, om vi finge dela rum ...!

Igår fyllde min älskade systerdotter femtio år!

I fem dagars tid har hon och dottern Nathalie varit i Italien, men igår kom dom hem och vi telefonsurrade länge; hon är liksom självpratande och skrattar gott mellan varven och berättade om kaoset när Skånetrafikens bussar först visar sig vara försenade och sedan inte alls dyker upp när dom ska och hur hon och dottern fick ta taxi till Kastrup (1200:-) och hon berättade glatt om besöket i Vatikanmuseét .., om en pizza indränkt i olivolja ..., om en tågresa till Milano och om en solskensfylld dag i Rom.

Och så fick jag veta att hon i slutet av januari har fått tid på Hässleholms sjukhus.
Precis som sina båda mostrar har hon grav artros och får förmodligen inställa sig på att få en ny knäled.

Tänk, om vi hamnar på samma sal!

Vill ni se nåt vackert ....?

Titta då in här. 

Bild nr 4 uppifrån är min favorit.

Lediga-dags-fönstret ....

... kommer från Christel, ni vet "kottenliv" och visar utsikten från husvagnen, ja, vid eller på stranden i Löderup i Skåne.

Nästan som utomlands!

Tack snälla! säger jag.

En onsdag ....

I köksfönstret ..., physalisbladen är så vackra, så dom får stå där och göra mig glad.

Och ledig dag.
Igår var det högtryck och fint ute, idag är det helgrått och disigt. Här, där jag sitter, ser jag hur träden vajar i vinden och det kvittras nåt omåttligt vid fröautomaterna .., ja, det kanske är nån slags protest mot försenad frukost? Tulpanerna från friherrinan håller på att tacka för sig och har nu klippts ner rejält och fått byta kruka. Och i dom stora glaskrukorna har jag satt physalisstjälkar .., bladen är så innerligt vackra, så jag klipper ner med ojämna mellanrum från blomman som står i vardagsrummet och så hamnar dom i glaskrukorna.

Igår fullt upp på jobbet.
Vi har fått ett slags arbetsschema att följa som ska prickas av, ungefär som på offentliga toaletter där någon signerar att dom har städat .., och det är bra, det sätter ju en slags press på att saker och ting blir gjorda. Nu förändrar det egentligen ingenting - det enda som tillkommit är väl att brödavdelningen ska frontas innan stängning och att vi gör en kundrunda och plockar bort alla tomma kartonger i hyllorna - och oj, så fint det blir!

Någon timme innan stängning kom en kund fram och pekade på mig och sa ..."hej bettan, kommer du ihåg att du sålde lördagsgodis till mig i lördags?" och jag tänkte att neeej, nu har jag slagit in det på naturgodis som är mycket dyrare, men så var det inte alls, det visade sig vara Svenska Spels "Lördagsgodis", alltså olika spelvarianter för en viss summa och nu hade kunden vunnit tjugofem tusen kronor och jag fick en såååå varm kram och kundens leende nådde från öra till öra! Och hen berättade om glädjen när det upptäcktes .., och jag tänkte att så roligt det är när någon vinner pengar och blir så glad!

"Men det är ju inte jag som väljer .., jag bara trycker på en knapp där det står Lördagsgodis", förklarade jag, men det hade liksom ingen betydelse! Åååå, så roligt för den kunden!

En annan kund kom med en kupong där vinstumman var närmare åttio tusen och hen såg ut som om det var småpengar. Så glad jag själv hade blivit!

Kom hem vid halv nio - pv hämtade mig, han hade varit på körövning - och hade brev från vännen Ingrid i Falun. Om två år fyller Ingrid nittio och jag hoppas verkligen att hon får vara frisk och kry och hänga med, för denna kvinna är så helt underbart härlig! Skärpt, allmänbildad, har mängder med stillsam humor - som hon inte vet om själv - och hon är ständigt nyfiken på livet .., går på föreläsningar .., har rest runt halva världen .. har ett gott hjärta och är änka sedan kanske två år tillbaka. Ingrid är Skytt.

I sthlms-trakten ljusnade det när brevet skrevs.

Tre handskrivna hälsningar hade kommit med posten!
Oj, så roligt och så ovanligt numera!
Avsändaren är Våg och om hon skulle definiera sig själv, skulle hon nog - mest av allt - presentera sig som mormor och farmor. Lagar underbart god mat!

Och ett från hon som alltid - förut - skrev med blyertspenna och alltid textade; klasskamrat sedan högstadiet och brevvän under många, många år.  Arbetade på posten och älskade att sortera brev och titta på olika handstilar och tyckte om frimärken ..., yngst av många syskon - en ättapjött - hon, liksom min Anders. Jungfru är hon också.  Har ett häftigt temperament och ett härligt gapskratt.
Ställer sig aldrig in.

Med posten kom också ett fint litet paket - det visade sig härstamma från Skåne -, från Lund. Och jag log nästan lika mycket som vinstkunden .., ty om detta - den allt mer ökande ansiktsbehåringen - har vi diskuterat ett otal gånger, men nu skulle jag alltså få hjälp.

Hur en böjbar spiral med två plasthandtag ska kunna avlägsna skäggstrån .., tja, jag kan säga att det gör den och det med besked, men ett riktigt tortyrinstrument är det, särskilt när det gäller överläppen .., ååå, jag får liksom ta sats innan den får träda i tjänst!

Så här ser handstilen ut hos givaren av tortyrredskapet.
Ett Lejon.
Gott om självironi och mycket humor har hon.
Och är rättfram.

Å, vad jag tycker att det är intressant det här med människors olika sätt att skriva!
Och tänk, vad det betyder att ha ett alldeles Riktigt Brev eller kort i postlådan!!

Tack till er alla! hälsar den numera skäggbefriade madamen i landet Halland.

Inne i skogen ...

Om man tar genvägen via den lilla trägrinden i utkanten av Ecke och Britts tomt, då kan man gå längs med den lilla bäcken som mynnar i havet och överallt ligger nedblåsta kvistar och där är rhododendrongrenar som förmodligen Ecke sågat ner och på andra sidan bäcken ser man raggiga hästar.
Och så är det då allt det långa gräset som ligger som tovigt hår, som på bilden.
Ett litet eklöv har hamnat nere till höger, alldeles för sig själv.

Jag har med mig hundarna och vi har tagit just den vägen, som är en liten stig bara.
Igår var Nelly halt och fick gå in igen, idag tycks hon sprängfylld av energi och vet inte till sig av glädje .., springer fram och tillbaka - fram och tillbaka - snavar på gren .., upp igen och så börjar allt om igen.

Det blir en längre promenad än vanligt och vi möter en kvinna med en stor, svart hund - liknar nästan en pudel men inte ändå - kanske en spansk vattenhund .., och nere vid havet simmar mängder med svanar och deras fjolårsungar .., och är det inte ejdrar jag hör ...., kan det vara möjligt?

Nästan hemma upptäcker jag att ett trettiotal duvor sitter uppflugna på rad uppe på lagårdstaket; eller egentligen det gamla stalltaket. Detta är ett vårtecken om något!

Men nu är klockan snart halv två och då bär det av till jobbet, ikväll tillsammans med Elin.
Det blir bra!

En gång i världen ....

.... tillhörde jag de morgonpiggas skara.
Det gör jag i och för sig nu också - jag vaknar fem minuter innan pv:s klockradio ringer vid femsnåret - är sedan vaken till halv sju ungefär, men sen ..., sen somnar jag om och sover hur gott som helst!

Och "förtappelsen" - som väl min pappa skulle ha sagt - sprider sig.
Så här såg det ut vid niotiden .., såväl sigge, nelly som harry låg och sov, allt medan jag tittade på Gomorron-tv, där detta med kurser i bilförlossning togs upp.
Nog ska det vara i den övre delen av vårt land där människor går med på detta, vana som man är att ha långt till både BB och akutmottagningar.

Jag brukar skoja om det här med långa avstånd och säga att det kanske inte är så underligt att det finns många frireligiösa människor hemöver (i alla fall fanns det många förr), ty med tio, femton, tjugo mil till närmaste sjukhus vill det nog till att ha hjälp från ovan om man plötsligt drabbas av en hjärtinfarkt eller nånting liknande!

Sånt kan man tänka på en vanlig tisdag i mitten av januari.

En måndag ....

Allt är ju relativt här i världen och åtta minusgrader natten mot idag, ja, det är ju en fjärt i rymden om man jämför med trettiosju grader i Nikkaloukta, men det känns himla kallt om näsan när jag tar hundarna på en promenad!

Hästen som står ensam har just fått kraftfoder och kommer inte fram till stängslet. Hela hans hage består av frusen sörja och jag ser hur han tvekar att gå där ..., i dom andra hagarna är det fruset gräs som väl snart också - när det tinar - blir en enda gegga, men ändå. Jag tycker synd om honom.

I en plastpåse har jag morötter och äppelhalvor och när nu inte den ensamme kommer, ger jag dom andra i stället. Fyra stycken är det; två och två går dom i var sin hage.
Morötter gillas skarpt .., men äpplen .., nja, det är mera så att jag får truga.

Himnlen är knallblå och solen flödar.
På ena lagårdstaket sitter en flock duvor och kooooorrrar.
En fasantupp springer omkring i en av hagarna.

Ecke och Britts lillstugefönster ....

Nere vid Eckes hus är det lugnt och stilla.
I trädgårdslandet står spretiga hallonbuskar ...., några redskap vilar mot husväggen.

Och nästan hemma möter jag en kvinna som är kund i affären.
Det blir lite småprat .., mest om vädret och om hästen i hagen och om hennes arbete; ja, det visar sig att hon är journalist och arbetar åt lokalradion, men just idag är hon ledig.

Hon frågar var jag bor och jag pekar upp mot det gula huset, ja, det är inte mitt, men jag bor där sedan sex år tillbaka, säger jag.

Så fort tiden går!
Sex år .., i sommar blir det sju år!
Och det är tjugofyra år sedan vi flyttade från Malå till Ystad!

Nu vankas snart arbete; tre till åtta.
Onsdag och helgen är fria den här veckan.
Det är bara att ta nya tag.