onsdag 15 mars 2017

Det kom ett telefonsamtal...

nu på morgonen, cirka 05.20.

En avsevärt piggare bloggmadame i andra änden, nästan som den röst jag älskar att höra.

Det finns hopp, även om detta var det värsta hon varit med om.

tisdag 14 mars 2017

En spröd röst i telefonen

kom alldeles nyss från Hässleholm.

Madamen har ont, mår rejält illa och låter väldigt trött. Förhoppningsvis ska det bli bättre i morgon, ingen tidpunkt för hemresa bestämd ännu.

Senaste nytt från TT, förlåt PV ska det vara



Bloggmadamen har gjort sig oanträffbar i eftermiddag. Jag lämnade henne på ortopeden i Hässleholm strax före elva i förmiddags, för att i lugn och ro få i mig en semla och en kopp kaffe. Madamen skulle levereras fastande och jag ville inte fresta henne.

Strax efter fyra började jag mina efterforskningar och hittade henne direkt på avdelningen för uppvaknande, dit hon precis kommit. Hon sov.

Ytterligare en dryg timme senare sov hon och då åkte jag hem. 

Vid åttatiden på kvällen ringde jag upp avdelningen igen, nu började de tycka att jag var lite tjatig. Men det nya var att hon varit uppe och på toa, hade problem med illamåendet men att operationen hade gått enligt plan. Hon ska ligga kvar och sova på uppvaket (!) under natten, om hon orkar så ringer hon hit och då kommer självklart nya rapporter på bloggen.

Ha förtröstan, snabbare än ni kan ana är hon tillbaka vid sina älskade tangenter och rapporterar alldeles på egen hand.

PV, vikarierande redaktionschef, som vill hävda att fönstren i tidigare inlägg inte är fotade i Blekinge utan just utanför Gula Huset i Halland.
Dagens fönster ....


... fångades i Blekinge för några år sedan.

Utrangerade fönster som stod där lite vissna och eländiga, men fina ändå.

Det var jag själv som tog bilden.

måndag 13 mars 2017

Och idag såg jag ....

Foto: Marton Berntsen

Gravänder nere på stranden i Steninge och så hörde jag herr Koltrast flöjta lite trevande i morse.
Han satt i ett träd uppe i slänten.

Vilken  g l ä d j e!
Det bästa av allt ....


Efter skoinköpen och allt det andra, ringer jag till friherrinnan och frågar om vi inte ska ta årets första dopp idag? Egentligen brukar det vara till Vårdagjämningen, men då kan jag ju inte.
Jodå, hon ställer upp.

Så jag packar väskan .., handduk, nya badskorna (det är stor skillnad att gå barfota på betongen, än att ha badskor på sig och framför allt att kliva ner/upp för stegen)  och baddräkten tar jag på mig redan hemma.

Det är gråmulet ute och fastän solen verkligen försöker att titta fram, så värmer den i alla fall inte.
Jag skyndar mig för att bli först i .., det är hemskt att se någon annan kämpa mot kylan .., och dessutom är det rejält lågvatten och då blir det ännu värre .., då måste man liksom  t v i n g a  sig att krypa ihop, nej, någon simtur blir det inte!

Men efteråt .., åååå, endorfinerna som slumrat så länge .., kanske legat i nån hög sedan allt hejandet vid Vasaloppet, dom vaknar till liv och susar omkring som galna i kroppen, men kanske mest i hjärnan och hjärtat och det som är själen .., jo, det är verkligen så .., man blir bara så ofattbart lycklig!

Hokus pokus, tänker säkert några.
Nej, inte konstigare än glädjen många känner när dom varit och tränat hårt.
Eller varit på ett yogapass och sträääckt och tänjt och kommit till ro.
Men det här är mycket enklare :)
Kniven på strupen ...

Jo, så är  det, att somliga måste ha det där tvånget över sig.

Idag har jag nämligen köpt nya inneskor - det var av nöden tvunget - man får inte
gå omkring i älsklingssandaler i sjukhusets korridor, i alla fall inte om man just begåvats med en ny knäled eller kanske höftprotes.

Rosa blev dom.
Tunna. Nätta.
Segergudinnans märke.

Och ett ljusblåprickigt nattlinne från Ica Maxi fick också göra mig sällskap hem.
Plus lite vårblommor .., en stor bukett mixade tulpaner (så jag har nåt fint att se när jag kommer hem) och vita pärlörhängen.

Friherrinnan gjorde mig sällskap och kanske ska vi ta årets första dopp snart.
Det glömde vi Lena - jag som skaffade mig badskor -.
Vad säger du?
Dagens fönster ....


Det här är dagen innan det bär iväg till Hässleholm och operationsbordet.
Jag undrar hur många människor vi är i vårt land som känner ungefär likadant?

Alla som har långt svårare bekymmer; som kanske har fått besked om elakartade sjukdomar och ska påbörja en behandling .., eller alla som - liksom jag själv - ska ligga på ett operationsbord och känner en viss oro .., inte mycket, men lite.
Eller är våldsamt oroad.

Jo, vi är nog många.
Vi är säkerligen hur många som helst som just idag rengör oss med tvättsvampen Descutan 4% och noga är vi;  rengör naveln med en Topz .., och absolut inte får vi ha balsam i håret eller smörja in oss med hudkräm, då kan effekten av den där skarpa tvålen försvinna.

Snart ska jag - tillsammans med fina friherrinnan - åka in till stan på jakt efter bra inneskor (har ni hört det förut ...?) och ett nattlinne finare än det som inhandlades från Cellbes och är så gräsligt fult och jag ska plantera minipåskliljor i stora trätunnan och renbädda i sängkammaren; det måste man, för ikväll är det dags för dusch nr två med Descutan.

Dagens fönster har jag valt av en enda anledning: det är fönstren i det hus där mormor bodde och fostrade sina sex barn. Ett slags trygghetsfönster.




söndag 12 mars 2017

Idag fyller han år ....


Jo, ingen mindre än den fine Rexxie - Anders Nilsson - i Västerås!

Tänk, så mycket han har berättat för oss .., fakta han letat fram innan man ens hunnit tänka tanken och han har varit med länge-länge-länge och kommenterat, nästan från det att jag började blogga någon gång på hösten för tolv år sedan!
Jag tror att han, Ulrika och Anna i Helsingborg (vars blogg hette Mandalaya) var dom första att plita ner några bokstäver. Bloggblad kom också in rätt tidigt.

Du betyder mycket här i bloggvärlden Anders, ja, bara genom ditt sätt att vara.

Stort grattis på 54-årsdagen! från oss här i landet Halland.
Det bästa ....


Efter en dryg veckas frånvaro på jobbet och därtill tre lediga dagar på raken, var det så helt underbart att vara tillbaka bakom kassan igen! Så många vänliga människor .., så många obekanta ansikten, ja, det kändes nästan som när sommaren närmar sig och kundkretsen blir en helt annan än den vanliga!

Två kunder förgyllde dagen lite extra.

Den ena var en liten tös på fem år och som hade ett rött, glittrigt diadem (eller tiara, jag vet knappt skillnaden) i sitt hår.

"Men ååå, så fin du är, nästan som en prinsessa!" sa jag.

Då pekade lilltösen på sin fina tiara och sa att .."när jag blir stor ska jag faktiskt bli prinsessa, men jag kan inte hålla besticken i rätt hand, jag har kniven i den här (så håller hon upp sin vänstra hand och visar) och gaffeln i den här (viftar med högerhanden)".

Och jag säger att det går säkert lika bra ändå - det här med prinsesseriet - och så pratar vi en stund om den saken.

Lite längre fram på kvällen har jag en ung kvinna i 30-årsåldern kanske framför mig i kassan.
Hon berättar att hon är nyinflyttad och vill bara säga att hon är så glad att det finns en så välsorterad butik i närheten, det hade hon inte förväntat sig och jag tar henne i hand och hälsar välkommen.

"Så du har flyttat hit till Haverdal ...?" frågar jag.

Nej, hon bor i Stensjöstrand.
Jaha, på det viset.

"Stensjöstrand ..., men där bor ju jag också!" säger jag, även om vi som inte bor längst nere vid havet säger att vi bor i Stensjö.

Jodå, hon på Ejdervägen, ja, men det är ju där vi bor!

Det visar sig då att hon och hennes familj och minst en katt har flyttat in i något av husen närmast havet - det är bara en stor äng mellan -! Å, så roligt med lite småttingar här längs vägen .., nu har det blivit ett par barnfamiljer som flyttat hit .., sex, sju stycken barn inalles tror jag.

Ja, det var kul!

Hände nånting mera?
Jo, en kvinna visade sig ha ett sånt vackert tennsmycke runt halsen och hon kunde berätta att det var hennes morbror eller farbror som gjort just detta och så fick jag veta vem han har.
Här kan man läsa om honom.
Min mamma hade på 60-talet några tennsmycken, men numera ser man dem ju allt mer sällan.

Han som alltid ställer allt på kanten ....

Och nu är det söndagförmiddag; jag har lyssnat till Söndagsintervjun där det idag var Gudrun Sjödén som satt i intervjustolen och pv ägnar sig för tillfället åt tårtbak; jag ska nämligen fira detta att operationen äntligen blir av med att i morgon bjuda arbetskamraterna på tårta.

Det här är nämligen min sista dag i affären på många månader.


Söndagsfönstret ....


Ett kattfönster från Närke .., en katt som är lite sugen på en pippi till frukost eller lunch kanske?
Sigge, som är kastrerad - men det har han inte fattat - börjar nu i mars att ligga och kråååma sig i gräset eller nere på asfalten, ungefär som våra katthonor gjorde .., och han stryyyker sig gärna mot harry som då hoppar rakt upp, nej, aldrig närkontakt med en opålitligt katt som bäst det är sätter klorna i ens päls!

Så kan kattlivet te sig.

lördag 11 mars 2017

Det här med kroppsspråk ....

Håll med om att det är intressant, det här med hur människor rör sig.
Och hur man förändras.

Jag själv har varit en människa som rört mig "kvickt"; ja, jag har i alla fall tidigare haft hastiga rörelser och vid promenader där vi varit ett sällskap, där tog jag ofta täten.

Så kom knäeländet och då förändrades tillvaron.
Om jag upptäcker att en kund har glömt en vara på kassadisken, hinner jag inte alltid upp kunden ifråga och eftersom stamkunderna vet att jag haltar, händer det ofta att någon i kön tar den kvarglömda varan och springer ut mot parkeringen i akt och mening att överlämna det glömda.
Vilka underbara människor!

Att halta .., det gör i alla fall att jag känner mig ..., halv, på nåt vis.
Och de gånger - vilka varit lätträknade det senaste året - när jag av någon obegriplig anledning har kunnat röra mig precis som förr i världen, har det verkligen varit en ljuvlig aha-upplevelse!
Det hände i Edinburgh, det hände i somras på stranden i Steninge och det hände på jobbet för en tid sedan.

Vilken glädje!
"Jaaa!! Det är ju så här det känns!"

Vilken frihet!


Min känsla beror alltså mest på det fysiska som brister, men det finns förstås andra sätt att se på kroppsspråk.
Ta Stefan Löfven, till exempel.

När han valdes till vår statsminister, då tänkte jag ofta .."oj, det ska inte vara helt lätt att komma till förhandlingar i EU bland alla andra regeringschefer och bara detta att ta vid efter Fredrik Reinfeldt som till synes såå vant rörde sig bland höjdarna och kramades om så vänligt av Angela Merkel.

Och så tycktes det också bli, för herr Löfven, ja, att det inte var alldeles enkelt.
Han såg så ..., tafatt ut och jag tyckte så synd om honom - jo verkligen -  och fast jag inte är socialdemokrat så kände jag en sån sympati för den mannen och tänkte att ...., ååå, det måste ta tid att komma in i det hela, att känna sig helt bekväm; att bli en i gänget.

Nu, nu när jag ser Stefan Löfven i såna sammanhang, då är det helt annorlunda.
Nu tycker jag att han rör sig med en slags - kanske inte pondus - men med en självklarhet; det är som om han inte längre är den där gästen som står i dörröppningen och väntar på att bli insläppt när det är fest och jag är så glad för hans skull.

När jag skriver det här försöker jag tänka efter om jag kan komma på människor som rör - eller rörde sig - på ett särskilt sätt?

Jo.
Vi hade en tid en rektor i Malå, Magnus Persson hette han (uppvuxen i fjällvärlden) han gick med stooooora kliv och log ofta. Han log samtidigt som han gick; han kanske alltid log?
En granne hemma, Margareta Nilsson, gick med ena foten inåtvänd.
Mina båda döttrar går med duracellkaninhastighet.



Min pappa  k n ä a d e  liksom när han gick. Gungade på nåt sätt.

Jag minns en filmsnutt som mamma tagit där pappa kommer gående längs Ringvägen, på väg hem från Domänverkets kontor. Han bär ryggsäck (inte en modern variant, utan den han hade i skogen) och på huvudet har han en mössa med öronlappar och hon har filmat honom i kanske en minut och det är vinter och rimfrost och jag inser nu, när jag skriver det här, att hon måste ha känt en sån värme för honom just där och då när hon stod i köksfönstret med kameran i handen.

Jag minns också att grannfrun - hon med den inåtvända foten - en gång sa att ..,. "Ivar, han är så MANLIG!" och plötsligt såg jag pappa med andra ögon.

Och ni som eventuellt läser här, vad har ni för tankar kring det här med kroppsspråk och hur rör ni er? Dela gärna med er, om ni har lust!




Ett härligt livsbejakande inlägg .....

Det hittar man här. 
Ja, jag tycker i alla fall att det är härligt!
Dagens fönster ....


Så här skriver alltid så rara Solbritt från Ystad:

"Vet inte om du fortfarande samlar på fönster men skickar detta från en tygaffär på Sladdergatan. 
ar tvungen att låta den vackra gatlyktan vara med.
En natthälsning från mig/Solbritt".
 
// Jag förmodar att affären är "Tygtokig", om den nu finns kvar? Där inne arbetade en sån underbart härlig kvinna; jag tror att hon var från Hälsingland eller nåt sånt, men hon kanske inte är kvar nu? I så fall får du gärna hälsa till henne från mig, Solbritt.

fredag 10 mars 2017

På tronen ....


Tidigt idag blev det en liten utflykt till vårdcentralen i Falkenberg, i akt och mening att hämta hem självaste toa-tronen .., förhöjningen, alltså. Kom på plats alldeles för tidigt, men det gjorde inget, då hann jag prata lite med en äldre man som blivit hjärtopererad i Göteborg och var rejält besviken över resultatet. Egentligen var det han som pratade; han var sannerligen öppenhjärtig.

Innan jag slog mig ned i väntrummet, tog jag en titt på Ätran som rinner så strid och fin en liten bit bara från sjävla vårdcentralen. Oj, så vackert det var! Och jag hörde vårens första koltrast sitta och flöjta från ett hustak!


På väggen uppe till höger i väntrummet sitter en sååååå vacker tavla och  jag frågade de övriga väntande om dom möjligen visste vem konstnären var? Nej, det skakades på huvudena, så jag stegade fram och gjorde mig så låååång jag bara kunde och såg då signaturen: Axel Olsson.

Denne Axel Olsson var en av medlemmarna i Halmstadgruppen - då förstår man att han är sprungen ur den halländska myllan -. Nu går inte färgerna fram som dom ska .., men det var varma färger i blått och grönt och dom färgerna togs upp av det enorma fönsterpartiet där det längst uppe var en slags solskydd kanske, så det band samman det hela så otroligt fint! 

Fick träffa en sympatisk arbetsterapeut, en ung kvinna i 30-årsåldern kanske och så kånkade jag iväg med tronen till bilen och körde hemåt. 
Från Falkenberg till Stensjö tar det kanske tjugo minuter, max.


 

Kom hem .., tog hundarna på promenad ., upptäckte herr och fru Kaja på taknocken av Eckes lilla plutthus .., matade stoet (nu vet jag: det är ett sto) med morötter och äpplen .., hörde lärkan för första gången i vår och kände mig lycklig!

Och ikväll blir det middag här tillsammans med friherrinnan, som tack för att hon tog så väl hand om sigge nilsson och fågelmatningen.



Dagens fönster är en dörr ...


Och det var ellem i Skellefteå - men på vift utomlands, på en kanarisk ö tror jag - som fångade bussdörrens fönsterruta med textenatt ledarhundar är välkomna ombord.

torsdag 9 mars 2017

Och så går varma, varma tankar ....



... till fina Solveig i Dalarna som i måndags förlorade sin man.

Solveigs vackra hand ...

Hemma hos Solveig och Roland .- mitt ute i granskogen - satt jag vid deras köksbord och bjöds på nygräddade våfflor och utanför fönstret flög småfåglar fram och tillbaka.
Det var några år sedan, då, när vi var uppe i Sälen.

Just här satt jag. Roland och Solveig satt mitt emot.

Varmt och gott var det hos dem och Solveig berättade stolt om allt som denne Roland hade fixat och donat med; ja, en riktig allkonstnär var han.

Nu - helt plötsligt - är Solveig ensam.
Roland var född 1947.

Här kommer ännu ett tips ....

Rebellkirurgen
Dokumentär från 2017. 
 
Efter 30 års tjänst i Sverige har kirurgen Erik Erichsen tillsammans med sin fru Sennait flyttat till Etiopien. I landet med 3 läkare på 100 000 invånare (Sverige har 380) är resurserna oerhört begränsade. Erik tvingas operera med det som finns till buds: en billig borrmaskin, slangklämmor, cykelekrar eller fiskelina istället för suturtråd. Men trots de stora utmaningarna så menar Erik och Sennait att allt ändå inte är bättre i hemlandet: "Den andliga nöden i Sverige är större än den materiella nöden i Etiopien. Det är mycket vi kan lära oss av den här kulturen". 
 
En film av Erik Gandini. 
 
Den finns på svt-play.
 
 
På akuten ....

Igårkväll råkade jag hamna i en dokumentär från en akutmottagning i Boston, USA.
Full fart, förstås!
Skottskadade och mycket dramatik och bråttom-bråttom.
Allt fullt förståeligt.

Ikväll .., tittade pv och jag själv på brittiska dokumentärserien Akuten.
Vilken skillnad i bemötandet av patienterna!
I Boston var det raka rör och inte så mycket ..., ja, inte så mycket omtanke kanske (nu kommer någon att protestera och säga att det är klart att man först måste tänka på själva arbetet).

I London var det så mycket mer värme och vänligt bemötande, trots svåra skador hos somliga.
Och i hur många avsnitt som helst har jag hört personalen kalla patienterna för "darling" och "love".

Kvällens avsnitt, det åttonde, var helt underbart!
Så mycket kärlek och värme och ..., ja, helt underbart!

Och ja, jag inser att alla människor inte är som jag själv; ty för egen del är det där vänliga bemötandet det viktigaste av allt, ja, när man hamnar på sjukhus. 

Idag ....

Ordning och Reda var det ....

Ledig dag igen. Den andra av tre-på-raken.
Åker till affären och slår mig ner i fikarummet där Carina och Erik just då har rast.
Det blir småprat om Sälen i allmänhet och Vasaloppet i synnerhet och om Majas debut i spåret ., om nattvasan som Anna och pv tänker sig att köra (med pannlampa) och lite prat blir det om den stundande operationen.
Jag är inte den enda i affären som har krånglande knän eller leder .., det är vi som är äldre och har arbetat länge i butik och gått omkring på stenhårda golv och nu är vi alltså två som fått knäproteser.
Friherrinnan, som när hon arbetade hade problem med nacke och axlar, är nu - sedan hon förvandlats till just friherrinna - befriad från den smärtan.

Undrar om han hittade den ...?

Och så handlar jag ingredienser till den där soppan som blev så vansinnigt god .., ja, en bukett tulpaner får följa med hem och lite annat .., en så kallad skvallertidning gör mig också sällskap.
Det känns nästan som om man måste be om ursäkt för ett dylikt inköp, men det bryr jag mig inte om .., ibland är det skönt att lägga sig raklång på soffan Ektorp och bläddra bland skvallret.

Stannar till i foajén på väg till bilen och skummar igenom anslagstavlan.
Nej, där är inte mycket nytt.


Den fjärde mars har någon hittat en jättesöt och kelig kattunge och man undrar vad som hände med den lille krabaten. Dök någon matte eller husse upp?

Och utanför affären sitter nu en ny tiggare.
Den "ordinarie" - Valentin - åkte hem någon vecka efter nyår för att träffa sina barn och i hans ställe kom en pratglad herre som ivrigt pekade på pengabyttan så snart någon passerade. Ibland ropade han "Skål!" och log så glatt .., ibland kom han in och köpte cigaretter.

Den "nye" verkar vara en försynt man som inte gör något väsen av sig .., och snart är nog Valentin tillbaka, kanske i slutet av månaden?

Nu är soppan klar (den blev jättegod!) och jag har pratat med arbetsterapeuten i Falkenberg och ska i morgon få komma och hämta ut en sån här toalettförhöjning. Jag ska villigt erkänna att jag därmed - i ett huj - känner mig tämligen ålderstigen, ty såna hjälpmedel fanns det gott om på ålderdomshemmet i Malå eller på mammas gruppboende.
Nåja, det blir nog bra och underlättar säkert när man ska resa sig upp, då, efter operationen.



Sist av allt: på Facebook har någon taggat mig och när jag tittar efter hittar jag det här urklippet som handlar om mamma.
Jo, jag minns när bilden togs.
Och om någon  tycker att hon borde smajla lite, ja, se lite gladare ut, så kan jag förklara allvaret: mamma fick tidigt tandprotes och så länge hon levde skämdes hon alldeles förfärligt över detta och när hon skrattade - vilket hon ofta gjorde; hon var en gladlynt människa - höll hon alltid ena handen över munnen, så där som av en händelse.

Ja, så har den här dagen varit.
Ajöken, sa fröken.