Det här med kroppsspråk ....
Håll med om att det är intressant, det här med hur människor rör sig.
Och hur man förändras.
Jag själv har varit en människa som rört mig "kvickt"; ja, jag har i alla fall tidigare haft hastiga rörelser och vid promenader där vi varit ett sällskap, där tog jag ofta täten.
Så kom knäeländet och då förändrades tillvaron.
Om jag upptäcker att en kund har glömt en vara på kassadisken, hinner jag inte alltid upp kunden ifråga och eftersom stamkunderna vet att jag haltar, händer det ofta att någon i kön tar den kvarglömda varan och springer ut mot parkeringen i akt och mening att överlämna det glömda.
Vilka underbara människor!
Att halta .., det gör i alla fall att jag känner mig ...,
halv, på nåt vis.
Och de gånger - vilka varit lätträknade det senaste året - när jag av någon obegriplig anledning har kunnat röra mig
precis som förr i världen, har det verkligen varit en
ljuvlig aha-upplevelse!
Det hände i Edinburgh, det hände i somras på stranden i Steninge och det hände på jobbet för en tid sedan.
Vilken glädje!
"Jaaa!! Det är ju
så här det känns!"
Vilken frihet!
Min känsla beror alltså mest på det fysiska som brister, men det finns förstås andra sätt att se på kroppsspråk.
Ta Stefan Löfven, till exempel.
När han valdes till vår statsminister, då tänkte jag ofta .."oj, det ska inte vara helt lätt att komma till förhandlingar i EU bland alla andra regeringschefer och bara detta att ta vid efter Fredrik Reinfeldt som till synes såå vant rörde sig bland höjdarna och kramades om så vänligt av Angela Merkel.
Och så tycktes det också bli, för herr Löfven, ja, att det inte
var alldeles enkelt.
Han såg så ...,
tafatt ut och jag tyckte så synd om honom - jo verkligen - och fast jag inte är socialdemokrat så kände jag en sån sympati för den mannen och tänkte att ...., ååå, det måste ta tid att komma in i det hela, att känna sig helt bekväm; att bli en i gänget.
Nu, nu när jag ser Stefan Löfven i såna sammanhang, då är det
helt annorlunda.
Nu tycker jag att han rör sig med en slags - kanske inte pondus - men med en
självklarhet; det är som om han inte längre är den där gästen som står i dörröppningen och väntar på att bli insläppt när det är fest och jag är så glad för hans skull.
När jag skriver det här försöker jag tänka efter om jag kan komma på människor som rör - eller rörde sig - på ett särskilt sätt?
Jo.
Vi hade en tid en rektor i Malå, Magnus Persson hette han (uppvuxen i fjällvärlden) han gick med stooooora kliv och log ofta. Han log samtidigt som han gick; han kanske alltid log?
En granne hemma, Margareta Nilsson, gick med ena foten inåtvänd.
Mina båda döttrar går med duracellkaninhastighet.
Min pappa k n ä a d e liksom när han gick. Gungade på nåt sätt.
Jag minns en filmsnutt som mamma tagit där pappa kommer gående längs Ringvägen, på väg hem från Domänverkets kontor. Han bär ryggsäck (inte en modern variant, utan den han hade i skogen) och på huvudet har han en mössa med öronlappar och hon har filmat honom i kanske en minut och det är vinter och rimfrost och jag inser nu, när jag skriver det här, att hon måste ha känt en
sån värme för honom just där och då när hon stod i köksfönstret med kameran i handen.
Jag minns också att grannfrun - hon med den inåtvända foten - en gång sa att ..,. "Ivar, han är så MANLIG!" och plötsligt såg jag pappa med andra ögon.
Och ni som eventuellt läser här, vad har ni för tankar kring det här med kroppsspråk och hur rör
ni er? Dela gärna med er, om ni har lust!
