Tisdagsfönstret ....

Ett fönster som kom susande genom rymden för många, många år sedan.
Jag älskar det!
Men vem tog bilden?
Erja Lytter ...?

Visst blir man glad!

På baksidan ....

Har jag någonsin tagit en bild från baksidan - eller framsidan - här på tomten?
Nej, det tror jag inte.

Men nu har jag precis varit inne på den inglasade altanen (den som en gång, kanske om fem år, ska förvandlas till ett vardagsrum) och hämtat djupfrysta plattfiskar som legat alldeles för länge i frysen och det är då jag råkar titta upp och detta är vad jag ser. (Fiskarna ska kokas upp och blandas ut med hundmat och så får sigge ett rejält skrovmål också).

Och här, nere vid vägen, står pv:s segelbåt, den som i vår ska flytta till hamnen i Haverdal, till sin båtplats.
Vid den gröna pilen skymtar det vi kallar för "Polska Ambassaden", mest för att ute på den gårdsplanen står en samling snygga bilar, alla polskregistrerade.
Några av bilägarna arbetar åt samme man som har hästarna och som rår om nästan all mark där omkring (och driver ett slakteri, ett svinstall och så hästarna då) och ibland, men inte ofta, händer det att nån står på husets balkong och nickar till hälsning när man passerar.
Ljumma sommarkvällar kan man från ett öppet fönster i samma hus höra smäktande polska tongångar .., och det har hänt att man en söndagmorgon upptäcker några sovande män under ett par äppelträd på tomten.
Då har det varit fest.

Längst till höger skymtar det lilla röda huset som en varit arbetarbostad, precis som pv:s hus.
Det röda huset står tomt nu, sedan rara grannarna Agnetha och Alexander och deras lille Julius flyttat till en sprillans nybyggd villa i Falkenberg. Så tråkigt!

Till vänster om "polska ambassaden" syns ett rött tegeltak och lite vitt av själva huset.
Där bor ett yngre par med tre barn och det är helt ofattbart så fint dom har fått på sin tomt, ja, på kort tid. Hela tomten är uppbyggd i flera "rum" och det är så ombonat och trivsamt.

Påskliljorna som skymtar i förgrunden, är självsådda.

En tisdag ...., en av alla.

... så frågar friherrinnan om jag vill följa med till Grimsholmen, någon mil eller lite mera norrut, längs havet.
Jo, det vill jag.
Hela natten mot idag har jag sovit så underbart gott och jag har drömt att jag simmat i ett turkosfärgat hav i Grekland och jag såg svarta fiskar och det var så ljuvligt; så verkligt .,. så när morgonen kom på riktigt kände jag mig så  s t a r k.

Vid halvtolvtiden åker vi.
Här, i Grimsholmen, har jag inte varit tidigare och precis när vi kommer fram och gör oss redo att gå ut mot havet till, börjar det snöa. Inte mycket, men ändå.

Det är ett naturreservat och vi står en stund och studerar skyltarna just innan man går genom grinden.

Så här ser det ut ....., kanske är det kor som går där sommartid?

Och längre bort anar man nederbörd ...., men hjälp, så vackert där är!

Som alltid har reskamraten med sig kaffe och nånting till ..., idag var sin sillamacka och så en sockerkaksbit. Vi ser (och hör) tofsvipor, sädesärlor och lite längre ut: sjöfåglar.

Och just som kaffet hälls upp i camping-muggen, då kommer det lite hagel.
Jodå, vi är i april ....
Och som synes är mitt opererade knä rejält svullet, nästan som förr.

Snäckskal har blåst upp från havet och blir till en slags mosaik på marken. 

Så vänder vi åter och längs vägen upptäcker vi en jättejättelång rad med postlådor; säkert tillhör dom sommargästerna!  Och vi åker till Getinge där jag handlar vitkål som - tillsammans med köttfärs - några timmar senare förvandlas till kålpudding (så underbart gott!) och väl hemkomna strålar förstås solen .., jag lägger mig på soffan Ektorp och lyssnar till Nordegren & Epstein, allt medan molnen seglar förbi.

Och idag känns benet ... bra!
Det är så fascinerande hur man liksom kommer upp på platåer där inget händer (och man nästan deppar ihop) och så några dagar senare så är man på en ny platå - där det känns så mycket, mycket bättre -!

Och plötsligt kan man göra rörelser som man inte klarat av tidigare och i ett TV4-inslag ser jag deras egen doktor berätta om hur han har fått en ny knäled och det är så befriande att en läkare säger att jo, det blir smärtsamt efteråt och det blir svullet och han kan inte heller räta ut det som man ska - det var efter 3 månader -.
Å, så underbart att höra!!

Så har dagen varit.

Och det blev kväller ...

... eller i alla fall eftermiddag och då ser det ut så här när jag tittar ut mot havet till.

Inte mycket har blivit gjort idag.
Ett stycke Strong Pill har fått träda i tjänst (och gjort verkan) och jag fyndade renbringa i frysen och gjorde det enkelt för oss; in i ugnen bara och så rostade grönsaker och stekt potatis till detta och jag har messat med Ann-Marie som var min salskompis i Hässleholm och det känns skönt att veta att man inte är ensam om värk och alla möjliga känslor.

Tänk, om man finge bestämma!
Då skulle jag göra mindre grupper med alla som fått nya knäleder ungefär samtidigt  (och som vore intresserade) och så kunde man bjuda på fika och samtidigt ventilera hur det har gått .., ja, fungerar rehabiliteringen och hur är det med sömn och ork och kraft och vilka tankar bär man på.
Det är vad jag skulle göra. 

Som det nu är, ja, då känns det som om man  s l ä n g t s  ut ur sjukvården och jovisst, jag inser att man inte kan bli liggande där "dagavis", men ändå, nu var känslan mer att vi alla var till besvär.
Fort ut därifrån! Hem med er! Och då är vi relativt unga .., hur ska det kännas för den som kanske lever ensam och är långt över åttio?

Annars ...?
Vad gör vi en sån här dag?
Annandagen?
Jo, när väl det starka pillret gjort verkan, tittar vi på dokumentären som handlar om Per Gyllenhammar; nu det andra och sista avsnittet.

Precis som med filmen härom kvällen (Mannen på taket) blir även det här en tidsresa.
Så mycket igenkänning!
Och intressant att få ta del av Volvos utveckling (mina två förre detta svågrar har arbetat och arbetar ännu åt Volvo i Göteborg) och inte minst spelet runt alltsammans .., maktkamper och intriger och en man som kan se så charmerande ut och med glimten i ögat och som samtidigt uppvisar sån ..., ja, såna olika sidor av sig själv!

Och så har jag lyssnat till en annan dokumentär, om en ung flicka som blivit till genom donation och som nu, äntligen, skulle få träffa sin biologiske pappa, om vilken hon inte visste mycket.
Oj, så det grep tag i hjärtat!
Här är länken till programmet om någon är intresserad.

Nu närmar sig klockan sex.
Eva på Frösön berättar på Facebook att hon packar för resan till Amsterdam ....,Ulrika i Närke kanske stickar på några sockar .., AP har rensat ogräs tidigare idag och nu är det plötsligt vinter där uppe ...,och Hedgrenskan i Trelleborg har tipsat om en dokumentär om Jan Eliasson. 
(Denne Jan Eliasson som sååå sjönk i min aktning när han inte backade upp visselblåsaren Anders Kompass - när FN-soldater begått sexuella övergrepp mot barn och ungdomar som dom skulle skydda ...).
 

Och så faller jag pladask för ännu en bild som sonen fångat.

I morgon är det vardag igen.
Det ni.
Men inte för mig .., för mig återstår tio veckors rehabilitering.
Ja, en slags vardag är det väl också förstås.

Annandag Påsk ....

Och nej, det är inte jag som fångat fröken Blåsippa på bild, det är sonen.
I landet Halland flödar solen just nu .., jag har fyllt på fröautomaterna (tänker fortsätta året ut, i akt och mening att få tillfälle att se fågelungarna på ett annat sätt) och tänker nu dammsuga här nere och sen får det väl bli vad det blir.

Foto: Anders E

Det blev en eländig natt det här .., gick till slut ner och kröp ihop hos Nelly på soffan Ektorp.
Hon är den bästa trösterska som finns, ja, det är precis som om hon har antenner som fångar in känslor lätt som en plätt och så kommer hon nära-nära och det känns så gott!
Eller tryggt, kanske.

Foto: Anders E

Plötsligt igårkväll började min mobil att uppföra sig underligt.
När jag fick dom här bilderna på messenger, så kunde jag liksom inte klicka upp dem mer än en gång. I natt så skulle jag titta vad klockan var (på mobilen), men då var det bara 3 procents batteri kvar och fastän laddaren satt i, så laddades inte mobilen.

Några timmar senare var den stendöd, ja, det var i alla fall vad jag trodde.
Svart skärm.
Inte ens det här som visar hur mycket eller lite batteritid som finns kvar, visades på skärmen.

Nåväl, efter att ha googlat och fått akut-rådgivning av cruella/helena (men då var telefonen redan återuppstånden, tack ändå!) återstod den från det halvdöda och är nu igång igen.

Aj, aj, så beroende jag är av den!

Hade mejl från min australiensyster där hon berättar om höstkylan som kommit.
Bara + 27 grader idag! Stackars krakar!

Och bara så ni vet .. ikväll klockan 22.00 i SVT 1  är det start igen för bästa polisserien ever-ever, nämligen
"Line of duty". Hurra!

Dagens fönster ...

Från Knista kyrka. 
Kyrkans äldsta delar - tornet och långhuset - är från 1100-talet.
En otroligt vacker kyrka!

 

 

 Valvmålningarna är från 1600-talet.

 

 

Det var Ulrika som agerade fönsterfångerska och då anar ni kanske att kyrkan ligger i Närke. 

Tack Ulrika!

Påskdagen 2017 .....

Ja, det är klart att familjens nytillskott ("familjen" = äldsta dottern med man och barn) blir det som gör oss allra mest glada och det kommer bilder på familjechatten och vi tittar och kommenterar och tänker att ååå, så roligt för Emil som kommer hem från Klövsjö ikväll och får träffa lille Charlie!
En liten videosnutt kommer också och visar valpen som träffar en fotboll för första gången och det var spännande kan jag säga.

Förmiddagen går åt till att bläddra i morgontidningen.
Att vara sambo med en lärare har många fördelar, men där finns nackdelar.
En sån är att vi alltid måste ta semester när det är som allra, allra dyrast på olika resmål.

I dagens DN hittar jag ett reportage från Alonissos i den grekiska ö-världen.
Att åka till Grekland eller något annat medelhavsland mitt i sommaren, ja, det passar säkerligen många människor, men om man inte vill ha fyrtio graders värme, så vore kanske slutet av september ett bättre val? Men då har ju pv ingen ledighet.

Nåja, jag tänker att om vi får vara friska och krya .., så om några år, när vi båda är pensionärer, då kan vi ju själva välja när vi åker iväg. Man får helt enkelt ge sig till tåls.

Familjesidan läser jag alltid.
Oftast skrivs det minnesord om män med Viktiga Befattningar, men det finns också annat.
En av flera systrar skriver här om sin/deras pappa.
Hjärtat blir varmt.

Och jag noterar att detta vill jag se.

Upptäcker min namne och tänker att ..., en gång blir det verkligen just så här.
Men förhoppningsvis inte idag.
Jag drömmer ju om Holland .,. om Utrecht, Amsterdam, Lübeck, Rostock och Amstelveen och den där grekiska ön förstås och en resa till någon ö utanför den skotska kusten.
Det är så mycket man drömmer om och längtar efter.
Sånt här, kanske.

Mitt på dagen kommer friherrinnan på besök och vi dricker kaffe och kalasar på Marias vrålgoda bullar som smakar som dom vi säljer i affären och som heter "Cinelle". Där inne, i växthuset, är det varmt och skönt och ingen plötslig havsbris som kommer farande med isande kall luft!
Jackor och tröjor åker av och harry och nelly gör oss sällskap.
På gräsmattan vippar sädesärlorna omkring och friherrinnan pekar på humlorna som surrar runt nunneörten och all scilla.

En ljuvlig påskdag blir det!
Rosenripsen blommar och jag inser att vi måste kapa den senare .., men oj, jag vad jag tycker om doften av dess blommor!

Och i rabatten skjuter klematisen fart!
Vilken tacksam växt!
Vi har tre stycken - samma sort - planterade i samma rabatt och jag fullkomligt älskar dem!
Lång blomning och våldsamt generös med allt det gröna.

För övrigt?
Inte fullt så ont i knäet som tidigare, men så tar jag det lugnare med övningarna.
Rent omöjligt är det att få upp det opererade benet i rak vinkel om jag t.ex. sitter på en stol; då känns det som om det är en spik längre upp i låret. Nej, jag tar det piano.
Sover bra om nätterna. Precis som Skalman har jag en sovklocka (i mobilen) som plingar till så fint när det är dags att gå isäng (men jag lyder inte alltid); det känns ungefär som när man var liten och mamma eller pappa (oftast pappa) sa att nu var det väl ändå dags att göra kväll.


Grannarna som kört ner från Stockholm har tackat för sig och åkt hem igen .., och friherrinnan berättar att i Steninge är det rena folkvandringen .., många som ska titta in på Göstas Café ., andra går nere vid havet och ut till Storaskär .., och det är påsköppet i Skepparstugan och blir säkerligen många besökare även där och så är det där alla som bara är ute och går i vårsolen.

Ja, ungefär så har vi det.
Hoppas att ni andra har det bra!

Dagens fönster ...

En av dom sista dagarna i Cornwall åkte vi till närbelägna lilla samhället Kingsand.
Det var där som vägarna var smala och slingriga och det var där en hjärtstartare satt monterad på en husgavel - just nere vid torget där det var nästan omöjligt att ta sig fram med bil - och man anade varför den kommit dit; att det fanns en orsak.

Här, i Kingsand, badade både pv och jag själv och vi hade med oss kaffe i termos och nån macka och satt nere vid viken och det var bara så ljuvligt.

Om ni vill ta er en promenadtur just där i samhället, kan ni klicka er in här och sedan spatsera lite som ni behagar!

Här är han - Charlie -!

Och den här bilden lade Emma upp och jag lånar den.

Vi åkte alltså på förmiddan till Bredaryd, inte så långt från Värnamo, för att träffa Maria och Emma som skulle hämta lille Charlie. Att åka genom den småländska storskogen med samhällen fyllda av industrier är ingen höjdare, men det är ju tur för vårt land att det finns idoga smålänningar som skapar arbetstillfällen, men aldrig, nej, aldrig att jag ville bo så!

Träffpunkten blev pizzerian i Bredaryd och där fick vi så hälsa på den här lille krabaten som lade sig platt på rygg när Harry kom fram och nosade - ja, det gäller att visa att man inte är farlig - och Nelly fick också hälsa och sen åt vi var sin pizza (varför görs pizzorna numera så vansinnigt stora, så där så dom väller ut över tallriken!!?) och så blev det lite prat och lite mera hälsa på den goe lurvtussen och sen vidare hemåt, men åt olika håll.

I behov av en offentlig toalett (som jag inte hittade) tittade jag in i Wärdshuset i Bredaryd. 
Men såååååå fint!
Frånsett ett "damrum" på ett hotell i Egestorf och toaletterna i London på Copthorne Tara - hotellet - har jag aldrig satt min fot i nånting så ombonat och välkomnande, ja, det gällde för övrigt hela foajén! Fantastiskt!

Nu är vi hemma igen och hundarna är glada och oj, så roligt det ska bli för Böhlanders att få hem nytillskottet! Maria är ju uppvuxen med hundarn och katter och har alltid drömt om egen hund. Nu föll maken till föga och verkar lika entusisastisk han! Hurra!

(Om någon undrar är han en blandning av flatcoated retriever och golden retriever).

Påsk ....

Långfredag.
Då åker vi till affären och handlar och hälsar på i personalrummet.
Lagret översvämmas av varor; det är grå plastbackar precis överallt och i mitten av bilden ser man hur Pernilla kämpar för att styra in deras leverans i charkkylen.
Underbart att träffa rara arbetskamrater och kunder!
Där var t.ex. familjen som bor i Shanghai i Kina och båda arbetar på Ikeas inköpsavdelning. Om detta - att bo i Kina och vad som skiljer och hur dom trivs (underbart bra!) - pratade vi en stund, men också om glädjen i att vara hemma i Halland igen.

Långfredag blir den vackraste dagen hittills!
Mest hela tiden är vi utomhus.
Jag räfsar en liten hög nere vid vägen, allt medan pv tar hand om högen med skal från solrosfröna och Nelly, hon lullar på lite som hon vill.

Mellan varven blir det lite gos med husse.

Och jag är så innerligt, innerligt tacksam för att hon klarade pärsen för en tid sedan!!

I lilla "lunden" uppe mot backen ser det ut så här.
Det är så vackert så det är inte sant!
Från vanligtvis säkra källor som det brukar heta, har jag fått veta att detta är nunneört.
Tack Mian!

Kvällen dessförinnan hade vi besök av Hilda och Patrik som bjöd på en underbart god vegansk pastasallad; jag ska lägga ut receptet sedan, det var kanongott!
Senare på kvällen ägnade sig Hilda åt att försöka knåpa ihop en 30-poängskurs på högskolan; ja, vilken skulle hon nu välja? Och jag fick frågan hur jag skulle göra? Ja, då valde jag nog kurserna där psykologi ingår.

Pratade länge med Anders igår och han var ledig och hade planer på att åka ut till nån skog och leta fina fotomotiv .., "ja, jag är less på att fotografera ände!" sa han.

Nu blev det inte änder heller, däremot en liten gravplats och åååå, så jag tycker om den bilden!

Hela gårdagen översvämmades av värk och mera värk och eftermiddagen tillbringades på soffan Ektorp. Strong Pills fick träda i tjänst, men såna mår jag inte bra av heller, så det är en knepig balansgång. Och man blir lätt deprimerad. I alla fall ledsen.

Nåväl .., kvart i elva igårkväll sände SVT "Mannen på taket", en film som jag såg på 70-talet i Stockholm och det var första gången jag upplevde att publiken applåderade när sluttexten rullade.
Och tänk, den var precis lika bra nu!
Vilka skådespelare!
Och repliker som låter naturliga och inte uppstyltade .., rollfigurer som verkar trovärdiga och en helt fantastisk Carl-Gustaf Lindstedt och en ung och snygg Sven Wollter.

Dessförinnan hade jag tittat på en fantastisk direktsändning från Colosseum i Rom; en "korsvägsandakt". Vilken ljussättning!!! Så totalt genomtänkt! Så vackert! Och människor stod där med sina levande ljus och såg så tagna ut och jag tänkte att så olika det är här i världen ..., där verkade tron vara något v e r k l i g t!
Här är en länk till programmet.



Annat som hände?
Jo, jag låg på soffan och lyssnade till P1-prat om detta att ha långtråkigt och där dök ingen mindre än Sven Teglund i Luleå upp - ni vet - "Promenader och utflykter", men det var en hemlös och säkerligen även tandlös man som fastnade i mitt hjärta, nämligen mannen från London som om och om igen sjöng om en slags tillit till Jesus. Det var alldeles i slutet av programmet.
Oj, så det rörde mig och jag låg på ihopkrupen på soffan med en filt över mig och lyssnade till den här mannen som sjöng så .., ja, jag kan inte ens beskriva det, det bara  v ä r m d e!

Nu lägger jag ut förklaringen på youtube över hur den här inspelningen kom till; den är jättelång och det är bara om någon är intresserad - jag tycker själv att det var fascinerande -!

För övrigt åker vi idag lite norrut, till Bredaryd, där vi ska träffa äldsta dottern och Emma som idag ska hämta hem hundvalpen Charlie! Så underbart roligt! Det ska bli byteshandel också - Maria har bakat sina bullar som är världens godaste och i utbyte får dom gifflar -. Svärsonen skrev i ett sms att "en bulle motsvarar tre gifflar" ..., då förstår ni.
Ja, vi bara åker dit och träffas en stund, det får bli som en liten utflykt.

Och här är förklaringen till sången.

"Jesus' Blood Never Failed Me Yet is a 1971 composition by Gavin Bryars. It is formed on a loop of an unknown homeless man singing a brief stanza. Rich harmonies, comprising string and brass, are gradually overlaid over the stanza. The piece was first recorded for use in a documentary which chronicles street life in and around Elephant and Castle and Waterloo, in London. When later listening to the recordings, Bryars noticed the clip was in tune with his piano and that it conveniently looped into 13 bars.[2] For the first LP recording, Bryars was limited to a duration of 25 minutes; with the invention of the cassette tape, Bryars was able to complete a 60-minute version of the piece; and later, with the advent of the CD, a 74-minute version.

Bryars says:

In 1971, when I lived in London, I was working with a friend, Alan Power, on a film about people living rough in the area around Elephant and Castle and Waterloo Station. In the course of being filmed, some people broke into drunken song - sometimes bits of opera, sometimes sentimental ballads - and one, who in fact did not drink, sang a religious song "Jesus' Blood Never Failed Me Yet". This was not ultimately used in the film and I was given all the unused sections of tape, including this one.

When I played it at home, I found that his singing was in tune with my piano, and I improvised a simple accompaniment. I noticed, too, that the first section of the song - 13 bars in length - formed an effective loop which repeated in a slightly unpredictable way. I took the tape loop to Leicester, where I was working in the Fine Art Department, and copied the loop onto a continuous reel of tape, thinking about perhaps adding an orchestrated accompaniment to this. The door of the recording room opened on to one of the large painting studios and I left the tape copying, with the door open, while I went to have a cup of coffee. When I came back I found the normally lively room unnaturally subdued. People were moving about much more slowly than usual and a few were sitting alone, quietly weeping.

I was puzzled until I realised that the tape was still playing and that they had been overcome by the old man's singing. This convinced me of the emotional power of the music and of the possibilities offered by adding a simple, though gradually evolving, orchestral accompaniment that respected the tramp's nobility and simple faith. Although he died before he could hear what I had done with his singing, the piece remains as an eloquent, but understated testimony to his spirit and optimism."

This is only for listening "pleasure", those who like this song probably have it, I uploaded it because there was no full version of it on youtube yet, I didn't put any visuals, because the audio is the most important here."

Dagens fönster ...

Egentligen ett långfredagsfönster, men det går lika bra idag, nu, när det är påskafton.
Så här såg det alltså ut hos Ulrika i Närke igår. ö
Vitt på marken!

Jag är evigt tacksam att jag bor i Halland, där pv klippte gräset igår och där gullvivorna blommar i rabatten. Å andra sidan kanske vi får snö idag.

Skärtorsdag 2017 .....

Av alla årets högtider tycker jag helt klart bäst om påsken.
Det var då mina storasystrar kom hem från Stockholm, Karlskoga, Umeå eller Arvidsjaur, beroende på vilket år det var. Det var då vårvintersolen kom fram hemma i Malå och det var då vi satt ute i snödrivorna mot sjön till och solade och det droppade från altantaket och det var på hela taget avslappnat och trivsamt.

Ibland kom faster Anne-Marie och farbror Karl-Johan på besök från Moskosel och då var det ännu trevligare. Faster Anne-Marie var kort i rocken och pratade på ett nasalt vis och skrattade ofta och mycket. Så småningom flyttade hon, maken och min kusin till Småland, till Alvesta, där hennes bror Gösta redan bodde.

Nu är livet annorlunda.
Mamma och pappa är sedan länge borta .., min ena syster bor i Australien och den andra i Skåne.
I landet Halland hörs inget takdropp, däremot flöjtar herr Gransångare flitigt från morgon till kväll.

Och äntligen hämtade pv lådan med påsksakerna; den han burit in i krypvindan; ett utrymme ägnat för viga gymnaster eller akrobater som kränger sig ut och in från trånga utrymmen.
Nu står dom - alla kycklingarna och några tuppar - tillsammans med herr och fru Undulat (som fick göra oss sällskap hem från Edinburgh i somras) på fönsterbrädan i vardagsrummet.

Efteråt taggar dom bilden på Instagram ....

Vad gör vi en sån här dag?
Jo, vi åker till affären och i foajén står fem töser från klass 5 i Haverdals byaskola, ja, det säljs hembakade kakor och bullar och jag frågar om jag får ta en bild och lägga ut och det får jag.
Efteråt slår vi oss ned i personalrummet och så blir det sedvanligt småprat med Bodil, Hampus, Erik och så småningom även chefen. Jag som älskar att vara ledig, längtar ihjäl mig efter att stå i kassan!

Att mötet med alla barn och ungdomar är det allra bästa med mitt jobb, det har jag sagt tusen gånger.
Så är det verkligen.
Glada, frimodiga töser står här och ger tummen upp och ropar "Glad Påsk!"

Efteråt är jag dödens färdig - mer behövs inte -.
Friherrinnan kommer på kaffe och döm om vår förvåning (och inte minst Harrys!!) när hon på sedvanligt vis, så här på skärtorsdagen, har transformerats till tjusig påskkärring med kvast och allt!
Så här såg hon ut när hon ännu arbetade just den dagen och ni må tro att det uppskattades av kunderna och framför allt alla småttingar!

Hon hinner knappt åka hem så kommer hon tillbaka, nu som blomsterbud.
Åååå, det är chefens mamma Anna-Lisa som skickat med en krya-på-dig-bukett!
Anna-Lisa är så oändligt vänlig och när jag var ny i affären och kände mig oduglig bland post och spel, så  var hon alltid så stöttande och rar.
Nu står buketten så fint på rumsbordet.

Bomullskoftan som jag bara  ä l s k a r.

Friherrinnan är förtvivlad; hon har tappat sin plånbok och nu blir det till att leta och leta och leta ännu mera.
Själv fixar jag till en skink,- och broccolipaj ..., jag har klippt Nellys päls ., pv har kört runt med gräsklipparen och ikväll kommer Hilda och Patrik hit och ska bjuda på pastamiddag.

Har jag sagt Glad Påsk?
Inte?

Då gör jag det nu:  Glad och trivsam påsk till er alla!

Ny utflykt ....

Men inte till Stockholm och Hötorget som på bilden - som togs för något eller några år sedan - utan till närbelägna Falkenberg.
Dit åkte vi, efter en värknatt som nog slog alla rekord.
Såååå slut på - såväl mentalt som fysiskt - som jag kände mig när jag ropades in till sjukgymnasten, vet jag inte att jag varit på länge!

Och så blev det sträck och tänj och pressa och mäta svullnaden (som återigen har ökat, nu är det det opererade benet 5 cm tjockare än det andra) och det här onda i foten, nej, det trodde hon inte hade att göra med protesen, hon trodde mera att det kom från baken. Från rumpan. Nån slags nästan-ischias.

Så satte hon igång att trycka på vissa punkter på stjärten och vore det nu inte så att jag inte är någon sylfid, så hade jag nog flugit upp i taket, så ont gjorde det!
Nu ska pv få ägna sig åt liknande tryckeri, så får vi se hur det går.

Det var alldeles fullt med patienter i det vackra väntrummet, med stora fönster ut mot Ätran och än en gång stod jag och beundrade tavlan av konstnären Axel Olsson och färgerna är klarare än på min bild och jag kände hur oändligt mycket jag tycker om den.
Kanske är det kvinnan med sjaletten, hon som står där längst nere till vänster ..., och bordsduken .., skålen med frukt .., eller så är det alltsammans?

Nu är vi i alla fall hemma igen.
I brist på annan sysselsättning har jag - från soffan Ektorp - följt med i socialdemokraterns partikongress i Göteborg.
Liiiite påminner det om barndomens väckelsemöten i Filadelfia hemma i Malå; allt som fattas är väl tungotalet, men där fanns också sånt som var bra.
LO:s ordförande Karl-Bertil Thorwaldsson visade sig till exempel vara en lysande talare!
Rolig, dessutom.
Ardaran Shekabari - civilministern - var också bra.
Och inte minst den inte alltför ålderstigna kvinnan med mörkt lockigt hår som var mötesordförande och svingade klubban med fart och fläkt. Hade jag varit i hennes sits - med teknik som mellan varven strulade - hade jag garanterat drabbats av migränanfall och säkert hade jag kräkts också.

Nu är det mitt på dagen.
Pv fixar med en gardinstång som ska upp i "Gunnars rum" ..., himlen är grå ..., det blåser friskt.

Ja, ungefär så är det.

Dagens fönster ...

.... finns här, i ett gult hus på en kulle, allt uti det där landet som heter Halland.

Nån slags resumé ....

Så här kan en dag och en natt i april se ut.
Då vaknar man vid fyratiden på morgonen och har så ont i vristen och vaden - i det opererade benet - så man vet inte till sig, så ont gör det.
Jag tycker mig vara en smärttålig person, men det här är så tufft.

Och jag vrider och vänder mig i sängen .., byter ställning .., ligger åt andra hållet, lyfter benet och låter det ligga under en stor kudde .., jämrar mig och pv säger snälla saker.

Och så - plötsligt - som vore man skjuten med ett pistoskott - domnar man bort.
Smärtan försvinner och man sover i flera timmar!

Sen blir det morgon och vackert väder.
Pv arbetar ihärdigt utomhus; rensar i växthuset, kämpar för att ta bort en stor sten som dykt upp i slänten mot vägen ..., allt medan jag fyller på jord i några blomlådor/korgar .., lagar middag .., ligger i underbara solstolen i säkert en och en halv timme och bara  v i l a r ...,senare åker pv till stan på körövning .., allt medan Nelly och jag själv delar plats på soffan och jag tittar på Rapport och senare det här fågeläventyret hos SVT. 

Jo, jag brukar verkligen tycka om P1-programmet Nordegren & Epstein, men igår eller förrgår när herr Nordegren ansåg att fågel-programmet var rent ut sagt bedrövligt (vilken naturligtvis alla får tycka), så var en av orsakerna att där var "en massa B-kändisar" som deltog i programmet.

Helt ärligt ser jag hellre ett antal nya människor (eller relativt nya), än att i varje program mötas av samma kändisar - förmodligen A-kändisar -,  den ene mer gapig än den femte! På ett sätt tycker jag att det var en slags von-oben-attityd, av herr Nordegren.

Bilden från i fjol eller förrfjol ....

Och det känns som vardag igen.
Politiska partier bjuder över varandra i detta med hur många poliser som ska tillsättas ..., medias roll när det gäller terroristbevakningen diskuteras fram, - och baklänges ..,från affären sms:ar den som är schemaansvarig och undrar om jag möjligen kan tänka mig att flytta fram min sommarsemester en vecka, från v. 29 till v.30 och jag svarar att det kan jag.

Och jag tänker på Turtlan som var med om allt det hemska i Stockholm och jag tänker också på hur rörd jag blev när hennes arbetskamrat/läkaren i programmet "Sverige idag" berättar om vad hon gjorde och tänka sig, där skymtar även Turtlan i sjukhuskorridoren.

Här finns en länk till reportaget och man klickar sig bara fram till 8:30 ungefär, så börjar det hela. Turtlan är längst sv dem alla.
Och vilken fantastisk (läs:rar) människa denna Pernilla verkar vara!

Nu är det kväller.
I morgon väntar besök hos sjukgymnasten i Falkenberg och annars är det väl lugnt och fridfullt här i det gula huset på kullen. Ingen stare har ännu börjat flöjta från hustaket .., kanske får vi i sommar ingen fågelfamilj där uppe under tegelpannan?

Uppdatering: tro det eller ej: det regnar!