tisdag 18 april 2017

En tisdag ...., en av alla.


... så frågar friherrinnan om jag vill följa med till Grimsholmen, någon mil eller lite mera norrut, längs havet.
Jo, det vill jag.
Hela natten mot idag har jag sovit så underbart gott och jag har drömt att jag simmat i ett turkosfärgat hav i Grekland och jag såg svarta fiskar och det var så ljuvligt; så verkligt .,. så när morgonen kom på riktigt kände jag mig så  s t a r k.

Vid halvtolvtiden åker vi.
Här, i Grimsholmen, har jag inte varit tidigare och precis när vi kommer fram och gör oss redo att gå ut mot havet till, börjar det snöa. Inte mycket, men ändå.


Det är ett naturreservat och vi står en stund och studerar skyltarna just innan man går genom grinden.



Så här ser det ut ....., kanske är det kor som går där sommartid?


Och längre bort anar man nederbörd ...., men hjälp, så vackert där är!


Som alltid har reskamraten med sig kaffe och nånting till ..., idag var sin sillamacka och så en sockerkaksbit. Vi ser (och hör) tofsvipor, sädesärlor och lite längre ut: sjöfåglar.


Och just som kaffet hälls upp i camping-muggen, då kommer det lite hagel.
Jodå, vi är i april ....
Och som synes är mitt opererade knä rejält svullet, nästan som förr.


Snäckskal har blåst upp från havet och blir till en slags mosaik på marken. 


Så vänder vi åter och längs vägen upptäcker vi en jättejättelång rad med postlådor; säkert tillhör dom sommargästerna!  Och vi åker till Getinge där jag handlar vitkål som - tillsammans med köttfärs - några timmar senare förvandlas till kålpudding (så underbart gott!) och väl hemkomna strålar förstås solen .., jag lägger mig på soffan Ektorp och lyssnar till Nordegren & Epstein, allt medan molnen seglar förbi.

Och idag känns benet ... bra!
Det är så fascinerande hur man liksom kommer upp på platåer där inget händer (och man nästan deppar ihop) och så några dagar senare så är man på en ny platå - där det känns så mycket, mycket bättre -!
Och plötsligt kan man göra rörelser som man inte klarat av tidigare och i ett TV4-inslag ser jag deras egen doktor berätta om hur han har fått en ny knäled och det är så befriande att en läkare säger att jo, det blir smärtsamt efteråt och det blir svullet och han kan inte heller räta ut det som man ska - det var efter 3 månader -.
Å, så underbart att höra!!

Så har dagen varit.

3 kommentarer:

cruella sa...

Åh så jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska få fortsätta gå åt rätt håll och att du slipper värken och kan rehabba ordentligt - och vandra sedan:) kram!

norbergianblue sa...

Underbara bilder! Med undantag för knäet förstås, som ser "ont" ut. Det är inte svårt att föreställa sig ett värkande knä.Jag tror ändå att positiva upplevelser som den här kan hjälpa till, rent psykologiskt, som en del av återhämtningen. Allt gott.

Elisabet. sa...

cruella: ja, du anar inte hur jag själv hoppas! Den här - den tredje gången - har varit långt mycket värre och mer plågsam än dom två första och jag har av och till tappat sugen och tänkt att jag hade lika gärna kunnat bli sjukpensionär och aldrig ha ont, men å andra sidan, aldrig då kunnat göra det jag längtar efter. Nu känns det bättre. Vissa dagar rent av BRA. Idag har jag bara tagit några Alvedon; bara en sån sak!

norbergianblue: men idag var det inte ont, fast det var - och är - svullet och det var ljuvligt!